SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PJOSKIG pjos3kig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(äv. pjåskig)
Etymologi
[sv. dial. pjåskig, klemig m. m.; till PJOSKA o. PJOSK, sbst.1]
1) som visar överdriven omsorg om ngn l. är löjligt rädd för att ngn skall skadas o. d.; överdrivet hjärtnupen l. medlidsam, klemig. Greta var icke klemig .. och pjåskig med korna. Almqvist Lad. 11 (1840). Hut, karl! Tig med ditt pjoskiga prat (om att fåglarna böra skonas)! Rydberg Vap. 312 (1891). Krusenstjerna Fatt. 4: 337 (1938).
2) sjåpig, våpig. Hedberg SvSkådesp. 230 (1884). Att befria en liten pjoskig fröken från en lifsfarlig råtta. Geijerstam LycklMänn. 59 (1899). Siwertz JoDr. 33 (1928).
3) (numera föga br.) fjollig, pjollrig; barnsligt enfaldig, icke fullt klok. Dalin (1855). (Breven) äro så pjåskiga att man ej kan rätta sig efter dem. Bremer Fad. 87 (1858; möjl. till 1). Långtråkiga, pjåskiga blåstrumpeberättelser. Skarstedt Pennfäkt. 183 (1897). Söderhjelm Runebg 2: 501 (1906).
Avledn.: PJOSKIGHET, r. l. f. särsk. till 1, 2. SvTyHlex. (1851). Pjåskighet och klemighet. Hägg LotsFyrpl. 32 (1930).
Spoiler title
Spoiler content