POSÖR pωsö4r l. po-, l. -œ4r, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -eur)
Etymologi
[liksom d. posør av fr. poseur, avledn. av poser (se POSERA)]
person som gärna poserar (se POSERA 2), poserande l. tillgjord l. affekterad l. effektsökande person. GHT 1897, nr 8, s. 1. De flesta snillen äro poseurer. Herrlin Snille 33(1903). En av de där obotliga posörerna som poserar också inför sig själva. Siwertz Slottsf. 73(1950).
SAOB
