publicerad: 1953
PLANET plane4t, r. l. m. l. f. (Berchelt PestBeg. A 8 a (1588) osv.) ((†) n. Berchelt PestBeg. A 8 a (1588; i bet. 1 a), Chronander Surge B 8 a (1647; i bet. 2)); best. -en; pl. -er ((†) pl. best. planetren Brenner Dikt. 1: 205 (1697, 1713; i vers), JGOxenstierna 4: 363 (1815; i vers)); förr äv. PLANETE, m. l. f. (Bondepract. E 1 b (1662)); förr äv. (i bet. 2, 3) PLÅNET (plå`net Weste), n. (Sahlstedt (1773), ÖoL (1852)); best. (äv. att hänföra till obest. plånete) -et; pl. (äv. att hänföra till sg. plånete) -er (Weste (1807)); förr äv. (i bet. 2, 3) PLÅNETE, n. (Wallenberg (SVS) 1: 251 (1771)); best. o. pl. jfr ovan.
Ordformer
(planet (-eet) 1538 osv. planete 1662 (: Planetes)—c. 1685. plunete 1745. plånet 1708—1852. plånete 1769—1771. plånät (-æt) 1738—1779. plånäte 1854 (fr. Östergötl.))
Etymologi
[fsv. planeta, f., planete, m., y. fsv. planeeth (GU C 20, s. 454); jfr isl. planeta, mht. plānēt(e), t. o. eng. planet, fr. planète; sg.-bildning till lat. planetæ, planetes, pl., av gr. πλάνητες (ἀστέρες), pl. av πλάνης, som irrar omkring, till πλανᾶσϑαι, irra omkring (besläktat med FLANA, v.1; jfr FLANERA). Formerna på plå- torde återgå på mht. (l. mlt.?) plānēt(e), inlånat i fsv. före övergången ā > å]
a) (numera bl. astrol. samt i skildringar av l. anspelningar på ä. åskådningssätt l. förhållanden) använt ss. generell beteckning för (solen o. månen o.) de fem på himlavalvet tidigast iakttagna av de under b behandlade himlakropparna ss. rörande sig över himlavalvet under successiv förändring av sitt läge i förhållande till andra himlakroppar (o. ss. var o. en utövande en värkan av specifik art, behärskande en viss dag l. tid o. d.). VarRerV 3 (1538). Thett westre Tornedt (på Svartsjö slott), som planeterne stå målede innen till. Johan iii (1572) i HB 1: 189. Then tridie orsaak (till pesten), kan och himmelens lopp och influentia ware, såsom när något ondt Planet (Saturnus eller Mars) är wthi sin sammanfögelse. Berchelt PestBeg. A 8 a (1588). Metallerne tilskrifuas, och lijknas huar widh sin Planet. Stiernhielm Arch. C 1 a (1644). Planeterna .. (äro) siu Stiernor med besynnerligh gång ifrån the andra skilda .. och nämpnas så: Saturnus, Jupiter, Mars, Sol, Venus, Mercurius, Luna. Wallenius Proj. C 3 b (1682). Höpken 1: 229 (1745; om solen). Planeternas skyddslingar. Topelius (1889; boktitel). Lychnos 1943, s. 22. — särsk.
α) i från astrologiska föreställningar utgående, numera obr. bildl. anv. Iagh seer lättian är planeten, som regerar i eder Jungfrukammare. EOxenstierna (1646) hos Horn Lefv. 187. Jag känner de förebådande planeterna (dvs. tecknen på att jag inte har lång tid kvar att leva) i min egen kropp. Fryxell Ber. 3: 220 (1828; yttrande tillagt Gustav Vasa 1560).
β) (†) i uttr. vara född under en (lycklig l. olycklig) planet o. d., vara född i ett ögonblick som behärskas av en planet (med lyckligt l. olyckligt inflytande), vara född under en (lycklig l. olycklig) stjärna. Linc. (1640; under genesis). Gudh weth hwad för Planet iag är födder under som måste hafwa så månge och mächtige förfölliare. VDAkt. 1704, nr 128. Han är född under en lycklig planet. Rhodin Ordspr. 69 (1807). jfr: Du har icke .. fortsatt bekantskapen som börjades under en så lycklig planet? Palmstjerna Snapph. 2: 77 (1831).
