SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1961  
RÄTT rät4, sbst.2, r. l. m. (G1R 1: 29 (1521) osv.) ((†) n. Dryselius Måne 138 (1694)); best. -en; pl. (i bet. 2, 2 c, 2 c δ, 3, 4 m, förr äv. 1 q, 2 b γ) -er32.
Ordformer
(redt (i bet. 9 c) 1902. reet 15231525. ret 15211740. rett 15241741. rät 15221728, 1734 (: Räts innehafvare). rätt 1521 osv. räät c. 15401636)
Etymologi
[fsv. rätter, motsv. fd. ræt(tær) (d. ret), fnor. o. isl. réttr; jfr fir. recht; till den ieur. rot som föreligger bl. a. i lat. regere, rikta, styra, leda (se REGERA, v.1); det i ä. tid förekommande neutrala genus torde bero på inflytande från t. recht (av fht. reht), liksom fsax. reht (mlt. recht), mnl. recht (holl. recht), feng. ryht, riht (eng. right) substantivering av det adj. som föreligger i RÄT, adj.1, o. RÄTT, adj.2 — Jfr RÄTTA, sbst.2, RÄTTELIGEN, RÄTTSLIG]
1) om (sammanfattningen av allt handlande o. tänkande som ger uttryck åt l. grundar sig på begrepp om l. känsla för) vad som är (från moralisk l. juridisk synpunkt) rätt (se RÄTT, adj.2 1, 1 f, g) l. rättvist; (utövande av) rättvisa; ofta om (det begrepp om l. den känsla för) rättvisa som (präglar den allmänna uppfattningen i ett samhälle o. som) tar sig uttryck i ett samhälles lagar (o. i samhällsordningens uppbyggnad) l. om utövande av sådan rättvisa; äv. om tillstånd l. ordning som råder (i ett samhälle), då rättvisa är gällande l. utövas; äv. i förb. med mer l. mindre synonyma ord, i sådana uttr. som rätt och skäl l. rätt och billighet, äv. rätt och rättvisa; äv. mer l. mindre personifierat; stundom svårt att skilja från 2, i obest. form stundom äv. svårt att skilja från RÄTT, adj.2 (i bet. 1) i substantivisk anv. (jfr RÄTT, adj.2 1 b β, ε). Rätt och sanning (Oskar I:s valspråk). Lag och rätt, stundom äv. rätt och lag; äv. till 2. Öva rätt och rättfärdighet (i sht i bibeln). Rätten skall ha sin gång; jfr GÅNG I 11 b. Skilja mellan rätt och orätt; äv. att hänföra till RÄTT, adj.2 1 f. G1R 2: 131 (1525: reeth och schæl). Han läter the redeliga welgå, .. och widh mact haller rettens stijghar, och bewarar sina hellighes wägh. SalOrdspr. 2: 8 (öv. 1536; Bib. 1917: det rättas stigar). Han skall lathe eder alle, wederfares lagh och rett. BrinkmArch. 1: 6 (1537). Ther (domaren vill) .. ransaka grant effter sitt yttersta förstånd om retten, ock kan doch icke för sijn oförståndigheet skul finna på retten, och sägher så en falsk dom, så haffuer han noghon vrseckt. OPetri 4: 301 (c. 1540). Schmedeman Just. 82 (1584: rätt och rättwijse). Stort Straf han får som Rätten kränker. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668). Detta Folk, / .. Hvars grofva vett förslår at rätt och vrånghet skilja. Kellgren (SVS) 3: 407 (1792). Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra. RF 1809, § 16. Rätt blir det, som är gällande lag. Modin Pascal 331 (1890; fr. orig.: La justice est ce qui est établi). Han var en man, som ej frågade efter rätt och billighet. Alving IslSag. 1: 15 (1935). — jfr O-RÄTT. — särsk.
a) i en mängd ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; jfr b, c, f, g, o slutet. All lagh bör medh beskedeligheet warda driffuin. För ty högsta rett är högsta orett. OPetri 4: 303 (c. 1540) [efter lat. summum jus summa injuria]; jfr: (Om domaren försummar att) granneliga beskoda alla omständer, .. så kan thett hända, att högsta rätten warder största orätt. Dens. (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 139, samt: Högsta Rätt är offta högsta Orätt. Grubb 370 (1665). Ett är rätt och annat är sätt. SvOrds. A 6 a (1604). Så gånger rätt, som man haffuer ätt. Därs. C 2 a; jfr q. Wedh Rätt och Laag, trijffz Landh och Stadh. Grubb 848 (1665); jfr 2. Wijssdom lijder nödh, när rätten ligger dödh. Dens. 858. Jw mehra lagh, jw mindre rätt. Törning 90 (1677). Det är många som rosa rätt och göra orätt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. vari våld l. makt o. d. ställes i förhållande till l. ss. motsats till rätt; äv. med mer l. mindre ironisk innebörd, i uttr. vari makt o. d. identifieras med rätt; jfr 4 j. Wälde ware när oss (dvs. de ogudaktiga) for rett, ty then som icke kan bruka wåld han är föractat. SalWijsh. 2: 11 (öv. 1536; Bib. 1917: må vår styrka vara lagen för det rätta). När wåld går förr rett går inthz wäl vthj en politie. RARP 3: 44 (1638). När wåld går för rätt, är bättre wara Herre än Knecht. Grubb 444 (1665). Styrkan är nu såsom förut den enda rätten. Samtiden 1872, s. 449. Våld förgår, men rätten består. Granlund Ordspr. (c. 1880). Rätten väger mot makt för lätt. Melin Dikt. 2: 58 (1904). Martinson BakSvenskv. 68 (1944).
c) i uttr. vari nåd (se NÅD, sbst.2 4 a γ) ställes i förhållande till l. ss. motsats till rätt; särsk. dels i uttr. låta nåd gå för rätt o. d., se NÅD, sbst.2 4 a γ slutet, dels i sådana uttr. som bedja om (förr äv. bedjas) l. begära l. tigga (om) nåd och icke rätt l. rätt och icke nåd, i sht förr äv. nåden och icke rätten. OPetri Tb. 49 (1525). Wij begära naadhena och icke rätten, gör bätre emoot oss än wij förtiänt haffwe. Dens. 1: 61 (1526). G1R 5: 251 (1528: beddis). Nåden är bättre än rätten. SvOrds. B 7 a (1604); jfr: Nådh är bättre än rätt. Grubb 575 (1665). Börje Pedhersson badh om perdon ..; begärte att nådhen måtte blifva bättre än rätten. RP 9: 527 (1642). Han .. (hade) bedit .. det honom .. nåd för rätt motte wederfahras. ConsAcAboP 9: 481 (1708). Jag om rätt, ej nåd dig tigger. Oscar II I. 2: 16 (1859, 1886). jfr (†): Aff rätt hafwen I intet att fordra, men aff nåd will Jag det förunna. FörarbSvLag 1: 215 (1690); jfr 4.
d) i uttr. skipa, förr äv. skifta (lag och) rätt (jfr 2 b δ), förr äv. skipa rätt och skäl, skipa rättvisa (enligt lag), särsk. gm l. vid domstolsförfarande; utöva domarmakten; äv. i uttr. skipa högsta rätten, slutgiltigt skipa rättvisa l. utöva högsta domarmakten; förr äv. i uttr. pläga (lag och) rätt l. pläga ngn rätt(en) o. d., se PLÄGA 4; stundom närmande sig 2; jfr äv. q. TbLödöse 223 (1590). Silfverstolpe BokbSthm 217 (i handl. fr. 1630: Rett och Skääl skepa). Portarna (i Jerusalem) ther domare såto och skipade lag och rett. Swedberg SabbRo 672 (1697, 1710). Att Gud allena äger makt / Och högsta rätten skipar. Ps. 1819, 228: 5; jfr Ps. 1937, 311: 5. Hos oss (dvs. Göta hovrätt) ligger vården, att rätt skipas i hela Göta rike efter lag och dess rätta förstånd. De Geer Minn. 1: 145 (1855, 1892). (Tegnér) begagnade första passande tillfälle att från sin ståndpunkt skifta rätt emellan båda (dvs. gamla o. nya skolan). Ljunggren SmSkr. 1: 114 (1872). Den tyske domaren skall icke blott skipa utan även skapa rätt. GHT 1937, nr 155, s. 6; jfr 2.
e) (i sht i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. skaffa ngn rätt (jfr g) l. skaffa rätt åt ngn, äv. hjälpa ngn till rätt, låta ngn (resp. hjälpa ngn att få) vederfaras l. åtnjuta rättvisa, skipa rättvisa åt ngn resp. hjälpa ngn att få rättvisa skipad; i sht förr äv. (utan indirekt obj.) i uttr. skaffa rätt (jfr 8 d, 9 c), åvägabringa l. skipa rättvisa; förr äv. i uttr. skaffa ngn rätt av ngns händer, låta ngn vederfaras rättvisa gm att befria honom från ngn, döma ngn fri från ngns hand. Psalt. 9: 17 (öv. 1536). (David) skaffadhe rett och rettwiso allo folckena. 2Sam. 8: 15 (Bib. 1541; Luther: schafft recht vnd gerechtigkeit). Herren haffuer skaffat honom rett aff Hans fiendars hender. Därs. 18: 19 (Därs.; Luther: im recht verschafft hat; Bib. 1917: har dömt honom fri ifrån hans fienders hand). Han halp them elenda och fattigha til rett. Jer. 22: 16 (Bib. 1541; Luther: halff dem elenden vnd armen zu recht; Bib. 1917: skaffade den betryckte och fattige rätt). Gif migh tin nådh (o Gud) at jagh min ämbets plicht eij glömer, / Som är at skaffa rätt. Ps. 1695, 324: 1; jfr Ps. 1937, 493: 1. Om någon har at klaga, .. wände den Klagande sig genast til Landshöfdingen, som på färska giärning skal skaffa honom rätt. PH 1: 86 (1719). Gud har skaffat rätt åt mig. 1Mos. 30: 6 (Bib. 1917).
f) i uttr. göra ngn l. ngt (äv. sig själv) rätt l. göra rätt åt ngn l. ngt (jfr g, 7 a γ, b), äv. (övergående i 4) göra ngn l. ngt sin rätt, göra ngn l. ngt (l. sig själv) rättvisa, uppfylla rättvisans fordringar med hänsyn till ngn osv., (i tal l. handling) låta rättvisa komma ngn osv. till del, bedöma ngn osv. rättvist; äv. med sakligt subj.; numera företrädesvis dels i uttr. göra full rätt åt ngt (l. ngn), dels (ålderdomligt) i uttr. göra (Gud och) var man rätt. Detta referat gör icke full rätt åt hans idéer, åt bokens förtjänster. När man giör hwar annan rätt, så haar man intet at träta om. Grubb 453 (1665). Vi börom giöra sielfva fan rätt, ei giöra honom svartare än han är. Serenius Q 1 a (1734). Man måste göra sanningen sin rätt, äfven om det sker i dåligt sällskap. Tegnér (WB) 3: 150 (1817). Det historiska .. betraktelsesättet — det enda, som .. kan göra full rätt åt hvarenda tidsföreteelses inre nödvändighet och grundmening. Atterbom Minnest. 1: 326 (1844). Gör bonden rätt, men aldrig godt. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Han) hade .. dragit sig fram skapligt nog med hustru och tre barn och gjort gud och hvar man rätt. Söderberg AllvLek. 12 (1912).
