SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PONERA pωne4ra, äv. pon-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br.; Vannérus Metaf. 60 (1914), Östergren (1935)).
Etymologi
[jfr t. ponieren; av lat. ponere, eg.: lägga, sätta, ställa (jfr DEPONERA, KOMPONERA, POSITION m. fl.)]
vid en slutledning l. ett resonemang o. d. antaga (ngt) ss. på förhand givet (o. utgå därifrån), förutsätta, antaga, tänka sig. RARP 9: 100 (1664). Jag vil nu ponera, at en kropp är tyngst, när han är Sphærisk eller rund som en kula. Triewald Förel. 1: 92 (1735). Ponera det fall att du verkligen velat ha mig att spela angivare. Siwertz Förtr. 79 (1945). — särsk. (tillf.): antaga (ngt) ss. ngt möjligt l. sannolikt o. d., tänka sig. Emellertid, vi ha all anledning att ponera det bästa för vår framtid. Strindberg RödaR 148 (1879).
Spoiler title
Spoiler content