publicerad: 1953
PLÅGA plå3ga2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er JMessenius (1629) i HB 1: 113 (rimmande med åger), Lucidor (SVS) 331 (1673). — ipf. plågde Holmström Vitt. 203 (c. 1700; i vers), Livin Kyrk. 34 (1781: plågdes; i vers)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (†, Linc. Hhhh 6 a (1640), Ekblad 407 (1764)); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.; jfr PLÅG, sbst.2
Ordformer
(plag- 1561 (: plagett, sup.)—1615. plåg- 1521 osv.)
Etymologi
[fsv. plagha; jfr fd. plagha, dan. o. nor. plage, isl. plága, mlt. plagen, mht. plāgen (t. plagen); ytterst av senlat. plagare, slå; till PLÅGA, sbst.]
1) (i sht i högre stil) motsv. PLÅGA, sbst. 1: vålla (ngn) lidande; förorsaka (ngn) svåra levnadsvillkor, betunga, hemsöka; äv. (i sht om Gud) övergående i bet.: straffa l. pröva; stundom äv. abs.; numera nästan bl. med avs. på person l. samfund av personer; särsk. i uttr. plåga ngn med ngt, hemsöka l. slå l. straffa l. pröva ngn med ngt; förr äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. plågad med ngt, betungad med ngt, som har att dragas med ngt. (Den orena anden) hadhe offta plåghat honom. Luk. 8: 29 (NT 1526; Bib. 1917: farit svårt fram med). Hwar med någhor syndar ther mz warder han ock plåghat. SalWijsh. 11: 16 (öv. 1536). Gudh Plåge så Ider .. som i Plåge migh! BtÅboH I. 8: 60 (1636). (Sv.) Plågad med en illak hustru, (eng.) Hampered with a bad wife. Serenius (1741). Lifvet .. plågar för att kunna skona. Wägner Norrt. 165 (1908). Moberg Utvandr. 79 (1949). — jfr FÖR-, LÅNG-PLÅGAD. — särsk.
a) om olycka, nöd, svåra förhållanden o. d. (Lat.) Actus multis casibus .. (sv.) Plågat aff mycken olycko, myckit ondt försökt. Linc. B 2 a (1640). Gåm til osz sielfwa .., som nu .. af krig och pestilentia plågoms och vtödoms. Swedberg Dödst. 398 (1711). Missväxt plågade .. landet. Geijer SvFolkH 1: 145 (1832). jfr (†): Odrägeliga pålagor .., hvilcka nu .. plåga det allmänna behofvet. Höpken 2: 85 (1747).
b) om person (konung, arbetsgivare o. d.) l. myndighet som har maktbefogenheter gentemot ngn; särsk.: behandla (ngn) illa l. förorätta l. förtrycka l. trakassera l. betunga (med pålagor); äv.: utsuga; jfr PLÅGA, sbst. 1 d. [För]bjuder Jagh allom .. honom här wtöffwer qwälie plågha eller offörretta. G1R 1: 7 (1521). Böndernas svar (är), att de bliva med brantzkatten så högett plågade, att de inted mera hava i förråd. OxBr. 6: 5 (1626). Öfver ens förmåga / må man ingen plåga. Granlund Ordspr. (c. 1880). DN(A) 1951, nr 122, s. 2.
c) i passiv form o. i uttr. vara (förr äv. varda) plågad, närmande sig intr. bet.: lida, pinas; förr äv. i uttr. plågas under ngt, lida under ngt, ha att dragas med ngt; särsk. om de (evigt) fördömdas lidanden i helvetet; jfr PINA, v. I 1 a. Then brennande syöö och swaffuel, ther .. the falske propheter skola plåghas dagh och nat. Upp. 20: 10 (NT 1526). Iagh troor, therföre talar iagh, men iagh warder swårligha plåghat. Psalt. 116: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: var .. plågad). Längie lefwa är länge plågas. Grubb 484 (1665). I en tid, då riket plågades under en tärande vexel-course. Höpken 2: 125 (1748). Begret han menskans hårda lott, / Att plåga och att plågas blott? Runeberg 2: 65 (1836).