g) i uttr. ta(ga) l. skaffa (förr äv. göra) sig (själv) rätt, ss. beteckning för att ngn tar rätt visan i egna händer (o. själv skaffar sig upprättelse); äv. (övergående i 4, särsk. i uttr. taga l. ta sig rätt) ss. beteckning för att ngn (utan stöd av rättsligt giltiga grunder) tar sig en viss befogenhet (som han anser vara sin rättighet); förr äv. (övergående i 4, i uttr. göra sig själv rätt) övergående i bet.: själv hävda sin rätt (i bet. 4) l. sina rättigheter. De ville sielfue görre sigh rätt och slå dem, som hennees mahn hafuee slagiett. OxBr. 11: 7 (1612). (Han) fäcktar för sina förlorade rättigheter .. jag älskar hos honom den hederliga dristighet hvarmed han gjör sig sjelf rätt. Leopold (SVS) II. 1: 144 (1782). (Dalkarlarna) beslöto .. att sjelfva skaffa sig den rätt, som nekades dem af deras lagliga Konung. Ekelund 1FädH 1: 99 (1829). Man skall tala sig till rätt, och inte taga sig rätt. Granlund Ordspr. (c. 1880). Då hans äganderätt upphört, hade han genom att underlåta att flytta själv tagit sig rätt. 1NJA 1952, s. 38.
h) i uttr. med rätt l. (numera vanl.) med full l. all l. viss l. större o. d. rätt (jfr i), äv. med (all) rätt och skäl, stundom äv. med skäl och rätt, i (full osv.) överensstämmelse med vad som är rätt l. riktigt l. rättvist; med (fullt osv.) skäl l. fog l. berättigande; (alldeles osv.) med rätta (se RÄTTA, sbst.2 1 a); stundom närmande sig l. övergående i (2 l.) 4. Hoo Swerigis Crone medh rätt skal bäre, / Han skal then bekomme mz lagh och ähre. Svart Gensw. I 8 b (1558). (Vi) kunne .. medh ingin rätt säije för:ne Erich Jönsson the gårdher iffrå såsom (dvs. som) han (osv.). HH XIII. 1: 88 (1563). Watufoghlar .. Som doch lijkwäl medh skääl och rätt / Ära vthaff wår (dvs. fåglarnas) Blodh och Slächt. Sigfridi B 3 b (1619); jfr α. Lisabona / Som bär mäd rätt ok Skiäll the Portugisers Krona. Lucidor (SVS) 238 (1672). HC11H 8: 22 (1678: med all rätt och skjäl). Med hvad rätt fordrar ni detta? Nordforss (1805); jfr 4. Rundgren i 3SAH 2: 124 (1887: med större rätt). Uppsala landsmåls- och folkminnesarkiv, såsom dess officiella benämning numera med full rätt lyder. FoF 1944, s. 1. jfr (†): The godz han .. salige Kong:e M:tt i wederlegning vplatedt haffwer, mhå han medt rätte igen bekomme och beholle till tess att samme qwarn medt någen annen rätt kan gå frw Anna eller honom iffrå. HH XIII. 1: 47 (1562). — särsk. i uttr. med rätt, i utvidgad anv.
α) (†) övergående i bet.: värkligen l. faktiskt l. precis o. d.; äv. i uttr. veta ngt med rätt, övergående i bet.: (mycket) väl veta ngt. Thetta weestu och medh rätt, / At (osv.). Sigfridi A 8 a (1619). Du leda afskum, fager som en Gud! / Motsattsen rätt af hvad med rätt du syns, / Ett syndigt helgon och en ärlig bof. Hagberg Shaksp. 10: 207 (1850; eng. orig.: Just opposite to what thou justly seem'st).
β) spelt. i sådana uttr. som ta(ga) huken l. sin huk med rätt, i fråga om förfarandet att i tricktrack besätta huken med hjälp av ett tärningskast som stämmer för flyttning av två brickor samtidigt i huken (motsatt: med våld; jfr b). Wilson Spelb. 223 (1888).
i) i uttr. med rätt eller (äv. och) orätt, med (utnyttjande av) rätta l. (resp. o.) orätta medel, på hederligt (l. lagligt) l. (resp. o.) ohederligt (l. olagligt) sätt; numera företrädesvis (i uttr. med rätt eller orätt): med l. utan fog. Han anses med rätt eller orätt för en framstående pekoralist. Schroderus Comenius 846 (1639). Aldrigh föres så lijtet til Qwarns, at icke Mölnaren får sin deel dheraff, antingen medh rätt eller orätt. Grubb 589 (1665). Han samlade guld med rätt och orätt, med mutor och tjenstköp. Afzelius Sag. X. 2: 264 (1866). Harlock (1944).
j) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) i uttr. med rätten, i överensstämmelse med vad som är rätt l. rättvist; med skäl l. fog l. berättigande; med rätta; stundom närmande sig l. övergående i 2; äv. med förbleknad innebörd, övergående i bet.: efter vad man måste anse, om man vill vara rättvis (i sin bedömning), säkerligen, förvisso. Thet (var) hans (dvs. konung Magnus Erikssons) wilie (att avhända sig Skåne), annars hade han icke med retthen antwardat breffuen (om Skånes bortgivande ss. morgongåva åt konung Valdemar Atterdag) i frå sigh. OPetri Kr. 136 (c. 1540). Huadh sedann Hanns Nillssonn medh rethen haffuer at mana hoss Oloff Larssonn, der haff[uer] han fridh på ath tala. TbLödöse 313 (1593). Swebilius Cat. 2: 22 (1689).
k) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. efter rätten, om man skall l. vill vara rättvis, om man ser (rätt) på saken. Högberg Vred. 2: 76 (1906).
l) i uttr. (e)mot all rätt, mot all rättvisa, mot allt vad rätt är; (e)mot (all) rätt och billighet l. (e)mot rätt och skäl, äv. skäl och rätt, mot (all) rättvisa o. billighet; förr äv. emot rätt, mot all rätt; stundom närmande sig l. övergående i 2. RA I. 1: 239 (1538: emott skiäll och rätt). Then stora Hedhninga hopen, som them emoot rett och oredeligha plågadhe. 2Mack. 8: 16 (Bib. 1541; Luther: wider Recht; Bib. 1917: tvärt emot all rätt). Den bör straff få lida, / Som mig mot rätt och skäl i jern lät smida. Dahlgren Calderon 42 (1858). Östergren (1937).
m) (†) i uttr. över rätt och skäl, övergående i bet.: till oskäligt pris, till opris; jfr 6. PrivSvStäd. 3: 477 (1583). Därs. 498 (1584).
n) i uttr. ha(va) rätten på sin sida, ss. beteckning för att ngn (i en tvist o. d.) representerar en rättvis sak l. håller på vad som är rätt l. rättvist l. framför rättvisa krav o. d.: ha rättvisan på sin sida (jfr 5 a); få rätten på sin sida, erkännas ha rätten på sin sida (jfr 5 b); äv. i sådana uttr. som avgöra o. d. på vilken sida rätten är l. ligger, avgöra osv. vem som har rätten på sin sida; jfr 2. Hafva rätten på sin sida. SvTyHlex. (1851). Hans känsla sade honom, på hvilken sida rätten var. Sturzen-Becker 1: 142 (1861). Få rätten på sin sida. Klint (1906). Att .. avgöra, på vilken sida rätten låg. Schück VittA 2: 157 (1933).
o) i sådana uttr. som rätt skall (äv. måste) vara rätt, det l. vad som är rätt skall gälla (utan inskränkning l. förvanskning l. utan att man tummar på det l. gör eftergifter o. d.), särsk.: man skall hålla sig strängt till vad som är rätt, man skall icke fuska med rättvisan; stundom äv. låta rätt vara rätt, låta det l. vad som är rätt gälla (utan inskränkning l. förvanskning l. försök till bortförklaring o. d.); i sht förr äv. rätt måste bliva rätt l. rätt blir rätt, det rätta l. rättvisan maste (till slut) göra sig gällande l. komma till heders l. segra o. dyl. resp. det rätta gäller l. kommer till heders l. segrar o. d.; numera ofta anslutet till o. av språkkänslan uppfattat ss. hörande till RÄTT, adj.2 1 (i substantivisk anv.). Herren skal icke förkasta sitt folck, eller offuergiffua sitt arff. Ty rett moste doch bliffua rett. Psalt. 94: 15 (Bib. 1541; Luther: recht mus doch recht bleiben). (Då örnens bo brann upp, sade räven, från vilken örnen hade rövat hans ungar:) Thet tänkte iagh wäl, rätt måste bliffua rätt, och at alt måste effter förtiänsten straffat warda. Balck Es. 87 (1603). Om Rätt blir rätt; så har här Lyckan intet lopp. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668). Fast thet hafver i börjonne fallit mig något vidrigt och emot, hafver jag låtit rett vara rett, sanning vara sanning. Swedberg Lefv. 513 (1729). Jag är inte obillig, men rätt måste vara rätt, det har alltid varit mitt valspråk. Blanche Våln. 159 (1847). Doktor Davidson, som vill att rätt skall vara rätt äfven när det är fråga om sådana, som icke äro hans meningsfränder. VL 1899, nr 250, s. 2. Zetterström Dag 159 (1946). — särsk. i ordspråk. Rätt blijr fulle rätt, fast paddor wrängian. Grubb 703 (1665). Rätt blir rätt, om än orättvisan sitter på domarestolen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
p) i uttr. som ange att ngn vränger l. förvänder vad som är rätt l. rättvist (särsk. för att vinna egna fördelar); stundom närmande sig l. övergående i 2 (l. 4).
α) i sådana uttr. som vränga, äv. förvända, i sht förr äv. vrida, förr äv. böja rätten (äv. rättens vägar l. väg), förr äv. (övergående i 4) böja ngns rätt. Tu skalt icke böya tijns fattighes rett j hans saak. 2Mos. 23: 6 (Bib. 1541; Luther: das recht deines armen nicht beugen; Bib. 1917: vränga rätten för den fattige). Job 8: 3 (Därs.: wrijdha retten). Then ogudhachtighe tagher gerna gåffuor, til at böya retzens wägh. Ordspr. 17: 23 (Därs.; Luther: zu beugen den weg des rechts; Bib. 1917: vränga rättens vägar). Monger är skarpsinnugh, doch orettferdugh, then ther retten, ähuru klar han är, wrenger hwart han wil. LPetri Sir. 19: 22 (1561). Swedberg Dav. § 17 (1713: böija retten). När jag har suttit till doms, har jag icke förvändt rätten för någons skull. Landsm. V. 6: 36 (1885).
