SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
POLIS pωli4s, äv. po-, sbst.1, i bet. 1, 2 r. l. f. l. m., i bet. 3 m.||ig.; best. -en; pl. (numera bl. i bet. 3) -er ((†) -ar SthmFig. 1845, s. 335 (i bet. 3)).
Ordformer
(police 17561868. polis 1801 osv. pollice- 1790 (: Pollice-Mästaren))
Etymologi
[jfr eng. police; av fr. police, av senlat. politia (se POLITI)]
1) (numera knappast br. utom i ssgr) en stads l. stats l. kommuns o. d. förvaltning l. administration, i sht med avs. på allmän ordning o. säkerhet, renlighet, kommunikationer o. d.; ”politi” (se d. o. 1); förr äv. övergående i bet.: (god) ordning, ordningens upprätthållande o. d., särsk. i sådana uttr. som (hålla) (god) ordning och polis. Wij hafve här (dvs. i Bender) bygdt Oss en lijten Stad där hålles policen tämmeligen ved mackt. BrinkmArch. 1: 148 (1712). Med kudskar och körslor är ingen police (i Paris), de köra mycket fordt och oförwägit. Palmstedt Res. 64 (1779). (Den gamla fröken) håller i sitt hus en sträng polis. Sturzen-Becker 4: 209 (1862). Löpgrafs-befälhafvare .. skola äfven vaka öfver ordning och polis i löpgrafvarne. TjReglArm. 1867, 4: 211. SvUppslB (1934). — jfr BAN-, HÄLSO-POLIS. — särsk. (†) i uttr. medicinsk polis, förebyggande sjukvård, (god) hälsovård. SvLitTidn. 1819, Bih. sp. 9.
2) statlig l. kommunal myndighet som har att sörja för allmän ordning o. säkerhet, tillse att lagar o. förordningar efterlevas o. sörja för efterspaning o. gripande av brottslingar o. d.; äv. koll., om den personal(kår) som utövar dylik värksamhet; äv. om byggnad(er) o. d. där dylik myndighet l. dylik personal(kår) har sina lokaler; ordningsmakt. Anmäla ngn för polisen. Göra anmälan hos (äv. i) polisen. Föra ngn till (äv. l. i) polisen, till polisstationen. Den bestulne ropade på polis; jfr 3. Polis, polis”, ljöd det från en bakgata; jfr 3. Den hemliga polisen hade gripit honom. Vittnet skulle stå till polisens förfogande. PH 13: 148 (1785). I går såg jag 6 käringar, som, bundna tre och tre, fördes på polisen. Wallin Bref 23 (1841). Jag blef oppförd i polisen, fick ovett af lagman. Sjöberg SthmHeml. 148 (1844). Polisen (har) förbjudit fattigt folk att tigga. Strindberg NRik. 72 (1882). Tre dagar letade hela polisen efter honom. Martin Sett 95 (1933). Jag ska sätta polisen på henne. Trenter Eld 40 (1949). — jfr CENTRAL-, DETEKTIV-, DISTRIKTS-, FÄLT-, HAMN-, HÄLSO-, HÄLSOVÅRDS-, JAKT-, KRIGS-, KRIMINAL-, LANT-, LÄNS-, MARIN-, MEDICINAL-, ORDNINGS-, ORDONNANS-, ORTS-, RADIO-, SEDLIGHETS-, SPANINGS-, SPRIT-, STATS-, SUNDHETS-, SÄKERHETS-, TRAFIK-POLIS m. fl. — särsk.
a) (†) bildl., om (utövare av) litterär kritik. Thorild (SVS) 3: 239 (1792). ASScF 16: 168 (1888).
b) (†) i uttr. göra polis, uppträda ss. polisman l. polismyndighet o. d. Tegnér Armfelt 3: 251 (1887).
3) person som är anställd inom polis (i bet. 2) l. polismakt, särsk. om dylik anställd i underordnad ställning; polisman, poliskonstapel. En uniformerad polis stod på vakt vid brandplatsen. Han ämnar bli polis. Almqvist DrJ 82 (1834). Likväl sker icke den minsta olycka, trots detta oregelbundna virrvarr och det ringa antalet poliser. PT 1898, nr 22, s. 3. En kurs för kvinnliga poliser. BtRiksdP 1944, 6: nr 5, s. 82. — jfr BÖTES-, HAMN-, HÄLSOVÅRDS-, JAKT-, LANT-, LÄNS-, NATT-, NYKTERHETS-, ORDONNANS-, SEDLIGHETS-, SOCKEN-, SPRIT-, SUNDHETS-, SÄKERHETS-, TORG-, TRAFIK-, ÖVER-POLIS m. fl.
Ssgr [ofta med förebilder l. motsvarigheter i t., eng. o. fr.] (i allm. till 2): POLIS-AGENT. (i sht om utländska förh.) person i polisens tjänst som (oftast civilklädd) utför efterspaningar o. d.; äv.: polisspion, angivare. AnderssonBrevväxl. 2: 137 (1852). Lidforss OndMakt. 89 (1909).
-ANMÄLA~020. [jfr -anmälan] Flera lurade polisanmäla kvacksalvarna. SvD(A) 1930, nr 278, s. 24 (i rubrik).
-ANMÄLAN~020. anmälan (av ngt l. ngn) för polisen. SvD(A) 1918, nr 134 A, s. 3.
-ANMÄLNING~020. = -anmälan; företrädesvis i pl. Östergren (1935).
-ANSTALT. (†)
1) polisåtgärd; jfr anstalt 1. ÖverståthÄmb. 1634—1934 311 (1774). 3SAH XLVI. 2: 127 (1830).
2) polishus; jfr anstalt 5. Järta 2: 208 (1823). NF 9: 335 (1885).
-ARREST. jfr arrest 5 a. Ulrich LagGlöm. 25 (1912). I fängelse och polisarrest skola finnas erforderliga toalettanordningar. SFS 1934, s. 189.
