SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
PST pst4 l. ps4t, äv. PSITT psit4, äv. PTS pts4, förr äv. PIST, interj.
Ordformer
(pist 1678. ps 1678. psitt 18691906. pst (psst) 1799 osv. pts (ptss) 18641926)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. pist, pst, t. pist, pst, bst, eng. pst, fr. psitt, pst; av ljudhärmande urspr.]
Interjectio må kallas Mo röst (dvs. modröst) som Ah! Åh! Ai. .. ps! pist! .. äre inte annat än röster som man geer til at beteckna sit sinne ok mod mäd. Columbus Ordesk. 60 (1678).
1) ss. lystringsord för att påkalla uppmärksamheten hos ngn (ofta ytterligare understruket gm uppräckande l. framsträckande av ett finger l. ett par fingrar l. gm lyftning av den ena armen): hallå, hör hit, kom. Hedberg Blom. 59 (1862). Pst! Vaktmästare! kaffe och grön chartreuse! Lundegård Prins. 174 (1889). Ahlin Jungfr. 21 (1947).
2) (föga br.) uttryckande en varning mot att åstadkomma i en viss situation farliga l. olämpliga ljud: hyssj, tyst. Rademine Goethe 30 (1799). Harlock (1944).
3) (mindre br.) betecknande överraskning l. att man kommit underfund med ngt. Johansson SmålJaktst. 87 (1919).
Avledn.: PSTA, v. (mera tillf.) till 1: gm användande av interjektionen ’pst' påkalla (ngns) uppmärksamhet. Heidenstam Vallf. 200 (1888). En .. droskkusk, som psstade och klatschade åt oss i förbifarten. Bergman FullF 162 (1920).
Spoiler title