b) beteckning för himlakroppar som kretsa direkt kring solen (l. ngn annan fixstjärna). Övre, undre (l. nedre) planeter, planeter som röra sig utanför resp. innanför jordens bana. Rålamb 4: 104 (1690). At ingen på så monga 1000 åhr har förmerkt, at jorden är en planet. Swedenborg RebNat. 3: 303 (1718). Fixstiernorne .. kunna .. billigt skattas för Solar, omkring hvilka en hop Planeter hvälfva. Triewald Förel. 1: 105 (1735). Vår nya planet (dvs. den av Herschel 1781 upptäckta planeten Uranus). VetAH 1782, s. 74. Bland de öfre planeterna är Mars den, som kommer jorden närmast. Lindhagen Astr. 505 (1861). Lundmark LivVälde 1: 115 (1935). — jfr HUVUD-, SMÅ-PLANET. — särsk.
α) mer l. mindre bildl. (jfr β slutet). Du har vändt dig från den lilla borgerliga planeten Augusta, till den stora adliga fixstjernan Emilie. Almqvist Törnr. 3: 148 (1850).
β) i uttr. där dylik himlakropp tänkes ss. varande (l. icke varande) plats för liv, särsk. ss. boplats l. värksamhetsfält för människor l. därmed jämförliga varelser; ofta (i sht i sg. best. l. sådana uttr. som denna planet, vår planet) om jorden. Om vi tänka, at något förnuftigt Djur-slägte lefver uti de öfriga Planeterna (osv.). Huygens Cosm. 30 (1774). På denna syndfulla planet. Wranér Solglitt. 53 (1906). En av planetens mest imponerande byggnader är .. (Peterskyrkan) i alla händelser. Laurin 2Minn. 469 (1930). Vad beträffar de inbyggare som eventuellt skulle kunna finnas på planeter tillhörande främmande solar kan vi (osv.). Lönnqvist Världsteat. 92 (1947). särsk. i bildl. uttr. (jfr α) som ange fullständig desorientering l. dyl. (Han) vet ej rätt på hvad planet han är. CFDahlgren (1825) hos Thomander TankLöj. 137. Karlen .. stirrade omkring sig, som om han vaknat på fel planet. Siwertz JoDr. 167 (1928).
c) (†) måne, drabant, satellit; äv. sammanfattande benämning på planeter (i bet. b) o. månar. Månan, Jordenes Planet. Bilberg Alm. 1708, s. B 1 a. De fyra Planeter, som gå omkring Jupiter. VetAH 1740, s. 440. Dessa femton kropparna (dvs. Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus samt deras månar) kallas Planeter. Duræus Naturk. 143 (1759). Secundarie planet, (dvs.) dravant, satellit. Sjöberg FörslSAOB (1815). — jfr BI-PLANET.
2) (†) ss. beteckning för (uträkning l. iakttagelse av) planeternas (i bet. 1 a) ställning vid tiden för ngns födelse l. för (handlingen att bestämma l. förutsäga) det öde som därav kan utläsas för den födde; horoskop (se d. o. 3 a), nativitet (se d. o. 2); äv. allmännare, om ngns förutbestämda öde l. om beräkning l. förutsägelse av huru framtiden skall gestalta sig för ngn l. ngt. Ungius Alm 9 (1644). Ack, käre, äst tu så wijs och klook, / Läs vpp mitt planet aff tin Book. Chronander Surge B 8 a (1647). (Sv.) Rekna plåneten, (eng.) To cast nativities. Serenius (1741). Det står intet i mit plånete, at jag skal drunkna. Wallenberg (SVS) 1: 251 (1771). Ditt plånät icke lyckligt är. CIHallman 397 (1779). De begge Furstar (Karl Johan o. Alexander), som nu ställde Europas planet, voro i sitt yttre natt och dag. Crusenstolpe CJ 1: 167 (1845). ÖoL (1852).
3) [jfr sv. dial. läsa planäjt på ngn (Södra Möre), av ngns ansiktsdrag utforska hans karaktär, läsa planät (Smål.), läsa plånete (Östergötl.), spå i händerna] (†) beteckning för (öde utläst ur l. spådom grundad på tydning av) linjerna i handens insida (möjl. äv. rynkorna i pannan som i metoskopien voro uppkallade efter planeterna (i bet. 1 a)); i uttr. läsa i planeter, läsa ngns planet, läsa planeten l. planetet (för ngn). ”Läsa i planeter”. KyrkohÅ 1914, s. 240 (c. 1630). (Spåmannen hade) tre gånger varit på besök i en familj och ”lärt (sannol. felaktigt för: läst) fruns och hennes barns planet”. Därs. En norrbottenskarl ”som då gick här på landet och las planeten”. BtFinlH 2: 269 (1664). Tå then förmente Pickelheringen i Kiöket war, och wille läsa Planeten för Kockerskan. Weise 308 (1697; uppl. 1769: Plånetet; t. orig.: und der Köchin den Planeten lesen wolte). Plånäte .. (dvs.) linierna i handen. Schück (1854; fr. Östergötl.).