β) (i bibeln) i det bildl. uttr. förvandla rätten till en giftplanta, förr äv. (för vända rätten uti galla; jfr GALLA, sbst.2 3 slutet. J wenden retten vthi galla. Am. 6: 12 (Bib. 1541; Luther: wandelt das recht jnn gallen; Bib. 1917: I viljen förvandla rätten till en giftplanta). Phrygius HimLif. 92 (1615). Brenner Dikt. 1: 7 (1703, 1713).
q) († utom i μ) övergående att beteckna rättsligt förfarande l. handläggning av ngt inför domstol (stundom liktydigt med: rättegång); äv. om rättsligt avgörande av ngt l. om fastställande av rättsanspråk i laga former (inför domstol); stundom liktydigt med: dom; jfr r. Sedan förlictes saken Om hon kwnde i reet eller Mijnne. G1R 1: 159 (1523); jfr MINNE, sbst.1 12. Karl och hans niels[on] fforlike sick ku[n]ne the th[et] eÿ saa ko[m]me j gh[e]n och th[et] skal th[e]m aff sæyes m[edh] en ræt. OPetri Tb. 47 (1525). Them wil iagh befala retten, at the skola döma offuer tigh. Hes. 23: 24 (Bib. 1541; Luther: das recht befelhen; Bib. 1917: jag skall överlämna domen åt dem). The .. bödho sigh .. till rätt och ransakan under opartiske domare. LPetri Kr. 112 (1559). Skulle någon finna sig öfwer sielfwe Rätterne beswärad, tå må then efter processen hoos Hofrätterne eller K. M:tt sielf taga sin tilflycht. Stiernman Riksd. 1564 (1668). Biskopen och Consistoriales .. skola gerna och tåligt höra dhem, som något hafwa at andraga, ingen Rätten förneka, eller dher ifrån hindra. FörordnRättegDomcap. 1687, § 7. Iag sökte .. igenom Lag och Rätt at bringa dem til skiälighet. Polhem Invent. 48 (1729); jfr LAG, sbst.1 1 j. — jfr BLODS-, BÅR-, REVISIONS-, REVOLUTIONS-RÄTT. — särsk. i vissa uttr.
α) söka rätt (om ngt) l. söka rätten, söka rättsligt avgörande (i fråga om ngt); föra l. fullfölja talan inför rätta (om ngt); söka rätten med l. emot ngn, stämma ngn inför rätta (att stå till ansvar), åtala ngn; stundom närmande sig l. övergående i 3 l. 4. Haffu[er] han sidh[e]n noghot tiltal til hono[m] såå søkie rætten m[edh] hono[m]. OPetri Tb. 185 (1527). 2SthmTb. 5: 241 (1577: sökie rätten .. emot). Dhå wille han gerne sware them, så frampt att the sökte rätten innen lage tijdh. Därs. TbLödöse 118 (1589: söckia ther om reth). Rijket är widt och stort, .. att Vndersaterne och Inbyggiarne icke uthan hinder och möda kunna sökia rätt på een ort. RF 1634, § VIII. Kommer ej Häradshöfding .. til laga Ting .. böte .. och gälde them skadan åter, som Rätten sökte. RB 9: 1 (Lag 1734).
β) begära rätt uppå ngt, begära att rätt skipas (se d) med avs. på ngt, begära rättsligt avgörande i fråga om ngt; begära rätt för ngt l. äska rätten, begära att rätt skipas (o. lagöverträdare dömes) enligt lag (för ngt); begära l. bedjas rätt på ngn l. besöka ngn om rätt på ngn, begära (hos ngn) att ngn dömes enligt lag; jfr μ. Wore noghre bønder som clagade påå .. (den tjuvaktige prästen) begie[re]ndes rætt påå hono[m]. OPetri Tb. 182 (1527). Thesse begie[re]de rætt for sådana tiwffrij .. och ept[er] sådana åclaga[re] æskade rätten, ty dømdes han til reep. Därs. Bencth Jønsson .. bedd[e]s reth oppa en kar .. ssom hade sslag[it] hanss sson i hel. ArbogaTb. 4: 35 (1542). Dijrich Kier Fransson .. begerade rätth och beskedenn wppå thett godtzett, som tolleren Lauritz Christoffersson ifrå honom tagitt haffuer. TbLödöse 49 (1587). AOxenstierna 4: 446 (1629: besökie).
γ) l. bekomma rätt på ngn (jfr 8 b, 9 a), få rätt skipad (se d) med avs. på ngn; få ngn dömd (l. behandlad enligt lag); (gm laga dom) få upprättelse av ngn (jfr 6); äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: förmå ngn att fullgöra sina skyldigheter l. att göra rätt för sig (se 7 a α); bekomma rätt på ngt, i utvidgad anv.: indriva ngt; jfr 8 b, 9 a β. G1R 16: 203 (1544). Pastor beswäradhe sigh der öfwer, att han hwarken kan få sådana (dvs. backstugugummor m. fl.) af prästebordet, eller fåå någon rätt på dem. HärnösDP 1664, s. 89. Den gäldz fordran, som finnes hooss .. Sahl. Peer Månsons Arfvingar, är mig omögelig att bekomma Rätt på. VDAkt. 1679, nr 203. Ryttaren som .. 3 resor heemgång här i Prästegården .. giordt hafwer, hafwer iagh och till samma tingh citera låtit, huad rätt jagh på honom bekommandes warder, gijfwer tijden. Därs. 1680, nr 90. ConsAcAboP 6: 323 (1688).
δ) förskaffa ngn rätt på ngn om ngt, se till att ngn (gm rättsligt förfarande) får vad som är hans rätt (i bet. 4) av ngn gm att denne bringas att fullgöra sina skyldigheter beträffande ngt. G1R 23: 34 (1552).
ε) vinna l. tappa rätten, vinna resp. förlora rättegången; få resp. icke få rätt (i bet. 5 b); jfr 4. 2SthmTb. 6: 438 (1581: tapper). UpplDomb. 3: 133 (1584: wijnner). jfr: Han .. legge migh före hwadh lijkt är, så wil iagh wel winna min rett. Job 23: 7 (Bib. 1541; Luther: mein recht .. gewinnen); jfr s.
ζ) kläda rätten, se KLÄDA I 2 c; jfr 3.
η) göra rätt på ngn l. göra ngns rätt, övergående i r: skipa rättvisa med avs. på ngn l. utkräva straff av ngn; jfr γ. Effter thz ath the icke wille latha göre hans (dvs. tjuvens) reth, tha gaffua the theris malsegiande reth fran siig. JönkTb. 114 (1526). Får iag icke eliest rätt på honom, då skall iag giöra rät på honom med min täliknif. BtÅboH I. 3: 22 (1624).
ϑ) l. till en rätt, i avvaktan på rättsligt gällande domstolsutslag, tills dom fälles; i sht i fråga om att deponera l. förvara omstritt gods o. d. Och ana[mma]de pigones partt Tomas Hindrichs[on] vdj porth[e]n på en rett, så lenge bättre beuiss komb[er] på sa[m]me halff partt. 2SthmTb. 1: 10 (1544). PrivSvStäd. 3: 461 (1583: till een rätt).
ι) sådana uttr. som rätten går över ngn l. låta rätten gå över ngn, ss. beteckning för att (ngn låter) rätt skipas o. dom avkunnas över ngn l. att dom l. (övergående i r) straff o. d. övergår (resp. att ngn låter dom osv. övergå) ngn. När iagh läter retten gå offuer tigh. Hes. 5: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: när jag så skipar rätt i dig). Om j icke säyen migh drömen, så skal retten gå offuer idher. Dan. 2: 9 (Därs.). Komb[e]r .. (den tjuvaktiga kvinnan) ii byn ii ghänn eller stadz mark, gånge rätt[e]r öffu[e]r henne. VadstÄTb. 245 (1597). Äro Laga Ting inne, tå skole .. (våldgästarna) till tingz föras, och låta rätten öfwer them gå. Lagförsl. 51 (1609).
κ) fullfölja ngn med rätten l. fullfölja rätten emot ngn, vidtaga rättsliga åtgärder mot ngn l. (övergående i r) låta ngn undergå vederbörligt straff; jfr FULLFÖLJA 2. Att .. (Joakim Flemings förrymda tjänare) skulle bliffve i hectillse förvarede opå för:ne Jachims umkost, till thes han them medh rätten ville fulfölge. G1R 27: 114 (1557). ChristOrdn. B 4 a (1602: fulfölgde rätten emoot oss). (Han blev) vthi een Borgerätt, til sin halsz affsagd, och til Stegel och Hiwl dömbd, Men när man honom medh rätten fulfölia skulle, bleff Skarprättaren aff wägen skyndet och bortstungen. Tegel G1 2: 296 (1622).
λ) närmande sig l. övergående i 3, i uttr. låta rätten ligga neder, se LIGGA NED 4 slutet.
μ) (mindre br.) jur. närmande sig 4, i uttr. kräva rätt gentemot ngn, kräva att ngn skall stå till svars (vid en domstol), giva ngn rätt (jfr 4 b, 5 c), stå till svars (vid en domstol). Tanken, att en kärande, som vid svarandens forum domicilii kräfver rätt gentemot denne, därmed äfven ikläder sig skyldighet att vid samma domstol gifva denne rätt. Kallenberg CivPr. 1: 410 (1918).
r) (†) övergående att beteckna (rättvist) straff (som ngn dömes till); jfr q η, ι, κ. JönkTb. 111 (1525). Niels Person war liten och wng till sådane rätt (dvs. dödsstraff); therföre bleff han wiister aff staden. 2SthmTb. 4: 103 (1570). Efther Suenn icke stod på högste rättenn .. då blefue de benådde till böther. VadstÄTb. 206 (1596). Skogekär Bärgbo Klag. C 1 b (c. 1632). — jfr FÖRRÄDARE-RÄTT. — särsk. i uttr. stå sin rätt l. rätten, undergå (vederbörligt) straff, utstå (sitt) straff; äv. i sådana uttr. som stå den l. samma rätt som (osv.), undergå det osv. straff som (osv.), stå tjuvs rätt, undergå det straff som tillkommer tjuv. OPetri Tb. 39 (1524). TbLödöse 32 (1587: sthå rätthenn). Then .. (som skyddar brottsling så att han undkommer) stånde samma rätt, som then bråtzlige borde stå. Schmedeman Just. 101 (1590). Månge (av de livdömda) kommo genom flycht vndan, och månge stodho sin Rätt och plicht. Schroderus Liv. 701 (1626); jfr PLIKT, sbst.1 6 b β. (Han är) dömd till lijfwet och (har) reeda stådt sijn Rett. VDP 1683, s. 598. Är thet betiente i huset, som (vid bouppteckning) borde egendomen upgifva (men som undanhålla något); stånde tiufs rätt. ÄB 9: 7 (Lag 1734).
