SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
POR 4r, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. (enst.) PORA, f.; best. -an. Anm. I ä. tid användes (i bet. 1) äv. den lat. formen porus med lat. böjning. NoraskogArk. 4: 228 (1719: pori, nom. pl.). Polhem Test. 48 (c. 1745: poros, ack. pl.). Wåhlin Bastholm 34 (1791: pori, nom. pl.).
Ordformer
(por 1801 osv. pora 1723 (: Lekporan). porer, pl. 1734 osv.)
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. pore; av lat. porus, gr. πόρος, passage, por, rotbesläktat med FARA, v.2]
1) ytterst liten (litet), i regel för blotta ögat osynlig(t) öppning l. hål l. mellanrum l. rörformig kanal mellan delarna i en organisk vävnad l. partiklarna i ett oorganiskt ämne o. d.; särsk.
a) anat. o. zool. om öppningar i animalisk vävnad. Dalin Arg. 2: 149 (1734, 1754). Madrepora. Äro de Coraller .. der Porerne eller hålen hafva strålar, at de se ut som stjernor. Linné FörelDjurr. 357 (1752). (Skolädrets) porer tjänstgöra som naturliga avledare för fotens utdunstningar. Form 1934, s. 147; jfr α. — jfr SMAK-POR, LEK-PORA. — särsk.
α) om hudkörtlarnas (särsk. svettkörtlarnas) mynningar. Wallerius Hydrol. 88 (1748). (Svetten) sipprade ut ur varenda por på överkroppen. Larsson i By StugFolk 79 (1930). jfr HUD-, SVETT-POR.
β) om de små öppningarna på skalet av ett fågelägg. VetAH 1747, s. 226. StKokb. 151 (1940).
γ) (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk. i uttr. i varenda l. varje por, i l. med hela sin kropp, ”i varje fiber”, helt o. hållet. Kullberg Bref 2: 319 (1844). Hästen i sin spilta / är frisk i varje por. Kilian HembStig. 16 (1927).
b) bot. om öppningar i vegetabilisk vävnad; särsk. dels om skarpt begränsade, förtunnade ställen på växternas cellväggar, dels om vissa öppningar i kapslar l. ståndarknappar, dels om öppningarna av sporlagrets rör hos porsvampar. Wallerius Åkerbr. 229 (1761). Fröhus .. öppnande sig .. medelst hål eller porer såsom hos Papaver. PedT 1892, s. 197. Skårman Forssell 154 (1902). — jfr BARK-, HONUNGS-, KORK-, KÄNSEL-, RING-, VATTEN-POR. — särsk. om öppningar i trä(virke), ”kärl” (se d. o. 2 b). Triewald Förel. 2: 169 (1729, 1736). Geete o. Grinndal 51 (1923).
c) tekn. om öppningar l. mellanrum mellan partiklarna i ett oorganiskt ämne l. ett med konst framställt ämne (t. ex. papper, tyg). Den värme, som genereras vid metallernes hamrande måtte likasom utpressas, då deras porer göras trängre. JGGahn (1775) hos Scheele Bref 85. Tegelstenens porer. VetAH 1819, s. 286. Porerna i filtrerpapperet. Bolin OrgKem. 103 (1925). jfr (†): Jordens porer äro om dagarne mera öpna. SvMerc. IV. 2: 329 (1758).
2) astr. om de mindre lysande mellanrum som (på grund av solytans korniga struktur) synas mellan de ljusare kornen på solytan. Nathorst JordH 94 (1888). Arrhenius Värld. 61 (1906).
Ssgr (till 1): POR-BILDNING. äv. konkret, om por. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 421.
-FATTIG. fattig på porer. Wirgin Häls. 2: 111 (1933).
-FORMAD, p. adj. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 233. —
-FRI. som saknar porer; i sht till 1 c. Porfritt och finkornigt specialgjutjärn. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 215. —
-FYLLA, v. (i fackspr.) fylla l. täppa till porerna i (ngt, i sht trä; jfr por 1 b slutet); särsk. i p. pf.: vars porer äro fyllda l. tilltäppta. Landsm. XVIII. 1: 15 (1912). Den putsade ytan porfylles med träfyllare. HantvB I. 1: 198 (1934).
-FYLLARE, r. l. m. [jfr d. porefylder] (i fackspr.) ämne använt till att fylla l. täppa till porerna i ngt, i sht i trä (jfr por 1 b slutet), träfyllare. HantvB I. 2: 94 (1934).
-FYLLNING. (i fackspr.) fyllande l. tilltäppande av porerna i ngt, särsk. i trä (jfr por 1 b slutet); äv. konkret, om det ämne som användes till porernas fyllande, porfyllare. 2UB 8: 29 (1900).
-KANAL. [jfr t. porenkanal] i sht anat. o. bot. por som bildar en rörformig kanal; särsk. till 1 b, om dylika porer i en växts cellväggar. Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 341. Skårman Forssell 154 (1902).
(1 b) -KAPSEL. [jfr t. porenkapsel, eng. pore-capsule] bot. frökapsel som öppnar sig med porer l. små, runda hål. Lundström Warming 238 (1882).
(1 b) -KÄRL. [jfr d. porekar] bot. kärl (se d. o. 2 b) med ringformiga porer. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 420.
(1 b) -LAV. [jfr t. porenflechte] bot. lav av släktet Pertusaria DC. (vars bål är försedd med regelbundna vårtor innehållande fruktkropparna, vilkas mynningar framträda ss. porer på vårtorna); särsk. dels om arten P. pertusa (Lin.) Tuck., dels om arten P. Wulfenii DC. (gul porlav). Acharius Lich. 17 (1798). Krok o. Almquist Fl. 2: 119 (1907).
(1 a α) -MASK; pl. -ar. mörkfärgad propp av förhornade epitelceller o. hudtalg, som tilltäpper en talgkörtels utförselgång; jfr hud-mask 2. Tholander Ordl. (c. 1875). Asplund Hud. 44 (1924).
-MYNNING. Rosendahl Farm. 11 (1895).
(1 b slutet) -RING. (i fackspr.) i trä: den av vida (i tvärsnitt ss. porer framträdande) kärl utmärkta delen av en årsring, vårved. Ström Skogsh. 41 (1837). HantvB I. 2: 25 (1934).
(1 b) -SVAMP. [jfr d. poresvamp] bot. svamp av familjen Polyporaceæ (vars sporlager är utbildat i form av talrika rör l. pipor, som underifrån se ut som porer), rörsvamp, rörsopp; i pl. äv. ss. namn på familjen. NF 7: 191 (1883).
-VOLYM. (i fackspr.) den samlade volymen av det utrymme som upptages av porerna i en kropp l. ett ämne. TT 1895, Allm. s. 46. Jordarter med stor porvolym. NFMånKr. 1938, s. 833.
Avledn. (till 1): PORAD, p. adj. (†) porig. Porade cellväggar. Rosendahl Farm. 346 (1896).
PORIG, adj. [jfr t. porig] försedd med porer; jfr porös. Nordencrantz Arc. 317 (1730). Kring näsrotens poriga hud. Lindberg AnnLis 142 (1901). De .. ofta förekommande matta, poriga, äggskalsliknande glasyrerna (på porslin). TT 1940, Allm. s. 344. jfr fin-, grov-porig.
Avledn.: porighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara porig; jfr porositet. HantvB I. 2: 57 (1934).
Spoiler title