4) [jfr motsv. anv. i d.; av oklart urspr.; jfr dock FoF 1937, s. 158 ff.] (vard.) beteckning för ansiktet l. pannan; nästan bl. i sg. best., särsk. i uttr. (mitt l. rakt l. rätt) i planeten. AB 1839, nr 252, s. 3 (i bild). Förr skulle han låta spotta sig midt i planeten, än han (osv.). Crusenstolpe Mor. 5: 407 (1843). Hon ångrade visst inte att hon dängt Truls i planeten. Wranér Tös. 10 (1897). (Han) fick en sats rönnbär ”mitt i planeten”. FinT 1931, 1: 354.
Ssgr (i allm. till 1 b; i sht astr.): A: PLANET-BANA, r. l. f. jfr bana, sbst.1 1 e β. ConvLex. 3: 298 (1824). Lundmark Världsallt. 35 (1941). —
(1 a, 2) -BOK; pl. -böcker. (planet- 1650—1925. planete- 1674. planets- 1621) [jfr t. planetenbuch] (i fråga om ä. förh.) bok som handlar om planeter o. stjärntydning. PlanetzB A 2 b (1621). Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740). 3NF 3: 709 (1925). —
(1 a) -GUD. rel.-hist. gud efter vilken en planet var uppkallad. Planetguden Saturnus. Rydberg Urpatr. 23 (1873). Lychnos 1943, s. 22. —
-HIMMEL.
1) (i fråga om ä. åskådningar) till 1 a: var särskild av de sju himmelssfärer vid vilka planeterna, en vid varje sfär, tänktes fästa. Dante .. låter sina ögon genomlöpa alla de sju planethimlar, som han nyss lemnat. 2SAH 50: 433 (1875). Lidforss Dante II. 3: 3 (1902).
2) (†) till 1 b: den del av världsrymden som upptages av solens planeter (med deras månar) l. av solsystemet. Vassenius Alm. 1734, s. 7. Därs. 1744, s. 29. Nordforss (1805). —
(2, 3) -LÄSARE. (planet- 1652—1809. planete- 1596. planets- 1629) [jfr t. planetenleser] (†) stjärntydare, astrolog; möjl. äv.: person som spår i händerna l. dyl. Clas Planeteläsare bruker myckin wyskepelse. ÄARäfst 155 (1596). (Klockaren) var drinkare, planetzläsare, försummade tiensten. Hall KultInt. 2 (i handl. fr. 1629). En mystisk gycklare, svärmare och planetläsare. Hedin ÅmVetA 1809, s. 17. —
-OBSERVATION. i sht i pl.; jfr observation 1 a. Malmborg HbAstr. 42 (1908). Tycho Brahes omfattande planetobservationer. HimHavJord III. 2: 49 (1927). —
-RÖRELSE.
2) tekn. i utvidgad anv.: rörelse som en maskindel o. d. utför samtidigt kring en inre axel o. en fast yttre punkt; jfr -hjul. TT 1876, s. 146. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 370. —
-SFÄR.
1) (i fråga om ä. åskådningar) till 1 a, = -himmel 1. Ehrenheim Phys. 1: 66 (1822). HimHavJord III. 2: 52 (1927).