s) (numera bl. med ålderdomlig prägel) övergående att beteckna rättssak l. rättsärende o. d.; äv. övergående i bet.: talan l. (övergående i 4) rätt (i bet. 4) att föra talan; förr äv. i uttr. sätta sin rätt fram, lägga fram sin sak, rätten är öppen dem emellan, ss. beteckning för att en rättssak mellan två parter kan göras till föremål för prövning vid domstol. Förty tu haffuer min rett och mijn saak vthfördt, tu sitter på stolenom en rett domare. Psalt. 9: 5 (öv. 1536; Luther: Du fürest mein recht und sache aus; Bib. 1541: driffuer min rett; Bib. 1917: du har utfört min rätt och min sak). Job 23: 4 (Bib. 1541: settia min rett fram; Luther: das recht .. fur legen). (Enligt förlikning) skall Harell Anderssonn giffua Påffuell .. 8 daler wttann all gienssiellsse, och huad han jckie då bekommer sine penning(ier) .. skall rethenn wara dem åpenn emellom. TbLödöse 167 (1590). (Sv.) Fulfölja sin rätt, (t.) sein Recht verfolgen. Lind (1749); jfr FULLFÖLJA 6 a α. Stånde det sedan köparen fritt, vid behörig domstol söka säljaren, och med honom lagligen utföra den rätt och talan, hvartil köparen kan förmena sig vara befogad. PH 8: 100 (1766).
t) [jfr motsv. anv. i t.; efter hebr. tummim, pl. av tom, fullkomlighet, felfrihet] (†) i uttr. ljus och rätt l. rätt och ljus, ss. benämning på de heliga föremål som den israelitiske översteprästen förvarade i domsskölden o. som tjänade ss. medel att i tvivelaktiga fall utforska Guds vilja, ”urim och tummim”. Mactsköllen på brystet med Liwse och Rette. Syr. 45: 10 (öv. 1536; Luther: mit dem Liecht vnd Recht; Bib. 1541: Liws och Rett). Til Leuj sadhe han, Tin Rett och titt Liws ware när tinom helgha man. 5Mos. 33: 8 (Bib. 1541; Luther: Dein Recht vnd dein Liecht; Bib. 1917: Dina tummim och dina urim).
2) i konkretare anv. av 1, om sammanfattningen av de regler som gälla för människornas sammanlevnad o. samhällsordningens upprätthållande i en stat o. dyl. l. inom ett visst område av samhällslivet l. för staters l. folks inbördes förhållanden i krig o. fred (o. vilkas efterlevnad inom en stat övervakas o. vidmakthålles medelst statens organiserade makt); ofta om sådant regelsystem i form av de för en stat osv. gällande lagarna, liktydigt med: lag l. lagar; äv. om vetenskaplig disciplin som har rätten (i ovan angivna bet.) till sitt föremål; stundom äv. (utom ss. senare led i ssgr numera nästan bl. i c δ) om enskild lag l. stadga l. rättslig föreskrift l. enskilt lagbud o. d.; stundom svårt att skilja från 1. Lag och rätt, stundom äv. rätt och lag (jfr 1, 3), med tanke såväl på rätt i form av lag(ar) som på sedvanerätt l. med tanke väsentligen bl. på det förstnämnda slaget av rätt. Romersk, kanonisk, andlig, världslig, svensk (äv. Sveriges, ngn gg äv. Svea) rätt; i sht förr äv. riksens rätt [fsv. rikisins rätter], om lag(ar) som gäller (gälla) i riket (jfr LANDS-LAG, sbst.1 2); förr äv. alla folks rätt [jfr t. völkerrecht, fr. droit des gens, lat. jus gentium] l. staters rätt, folkrätt. Offentlig (förr äv. allmän), privat rätt; i sht förr äv. borgerlig rätt, civilrätt. Materiell rätt (jfr 4), se MATERIELL 7 c β. Positiv rätt, se POSITIV, adj. 1 b. Objektiv rätt, se OBJEKTIV I 1 c. (Enligt) gällande rätt. G1R 1: 28 (1521: epter rikisins rætt). En domare skall icke altijdh till pricka fölia rätten effter bookstaffuen (utan ta hänsyn till omständigheterna). OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 139. (Mose) satte .. them (dvs. israeliterna i öknen) före lagh och rett. 2Mos. 15: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: förelade .. folket lag och rätt). I the Romerske Rätterne finner jagh att 1. ℔ .. (guld) hafuer warit räknat emot 14. ℔ (silver). Stiernhielm Arch. H 1 a (1644). Dens. Jub. 115 (1644, 1668: Swea Rätt). Med then så kallada all folcks Rett (Jure Gentium). Sahlstedt Hoffart. 158 (1720). Frese VerldslD 119 (1723, 1726: Sver'ges Rätt). Lind (1738: Rätt och Lag). Weise 2: 71 (1771: Allmänne Rätten). Boëthius Naturr. 222 (1799: Staters Rätt). Nordforss (1805: Borgerlig rätt). Rätten som positiv vetenskap eller juridiken är .. en vetenskap om rättigheter. Claëson 1: 14 (1857). Rätt är ett betydligt vidare begrepp än lag. Uttrycket ”lag och rätt” är därför ingen tautologi. Vid sidan om lagarna .. gäller .. sedvanerätten. Björling CivR 5 (1906). Rätten är .. för .. (B. Wedberg) ett levande väsen som växer och växlar med utvecklingens gång. Ekeberg i 3SAH LVI. 1: 27 (1945). — jfr ARM-, ARVS-, BEVIS-, BIRKE-, BLOCKAD-, BOLAGS-, BORG-, BORGSTUGU-, BÄRGS-, CIVIL-, EKONOMI-, FAMILJE-, FINANS-, FOLK-, FÖRFATTNINGS-, FÖRMÖGENHETS-, FÖRSÄKRINGS-, FÖRVALTNINGS-, FÖRÄLDRA-, GÅRDS-, GÄST-, GÖTA-, HAMN-, HANDELS-, HOV-, INTECKNINGS-, JAKT-, KEJSAR-, KLUBBE-, KOMMUNAL-, KONKURS-, KRIGS-, KRIMINAL-, KRISTEN-, KYRKO-, KÖP-, KÖPSTADS-, LANDS-, LEKARE-, LUFT-, LÄNS-, MYNT-, MYNTNINGS-, MÄNNISKO-, NAMN-, NEUTRALITETS-, NYBYGGES-, NÄRINGS-, NÄV-, OBLIGATIONS-, PATENT-, POST-, PRIVAT-, PROCESS-, RIKS-, SEDVANE-, SEDVÄNJE-, SJÖ-, SKILJEDOMS-, SKRÅ-, STADS-, STRAFF-, STRAND-, SUCCESSIONS-, TESTAMENTS-, TOMT-, VATTEN-, VÄXEL-, ÄKTENSKAPS-RÄTT m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Landh medh rätt, och lagh skall bygges. SvOrds. B 5 a (1604). När lag vrängdes, .. när rätt satt i spjutstångs ända — då (osv.). Hedin TalUngdemokr. 107 (1914); jfr LAG, sbst.1 1 a.
b) (†) i vissa uttr.
α) av rätt, på grund av gällande rätt, enligt lag o. rätt. Thet hulskap och troskap, som vi Sveriges crone .. af äre och räth plicthoghe äre. RA I. 1: 5 (1522).
β) bägge rättens doktor, juris utriusque doktor (se JURIS anm.); jfr BÄGGE II 1 a. AJGothus ThesEp. 2: 10 (1619).
γ) lag och rätter (jfr c δ), lagar (och rättsbud), lag och rätt. RA I. 1: 470 (1546). Stiernhielm Arch. B 2 b (1644).
c) i utvidgad l. bildl. anv., om system l. samling av lagar l. regler som uppfattas i analogi med den samhälleliga rättsordningens system (jfr LAG, sbst.1 2, 3); särsk. dels om tänkt rättssystem som anse(tt)s vara grundat i människans natur o. uppfatta(t)s ss. liggande till grund för den faktiska samhälleliga rättsordningen (vanl. i uttr. naturlig rätt o. i ssgn NATUR-RÄTT), dels om system av stadgar l. föreskrifter som givits av Gud, särsk. i bibeln (särsk. i uttr. gudomlig, äv. Guds rätt; jfr LAG, sbst.1 4); äv. (numera företrädesvis i δ) om enskild norm l. regel l. lag l. sed o. d. (särsk. tänkt ss. representerande ett sådant system). (Lat.) Ius naturale (sv.) naturlig rett. VarRerV 37 (1538). Gudz rett och hans lagh. 2Mos. 18: 16 (Bib. 1541). För kämpar om bord skref han (dvs. Frithiof) lagar och rätt. Vill du höra hans Vikingabalk? Tegnér (WB) 5: 111 (1825). Den naturliga rätten, sade Grotius, eger sitt bestånd och sin sanning .. helt och hållet oberoende af Guds vilja. Claëson 1: 31 (1857). Vore icke gästvänskapens rätter (på Island) så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen. Hildebrand Isl. 40 (1867). Fehrman OrientK 24 (1920: gudomlig rätt). jfr FÖRNUFTS-RÄTT. särsk.
α) (†) i uttr. naturens rätt, naturens lag (se NATUR 8 c β). Vthi en Stadh, ther en Biskop är effter Natursens Rätt afflidin, ther skal (osv.). Schroderus Os. 2: 125 (1635; lat. orig.: iure humanæ conditionis).
β) i uttr. preussisk rätt, se PREUSSISK 1 c.
γ) [jfr d. en sat ret] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (ngt är) en satt rätt, (ngt är) en fast sed l. tradition o. d. Qvickheter och glåpord hagla (under jullekarna i folkstugan), det ena plumpare än det andra; det är så en satt rätt. Benedictsson Ber. 168 (1885).
δ) (med ålderdomlig prägel, i sht i bibeln o. därav påvärkat språk) i pl., om bud l. stadgar l. lagar l. befallningar som Gud (enligt bibelns framställning) l. en gud givit människorna; ngn gg äv. oeg., om ngt som en gud pålägger människorna o. som dessa måste underkasta sig. Herrans retter äro redelige och frögda hiertat. Psalt. 19: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: Herrens befallningar äro rätta). Gören effter mina (dvs. Guds) stadhgar, och håller mina retter. 3Mos. 25: 18 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Mord, brand, roof, fängelsse pijna. / Kädior och Band, samt jämmer och gråt äre Rätterne mijna (dvs. guden Mars'). Stiernhielm Parn. 2: 3 (1651, 1668). Herrans helga bud och rätter. Ps. 1819, 294: 5; jfr Ps. 1937, 349: 3. Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter du (dvs. konung Leontes) / På jorden hägnat! Runeberg 5: 286 (1863). jfr (†): Den antika sedelagen var väsentligen en yttre, hvars rätter skipades af oemotståndliga, outgrundliga gudamakter. BEMalmström 4: 298 (c. 1860).