-ARRESTANT. (numera bl. tillf.) person som sitter i polisarrest; förr äv.: arrestant som gripits av polis(en). Backman Lags. 3—5: 224 (1814). ReglStyrFl. 1836, s. 20.
-ASPIRANT. aspirant på (högre) tjänst inom polismakten. BtRiksdP 1945, 6: nr 5, s. 94.
-ASSESSOR. vid Överståthållarämbetet för polisärenden i Stockholm anställd befattningshavare som leder den förberedande undersökningen i vissa brottmål o. jämte stadsfiskalerna utför åklagartalan. SvD(A) 1921, nr 72, s. 7.
-AVDELNING~020.
1) avdelning inom poliskår. SFS 1915, s. 1718.
2) myndighets avdelning för polisärenden. BtRStP 1840—41, IV. 2: nr 33, s. 19.
(3) -BATONG.
(2, 3) -BEFOGENHET~0102 l. ~0200. befogenhet som tillkommer polis(man). Hedin Tal 2: 504 (1886). Polisbefogenhet för länsfiskeritillsyningsmännen påyrkas av dessas förening. UNT 1933, nr 151, s. 5.
-BEFÄL. i sht koll.: överordnade polismän; äv.: befälsperson inom polismakt(en); jfr befäl 4 a, b. SamlFörfSthmPolis 44 (1866). SFS 1942, s. 1678.
-BETJÄNING. koll., om tjänstemän tillhörande poliskåren; polis, polismän. ÖverståthÄmb. 1634—1934 327 (1775). Krono- eller polisbetjäning skall vara tillstädes vid inskrivningsförrättning. SFS 1936, s. 1215.
-BETJÄNT. (numera bl. tillf. om ä. förh.) polis (i bet. 3), poliskonstapel. HH XXXII. 2: 215 (1783). Stenelid KlarStjärn. 37 (1949).
-BEVAKA. [jfr -bevakning] Platsen polisbevakades hela natten. Östergren (cit. fr. 1927).
-BEVAKNING. abstr. o. konkret(are); jfr bevakning 1 a (α, β). De misstänkta stodo under ständig polisbevakning. SC 1: 287 (1820).
-BIL. (ofta med särskild utrustning, t. ex. radio, försedd) bil som tillhör polisen. TFjärdPolis. 1932, nr 11, s. 5. —
-BITRÄDE~020. (numera knappast br.) (lägre) polisman, polis. AB 1864, nr 210, s. 3. Gentemot kvinnligt polisbiträde skall begagnas tilltalsordet ”syster”. VL 1908, nr 83, s. 3.
(1) -BORGMÄSTARE~0200. (föga br.) = politieborgmästare. Trolle Sjöoff. 2: 182 (1870).
-BRICKA, r. l. f.
1) för styrkande av icke uniformerad polismans identitet o. befogenheter utfärdat tjänstetecken bestående av en metallbricka med polisens emblem på ena sidan o. uppgifter om polisdistriktets namn o. d. på den andra. Liljecrona RiksdKul. 24 (1840). (Kvinnliga poliser) bära ingen uniform, endast polisbricka. SvPolisT 1907, s. 32.
2) (mera tillf.) polisemblem avsett att bäras på uniform o. d. RedNordM 1924, s. 21.
(1, 2) -BROTT. (†) = -förseelse. ÖverståthÄmb. 1634—1934 325 (1775).
-BYRÅ~02 l. ~20. jfr byrå 3. UrFinlH 228 (1812). Polisbyrån för övervakande av utlänningar. SFS 1932, s. 1089.
-BÅT. båt som tillhör l. står till förfogande för polis(en). Balck Idr. 2: 611 (1887).
-CHEF. chef för poliskår; i sht om högsta chef för poliskår i stad. SFS 1879, nr 12, s. 3. jfr armé-polischef.
-DIKTATUR. jfr diktatur 2. Langlet RevolRyssl. 362 (1905).
-DIREKTÖR. (om utländska förh.) chef för (huvud)stads polisväsen; polismästare. Lang Uggleborg 52 (1832; om tyska förh.). 2SvUppslB 23: 14 (1952; om danska förh.).
-DISTRIKT. administrationsområde för polisvärksamhet; i fråga om sv. förh. om vart och ett av de områden, omfattande (del av) stad, köping l. landsfiskalsdistrikt, vari landet indelats med hänsyn till polisväsendet. FörordnPolic. 19/8 1807, s. A 2 b. BtRiksdP 1948, 6: nr 11, s. 62.
-DOMARE. (förr) (tjänstetitel för) domare i polisdomstol. BtRStP 1840—41, IV. 2: nr 33, s. 19. SvStatskal. 1947, s. 497.
-DOMSTOL~02. (förr) i vissa större städer i anknytning till polismyndigheten upprättad domstol (vanl. med polisdomare ss. domare) för handläggning av smärre brottmål o. mål angående (polis)förseelser av olika slag. DA 1825, nr 246, s. 1. SvStatskal. 1947, s. 497.
-DRÄNG. (med klandrande innebörd, numera knappast br.) polisagent, polis(man). Livijn 2: 345 (1842). Heidenstam Dag. 201 (1905, 1909).
-EMBLEM. Landstormspolisman skall under tjänsteutövning bära .. polisemblem. SFS 1941, s. 393.
-ESKORT. Blanche Bild. 4: 228 (1865).
-FARTYG~02 l. ~20. jfr -båt; äv. om luftfartyg. PT 1903, nr 181 A, s. 3. SFS 1922, s. 905 (om luftfartyg).
-FINKA, r. l. f. jfr finka, sbst.2 1. TurÅ 1914, s. 67.
-FISKAL. (†) jfr fiskal I. Crusenstolpe Mor. 4: 289 (1841).
-FRÅGA, r. l. f. jfr -ärende. SFS 1833, s. 72.
-FÅNGE. (numera föga br.) fånge som sitter i (polis)häkte l. som häktats för polisförseelse. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 41. FångvFörf. 299 (1892; enl. cirkulär 1883).
-FÄLLA, r. l. f. fälla (se fälla, sbst.1 2 b) anordnad av polis(er) för att infånga en brottsling o. d. SvMotT 1907, s. 37.