2) (†) till 1 b: del av världsrymden i vilken en planet kretsar kring sin sol. Hvar och en (fix-)Stjerna är .. af lika beskaffenhet, som vår Sol är, och har hvar för sig sin enskylta Hvirfhimmel med sina Planetsphærer. Vallerius PVetA 1744, s. 7. —
-SKIVA, r. l. f. en planets skenbart plana yta. Cronstrand ÅrsbVetA 1833, s. 33. Lundmark Världsallt. 116 (1941). —
(2) -STÄLLARE. (planet- c. 1700—1807. planete- 1738) [jfr t. planetensteller] (†) person som ställer horoskop. Altså kunna intet Plånet-ställare afsäija förvth en menniskios fall, Lycka och andre sakers beskaffenhet. Isogæus Segersk. 1087 (c. 1700). Weste (1807). —
-STÄLLNING. (planet- 1845—1916. planete- 1746—1753) särsk. astrol. till 1 a, 2: planeternas ställning vid tiden för ngns födelse l. det öde som därav kan utläsas för den födde; förr äv. abstr.: ställande av horoskop. (T.) Nativitätstellen .. (sv.) planetestellning. Dähnert 202 (1746). Borg Luther 1: 60 (1753). En krona stod bestämdt i Desiderias planetställning. Crusenstolpe CJ 1: 49 (1845). Burgoyne Astrol. 85 (1916). —
-SYSTEM. (planet- 1753 osv. planete- 1758)
1) (i fråga om ä. åskådningar) till 1 a: system av planeter. Höpken 1: 176 (1753). VetAH 1796, s. 227.
2) till 1 b: sammanfattningen av de planeter (med tillhörande månar) som kretsa kring solen (l. ngn annan fixstjärna); solen (l. ngn annan fixstjärna) med däromkring kretsande planeter; äv. bildl.; jfr sol-system. VetAH 1756, s. 10. Planetsystemet .. är på alla sidor omgifvet af fixstjernor. Lindhagen Astr. 525 (1861). Elektronerna (omkring atomkärnan) kunna tänkas ordnade i ringar, den ena utanför den andra. Det hela skulle sålunda bilda ett planetsystem i miniatyr. Ramstedt o. Gleditsch 146 (1917). Främmande planetsystem runt andra solar. Lönnqvist Världsteat. 93 (1947). —
-TABELL. tabell som direkt ger en planets skenbara lägen på himmeln vid olika tidpunkter l. med vars hjälp dessa elementärt kunna beräknas; i sht i pl.
(1 a) -TECKEN. (planet- 1853—1916. planete- 1644) tecken symboliserande solen l. månen l. ngn av de fem tidigast kända planeterna (l. dag som uppkallats efter l. metall som ansetts likna l. förhärska på l. ha ngt samband med ngn av dessa himlakroppar). Stiernhielm Arch. C 1 a (1644). Rydberg Vap. 131 (1891). Burgoyne Astrol. 7 (1916). —
(1 a) -TIMME. [efter t. planetenstunde] (vid skildring av ä. förh.) timme (allt efter årstiden av växlande längd) motsv. en tolftedel av den naturliga dagen resp. natten (o. som tänktes behärskad av ngn viss planet); jfr planete-stund. 3NF 19: 323 (1933). jfr (†): Planet-timmar är ett gammalt namn för nattens timmar. NF 16: 334 (1891). —
(1 a) -VECKA, r. l. f. om sjudagarsveckan (vari var dag urspr. tänktes ss. behärskad av solen resp. månen l. ngn av de fem tidigast kända planeterna). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 415 (1868). Brilioth SvKyrkKunsk. 206 (1933). —
-VÄRLD. jfr -system 2. Laplace har .. framställt en åsigt som .. förklarar byggnaden af vår planetverld. Lindhagen Astr. 641 (1861). Lundmark Världsallt. 151 (1941). —
B (†): PLANETE-BOK, -LÄSARE, se A. —
(1 a) -STUND. (planete- 1663. planets- 1621) [efter t. planetenstunde] (†) planettimme; timme som behärskas av viss planet. PlanetzB A 3 b (1621). Då dag och natt ähre lika såsom dän 10 Martij och 13 Septemb. ähr en klåcketimma och en planetestund lika lång, ty då ähr dagen 12 timmar. Rosenhane Oec. 68 (1663). —
-STÄLLARE, -STÄLLNING, -SYSTEM, -TECKEN, se A. —
(2) -TYDNING. (planete- 1738. planets- 1749—1785) jfr planets-läsande. Lind 1: 213 (1738). Möller 2: 481 (1785).
C (†): PLANETS-BOK, se A. —
(2, 3) -LÄSANDE, n. handlingen att ställa horoskop o. d. (möjl. äv. att spå i händerna o. d.); jfr planet-läsare. Schmedeman Just. 453 (1665). Isogæus Segersk. 1067 (c. 1700). —
-LÄSARE, se A. —
-STUND, -TYDNING, se B.
Spoiler title
Spoiler content