SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PIERROT pjærå4 l. pi1æ-, l. -är-, äv. pi1e-, m.; best. -en 4n; pl. -er (Auerbach (1913) osv.), ngn gg -ar (SDS 1905, nr 129, s. 2) l. -s (Krey-Lange KolumbÅterk. 151 (1933)); äv. PJÄRRÅ pjærå4 l. -är-, m.; best. -n; pl. -er (SAOL (1923) osv.), ngn gg -ar (Auerbach (1913)).
Ordformer
(pierro 1851. pierrot (pje-) 1792 osv. pierrottar, pl. 1905. pjerrå 1904. pjärrot 1889. pjärrå 1889 osv.)
Etymologi
[av fr. pierrot, avledn. av mansnamnet PIERRE, Petrus, Per; ordet har i fr. under 1600-talet kommit att användas som motsvarighet till it. PEDROLINO, namn på en stående figur i commedia dell'arte]
1) i den ä. franska folkliga teatern: benämning på en från det italienska maskspelet (commedia dell'arte) härstammande stående komisk figur iklädd (mycket vida) vita kläder o. vanl. en vit konisk hatt (jfr HARLEKIN, PAJAS); stundom i utvidgad anv.: dummerjöns, löjlig tölp. Thorild (SVS) 3: 151 (1792). Hvit som en pierrot. NordT 1884, s. 90.
2) person maskerad likt en pierrot (i bet. 1). Rask var en förträfflig Pierro (på maskeraden). Ridderstad Samv. 3: 286 (1851).
Ssgr (till 1): PIERROT-DRÄKT. Lundberg-Nyblom Serao Luftsl. 84 (1892).
-HATT. Eriksson Afr. 94 (1932).
-MÖSSA. Nordensvan Figge 112 (1885).
Spoiler title