-FÄNGELSE. (föga br.) = -häkte. SFS 1868, nr 29, s. 3.
-FÖRBJUDEN, p. adj. förbjuden av polisen. (Lundin o.) Strindberg GSthm 37 (1880).
(1, 2) -FÖRBRYTELSE. (numera bl. tillf.) = -förseelse. Biberg 3: 79 (c. 1823). Aldén Medb. 1: 81 (1896).
-FÖRBUD. jfr -förbjuden. SamlFörfSthmPolis 31 (1868).
-FÖRBUND. Svenska polisförbundet utgör en sammanslutning af polismän inom hela Sverige. DN(A) 1903, nr 11970 A, s. 2.
-FÖRENING. SvPolisT 1903, s. 14. —
-FÖRESKRIFT~002. föreskrift utfärdad av polismyndighet. Biberg 3: 79 (c. 1823). Svanberg RedLefn. 454 (1882).
-FÖRESTÅNDARE~00200. (numera knappast br.) polischef. SFS 1874, nr 68, s. 4. Malmgren Stadsb. 27 (1910).
-FÖRFATTNING.
1) till 1: författning (se d. o. 6) l. bestämmelser rörande ordning, hälsovård, trafikförhållanden o. d. (i sht i stad l. annan tätort). PH 10: 229 (1773). SFS 1925, s. 425.
2) (†) till 1, konkret(are): åtgärd, anstalt(er) av polisen; jfr författning 3. SPF 1816, s. 369.
3) till 2: författning (se d. o. 6) rörande polisväsendet l. polismakten. SvPolisT 1906, s. 27. —
-FÖRHÖR. (förberedande) förhör av person (som misstänkes för brottslig handling l. som antas kunna lämna upplysningar därom), värkställt av polismyndighet för att utreda ett brott l. en förseelse (innan förundersökning företages av åklagare l. rannsakning l. vittnesförhör företages vid domstol). AB 1839, nr 238, s. 4.
-FÖRHÖRA. jfr -förhör. SC 1: 1021 (1821).
-FÖRORDNING.
(1, 2) -FÖRSEELSE. straffbar överträdelse (av ringa svårhetsgrad) av ordningsföreskrifter o. därmed jämförliga stadganden varöver polisdomstol äger döma (t. ex. fylleri, förargelseväckande beteende, vissa smärre trafikförseelser o. d.). Strafflagarne för PoliceFörseelser och Tullförbrytelser. BtRStP 1823, VII. 1—2: 418.
-FÖRVALTNING. förvaltning av polismakt(en)s uppgifter; äv. konkret(are), om institution som handhar administrationen av polismakt(en). SP 1809, nr 19, s. 1. Snellman Stat. 227 (1842; konkretare).
-FÖRVAR. i uttr. i polisförvar, i polisens förvar (se d. o. 5 b), i häkte. UNT 1931, nr 10833, s. 1.
-GEVALDIGER. (om ä. förh.) poliskonstapel. Runemark SthmVägv. 4 (1789). KyrkohÅ 1933, s. 162.
-GREPP. grepp som användes av polisman vid anhållande o. d. av person; särsk. ss. benämning på grepp om ngns handled o. böjning av armen bakom hans rygg. TurÅ 1915, s. 194.
-GRUFF. jfr gruff 2. Nordensvan SvTeat. 1: 301 (1917).
-GRUPP. mil.
1) avdelning på omkring 10 man som tjänstgör ss. krigspolis(er). 3NF 23: 484 (1937).
2) från eftersta kompaniet i en bataljon (vid marsch) avdelad personal med uppgift att omhändertaga efterliggare o. sjuka o. d. InfRegl. 1939, 2: 146.
-HANDBOK~02, äv. ~20. SvPolisT 1910, s. 26. —
-HANDRÄCKNING~020. äv. konkret(a-re); jfr handräckning 1 (a). SamlFörfSthmPolis 790 (1887).
-HJÄLM. (om ä. l. utländska förh.) hjälm för polisman. Dagen 1897, nr 140, s. 1.
-HUND. speciellt dresserad hund använd av polisen för skydds-, vakt- o. spårningstjänst. SD(L) 1905, nr 89, s. 4.
Ssgr: polishunds-ras, r. Rottweilern är .. en av de fyra polishundsraserna. SvD(A) 1920, nr 300, s. 8.
-tävling. Polishund. 1920, s. 51.
-HUS. byggnad där polismakten i stad o. d. har sina kontorslokaler o. d. Thomée IllSv. 58 (1866).
-HÅLL. i uttr. l. från polishåll, på l. hos polisen resp. från polisens sida o. d.; jfr håll, sbst.1 VII 1 c β. Från polishåll hade man inga upplysningar att ge. På polishåll misströstade man .. om åvägabringandet af tillräcklig bevisning. SvD 1898, nr 309, s. 1.
-HÄKTE. häkte (se d. o. 3) för av polisen anhållna personer, arrest, finka. SFS 1885, nr 68, s. 1.
-HÖGSKOLA~020. om högre avdelning av polisskola för vidareutbildning av polismän. SvPolisT 1908, s. 174. —
-INGRIPANDE ~0200, n. jfr ingripa 4. UNT 1935, nr 65, s. 7.
-INRÄTTNING~020. jfr inrättning, sbst.2 1 c.
1) (†) till 1. Police inrättningens uphjelpande och förbättrande. ÖverståthÄmb. 1634—1934 311 (1774). Holmbergsson Sartorius 19 (1800).
2) till 2. SP 1792, nr 6, s. 2. Städernas skyldighet att själva bekosta sin polisinrättning. BtRiksdP 1924, IX. 1: nr 18, s. 13.
-INSTITUTION. jfr institution 3; äv. bildl. Femårsber. 1851—55 SthmSt. s. 39 (1857). BtRStP 1862—63, 8: nr 10, s. 6. Familjen är .. en herrlig polisinstitution inrättad af öfverklassen för att skydda ynglet. Strindberg Giftas 1: 24 (1884).
