SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄNNARE rän3are2, om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(rännare (re-, -ere) 1542 osv. ränner 1548. ränner- (re-) i ssgr 1559 (: rennerbanen)1705 (: Rännerbane))
Etymologi
[fsv. rännare; jfr d. render, isl. rennari, mlt. renner, mht. rennære (t. renner); vbalsbst. till RÄNNA, v.]
1) (utom i vissa ssgr numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) motsv. RÄNNA, v. 1, 7, om ryttare; särsk. om beriden soldat l. beriden budbärare. G1R 14: 228 (1542). Vm j hörer nogen tidende aff rydzerne, .. later mig thet med en hastig rennere ffå ath withe. BtFinlH 3: 187 (1545). TurÅ 1936, s. 303 (om medeltida förh.). — jfr KAPP-RÄNNARE. — särsk. motsv. RÄNNA, v. 7 a, om deltagare i tornering o. d. Nordforss (1805). jfr DUST-, RING-RÄNNARE.
2) motsv. RÄNNA, v. 3 a, om person som varpar garn; numera bl. (med anslutning till 4) ss. förled i ssgn RÄNNAR-GARN; jfr RÄNNERSKA 1. Meurman (1847).
3) motsv. RÄNNA, v. 8.
a) ss. förled i ssgr; se RÄNNAR-BANA, -SLÄDE.
b) (utom ss. senare led i ssgr bl. i vissa trakter) motsv. RÄNNA, v. 8 a δ, om skidlöpare; jfr RÄNNERSKA 2. Ekman NorrlJakt 135 (1910). Skidorna löpte, utan någon ansträngning för den vana rännaren, hastigt fram över (snön). Törnqvist Stjärnlj. 187 (1915). IllSvOrdb. (1958). jfr SKID-, STOR-, VARG-RÄNNARE.
c) i ssgn KAPP-RÄNNARE.
4) (utom i vissa ssgr numera bl. mera tillf.) motsv. RÄNNA, v. 9 a, om person som löper; äv. motsv. RÄNNA, v. 9 a β: person som löper omkring på ett olämpligt l. nyfiket sätt l. för att ägna sig åt ngt onyttigt l. olämpligt o. d.; jfr RÄNNERSKA 3. The (som tigga fisk av fiskarna) blifua .. icke wed een noott, vthan ränna till them alla .. många sådana rännare insalta meer fisk än sielfua nothmännerna. Murenius AV 10 (1637). IllSvOrdb. (1958; betecknat ss. ålderdomligt). — jfr BY-, GATU-, KAPP-, LAND-RÄNNARE. — särsk. (†) i utvidgad anv.: kunskapare, spion. The danskes rännere, som pläge fare um kring och förkundskape landett. G1R 29: 18 (1559).
5) (i Finl.) motsv. RÄNNA, v. 9 a, 11 a: diarré; jfr RÄNN-SKITA. FoU 15: 69 (1902).
6) motsv. RÄNNA, v. 9 b, om djur som springer; särsk.
a) (i folkvisor) häst, springare; jfr b o. RINNARE 1. Herr Peder satt sig uppå rennaren röd. SvForns. 1: 173. Thet war Ebbe Tÿckeson. / satte på Rennaren Rödh. Visb. 1: 370 (c. 1657).
b) (†) om snabb häst. I mån som .. (fälthästen) utmärker sig genom fart och sträck-språng öfver hinder, kallas han rännare och sättare. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 7 (1836).
c) ss. senare led i ssgr; jfr KAPP-, TRÄD-RÄNNARE.
7) motsv. RÄNNA, v. 10 a, om (snabbt simmande) fisk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Ammodytes lanceolatus Lesauv., tobiskung. FoFl. 1941, s. 33 (från Skåne).
b) ss. senare led i ssgn Å-RÄNNARE.
8) (†) motsv. RÄNNA, v. 13: rännvärkssmed. G1R 19: 163 (1548).
9) (starkt vard.) motsv. RÄNNA, v. 20, om slag l. stöt. Rännare .. (dvs.) ett slag på munnen. Landsm. XVIII. 8: 35 (1900; skolpojksuttryck från Uppsala). jfr: Jag hann att parera (slaget) samt återgälda vänligheten med en bukrännare. Lewenhaupt Reddy 89 (1907).
Ssgr: RÄNNAR- l. RÄNNARE-BANA, r. l. f., förr äv. -BAN, r. l. m. l. f. l. n.
1) (i sht i skildring av ä. förh.) till 1, 3 a, 4: (inhägnad) plats för tävlingar (l. uppvisningar l. övningar) i ridning l. kappkörning l. kapplöpning o. d.; stundom äv. med inbegrepp av byggnader som innesluta l. höra till en sådan plats; särsk. dels (om fornromerska l. forngrekiska förh.): cirkus l. hippodrom, dels (om förh. under medeltiden o. de första århundradena av nyare tiden): plats för tornering l. ryttarlek o. d.; jfr ränn-bana 1. (Riddarna) kommo .. bådhe fram på rennerbanen. LPetri Kr. 79 (1559). Circus Maximus, en Rännareban, .. kunde inrymma emot 200000 åskådare. Eberhardt AllmH 2: 361 (1768). Rännarebanan, på hvilken .. (kapplöpandet) anstäldes, kallades Stadium. Ödmann StrFörs. III. 2: 6 (1811). LD 1956, nr 98, s. 5 (om plats för motorcykelåkning).
2) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1; särsk.: tävlingsplats; jfr ränn-bana 2. Spegel GW 169 (1685). Det var på den politiska rännarbanan han brutit nacken av sig. Hedberg Skära 89 (1931).
3) (i vissa trakter) till 3 b: bana l. plats för skidlöpning. PåSkid. 1928, s. 82.
(1) -BANER. (arkaiserande, om ä. förh.) = ränne-baner. Först tågade .. rännarebanéret. Spak Fan. 3 (1890; om förh. 1452). Strindberg SRidd. 120 (1908).
(2) -GARN. [möjl. ombildn. av ränn-garn] i ordspr. spinna (äv. springa) rännargarn (och härva l. varpa på hälarna), springa omkring mycket, vara ute o. ränna; jfr ränn-garn 1 slutet. Spinna rännare-garn, d. ä. ständigt vara på benen, it(em) gå ur by i by. Rhodin Ordspr. 114 (1807). Hon springer rännaregarn och varpar på hälarna. LFRääf (1862) hos Ahnfelt Rääf 330. Spinna rännaregarn och harfva på hälarna. Granlund Ordspr. (c. 1880).
(6) -HUND. (-ar- 1937. -are- 1916) (föga br.) kringlöpande hund. Sparre Alfåg. 77 (1916). Östergren (1937).
(4) -KÄRING. (-ar- 17811959. -are- 1731c. 1765) (vard., numera mindre br.) = ränn-käring. KulturbVg. 1: 152 (1731). TurÅ 1959, s. 23 (om kvinna tillhörande vitterfolket).
(1 slutet) -LANS. (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) lans använd vid tornering o. d.; jfr ränn-lans. Nordforss (1805). Meurman (1847).
(1 slutet) -PLATS. (arkaiserande, om ä. förh.) plats för tornering o. d.; jfr ränn-plats. Fatab. 1939, s. 138. —
-SKOTT, se d. o.
(3 a) -SLÄDE. (-ar-) (†) = ränn-släde. Wikforss 2: 400 (1804). Heinrich (1814).
(8) -VÄRK, n. (-are-) (†) = ränn-värk, sbst.2 Then Ränner ther är, kan icke så wäll förestå och bruke samme Rännerewärck. G1R 19: 163 (1548).
Spoiler title