2) i specialanv. av 1 (motsv. PLÅGA, sbst. 2), med tanke företrädesvis på fysiskt lidande: vålla (ngn l. ngt) lidande l. smärta l. plågor; pina; äv. med saksubj.; förr äv. abs.; i passiv form äv. närmande sig intr. bet.: lida, känna smärtor; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: plågsam, smärtsam. Plågas av hunger, törst, köld, sjukdom, värk. Holof. 27 (c. 1580). Rosenstein 1: 114 (1787; p. pr.). Jag är .. frisk och sund utom den elaka tandvärken, som plågat allt se'n jag for ifrån Norrköping. SHülphers (1812) hos Dahlgren Herrgårdssl. 234. Giftet börjar verka. De äro redan alldeles bleka. Tror du, att de plågas? Heidenstam Dag. 307 (1902, 1909). Två bräckliga varelser kunde ligga .. plågade av ålderskrämpor. Hallström Händ. 191 (1927). — särsk.
a) (avsiktligt) misshandla (med hugg o. slag o. d.); tortera, martera.
α) med avs. på person l. djur; med avs. på husdjur äv. allmännare: behandla illa l. överanstränga (jfr 4). GudlVis. A 5 b (1530). Effter then bekennelse som en warder pijnter och plåghat til, skal ingen dömas. OPetri 4: 310 (c. 1540). Det är omänskligt, at så plåga kreatur. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740; i fråga om en överansträngd häst). SDS 1951, nr 95, s. 5.
β) (numera bl. mera tillf.) med avs. på kroppsdel. Min Rygg medh Hugg är plågat så, / At jagh här som een Krockmijckel gåår. Brasck TyKr. E 1 b (1649). Fröding Stänk 108 (1896). jfr: (Straff) som i första rummet afse de yttre sinnenas plågande och marterande. Oscar I Straff 4 (1840).
b) (†) i fråga om (viss) sjukdom l. värk o. d., i uttr. plågas l. bliva plågad med ngt, lida av l. vara ansatt av l. behäftad med ngt. Hiärne Underr. 12 (1702: blifwit plågade). (Kvinnor) som vid deras månads rening plågas .. med häftig ryggvärk. PH 6: 3861 (1755).
c) refl.; särsk.: späka sig. Iagh .. plåghadhe migh medh fastande och badh aff hiertat. Psalt. 35: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: jag späkte min själ med fasta). Fakiren plågar sig. Sjöberg FörslSAOB (1815).
3) i specialanv. av 1 (motsv. PLÅGA, sbst. 3), med tanke företrädesvis på psykiskt lidande: vålla (ngn l. ngns samvete o. d.) lidande l. smärta, pina; äv. med saksubj. l. opers.; i passiv form äv. närmande sig intransitiv bet.: lida, pinas. Plågas av oro, sorg, samvetskval. Det plågar mig att vara vittne till detta. 2Petr. 2: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: pinades). Dhen som plågas aff ond begärelse, honom infalla många lustar. Grubb 537 (1665). Plåga barn med utanläxor. Sjöberg FörslSAOB (1815); jfr 4. En Prest skall .. trösta dem som samvetet plågar. Rosenstein 2: 100 (1819). Det plågade mig med alla dessa granna osanningar om ”Pengar”, som .. haglade öfver mig. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 258. Han plågades, när någon lyckades få bättre betyg än han själv. Wändahl Stud. 48 (1929). jfr (†): Effter .. (Lot) war retferdugh .., plågadhe han sina siäl hwar dagh aff theras oonda gerningar. 2Petr. 2: 8 (NT 1526; Erasmus: animam iustam .. excruciabat; Bib. 1917: plågades .. i sin rättfärdiga själ). — särsk.
a) (föga br.) abs. Då (dvs. vid olycklig kärlek) plågar Afwund, då, då bär man swarta Strumpor / Är wedh godh Helsa siuk. Lucidor (SVS) 110 (1669). VillnLid. 134 (1800).
b) refl.; förr äv.: oroa sig. Gör tich icke sielff sorg, och plågha tich icke sielff med tina egna tankar. Syr. 30: 21 (öv. 1536). Huru du dock kan plåga dig för ingen ting? Eurén Kotzebue Cora 25 (1794). Siwertz JoDr. 102 (1928).
c) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: plågsam, pinsam; irriterande; äv. ss. adv. Serenius (1734; under afflicted). Jag kan .. försäkra, att .. aldrig min längtan efter dig (varit) så plågande stark, som just .. sedan jag sett en skymt af hopp för vår snarare förening. Geijer Brev 122 (1811). Det stod för honom i en plågande klarhet, i ett snålt, pinande ljus. Siwertz Varuh. 266 (1926).
d) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; om person: som lider l. är illa till mods, lidande; om persons utseende l. åtbörder o. d.: som vittnar om lidande l. smärta; äv. ss. adv. Det är antagligt, att han .. i hemlighet kände sig plågad och suckade under ett tvång. 3SAH 2: 171 (1887). Jag förstår er inte, svarade Janina plågadt. Stiernstedt JanHj. 72 (1905). Hans stela och något plågade blick. Ahlin Jungfr. 73 (1947).