-INSTRUKTION. för polispersonal utfärdade reglementariska föreskrifter. BtRiksdP 1906, VIII. 2: nr 12, s. 5.
-INTENDENT.
1) tjänsteman vid polismyndighet i större stad (Stockholm o. Göteborg), som närmast under polismästaren är chef för (en avdelning av) stadens poliskår. SD 1864, nr 223, s. 1. SFS 1882, nr 57, s. 15. Såsom föreståndare (för polisskolan) tjänstgör fjärde polisintendenten i Stockholm. Därs. 1925, s. 423.
2) (om utländska förh., †) polischef. SP 1792, nr 181, s. 1 (om förh. i Portugal). Schulthess (1885).
Ssg (till -intendent 1): polisintendents-befattning. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 26.
-KAMMARE. polismyndighet (med skiftande organisation o. uppgifter) i (större l. medelstor) stad för handläggning av administrativa (polis)ärenden o. d.; äv. i utvidgad anv., om polisstation. ÖverståthÄmb. 1634—1934 317 (1774). Söderhjelm Uppror. 117 (1918; om polisstation). Polismyndighet i Halmstad är en poliskammare med polismästaren såsom ensam ledamot. SFS 1946, s. 424.
-KAMRERARE. vid polisvärket i Stockholm anställd kamrerare (som tillika är stadsfogde). SthmKommKal. 1934, s. 6.
-KAPTEN. (om utländska förh.) viss överordnad polisman; jfr kapten 5 d α. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 249. —
-KARL. (†) polisman; poliskonstapel, polis. Möller 2: 607 (1785). Björkman (1889).
-KASK. jfr kask, sbst.1 1 a. Lidforss Dagsb. 141 (1906).
-KEDJA, r. l. f. rad l. kedja (se kedja, sbst. 3 a α, γ) av polismän som ställt upp sig ss. avspärrning för att hindra en folkmassa att tränga fram l. för att skydda person som skall passera genom en folkmassa o. d.; äv. om dylik rad av polismän som rycker fram mot en folkmassa o. d. (för att skingra den). PT 1902, nr 92 A, s. 3. SvD(B) 1944, nr 163, s. 5.
-KIOSK. liten fyrkantig byggnad l. kiosk (se d. o. 2) i större stad, varifrån (patrullerande) polis(konstapel) l. allmänheten kan få omedelbar telefonförbindelse med närmaste polisstation, ofta inrättad så, att anhållen person kan provisoriskt placeras däri. SvD(A) 1930, nr 294, s. 13.
-KISTA. (†) likkista av enklaste slag som begagnades för lik av självmördare o. straffångar (vilkas begravning ombesörjdes av polisen); jfr -likrum. Crusenstolpe Mor. 6: 512 (1844).
-KOLLEGIUM. i landstingsområde l. i stad som icke deltar i landsting: kollegium (se d. o. 1 b) för disciplinära betraffningar o. d. av polispersonal. SFS 1925, s. 298.
-KOMMISSARIE. högre polisman (i stad o. vissa köpingar) som har ledningen över polispersonalen i ett polisdistrikt; äv. om viss högre polistjänsteman vid örlogsstation o. d. SP 1792, nr 156, s. 1 (om franska förh.). Poliskommissarie vid flottans station i Karlskrona. SFS 1920, s. 1141. Hellström Malmros 15 (1931).
Ssg: poliskommissarie-kontor. Östergren (1935).
-KONSTAPEL. (lägre) polisman med tjänstgöring ss. trafik- l. ordningspolis o. d. NVexjöBl. 1851, nr 47, s. 2. En svensk poliskonstapel saknar den engelske bobbyns farbroderliga gemyt. Fogelqvist ResRot 169 (1926).
-KONTOR. polisvaktkontor, polisstation. AB 1839, nr 238, s. 2.
-KONTROLL. kontroll l. övervakning som företages av polisman l. polismyndighet. EkonS 2: 577 (1902).
-KORDONG. jfr -kedja samt kordong 3 b. Lidforss Fragm. 83 (1895, 1904).
-KORT, n. av polismyndighet utfärdat kort för journalister o. d., som ger innehavaren tillträde till (av polisen) avspärrad offentlig plats o. d. SD(L) 1901, nr 515, s. 5.
-KUND. (ngt vard.) om person som ofta anhållits av polisen; jfr kund, sbst. 2 slutet. Lundin NSthm 543 (1889).
-KUNGÖRELSE~0200. Östergren (1935).
-KURS. kurs (se d. o. 7) för utbildning av polispersonal l. av militär personal i polistjänst. En särskild poliskurs för underbefäl. SFS 1933, s. 1269.
-KÅR. jfr kår, sbst.3 2. Femårsber. 1851—55 SthmSt. s. 35 (1857). Polisverksamheten i Bodens stads polisdistrikt fullgöres av en statlig poliskår. SFS 1942, s. 1675.
-LABORATORIUM. laboratorium för kriminaltekniska undersökningar. 2NF 38: 369 (1926).
-LAG, r. l. f. l. m.
2) till 2: lag rörande polismakts organisation o. befogenheter o. d. Hedin Tal 1: 13 (1867).
-LAGSTIFTNING~020.
1) (†) till 1; jfr -lag 1. BtRStP 1823, 7: 416.
2) till 2; jfr -lag 2. Nyblæus Forskn. I. 2: 294 (1875).
-LEDNING. jfr ledning, sbst.2 1 slutet. SvPolisT 1906, s. 133. —
-LIKRUM. (†) av polismyndighet inrättat bårhus för förvaring av lik av självmördare o. d.; jfr politi-lik. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 252 (1848).
-LYKTA, r. l. f. (förr) lykta använd av polismän under patrullering o. d. Balck Idr. Suppl. 127 (1888).
-LÄKARE. läkare som är fast knuten till polisen för undersökningar av gm brott l. olyckor o. d. omkomna l. av spritpåvärkade personer o. d. Palmberg Hels. 694 (1889).