3) domstol (se d. o. 3); äv. om lokal l. plats där domstol sammanträder; äv. i oeg. l. utvidgad anv.; förr äv. övergående i bet.: domstolssammanträde; förr äv. i uttr. lag och rätt (jfr 1, 2) l. dom och rätt, domstol (jfr DOM, sbst.1 9). Inställa sig l. komma inför (äv. för) l. infinna sig i rätten, förr äv. komma för rätt. Lägre, högre rätt. (Inför) sittande (i sht förr äv. satt) rätt. Fullsutten rätt, se FULL-SUTTEN 2. G1R 1: 280 (1524). JönkTb. 113 (1526: for en sath reth). War icke trättosam för rettenom, och halt domaren j ärom. Syr. 4: 7 (öv. 1536). Rääf Ydre 3: 152 (i handl. fr. 1599: kom för rätt). Borgemästare och Råd till med fleere aff borgerskapet gingo ifrån rätten till at syna lijket. VRP 1648, s. 309. Vnderrätterna (i Sthm) ähro Tree .. Thessa rätter hållas hwar dag för och effter middagen. HSH 31: 19 (1663). Rudbeckius Luther Cat. 112 (1667: för Dom och Rätt). Iag (har) aldrig tillförna warit till någon lag och Rätt citerat. VDAkt. 1694, s. 214. Si thet (att en präst förleder till synd) låter intet Gud menniskior försona eller bileggia. Thet hörer til en högre rett. Swedberg Dav. § 68 (1713). Store Herrar och Mägtige Konungar hafva förordnat Rätter och Domstolar uti sina Riken. Tessin Bref 1: 54 (1751). Bägge parter (gingo) dit, där rätten var satt, för att föra fram sina rättskraf. Bååth EgilS 129 (1883). Tjänstgöring i olika rätter. SvD(A) 1918, nr 36, s. 16. SFS 1948, s. 504. — jfr AMIRALITETS-, APPELLATIONS-, BORG-, BORGAR-, BORGSTUGU-, BY-, BÄRGS-, CIVIL-, DOMANIAL-, FÖRSÄKRINGS-, GILLES-, GRUV-, GÄST-, HALL-, HAMN-, HANDELS-, HOV-, HÄRADS-, HÄRADSSYNE-, KAMMAR-, KANSLI-, KAPITELS-, KEJSAR-, KRIGS-, KÄMNÄRS-, LAGMANS-, LANDS-, ORDNINGS-, ORDNINGSMANNA-, POST-, PRIS-, REGEMENTS-, REVISIONS-, RIKS-, RÅDSTUGU-, SJÖ-, SJÖTULLS-, SKILJEDOMS-, SKOGS-, SKRÅ-, SLOTTS-, STADS-, STÅND-, SYNE-, TINGS-, TULL-, UNDER-, ÖVER-RÄTT m. fl. — särsk.
a) i uttr. (den) lilla l. nedre rätten, om en i äldre tid i stad förekommande underdomstol (enligt stadslagen bestående av tre ledamöter av vilka två skulle utses bland stadens rådmän och den tredje av konungen; jfr RÄTTS-FOGDE) med uppgift att handlägga smärre mål (t. ex. ordningsmål), i senare tid kallad: kämnärsrätt; jfr TORG-RÄTT. OPetri Tb. 31 (1524: vijd lisle retten). 2SthmTb. 7: 74 (1584: vti nädre rätten). Hildebrand Medelt. 1: 381 (1881: den lilla rätten; om medeltida förh.).
b) (numera bl. ngn gg tillf.) i uttr. högsta rätten l. konungens o. d. högsta rätt, om den högsta domstolen i ett land o. d. resp. den domstol som utövar den konungen osv. tillkommande högsta domsrätten; särsk. i fråga om sv. förh. (o. i denna anv. numera nästan bl. i historisk skildring), dels (i fråga om förh. före 1789) om hovrätt, dels om den 1789 inrättade högsta domstolen (se DOMSTOL 3 a). Then jurisdiction, som Wår Hofrätt, såsom Wår högste Rätt äger i slike och andre mål at cognoscera och dömma. Schmedeman Just. 757 (1682). Cook 2Resa 364 (1783; om förh. på Azorerna). Konungens Högsta Rätt eller Justitie-Revision. Hofcal. 1790, s. 56. Ännu kl. 10 på afton var Högsta Rätten sittande. Wedberg HD 47 (cit. fr. 1792). Kellgren (SVS) 5: 256 (1793).
c) (†) i uttr. ligga vid l. bevista rätterna, dels om advokat: föra (många) processer, dels (i uttr. ligga vid rätterna emot varandra), om parter i mål: föra (många) process(er) emot varandra. Nordforss (1805).
d) i uttr. sitta (med) i rätten (äv. i en rätt o. d.), förr äv. sitta (för) rätt(en), (jämte annan l. andra) fungera ss. domare l. ledamot av domstol, sitta (med) till doms; förr äv. sitta rätt över ngn l. om ngt, sitta till doms över ngn l. ngt; äv. i oeg. l. bildl. anv. Utåff tiugu och fyre, som her för rätten såthe, bleff theris sententz och dom affsagdh. G1R 22: 117 (1551). UpplDomb. 7: 90 (1556: satt .. ffor rett). TbLödöse 217 (1590: sithia her reth om). Penningar sittia icke för rätthen. SvOrds. B 8 b (1604). Hoffrätten, som såthe rätt öfwer Messenium och hans Son, the som finge sin dom. RARP 4: 584 (1651). Schmedeman Just. 586 (1669: rätt sittia). Om domaren sielf sutit rätten. VDAkt. 1763, nr 297. Din fru och min, som sutto med i rätten öfver skrifarten (i Lindbloms katekes) eller rättare sagt öfver svenskan deraf. CGLeopold (1793) i 2Saml. 8: 94. Claëson 1: 14 (1857: sitta i en rätt). Östergren (1937).
e) [jfr 1 (q)] i abstraktare anv., närmande sig 4 o. övergående i bet.: domvärjo, jurisdiktion, domsrätt; i sådana uttr. som lyda l. höra l. stå under l. höra till ngns l. så l. så beskaffad rätt, förr äv. stå under ngns rätt och dom (jfr DOM, sbst.1 8). Ächtenskapz Saker äre af then beskaffenheet, at the deels under verldzlig, deels andelig Rätt lyda. Kyrkol. 15: 1 (1686). Öfwerheten är Herrans enskylte tienare .. och står omedelbart vnder sin Öfwerherras rett och dom. Swedberg Dav. § 91 (1713). Alexanders Bulla .. förböd .. at draga antingen Ärke-Biskopen eller någon annan Preelat til ansvar för Lekmän, emedan de omedelbart hörde under Hans Helighets rätt. Dalin Hist. 2: 135 (1750). Öfver .. (brott mot överflödsförordningen) bör ransakas och dömas der gerningen gjord är, ehvad Rätt den eljest hörer til som brutit. PH 8: 168 (1766). ÖoL (1852).
4) om det l. ngt som man (l. ngn l. ngt) kan kräva l. som tillkommer en (osv.) l. som man (osv.) är berättigad till på grundval av vad som är rätt (se RÄTT, adj.2 1, 1 f, g) l. rättvist l. enligt gällande rättsordning; dels om själva besittningen av en på rätten (i bet. 1, 2) grundad l. därmed överensstämmande frihet l. befogenhet, särsk. att ställa anspråk (över huvud taget l. i ett visst avseende) med förpliktande värkan för andra (i fackspr. äv. kallat subjektiv rätt), dels konkret(are), om ngt som man (osv.) på sådant sätt kan göra anspråk på; rättighet; sammanfattningen av alla rättigheter som tillkomma ngn (l. ngt); ofta i förb. med genitivattribut (l. possessivattribut) angivande den som den ifrågavarande rätten tillkommer; i sht förr äv. i det mer l. mindre tautologiska uttr. (ngns) rätt och rättighet. Hävda, försvara, fordra, bevaka, stå på (i sht förr äv. påstå), hålla på sin (lagliga) rätt. Göra sin (bättre) rätt gällande. Förlora, förvärka, efterskänka, avstå från sin rätt; förr äv. förtiga sin rätt, se FÖRTIGA, v.1 4. Ärvd, självtagen rätt. Materiell rätt (jfr 2), se MATERIELL 7 c α. (Kristian II lovade) at han skulle ælska gud oc then helgia kyrkia oc ret hennes styrkia. G1R 1: 28 (1521); jfr 2. RA I. 1: 228 (1538). Giffuer han .. (trälinnan) sinom son, tå skal han låta henne niwta dotters rett. 2Mos. 21: 9 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Tagher thet offuerbliffuit är aff spijsoffret aff Herrans offer .., ty thz är tin rett, och tina söners rett aff Herrans offer. 3Mos. 10: 13 (Därs.; äv. i Bib. 1917). AOxenstierna 2: 104 (1612: sin rätt och rättigheett). Ocker (bör) uti alle .. skuldsaker minste rätt hafwa. Schmedeman Just. 597 (1669). Rubbning av en annans eller 3:dje mans rätt. Wedberg 1HD 121 (i handl. fr. 1806). Ur rättslagen härleder .. (Fichte) rätten eller människans rättigheter, under hvilka han förstår alla de fria yttre handlingar, som icke möta något hinder ifrån rättslagens sida. Nyblæus Forskn. I. 2: 284 (1875). Han (hade) slagits för sin och de andra trälarnas rätt. Fridegård Offerrök 8 (1949). — jfr ADLINGS-, AKTIE-, ALLMÄNNINGS-, ALLODIAL-, APPELL-, APPELLATIONS-, ARRENDE-, ARVS-, ASYL-, AUKTIONS-, BANN-, BANNMILS-, BARNA-, BENÅDNINGS-, BESITTNINGS-, BESKATTNINGS-, BESLAGAR-, BESTRAFFNINGS-, BESTÄMMANDE-, BESVÄRS-, BETES-, BEVIS-, BEVISNINGS-, BIRKE-, BLOCKAD-, BLODS-, BODMERI-, BOLAGS-, BOLBY-, BONDE-, BORG-, BORGAR-, BRUKANDE-, BRUKNINGS-, BRUKS-, BRÄNNINGS-, BURSKAPS-, BÄRGSMANS-, BÖRDS-, DAMM-, DANAARVS-, DEL-, DOMAR-, DOMS-, EGENDOMS-, ENSAM-, ENVÅLDS-, EXTERRITORIAL-, FADERS-, FEJDE-, FISKE-, FORDRINGS-, FRIBREVS-, FRISTADS-, FRÄLSE-, FRÄLSEMANNA-, FÖRETRÄDES-, FÖRFATTAR-, FÖRFOGANDE-, FÖRSAMLINGS-, FÖRSLAGS-, FÖRSTFÖDSLO-, FÖRSÖRJNINGS-, FÖRVALTNINGS-, FÖRÄLDRA-, GENOMFARTS-, GIFTO-, GIFTOMANNA-, HALS-, HAND-, HANDELS-, HEMFÖDSLO-, HEMORTS-, HERRE-, HUS-, HUSBONDE-, HUSTRU-, HUVUDMANNA-, HYPOTEKS-, HYRES-, HÄVDE-, HÖGHETS-, IMMISSIONS-, INBYGGAR-, INITIATIV-, INKORPORERINGS-, INTECKNINGS-, ISTADA-, JAKT-, JURISDIKTIONS-, KLAGO-, KONUNGA-, KREDITIV-, KRÖGAR-, KVARSTADS-, KYRKO-, KÄLLAR-, KÖP-, LAGSTIFTNINGS-, LEGO-, LIVS-, LIVSTIDS-, LÄNS-, MAJESTÄTS-, MAJORITETS-, MARKNADS-, MEDBORGAR-, MOTIONS-, MULBETES-, MYNT-, MYNTNINGS-, MÄNNISKO-, MÄRKES-, MÄSTAR-, NABO-, NAMN-, NATUR-, NEUTRALITETS-, NYBYGGES-, NYTTJANDE-, NÅDÅRS-, NÄRINGS-, NÖD-, OCKUPATIONS-, ODAL-, ODALMANNA-, OPTIONS-, PANT-, PATENT-, PATRONATS-, PENSIONS-, POCK-, PRIORITETS-, PRIS-, PRÄGLINGS-, REGRESS-, REPRESENTATIONS-, REVISIONS-, RIKSDAGSMANNA-, RÖST-, SJÄLVBESKATTNINGS-, SJÄLVBESTÄMMANDE-, SKOGS-, SKYDDS-, STADS-, STAPEL-, STAPELSTADS-, STRAFF-, STRAND-, STREJK-, STUBBE-, SUCCESSIONS-, TALE-, TAVERNE-, TECKNINGS-, TESTAMENTS-, TILLTRÄDES-, TIONDE-, TOMT-, TORG-, TULL-, UPPFINNAR-, UPPSÄGNINGS-, UR-, UTESLUTANDE-, VAL-, VATTEN-, VATTENFALLS-, VEDERLAGS-, VÄXEL-, YTTRANDE-, ÅLDERS-, ÅTALS-, ÄGANDE-, ÄKTENSKAPS-, ÄNKE-RÄTT m. fl. — särsk.