4) motsv. PLÅGA, sbst. 4; allmännare: vålla (ngn) obehag (utan klar tanke på om detta är av fysisk l. psykisk art); irritera l. besvära (ngn l. ngt); äv. med saksubj.; i p. pr. äv. i adjektivisk anv.: plågsam, besvärande; jfr PINA, v. I 4, 5. Plåga ngn med frågor, böner, långrandiga berättelser. Är thz sömpn migh nu så plåghar? Rondeletius 14 (1614; yttrande av drucken man). Frw Ebba ähr på Ekebyhoff mykedt plågat aff Tiuffwar. AOxenstierna Bref 4: 487 (1648). Fechtmestarens enckia som dageligen plågar Inspectorem ærarii (för att få ut pängar). ConsAcAboP 7: 569 (1695). Wallenberg (SVS) 1: 216 (1771; p. pr.). Ännu har jag en commission at plåga Bror med (näml. att köpa postpapper). Porthan BrCalonius 303 (1796). Dom. 16: 16 (Bib. 1917). — särsk.
a) (†) i uttr. plåga ngn om ngt, ansätta l. ligga över ngn med böner om ngt; plåga ngn att (han skall) göra ngt, ansätta l. ligga över ngn med böner att (han skall) göra ngt, gm böner l. övertalning söka förmå ngn att göra ngt. Thå the .. (mödernearvet) onÿttelige förslemmet hade, hade the plåget theres fader, att han skulde annan gång[e]n them theras arff vdgiffue. 3SthmTb. 1: 315 (1595). Två rådzpersoner .., hvilke migh dagligen om deres bettalningh öfverlöpe och plåge. OxBr. 5: 287 (1624). Polackarne .. blefwo myckit impatiente och plågade mig att gå öfwer passet till dem. KKD 8: 112 (1706). Meurman (1847).
b) refl.: anstränga sig i hög grad l. till det yttersta (med l. för ngt l. att göra ngt), möda sig; jfr PINA, v. I 5 b α. Huru dhe Lärde plåga sigh att rätt uttolcka dhesze Orden. Rudbeck Atl. 2: 479 (1689). Lind (1749: för .. något). (De nutida cyklisterna) plåga sig inte tillräckligt och lägga träningen fel eller i varje fall inte tillräckligt hårt. DN(A) 1933, nr 249, s. 13.
c) (†) i uttr. plåga sig till ngt, tilltvinga sig ngt gm enträgna böner o. övertalningsförsök, tjata sig till ngt. Får jag .. (ekipaget) intet med godo .. så skall jag plåga mig dertill. Kullberg Mem. 3: 23 (1836; yttrat av en ung fru till den äkta mannen).
d) (numera bl. mera tillf.) med avs. på sak: besvära, hemsöka. Berch Hush. 88 (1747). Den starka torkan i Julio plågade .. säden. Barchæus LandthHall. 97 (1773). Personer .. som egde .. förmåga att .. locka råttorna ur ett hus, som de plågade. Hildebrand Medelt. 1: 200 (1880). särsk.
α) med avs. på kroppsdel: irritera; äv., i sht med avs. på ögon: anstränga; jfr PINA, v. I 5 b β. Acrel Sår 39 (1745). Ännu i dessa dagar har jag måst plåga dem (dvs. mina ögon), emot Läkarens förbud, med Correctur-läsning. 3SAH 37: 44 (1841).