-LÖJTNANT~20 l. ~02. (om utländska förh.) polisbefäl av lägre grad; jfr -kapten. Eberhardt AllmH 4: 164 (1781; i Portugal). Lidforss Fragm. 101 (1895, 1904; om tyska förh.).
-MAJOR. (om utländska förh.) jfr -kapten, -löjtnant. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 204. —
-MAKT.
1) makt l. myndighet som tillkommer polis(kår). Boëthius Naturr. 148 (1799). Med polismakt utrustade personer. 2NF 21: 1236 (1914).
2) (medlemmar av) polis, poliskår. Dalin (1855). Pojkarne .. hade .. kastat sten på polismakten. Backman Dickens Pickw. 1: 381 (1871).
-MAN, m.||ig. person anställd inom polisen l. polismakten (i sht ss. kommissarie, överkonstapel l. konstapel), polis. 3SAH XXXVIII. 2: 256 (1854). Den stadga och värdighet i uppförande, som äro nödvändiga för en polisman. SFS 1932, s. 341. jfr reserv-polisman.
Ssg: polismanna-utbildning.
-MINISTER. (i sht om utländska förh.) minister som har att handlägga ärenden rörande ett lands polismakt o. d. DA 1808, nr 54, s. 2 (om förh. i Neapel). I sammanhang med frågan om ministerstyrelse må tilläggas tillsättningen af en polisminister, under benämningen öfverste ordningsman (i Sverige under Karl XII:s regering). 2SAH 40: 145 (1865). Grimberg VärldH 9: 400 (1940; om engelska förh. på 1500-talet).
-MUSEUM. museum med samlingar (av redskap, vapen, uniformer o. d.) illustrerande polisväsendets utveckling o. d. samt med (för polismannautbildning använda) samlingar av förbrytarredskap, material från brottmålsutredningar o. d. NDA 1912, nr 252, s. 4.
-MYNDIGHET~002, äv. ~200.
1) maktbefogenhet som tillkommer polis(makt); jfr myndighet 2. Nordström Samh. 1: 280 (1839). Konsulardomaren utövar polismyndighet i allmänhet och äger häkta .. för brott misstänkt person. SFS 1933, s. 323.
2) (samhälls)organ som handhar polisväsendet i en stat l. stad l. kommun o. d.; jfr myndighet 5. Meddelande om den försvunna kan lämnas till polisen i Stockholm eller närmaste polismyndighet. AB 1839, nr 259, s. 3. Hos polismyndigheterna .. (måste) främlingar .. inregistrera sina namn. Hellström Malmros 36 (1931).
-MÅL. (mindre) mål (se mål, sbst.2 1) rörande brott mot allmän ordning som handläggas av polismyndighet; särsk. i uttr. ekonomi- och polismål, se ekonomi-mål 2; jfr politi-mål. ÖverståthÄmb. 1634—1934 310 (1774). Egenteliga police-mål böra icke dragas till de vanliga domstolarne. LBÄ 33—35: 9 (1800).
-MÅNSKEN~02, äv. ~20. (skämts., om ä. förh.) mörker som rådde i en stad o. d. på grund av att gatubelysningen (enligt polisens föreskrift) icke tänts, när det enl. almanackan skulle varit månsken; äv. bildl., om nattligt mörker o. d. DKonstitutionelle 1844, nr 67, s. 3. Konsten har ett polismånsken att skingra och inga bevakningsmedel i verlden kan trygga hennes säkerhet. Därs. nr 73, s. 3. Hedén 3: 91 (1912).
-MÅTT. (†) polisåtgärd; jfr mått, sbst.4 11. SP 1809, nr 54, s. 2.
-MÄSSIG. som stämmer med l. är avpassad efter l. utföres i enlighet med polisens uppgift(er) l. regler o. d. Brunius Chesterton MannTorsd. 75 (1908).
-MÄSTARE. chef för polispersonal o. ledare av poliskammare i vissa städer; äv. bildl. MinnSvNH Bih. 1: 95 (1790). Rydberg RomD 73 (1877; bildl.). SFS 1925, s. 1335.
Ssgr: polismästar(e)-befattning. ÖverståthÄmb. 1634—1934 145 (1851).
-stad. stad där polismästare finnes. BtRiksdP 1924, IX. 1: nr 18, s. 7.
-syssla, r. l. f. SKL (1848).
-uniform, r.
-ämbete. MinnSvNH XII. 2: XXVIII (1837).
-NOTARIE. juridiskt utbildad tjänsteman i poliskammare l. (förr) i polisdomstol; jfr notarie, sbst.1 1. SFS 1889, Bih. nr 4, s. 6.
-NOTIS. (tidnings)-notis rörande polisärende l. brott o. d.; i sht i pl. 2NF 18: 74 (1912).
-NYHET~02. i sht i pl.; jfr nyhet 2 c. AnderssonBrevväxl. 1: 121 (1849). Polisnyheter. (1931; namn på facklig månadstidning).
-NÄMND. i stad l. köping l. på annan ort som bildar eget polisdistrikt upprättad nämnd med huvudsaklig uppgift att handhava polisdistriktets förvaltningsangelägenheter. SvPolisT 1911, s. 22 (om norska förh.). BtRiksdP 1918, 9: nr 73, s. 2.
-OBDUKTION. rättsmedicinsk undersökning av lik efter gm mord l. självmord l. olycka o. d. avliden person. Sjövall o. Höjer 231 (1929).
-OFFICER.
1) (om utländska förh.) överordnad polistjänsteman. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 214. Krusenstjerna Pahlen 7: 398 (1935).
2) (numera knappast br.) mil. officer vid fästning o. d. som är chef för fästningens osv. krigspolispersonal. SFS 1914, s. 329.
-ORDNING.
1) (numera knappast br.) till 1: ordningsstadga (i bet. 1), politiordning; äv. bildl. Oldendorp 2: 102 (1788). Levin Schiller Cab. 121 (1800; bildl.). Palmberg Hels. 877 (1889). Cannelin (1921).
