SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
POLYGON pol1ygå4n l. 1-, äv. -gω4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. poli- (se POLY-). — förr äv. -gone)
Etymologi
[jfr t. o. eng. polygon, fr. polygone, gr. πολύγωνον; av POLY- o. -GON]
1) (i fackspr., särsk. mat.) månghörning; stundom (i sht förr): regelbunden månghörning. Rålamb 1: 34 (1690). Munthe IslamK 201 (1929). jfr HASTIGHETS-POLYGON.
2) [specialanv. av 1] (i sht geod.) månghörnig figur bildad av ett polygontåg. KrigVAH 1891, s. 133.
3) [specialanv. av 1] bef. månghörnig figur motsvarande grundformen av en sluten befästnings plana utstakning; förr äv. konkretare: slutet månghörnigt befästningsvärk l. fort. 2 poligoner .. blefwe .. medh murwärk .. opförde. HSH 35: 322 (1656). KrigVAT 1846, s. 499. 2SvUppslB (1952).
4) (†) om var o. en av sidorna i en månghörning. Palmstedt Res. 18 (1778).
5) [specialanv. av 4] (†) bef. om var o. en av sidorna i en kring ett slutet befästningsvärk omskriven månghörning (äv. kallade yttre polygoner); äv. om var o. en av sidorna i motsvarande (gm de inre vinkelspetsarna) inskrivna månghörning (äv. kallade inre polygoner); särsk. (i fråga om befästningar med bastioner): var o. en av de linjer som bildas av en kurtin o. dess förlängning åt ömse håll till kapitällinjerna. Ytra Poligon. Rålamb 8: 6 (1691). En courtine med en half Bastion på hvar ända nämnas tilhopa en Poligon. Ståhlsverd 60 (1755). KrigVAH 1843, s. 332. jfr: Innan Poligon. Rålamb 8: 6 (1691; om inre polygon).
Ssgr (i allm. till 1): A: (3) POLYGON-EXTERIÖR. (†) bef. = -sida 3. Loenbom Stenbock 1: 36 (1757).
-HARV. (†) lant. Polygonharf, slätharf med mångsidig, vanligen 6-sidig, omkrets på ramen, som utgöres af hvarandra snedvinkligt korsande balkar. Juhlin-Dannfelt (1886).
-KOPPLING. el.-tekn. koppling vid vilken ledarna l. ledningarna äro kopplade efter varandra till slutna kretsar; motsatt: stjärnkoppling. FörslElektrOrdl. (1931).
-LAG(EN). mat. o. fys. lag enl. vilken den resulterande hastigheten l. kraften i en hastighets- resp. kraftpolygon kan beräknas. JernkA 1900, s. 148.
-MARK. geol. o. geogr. mark på vars yta stenar o. d. gm naturkrafternas invärkan hopats i strängar som bilda månghörniga figurer. BotN 1913, s. 115.
-MUR. byggn. o. konsthist. polygonalmur. NF 3: 704 (1879).
(2) -MÄTNING. geod. vid upprättande av kartor med stor skala: planmätning med polygontåg, varvid vinklarna i brytningspunkterna mätas med teodolit o. avståndet mellan dessa punkter mätas med mätlina l. på optisk väg. KrigVAH 1881, s. 132.
(2) -NÄT. geod. nät (se nät, sbst. 3 a) av polygontåg. AtlFinl. 1: 3 (1899).
-PUNKT. (-gon- 1900 osv. -gons- 1691)
1) geod. till 2: brytningspunkt i ett polygontåg. TT 1900, Allm. s. 353.
2) (†) bef. till 5: punkt där två intill varandra belägna kurtiners förlängningar mötas. Rålamb 8: 29 (1691).
-SIDA. (-gon- 1880 osv. -gons- 1690)
1) (tillf., i fackspr.) till 1: var o. en av en (reguljär) månghörnings sidor. Rålamb 1: 82 (1690).
2) geod. till 2: var o. en av de räta linjerna mellan brytningspunkterna i ett polygontåg. Fennia VI. 1: 19 (1892).
3) (om ä. förh.) bef. till 3, 5: var o. en av fronterna i en befästning i form av en polygon. Busch Fästn. 62 (1880).
-TAL. mat. polygonaltal. Sturzenbecher (1805). 2SvUppslB (1952).
(2) -TÅG. geod. vid polygonmätning: serie av (terräng)punkter som ligga på längre l. kortare avstånd från varandra i en bruten linje (som ofta bildar en oregelbunden månghörning o.) vars vinklar o. delsträckor i resp. mellan brytningspunkterna mätas. SFS 1920, s. 2545.
-VINKEL. (-gon- 18051892. -gons- 1691)
1) (föga br.) mat. till 1: var o. en av (de mindre) vinklarna i en polygons hörnpunkter. Sturzenbecher (1805). Bergroth Geom. 73 (1876).
2) geod. till 2: (den i en polygonpunkt mätta) vinkeln mellan två polygonsidor. Fennia VI. 1: 19 (1892).
3) (om ä. förh.) bef. till 3, om vinklarna mellan sidorna i en kring en fästningsplats omskriven månghörning. Rålamb 8: 26 (1691). Hazelius Bef. 265 (1836).
B (†): POLYGONS-PUNKT, -SIDA, -VINKEL, se A.
Spoiler title
Spoiler content