SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PIAFF piaf4, r. (l. f.); best. -en; pl. (†) -er (Ehrengranat HästRör. 63 (1818), Dens. Ridsk. I. 1: 72 (1836)).
Ordformer
(piaff 1885 osv. piaffe 1870. piaffer, pl. 18181836)
Etymologi
[av ä. fr. piaffe, eg.: prål, ståt (till PIAFFERA)]
ridk. i sg., förr äv. pl.: trav på stället varvid hästen lyfter benen högt o. markerar takten tydligt. Ehrengranat HästRör. 63 (1818; pl.). NFSportlex. (1943).
Spoiler title