2) till 2: ordning som upprätthålles av polis l. polismässigt o. d. (Förvaltaren vid Karlbergs slott) handhafver polisordningen inom Kungsgårdens område. SFS 1903, nr 89, s. 10.
-ORDONNANS. (†) = -reglemente 3. ÖverståthÄmb. 1634—1934 314 (1774). Därs. 324 (1775).
-PATRULL. jfr patrull, sbst.2 2. SamlFörfSthmPolis 67 (1866).
-PATRULLERING. Hellström Malmros 48 (1931).
-PERSONAL. AB 1839, nr 300, s. 2.
-PIKET. mindre polisstyrka avsedd för omedelbar utryckning; äv.: bil avsedd för dylik styrkas utryckningar. Lundin NSthm 551 (1889). Inom kort anlände .. en polispiket i automobil. PT 1909, nr 191, s. 2. Polispiketen stjälpte vid den våldsamma sammanstötningen. UNT 1930, nr 10525, s. 4.
Ssgr: polispiket-bil. UNT 1930, nr 10525, s. 4.
-vagn. särsk. (förr) om hästdragen utryckningsvagn för polispiket. SD(L) 1901, nr 372, s. 2.
-PIPA, r. l. f. visselpipa varmed polis(man) kan tillkalla hjälp från kolleger. Child And. 180 (1893).
-PLUTON. mil. pluton som går sist i marschgrupp o. har till uppgift att omhänderta efterliggare. TrängRegl. 1940, s. 211.
-POSTERING. utpostering av polispersonal för bevakningsuppgifter o. d.; äv. konkret(are), om grupp av polismän som avdelats för fast bevakningstjänst o. d. BtRiksdP 1899, 5Hufvudtit. s. 28. Pilsudski .. har ständig polispostering utanför villan. DN(A) 1931, nr 58, s. 1.
-PREFEKT. (om utländska förh.) polischef (i sht i fransk stad). SvT 1852, nr 30, s. 3 (i Berlin). NF 19: 249 (1895; i Paris).
-PREFEKTUR. (om utländska förh.) polischefs tjänstelokal(er); polisstation (i sht i fransk stad). SvT 1852, nr 30, s. 3 (i Berlin). Stenelid KlarStjärn. 37 (1949).
-PRESIDENT. (om utländska förh.) polischef. AnderssonBrevväxl. 2: 305 (1850; om tyska förh.). Polispresidenten i Wien. UNT 1933, nr 64, s. 1.
(1) -PRINCIP. (†) princip rörande ordningens upprätthållande o. d. Cederhjelm Handtv. 24 (1794).
-PROCESS. (†) polisförhör. Hammarsköld SvVitt. 2: 102 (1819).
-PROTOKOLL. vid polisförhör. AB 1839, nr 247, s. 3.
-RADIO. radioanläggning använd av polismyndighet. SvPolisT 1931, s. 5. —
-RANNSAKNING~020. jfr -förhör. Freja 1844, nr 6, s. 4.
-RAPPORT. rapport som polisman utskriver över brott l. olyckshändelse l. företaget förhör o. d.; förr äv.: rapport till överordnad myndighet o. d. om (polis)värksamhet i polisdistrikt l. kommun o. d. VexjöBl. 1846, nr 3, s. 2. SvD(B) 1927, nr 177, s. 11.
-RAZZIA. razzia efter förbrytare l. misstänkta o. d., företagen av ett större l. mindre polisuppbåd. SvPolisT 1906, s. 16. —
-REFERENT. journalist som skriver notiser om l. från polisens värksamhet. 2NF 18: 74 (1912).
-REFUG. refug med skyddskur för trafikpolis. Östergren (cit. fr. 1921).
-REGEMENTE. förhållandet att polisen har en mycket stark makt o. bestämmanderätt i en stat; polisdiktatur; äv. bildl. Cavallin Franzos JudT 8 (1896). Böök ResSchw. 21 (1932; bildl.).
-REGLEMENTE.
1) (tillf.) till 1: reglemente rörande allmän ordning o. d. Vidmark 1174 (1889). EkonS 2: 548 (1901).
2) (tillf.) till 2: reglemente utfärdat av polismyndighet. Ett tryckt polisreglemente förbjuder — spottning på golfvet. Jensen Tsard. 9 (1905).
3) till 2: reglemente rörande polistjänstemän l. polismyndigheter o. d. SvPolisT 1907, s. 82. SFS 1925, s. 923.
-SABEL. Östergren (cit. fr. 1926).
-SAK.
1) polisärende, polismål. Liljecrona RiksdKul. 226 (1840). Spalten för rättegångs- och polissaker. Siwertz JoDr. 154 (1928).
2) sak som utredes av l. anmäles till polisen; särsk. i uttr. göra polissak av ngt, anmäla ngt för polisen. Wallmark Resa 55 (1819). Om det blir polissak av det. Krey-Lange KolumbÅterk. 200 (1933).
-SAMHÄLLE~020. jfr -stat. Göthe Sergel 84 (1898).
-SEKRETERARE. sekreterare i poliskammare; jfr -notarie. SvNorStatscal. 1817, s. 353 (om norska förh.). GHT 1895, nr 244 A, s. 2.
-SERGEANT. (numera bl. om utländska förh.) lägre polisbefäl, (polis)överkonstapel. SthmBeredningsutsk. 1864, nr 76, s. 12 (föreslagen svensk tjänstetitel). Gripenberg Powell SällsHemv. 6 (1930; om engelska förh.).
-SKOLA, r. l. f. skola för teoretisk o. praktisk utbildning i polistjänst; särsk. i sg. best., om dylik statlig undervisningsanstalt vid Stockholms polisvärk. SvPolisT 1904, s. 51. SFS 1925, s. 300.
Ssg: polisskole-utbildning. BtRiksdP 1924, IX. 1: nr 18, s. 6.
-SKYDD. skydd av polis som åtnjutes av enskild person l. kommun o. d. SvPolisT 1907, s. 176. —
-SNOK, m. (nedsättande, tillf.) om polis(man). Liljecrona RiksdKul. 285 (1840).