a) i ordspråk. Ingen kan giee mehr rätt åth androm än han sielff äger. Grubb 387 (1665). Dher intet är, dher haar och Keysaren sin rätt förlohrat. Dens. 637; jfr KEJSARE 1 a β. Den som kommer efter i stället, kommer efter i rätten. Rhodin Ordspr. 18 (1807). God rätt behöfver ibland god hjelp. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i förb. med bestämning bestående av ett av prep. till (förr äv. ) styrt substantiviskt ord l. bestående av en infinitiv (vanl. föregången av att, stundom äv. till att) angivande det (äv. den) som en rätt(ighet) gäller l. har avseende på; särsk. i sådana uttr. som ha l. äga l. (l. giva ngn) rätt till (förr äv. ) ngt (äv. ngn) l. (till) att göra ngt, stundom övergående i bet.: ha osv. orsak l. skäl till ngt resp. att göra ngt; äv. i utvidgad anv., i uttr. som ange att ngt sakligt har l. kan göra anspråk på o. d. ngt l. att göra ngt. Rätten till arbete [efter fr. le droit au travail (Ch. Fourier)]. RA I. 1: 191 (1533). (Jens Beldenak hävdade) at konung Christiern hadhe fulkomligh rett til Sueriges crono. OPetri Kr. 327 (c. 1540). UpplDomb. 7: 91 (1556: der oppå). H. k. M. (menar) sich .. macht och rätt hafva till att sättia till biskop, hvem som h. k. M. tyckes. RA I. 3: 169 (1593). Det är allenast Hjeltars och Store Mäns lefnad, hvars minsta skiften äga rätt til allmänhetens upmärksamhet och efterverldens hugkomst. Kellgren (SVS) 5: 9 (1785). Svenska Folkets urgamla rätt, at sig beskatta, utöfvas af Riksens Ständer allena vid Allmän Riksdag. RF 1809, § 57. (Lantmarskalken) Palmstierna .. sökte bevisa mig, att han haft rätt neka mig fortsätta (mitt anförande på riddarhuset). Liljecrona RiksdKul. 28 (1840). Han kände alltjämt att han hade rätt till henne (dvs. den från hans gård förrymda trälinnan). Fridegård Offerrök 75 (1949). Dom i mål .. angående bättre rätt till fast egendom. 1NJA 1950, s. 142. jfr (†): Snillet är näst dygden, den vackraste rätt man kan hafva, på sina likars aktning. Björn FörfFl. 40 (1791). jfr äv. (†): (E. XIV begärde av Fredrik II) At han wille sleppe hans trogne män, / Effter han hade eij rett medh them / Till at oppehålle them there. Hund E14 52 (1605); jfr c.
c) i förb. med bestämning inledd av prep. över, betecknande det (l. den) som ngn har rättighet att bestämma l. råda över. Rätt öfver lif och död. Holmberg 2: 1023 (1795). (Fredrik I av Danmark) gaf .. adeln en nästan oinskränkt rätt öfver dess underhafvande. Odhner Lb. 171 (1869). Östergren (1937).
d) i förb. med genitivattribut (l. possessivattribut) betecknande ngt sakligt som en rätt l. rättighet tillkommer (l. tänkes tillkomma) l. som har l. ger l. medför (l. tänkes ha osv.) en rätt l. rättighet (i ett visst avseende); stundom övergående i bet.: (ngts) berättigande; jfr f. Han druncknar intet som hängias skal .. (dvs.) Vndgick han Siönöden, så håller wist Galgen sin rätt. Grubb 296 (1665); jfr: Galgen behåller sin rätt. Rhodin Ordspr. 23 (1807). Det åligger Landshöfdingen och Consistorium at .. föranstalta om bevakande af Krono-Hemmanets och Prästegårdens rätt. PH 7: 5382 (1762). Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt. Runeberg 5: 15 (1860). Den egna härdens ro och löjets rätt / Hon (dvs. A. M. Lenngren) häfda vill för dagens mulna ätt. Snoilsky 4: 77 (1887). Försvara .. sina händers rätt att arbeta på en farm. Johnson Här 12 (1935); jfr b.
e) (numera bl. mera tillf.) i förb. med sakligt genitivattribut betecknande det med avs. på vilket en rätt gäller; förr äv. i uttr. kyrkans rätt, om rätt l. förmån att få deltaga i gudstjänst o. åtnjuta sakramenten (jfr FRIHET 11 c). (Han) tillåtes kyrkiones rett bruka. VDBötB 1620, s. 539. (Han) föres .. i fängelse, förlustig frihetens rätt. Kolmodin Liv. 1: 419 (1831). jfr (†): Natur och kärlek, mina vänner! / Er rätt (dvs. rätten till er) hör hjertat ensamt till. / Man eder ser, man eder känner, / Men fåfängt man er måla vill. JGOxenstierna 1: 30 (1805; versionen 1772: I hören båda hiertat til).
f) i uttr. vara i sin rätt l. (vanl.) i sin goda l. fulla rätt, med personligt l. sakligt subj., ss. beteckning för att ngn l. ngt äger (oomtvistlig) rätt (i fråga om en åtgärd l. ett krav o. d.) l. att ngt är (fullt) berättigat l. befogat o. d. Sturzen-Becker 1: 128 (1861: i sin goda rätt). Må de veka känslorna vara i sin rätt; men till att rätt fatta dig (dvs. Kristus) i en sådan stund (dvs. på korset) äro de för svaga. Wikner Tank. 104 (1872). En rådsherre bevisade, att skogvaktaren varit i sin fulla rätt (då han högg borgaren med sitt svärd). Cederschiöld Riehl 2: 65 (1878). 1Mos. 38: 26 (Bib. 1917).
g) (numera bl. med ålderdomlig prägel, mera tillf.) i uttr. söka sin rätt, söka få sin rätt erkänd (gm rättegång). OPetri Tb. 138 (1526). Moberg Rid 123 (1941).
h) i uttr. komma till sin rätt, få sin rätt erkänd l. få ut vad man har rätt till; vanl. bildl. (med personligt l. sakligt subj.): tillvinna sig rättvist erkännande; oftast: te sig l. ta sig ut på ett sätt som gör rättvisa åt ngns l. ngts kvalitet l. förtjänster o. d., framträda l. komma till synes på ett fördelaktigt l. förmånligt sätt, göra sig gällande l. visa sig till sin fördel, (kunna riktigt) visa vad man duger till, ådagalägga sin värkliga förmåga l. kvalitet l. sina goda egenskaper o. d. SKN 1845, s. 261. Dessa Leopolds anmärkningar (ha) sedermera kommit till sin rätt. Nyblæus Forskn. II. 1: 186 (1881). De .. böjde (under psalmsången) hufvudet bakåt, för att rigtigt låta rösten komma till sin rätt. Quennerstedt IndSold. 12 (1887). Komma till sin rätt .. (dvs.) lyckas få ut sin rätt. Östergren (1937). Ströbohög och åspartiet, på vilket högen ligger, ha röjts och lagats .. för att det ståtliga minnesmärket åter skall komma till sin rätt i landskapsbilden. Fornv. 1945, s. 209. Sjukvårdshunden kommer främst till sin rätt i mörker och dimma. Edström Hund. 118 (1948).
i) i uttr. ta(ga) ut (i sht förr äv. uttaga) sin rätt, ta ut vad man har rätt till l. vad som är ens rätt; ofta oeg. l. bildl. (om naturen, tid, ålder, sanning, (personifierad) egenskap, vana o. d.), ss. beteckning för att ngt gör sig gällande pa ett sådant sätt att dess (berättigade) anspråk måste erkännas l. att man måste ta (tillbörlig) hänsyn därtill l. att det får övertaget (över ngt) l. ss. beteckning för att ngt ”kräver sin tribut” o. d., stundom liktydigt med: göra sig gällande l. märkbar; äv. i uttr. få ut sin rätt, få ut vad man har rätt till l. vad som är ens rätt; särsk. bildl.: få göra sig gällande o. d.; förr äv. i uttr. igentaga sin rätt, bildl.: åter ta ut sin rätt. Porthan BrSamt. 1: 255 (1800: igentager). VMagEkonPolP 1823, § 32 (om sanning). I de ögonblick, då min onda demon uttager sin rätt öfver min villja. Knorring Cous. 3: 37 (1834). Laga att rättvisan får ut sin rätt. De Geer Hjertkl. 121 (1841). Åren taga .. ut sin rätt, och man blir vid fyllda 54 för hvarje dag trögare. AnderssonBrevväxl. 1: 115 (1849). Ödman UngdM 1: 19 (1862, 1881: tog naturen .. ut sin rätt). Ta ut sin rätt (till sista öret). Östergren (1937). Beijer BritaGrossh. 149 (1940; om vana).