2) (numera mindre br.) avtvinga (ngn ngt) gm att plåga l. hårt ansätta honom. SUFinlH 5: 298 (1618). Han har plågat af mig hemligheten. Serenius Ppp 4 b (1734). —
PLÅGA IHJÄL10 04. till 2, 3, 4: (gm misshandel l. plågsam behandling) plåga (människa l. djur) till döds; ofta (vard.) oeg.: driva (ngn) till bristningsgränsen l. göra (ngn) utom sig l. irritera (ngn) i hög grad; äv. refl. (Fienderna ha) plagett ihiell, hwad the haffue öffuerkommedt. PrivSvStäd. 3: 26 (1561). Strand Tidsfördr. 1: 97 (1763; refl.). Farmor och faster .., som skulle plåga ihjäl henne med sitt pjåsk och sitt kält. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 27 (1920). —
PLÅGA IN10 4. (vard.) till 4, i uttr. plåga in ngt i ngt, med möda o. smärta tvinga in ngt i ngt. Weste (1807). Pojkarna hålla på att plåga in sina halsar i trånga kragar. SDS 1901, nr 26, s. 3. —
PLÅGA I SIG10 4 0. (ngt vard.) till 4: tvinga sig att inmundiga (ngt), tvinga l. pina i sig; äv. i utvidgad anv.: med möda slå i sig (kunskaper o. d.). Han plågade i sig soppan. När man plågar i sig ett språk .., så (osv.). SDS 1904, nr 51, s. 3. —
PLÅGA SIG FRAM10 0 4. till 4: mödosamt arbeta sig fram, släpa sig fram; i sht bildl., i fråga om arbete med ngt tråkigt l. kamp med vidriga omständigheter o. d. Geijer I. 4: 115 (1822). Norlind Hell 2: 96 (1913). —
PLÅGA SIG IGENOM10 0 040 l. 032. till 4: med möda l. ansträngning arbeta sig igenom (ngt), tvinga sig igenom (tråkigt arbete, tråkig bok o. d.) ända till slutet. Beijer BritaGrossh. 108 (1940). —
PLÅGA UR10 4. (vard.) till 2, 3, 4, i uttr. plåga livet ur ngn, plåga ihjäl ngn; vanl. oeg. En .. klunga pojkar, vilka höllo på att plåga livet ur en vessla. Hultman IrlSag. 35 (1911).
Avledn.: PLÅGARE, m.||ig. [fsv. plaghare]
1) (i sht i högre stil) till 1: person som vållar ngn lidanden l. förorsakar svåra levnadsvillkor; särsk. till 1 b: förtryckare, tyrann. (Egyptierna) skola ropa til Herran för sina plåghare skul. Jes. 19: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: förtryckare). Denne plågarens (dvs. G. IV A:s) långvariga förtryck. MinnSvNH 5: 341 (1809). Wägner Sval. 55 (1929). jfr bond-, hustru-, kvinno-, lands-, lapp-, människo-, pojk-plågare.
2) till 2: person som vållar person l. djur fysiskt lidande (gm misshandel l. tortyr). OPetri MenFall L 2 b (1526). Drangel London Guld 165 (1910). jfr djur-, själv-plågare.
3) till 3: person som förorsakar ngn psykiskt lidande. Fernander Theatr. 254 (1695; i bild, om samvetet). I kärlekens tragedi eller komedi ges det endast två roller: plågare och plågade. Lundquist Gontscharow Obl. 226 (1887). jfr samvets-, själv-plågare.
4) till 4: person som vållar obehag l. irriterar l. besvärar; plågoande. Columbus BiblW H 2 a (c. 1670). Andersson MickelR 46 (1900; om räv i djursaga). jfr kalvskinns-plågare. —
PLÅGARINNA1032, f. (plågarinna 1851 osv. plågerinna c. 1712) (numera bl. tillf.) till 3, 4; särsk. (i vitter stil) om älskad kvinna (som vållar älskaren kärlekskval); jfr plåga, sbst. 3. Min plågerinna skall wäl fastna för min hetta. Runius (SVS) 2: 217 (c. 1712). Hedberg GiorgAnt. 7 (1901). —
PLÅGERI104, n. [jfr t. plagerei] (föga br. utom ss. senare led i ssgr)
1) till 1. Plågeri! varför kunna de ej låta barnet vara i fred! Tyranni och pojkplågeri! Östergren (1935). jfr bond-, människo-, pojk-plågeri.
2) till 2. Jacobson FallBl. 49 (1901; om djurplågeri). Stören avlivades utan plågeri. SDS 1948, nr 141, s. 7. jfr djur-, själv-plågeri.
3) till 3. (I det judiska hemmet fann J.) Ingen påminnelse om kristendom eller plågeri. Strindberg TjqvS 2: 82 (1886). jfr självplågeri. —
PLÅGERSKA, f. (föga br. utom ss. senare led i ssgr) till 1—4. Wikforss 2: 310 (1804). Östergren (1935). jfr: Barnaplågerskan åtalas. Östergren 5: 199 (1935). jfr själv-plågerska.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content