-SOLDAT. (om utländska förh.) gendarm. Snellman Tyskl. 272 (1842). Östergren (1935).
-SPION. person (fast l. tillfälligt) anställd för spaningsuppdrag av polisen; agent för hemliga polisen. PT 1791, nr 55, s. 3.
-SPIONERI. jfr -spion. SDS 1901, nr 154, s. 2.
-SPÄRR. om polisstyrka avsedd att spärra tillträdet till en viss plats l. passagen genom en gata o. d. Höglund Branting 2: 166 (1929).
-STADGA, r. l. f. ordningsstadga utfärdad av polisen. 2Saml. 10: 47 (1812).
-STADGAR, pl. stadganden rörande ordning o. säkerhet, utfärdade av polisen; polisstadga. ÖverståthÄmb. 1634—1934 328 (1775).
-STAT. stat där all värksamhet är reglerad o. kontrollerad av en stark polismakt; polisdiktatur. Frey 1848, s. 281. GHT 1944, nr 243, s. 15.
-STATION. byggnad l. lokal där ett polisdistrikts kontor finnes o. där anmälan om brott kan göras o. där icke patrullerande konstaplar uppehålla sig osv. SamlFörfSthmPolis 733 (1871).
-STYRKA, r. l. f. (större l. mindre) avdelning polismän; äv. om ett lands l. en orts o. d. samlade poliskår. Stadens hela polisstyrka jagade mördaren. Femårsber. 1851—55 SthmSt. s. 35 (1857).
-SYSTER. kvinnlig polisman med huvudsaklig uppgift att visitera o. bevaka anhållna kvinnor m. m. Pass 1911, s. 23.
Ssgr: polissyster-befattning. BtRiksdP 1943, 6: nr 5, s. 69.
-kurs. för utbildning av polissystrar. BtRiksdP 1938, 6: nr 126, s. 3.
-TEKNIK. teknik som användes av polis för uppspårande av brottslingar o. d. Cederschiöld Manh. 85 (1916).
-TEKNISK. jfr -teknik. Östergren (cit. fr. 1929).
-TELEFON. telefonapparat vid gata o. d. varmed (patrullerande) polis kan få direkt förbindelse med polisstationen. Cederschiöld Manh. 84 (1916).
-TERROR. utövad av polisen. Estlander Schauman 157 (1924).
-TIDNING. Svensk Polistidning. Organ för Sveriges polismän. (1903).
-TILLÅTELSE~0200. tillåtelse (att göra ngt) utfärdad av polisen. 2NF 21: 1236 (1914).
-TILLÅTEN~020, p. adj. jfr -tillåtelse. Henriksson Tyskl. 254 (1901).
-TILLSTÅND~02. jfr -tillåtelse. FoFl. 1943, s. 77.
-TILLSYN~02. jfr -kontroll. Sthm 1: 287 (1897).
-TJÄNST. tjänst l. tjänstgöring ss. polis(man) l. inom polismakt(en). SamlFörfSthmPolis 45 (1866). Bruket av skjutvapen i polistjänsten. SFS 1945, s. 1833.
-TJÄNSTEMAN~002, äv. ~200. tjänsteman l. befattningshavare inom (ett lands l. en stads o. d.) polismakt l. poliskår; i sht om dylik tjänsteman med uteslutande kontorsmässigt arbete. SPF 1814, s. 33. 2SvUppslB 23: 13 (1952).
-TJÄNSTGÖRING~020. jfr -tjänst. Verd. 1891, s. 15.
-TRUPP. (militär) truppstyrka avsedd för polisiära uppgifter; äv.: polisstyrka. Sparre Stand. 134 (1847). SFS 1923, s. 482.
-TVÅNG. tvång l. förtryck som utövas av polismakt; jfr -diktatur. Bolin Statsl. 1: 68 (1868).
-UNDERRÄTTELSER~00200, pl. underrättelser l. meddelanden rörande polisärenden o. d.; särsk. ss. namn på en sedan 1878 i Stockholm utkommande o. ss. tjänstemeddelande till landets polismyndigheter utsänd publikation upptagande efterlysningar, meddelanden ang. stulna föremål o. d. BtRiksdP 1877, I. 1: nr 1, Bil. 5 a, s. 54 (1875).
-UNDERSÖKNING~0020. av polis(en) företagen förberedande undersökning av brott l. olyckshändelse o. d. (gm polisförhör o. besiktning av brottsplats osv.) i syfte att noggrant bestämma l. rekonstruera det värkliga händelseförloppet. Polismästaren vill icke uttala sig, så länge polisundersökningen pågår. AB 1839, nr 301, s. 2.
-UNIFORM, r. SD 1892, nr 336, s. 5.
-UPPBÅD~02. särsk. konkret. Ett polisuppbåd på tusen man. SvD(A) 1930, nr 117, s. 9.
-UPPSIKT~02. av polismyndighet utövad uppsikt, särsk. tillsyn över o. bevakning av person misstänkt för brott l. för att kunna störa allmän ordning o. säkerhet o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Stå, ställa ngn under polisuppsikt. Crusenstolpe Mor. 3: 323 (1841). (Regementsväbeln) har polisuppsigten inom regementets etablissement. TjReglArm. 1889, s. 156. 3SAH 15: 65 (1900; bildl.).
-UPPSYNINGSMAN~0102. överordnad polisman (närmast under överkonstapel) som på vissa platser fungerar ss. chef för polisstyrka. Wikforss 2: 319 (1804).
-UTBILDAD ~020, p. adj. Krigspolisregl. 1916, s. 5. —
-UTBILDNING~020. SvPolisT 1908, s. 25. —
-UTREDNING~020. jfr -undersökning. Hellström Malmros 258 (1931).
-UTSLAG. (†) utslag av polisdomstol. Beskow (1833) i 3SAH XL. 2: 197. —
-UTVÄG. (†) polisåtgärd. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 112 (1815).
-VAGN. särsk. (förr): hästdragen vagn för polisens utryckning. Berger Ysaïl 188 (1905).
-VAKT.