j) i uttr. som ange ngns rätt ss. grundande sig på l. beroende av hans makt l. styrka (ofta med mer l. mindre ironisk innebörd); jfr 1 b. Den mästa magten har han högsta rätten får. Ristell Mer. 6 (1774). Den starkares rätt, (dvs.) våldet. Dalin (1855). (Enligt Hobbes) har varje människa (i naturtillståndet) lika mycken rätt, som hon har makt. 2SvUppslB 13: 600 (1949).
k) (numera bl. tillf.) i förb. med attribut bestående av ett framförställt p. pr., i sådana uttr. som avgörande l. beslutande l. självbeskattande rätt, avgöranderätt resp. beslutanderätt l. självbeskattningsrätt (jfr AVGÖRANDE-RÄTT anm., BESLUTANDE-RÄTT anm.), förr äv. ägande l. [jfr fsv. malsäghanda rätter] målsägande rätt, äganderätt resp. målsäganderätt (se d. o. 1). (Målsägarna) gaffua .. theris malsegiande reth fran siig och in till borgamestara och radh oc wilkoradhe, at the wille ther aldrigh oppo thala. JönkTb. 114 (1526); möjl. ssg. Invånares ägande rätt var .. satt i ovisshet. Dalin Montesquieu 112 (1755); möjl. ssg. Sahlstedt (1773: Egande rätt). Folkets dyrbara sjelfbeskattande rätt. KrigVAT 1834, s. 229. Folket i demokratierna tillvällade sig .. den beslutande rätten. Palmblad Fornk. 2: 87 (1844). Johan Gyllenstiernas fordran på en afgörande rätt för adeln. Carlson Hist. 2: 263 (1856). Aldén Medb. 1: 13 (1884: beslutande rätt).
l) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om ngns (rätt till) böter l. andel i böter; äv. (numera bl. ss. efterled i ssgr) om utskyld l. skatt o. d. Målssegenden och häredet haffuer tillgifuit, deras räät i sackörer. ÅngermDomb. 22/6 1636, s. 110. Fougdar, som behöfvas att upfordra rätten, den .. (den skattskyldige) omant icke uthlägger. RP 9: 92 (1642). Husbonden (ägde) uppbära konungens rätt i sakören. Carlson Hist. 2: 30 (1856). jfr BISKOPS-, HÄRADS-, HÄRADSHÖVDINGE-, KONUNGA-, MÅLSÄGANDE-, MÅLSÄGARE-RÄTT.
m) i pl.; numera nästan bl. (jur.) om olika slag l. arter av rätt l. rättigheter; i övriga fall vanl. ersatt av: rättigheter. Stiernhielm (SVS) 3: 157 (1653). Det vore bördens rätter kränka, / Att ej de höga först bele. Kellgren (SVS) 1: 263 (1777). Trolofning, som i löndom sker, / Åt krigarns maka samma rätter ger / Som öppet löfte. Oman LyrBl. 2: 8 (1868). En tredje huvudgrupp av privata rätter, näml. immaterialrättigheterna. 2SvUppslB 24: 1092 (1952).
5) [jfr 1] i vissa uttr. som ange att ngns mening l. uppfattning l. krav l. uttalande(n) l. handlingssätt o. d. är(o) l. visar (visa) sig l. medges vara i överensstämmelse med vad som är riktigt l. sant l. rättvist o. d. (jfr 1 h).
a) [jfr t. recht haben, fr. avoir raison] ha(va) rätt (i ngt) (jfr 9 d), ss. beteckning för att ngns mening l. uppfattning l. krav osv. (i fråga om ngt) är rätt l. riktig(t) l. rättvis(t) l. att ngn har rätten på sin sida o. d. (i fråga om ngt); äv. övergående i bet.: erkännas ha rätt (i ovan angivna bemärkelse), få rätt (se b); äv. i utvidgad anv., med sakligt subj., stundom liktydigt med: vara berättigad (jfr 4); förr äv. i uttr. ha(va) rätt (att) påstå, ha rätten på sin sida l. ha rättvisa krav att framföra o. d., ha rätt (jfr 4). G1R 1: 286 (1524: haffua reeth paa staa). See, domen haffuer iagh affsagdt, och weet at iagh haffuer rett. LPetri Job 13: 18 (1563; Bib. 1917: jag vet att jag skall befinnas hava rätt). Aff Föräldrar och Öfwerheet måste man mycket thola, och intet säya dhem emoot, fast man hadhe aldrigh så rätt at påstå. Grubb 512 (1665). (Den högmodige) tål inga motsägelser, utan vil altid hafva rätt. Nohrborg 172 (c. 1765). Hon hade .. (om hon stötte honom tillbaka) handlat efter ingifvelsen af en qvinlig stolthet, som här om någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjerta. Rydberg Ath. 298 (1876; uppl. 1859, 1866: varit berättigad). Det har du så rätt i. Jacobsson BöljBlå 168 (1932). Nietzsche har rätt, då han säger, att perserna äro de första som ha tänkt historia i stort. Nyberg i 3SAH LXI. 1: 11 (1950). — särsk. i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt. Han haar meer Lycka än rätt .. (dvs.) Han haar wärre förtiänt, än honom wederfahrs. Grubb 301 (1665). Den som har rätt, skall gå rätta vägen. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk. [jfr motsv. anv. i d.; se närmare HÄNGA, v. I 2 b] (vard., skämts.) i uttr. du har rätt (i det), du skall hängas, i sht förr äv. hänga. Blanche Tafl. 1: 83 (1856). Du har rätt i det, du skall hänga. Landsm. XI. 2: 36 (1896).
b) få rätt (i ngt) (jfr 1 q γ, 6 slutet, 8 b, c, 9 a), i sht förr äv. [jfr d. beholde ret, t. recht behalten] behålla rätt(en), förr äv. få rätten, ss. beteckning för att ngns mening l. krav osv. (i fråga om ngt) visar sig l. erkännes vara rätt l. riktig(t) l. berättigad (berättigat); äv. ss. beteckning för att ngn vinner en rättegång l. får sina krav erkända o. d. inför domstol (jfr 1 q ε). The som migh vnna at iagh behåller rett. Psalt. 35: 27 (Bib. 1541; Luther: das ich recht behalte). Herre, om iagh än medh tigh wille til retta gå, så behåller tu doch retten. Jer. 12: 1 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Ho Rijkedom hafwer, han Rätten och får. Arvidi 175 (1651). (G. I) hade .. fört .. (prästerna) med sig (till riksdagen i Västerås 1527), på det de sjelfva skulle försvara sin lärdom, och den få rätt, som rätt hade. Ekelund 1FädH II. 1: 33 (1830); jfr a. Få rätt i sin förutsägelse. Sundén (1888). Urb. Grainier stämde Herseur inför stadsdomstolen och där fick han rätt. Johnson DrömRosEld 92 (1949). — särsk. i utvidgad l. bildl. anv. med sakligt subj.; särsk. dels övergående i bet.: vinna erkännande, dels i uttr. få rätt (e)mot ngt, övergående i bet.: kunna hävda sig mot l. vinna seger över ngt. Bremer Grann. 2: 150 (1837; om teaterpjäs). Ingen själs- eller kroppshälsa får rätt emot tiden. Quennerstedt StrSkr. 1: 67 (1884, 1919).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t. samt av fr. donner raison à qn] giva (ge), i sht förr äv. lämna ngn rätt (i, förr äv. med ngt), stundom äv. giva (ge) rätt åt ngn, förr äv. säga ngn rätt till, medge l. erkänna att ngn har rätt (i fråga om ngt); låta ngn få rätt (i ngt); äv. med det indirekta personobjektet ersatt av obj. betecknande ngt sakligt; stundom äv. utan indirekt obj., i uttr. giva (ge) rätt, medge att ngt är rätt l. riktigt. (De tänkte) ath the strax skulle haffwa störtz in j helwitit, ther theres eghit samwit gaff them rätt medh, ath the såådana förtient hadhe. OPetri 1: 93 (1526). Nw haffuer menniskios förnufft flere som halla medh henne och giffua henne rätt, än Christi läriungar haffua. Dens. 3: 225 (1530). Then oskyllugha och rettferdugha skalt tu icke dräpa, ty iagh giffuer ingom ogudhactughom rett. 2Mos. 23: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: jag skall icke giva rätt åt någon som är skyldig). Then Rijker är hålles och kär. / Han ware så arger han wil, / Doch säger man honom rätt til. Arvidi 173 (1651); jfr 4. Sahlstedt (1773: lemna). Förf. yrkar på national-uppfostrans förbättring, hufvudsakligen inom de högre stånden. Vi gifva honom häri fullkomlig rätt. SKN 1841, s. 64; jfr anm. sp. 4015. Janson Ön 89 (1908; utan indirekt obj.). Man måste ge henne rätt i att detta inte var någon passande lokal för en biskopsmiddag. Lagerlöf Troll 2: 12 (1921). — särsk. (†) i uttr. giva l. ge (hund) rätt, ss. beteckning för att man (vid hunddressyr) gm smekningar o. beröm ger till känna att hunden handlat riktigt, då han rätt utfört en befallning. Hahr HbJäg. 46 (1865). Vid alla lämpliga tillfällen (under dressyren) bör hunden ”gifvas rätt”. Balck Idr. 2: 8 (1887).
d) göra rätt (i ngt) (jfr 1 f, g, 7), göra vad rätt är l. vad rättvisan fordrar l. handla rätt (se RÄTT, adv. 2, 2 d, e) l. riktigt (i ngt); förr äv. (i förb. med att-sats utan föregående prep.) i uttr. göra rätt att (osv.), göra rätt i att (osv.); utan bestämd avgränsning från o. numera (liksom sannol. äv. förr) ofta anslutet till RÄTT, adv. (jfr anm. sp. 4015). Du gjorde rätt i att komma. Du gjorde rätt, som kom l. om du kom. Doch haffuen j rätt giordt athi haffuen taghit idher min berömilse til. Filipp. 4: 14 (NT 1526; Bib. 1917: gjorden I väl däri att). Herre hoo skal boo j tinne hyddo ..? Then som wandrar vthan wanck, och gör rett, och talar sanningen aff hiertat. Psalt. 15: 2 (Bib. 1541; Luther: recht thut; Bib. 1917: vad rätt är). RP 14: 125 (1650: uthi). Öfversättaren har gjort rätt i att låta grundtexten ligga tryckt vid sidan, så att jämförelse ständigt kan göras. PT 1897, nr 276, s. 3. Hallström Händ. 126 (1927). — särsk. i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Göra wel och rett, är Herranom kärare än offer. Ordspr. 21: 3 (Bib. 1541; Luther: Wol vnd recht thun; Bib. 1917: öva rättfärdighet och rätt). Alle willia råde, men få rätt göra. SvOrds. A 2 b (1604). Weeta Laag, och giöra rätt, är twäggiehanda. Grubb 849 (1665). Gjör rätt och frukta för ingen. Rhodin Ordspr. 55 (1807). Den rätt vill göra, skall orätt känna. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den gamla satsen: ”gör rätt, men icke godt”. NDA 1913, nr 53, s. 1.