1) bevakning utförd av polismän; äv. konkret, om bevakningstrupp. ÖverståthÄmb. 1634—1934 322 (1774). Stark polisvakt utsattes. ÅbSvUndH LIX. 1: 123 (1940). jfr (tillf.): (Prästen varnade mot) besök i sin skog, och sedan gjorde han polisvakt sjelf efter smultrongummor och blåbärspojkar. Strindberg Skärk. 108 (1888).
2) (numera mindre br.) mil. vakt(poster) avdelad(e) för att upprätthålla ordning i läger l. kvarter l. under transporter l. för att uppsamla efterliggare under marsch o. d.; äv. om lokal där dylik vakt- (post) uppehåller sig. Lefrén Förel. 2: 163 (1817). Vid hvarje militärtransport skall finnas en polisvakt. Spak HbFältartill. 204 (1873). Vid polisvakten förvaras arresteradt underbefäl och manskap. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 313 (1882).
-VAKTKONTOR~002. lokal för polisstyrka i distrikt i större stad, (mindre) polisstation. Police-Wakt-Contoret för Södermalm. SD 1844, nr 246, s. 1. SFS 1938, s. 1539.
-VAKTMÄSTARE. (†) poliskonstapel. DA 1793, nr 41, s. 3. Heinrich (1828).
-VISSELPIPA~0020. = -pipa. Eng PoetRos. 130 (1923).
-VISSLA, r. l. f. = -pipa. Sörensen Hollywood 40 (1932).
-VITE. (†) ådömt av polisdomstol. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 113 (1815).
-VITTNE. polisman som uppträder ss. vittne inför rätta. AB 1897, nr 296 A, s. 2.
-VITTNESMÅL~002. jfr -vittne. DN(B) 1934, nr 220, s. 4.
-VÅRD. (numera knappast br.) polisväsen. DA 1839, nr 258, s. 1. FFS 1904, nr 29 A, s. 197.
-VÄRK, n. sammanfattande beteckning för samtliga polismyndigheter i större stad; polisväsen, polismyndighet. Björnståhl Resa 3: 187 (1778). Polisverket i Stockholm. BtRiksdP 1880, I. 1: nr 1, Bil. 5 b, s. 9. SFS 1932, s. 341.
-VÄRKSAMHET~002, äv. ~200. Forssell Stud. 1: 111 (1867, 1875). SFS 1925, s. 295.
-VÄSEN, äv. -VÄSENDE. om sammanfattning(en) av allt som hör till polis(makt)en o. polistjänsten; polismakt(en), polis(en). ÖverståthÄmb. 1634—1934 311 (1774). SFS 1925, s. 295.
-ÅTAL~02. åtal vid poliskammare l. (förr) polisdomstol. SöndBl. 1845, nr 53, s. 4. —
-ÅTGÄRD~02. vidtagen av polis(makt)en. AB 1849, nr 119, Suppl. s. 2. —
-ÄMBETSMAN~002. (numera knappast br.) jfr -tjänsteman. NVexjöBl. 1847, nr 21, s. 4. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 5, s. 46.
-ÄRENDE. ärende l. sak l. mål som handlägges av l. inom polis(makt)en. PH 14: 10 (1787).
-ÖVERGREPP~002. Lidforss OndMakt. 93 (1909).
-ÖVERKONSTAPEL~00020. Femårsber. 1840—50 SthmSt. s. 23 (1853).
Ssgr: polisöverkonstapels-befattning,
-tjänst.
-ÖVERTRÄDELSE~00200. (numera föga br.) polisförseelse. TjReglArm. 1858, 2: 50. Sidenbladh Hb. 184 (1894).
-ÖVERVAKNING~0020. jfr -uppsikt.
-ÖVERVÅLD~002. utövat av polis. WoJ (1891).
Avledn.: POLISA, v. (tillf.) till 2, 3: uppträda ss. polis(man). Vi begär att få röra oss .. få skapa och tjäna, men inte undertrycka och polisa. Myrdal KontAmer. 16 (1941).
POLISERA, äv. POLISIERA, v., -ing. (-cera 16691857. -sera 1757 osv. -siera 1949) [jfr ä. d. policere, t. polizieren; av fr. policer]
1) (†) till 1: ge (ett land o. d.) en viss (god) statsordning l. administration; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: välordnad, välorganiserad; stundom svårt att skilja från 2. Alle wälregerade och policerade Folckz Sedwano .. betygar, at Handelen är ett rätt och lagligit Medel, til at winna Tarfwor och Håfwor medh. Risingh KiöpH 15 (1669); jfr 2. Fennia XVI. 3: 125 (1761). I det policerade samhället måste tiggeriet, liksom röfveriet, för sin verksamhet söka mörkret. Kullberg Bref 1: 236 (1844). Andersson (1857).
2) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. fr.; sannol. utvecklat ur polisera 1 gm påvärkan av poli, polit] (†) till 1: ge (ngn l. ngt) en bättre l. högre kultur l. bildning o. d., civilisera, hyfsa; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; stundom svårt att skilja från 1. Tersmeden Mem. 1: 168 (1734). Förställnings-konsten är altid en fölgd af mycken policering. Lanærus Försök 16 (1788). Her Stenson var .. ingen särdeles fin eller poliserad karl. Knorring Skizz. I. 2: 180 (1841). Andersson (1857).
3) (i sht i fackspr.) till 2: anmäla (ngn) för polisen; anteckna (ngn) i polisens journaler. ÅbSvUndH 61: B 14 (1849). Polisen (har) inte satt i gång med finkamning .. för att polisera misstänkta vägfarande. GbgP 1946, nr 3, s. 1.
POLISIÄR 0104 l. 1004 l. POLISÄR104, adj. (-ciär 1933. -siär 1904 osv. -sär 1939 osv.) [av fr. policier] till 2: som rör l. tillhör l. utmärker l. utföres av polis l. polismakt, polismässig. SD(L) 1904, nr 356, s. 4. Landets polisära indelning. SvD(B) 1943, nr 295, s. 7. Polisiära åtgärder. UNT 1945, nr 85, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content