Anm. till 5. Ordet anslutes i denna anv. numera av språkkänslan ofta till RÄTT, adj.2 (i bet. 1) l. (i bet. d) till RÄTT, adv. (i bet. 2). Detta visar sig äv. däri att tillagda bestämningar numera i regel utgöras av adv. (vilka ofta äv. kunna uppfattas ss. hörande till predikatsverbet l. hela frasen), t. ex. du har så rätt l. alldeles l. fullkomligt rätt. Konstruktion med adjektivisk bestämning (som icke kan uppfattas ss. adverbiell) är numera knappast bruklig (jfr språkprovet från 1841 under c sp. 4014).
6) [jfr 4] (†) (skäligt) vederlag l. (full) ersättning l. betalning l. valuta (för ngt); äv.: gottgörelse (se d. o. a); äv. i uttr. rätt och skäl (för ngt); jfr 7. Samme Dagh utdömdes aff de 12 Hargbor innan 3 veckor rett för sijt Mastträd som the förde fram för Börstil karar. UpplDomb. 5: 40 (1570). När skatdragaren viste han finge besittia cronohemanet, som han stadgat hade för rät och skäll af cronan, tå (osv.). OxBr. 12: 199 (1618). Ett av Kristinas skäl emot kopparmyntfoten 1649 var .. att man kunde få ”god rätt för kopparen”, vilket hon ansåg ske redan vid ett så lågt kopparpris som 40 rdr. Heckscher SvEkonH 1: 619 (cit. fr. 1649). HSH 31: 37 (1663: rätt och skäl för). (Att) I nekat at gifva en af högste Herrarne i Riket tilfälle at få rätt (för en förolämpning). Ekelund Fielding 543 (1765). Det bjuds inte rätt för märren mer än en gång. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i utvidgad anv., i uttr. få rätt för ngt, få betalt (se BETALA 5 a) för ngt, få sota l. plikta för ngt. Packar du dig eij af gården fuller skal tu få rätt för sådant taal. HärnösDP 1663, s. 77.
7) [jfr 1, 5 d, 6] ss. obj. till verben göra l. bjuda i vissa uttr. (jfr 1 f, g, 5 d).
a) i förb. med en av prep. för styrd bestämning.
α) göra rätt för sig, fullgöra vad som kräves l. kan krävas av en, göra skäl för sig; särsk.: fullgöra sina ekonomiska förpliktelser l. betala vad man är skyldig; äv. övergående i bet.: stå till svars. Ka[n]negiute[re]n arbete och gøre rætt for sich nær han kan ko[m]ma sich fore. OPetri Tb. 243 (1528). Jag hoppas .. at huad lerdomen .. (angår) skolla .. (mina söner) giöra ret för sig. CBonde (1632) i OxBr. 11: 64. Thena konan ähr en wthfattig menniskia, och beswärer sigh högeligen, jngen penningh hafwa, att göra rätt för sigh. VDAkt. 1677, nr 215. Svaranden skulle .. vara skyldig att vid .. (den) domstol (där han hade sitt hemvist) — men också endast där — göra rätt för sig. Kallenberg CivPr. 1: 409 (1918). SFS 1948, s. 646. särsk.
α') i fråga om inmundigande av mat o. dryck: göra besked (se BESKED 16) för sig, äta l. dricka ordentligt l. duktigt l. så mycket som kan väntas av en; jfr β β', b β. Måns (hade) sagdt att Bencht skulle göra rätt för sigh och dricka reent vth, thett han och så i en godh meningh giordt hade, och kastade Stopett. HammarkDomb. 25/11 1619. (Sv.) göra rätt för sig .. (t.) sich das Essen gut schmecken lassen. Auerbach (1913). Böök ResSv. 56 (1924).
β') (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om jord(egendom) l. torp o. d.: ge ekonomiskt utbyte (t. ex. i form av arrende). VDAkt. 1731, nr 680.
β) göra rätt för ngt (jfr γ).
α') (full)göra vad som kan krävas för (att få l. förvärva) ngt; göra skäl för ngt; förtjäna ngt, vara förtjänt av ngt. NorrlS 10: 105 (1643). Ther wel bestellt är, moste hwar och en .. så mykit arbeta och gagn giöra, at han giör rett för sin mat, werma, hus och kläder. Swedberg SabbRo 1368 (1687, 1712). Göra väl rätt för sin dagspenning. Læstadius 1Journ. 364 (1831). Mor har slitit så hårt i sin dag, så att hon kan ha gjort rätt för och ha lite ro nu. Månsson Rättf. 1: 115 (1916). Silfverstolpe Heml. 13 (1940). särsk. i utvidgad anv., med sakligt subj.: göra skäl för ngt; vara förtjänt av ngt; i sht förr äv.: motsvara ngt i värde l. ge ekonomiskt utbyte som motsvarar ngt. Att nempden skulle Ransaka om hans Hemman giör Rätth för thett tedh är laagdt (dvs. skattlagt) förre. UpplDomb. 5: 152 (1599). Barnsens målsman, skall suara för samma pening:r, eller oplåtha b:te Anundh barnsens iordh till kiöpz .., så stoor deel som kan göra rätt för samma peningar. ÅngermDombRenov. 1642, fol. 75. (Grytnäs socken) består mäst af sand och grus-mark, så at hon gör rätt för namnet. Hülphers Dal. 34 (1762). Högberg JesuBr. 1: 14 (1915).
β') [jfr ä. d. gøre ret med en skål, fr. faire raison d'une santé; jfr äv. b β o. BESKED 15] (numera bl. tillf.) i uttr. göra rätt för skålen, förr äv. för tilldrucket, ss. beteckning för att man, när ngn druckit en till, besvarar denna artighet gm att själv dricka; jfr α α', b β. Iagh .. gör rätt för tildrucket. LPetri Dryck. E 5 b (1557). Hallenberg Hist. 3: 365 (1793: göra rätt för skålen); jfr Nilsson FestdVard. 45 (1925).
γ') (†) avge redovisning l. avlägga räkenskap för ngt, göra reda för ngt (se REDA, sbst.1 4 c); äv. i uttr. göra rätt och reda l. reda och rätt för ngt (hos ngn). OxBr. 12: 320 (1614: therföre .. göre rett och redo). SvFlH 2: 91 (i handl. fr. 1679: hos Kungl. Maj:t därför göra reda och rätt). Man bör .. tillhålla Görtz att göra rätt för de penningar, som han haft om händer innan han afrättas. Crusenstolpe Tess. 5: 129 (1849).
γ) (†) göra ngn skäl och rätt för ngt, fullgöra sin skyldighet gentemot ngn i fråga om utgivande l. utbetalning av ngt. Han war plichtig giöre sin dotter skäl och rätt för hennes mödernes arf. 2SthmTb. 327 (1577).
δ) bjuda rätt för sig l. för skadan, se BJUDA 8 a β; jfr 6.
b) [jfr 1 f, 5 d] (†) utan bestämning styrd av prep. för, i uttr. göra (sin) rätt (jfr 5 d).
α) fullgöra sina förpliktelser l. skyldigheter; uppfylla l. göra sin skyldighet; göra rätt för sig (se a α), betala vad man är skyldig; äv. i uttr. göra ngn rätt (jfr β, 1 f), betala vad man är skyldig ngn. The andre Kungar ähras, / På allehanda sätt, / Aff oss (dvs. svenskarna) thet nu begäres, / At göra och wår rätt (i fråga om att prisa vår konung). Skogekär Bärgbo Klag. C 2 a (c. 1632). Ingen (må) bijsätias, then Godz hafwer i Rijket, eller thesz tilhörige Landskaper, at ther af giäldas och rätt giöras kan. Schmedeman Just. 597 (1669). Kempe FabritiiL 44 (1762: göra dem rätt). At icke utan Krångel och Lagsökningar vilja bjuda til at göra rätt. VDAkt. 1792, nr 285.
β) [jfr ä. d. gøre en skål ret, fr. faire raison (à qn), it. far ragione; jfr äv. a β β' o. BESKED 15] i uttr. göra rätt l. göra ngn rätt l. göra rätt skålen, = a β β'. Om min Herre drucke migh til, skulle iagh icke heller göra honom rett? LPetri Dryck. E 4 b (1557). Strax satte thee migh emellan siigh och skäncktte fultt huar skål för migh och truga migh göra räät. VadstÄTb. 218 (1596). LegatioJohSkytte 3: 36 (1615: giöre rätt skålen); jfr Widekindi G2A 282 (c. 1676).
8) [jfr 1 q] i vissa uttr. som ange att man utreder l. reder upp ngt l. kommer till rätta med l. håller ordning på ngt l. ngn o. d.
a) (†) bekomma rätt för ngn, ge ngn tillfredsställande besked om sig o. sina förehavanden. See till att tu bekommer för oss rett, / Så will iag vplöse tine band alle slätt. Holof. 16 (c. 1580).
b) (†) få rätt på ngn (jfr 1 q γ, 9 a β), få ngn att uppföra sig ordentligt l. att rätta sig efter ens önskningar o. d.; bringa ngn till förnuft l. få bukt med ngn; jfr REDA, sbst.1 6 b ϑ. (Han) föregaf att honom gafz loff widh laga Tingh .. att slå henne ifrå sigh der hon skulle öfuerlöpa honom, och sadhe sigh inthz hafua fådt någon Rätt tilförende på henne. ÅngermDomb. 18/7 1642, fol. 199. Kongl. Maj:t behöfver icke en fremmande Herres hjelp at få rätt uppå sin egen undersåte. Höpken 1: 56 (1756).
c) (numera i sht i vissa trakter, ngt vard.) få rätt på ngt (jfr 9 a), få ”rätsida” l. ”fason” på ngt, komma till rätta med ngt; äv. i fråga om ngt svårbegripligt l. invecklat l. dunkelt o. d.: få klarhet i l. angående ngt, (lyckas) utreda l. komma underfund med ngt; utan bestämd avgränsning från 9 a β; jfr REDA, sbst.1 6 b η. 2RARP 13: 423 (1743). Det serskilta Krigs-folkets serskilta strids-sätt (på 1600-talet) är icke .. så godt, at få rätt uppå. 1VittAH 1: 182 (1755). Man mister / Ju tålamodet, innan man får rätt / På titeln af en bok (på grund av bokstävernas utsirning). Franzén Skald. 7: 102 (1841). (Artilleriofficeren) förevisar sin flöjt och sin lärobok i fysik, med hvilkas hjälp han får rätt på de långa timmar, som .. (skjutningen) lämnar oförkränkta. Böök ResFrankr. 37 (1916).
d) (†) ta(ga) l. skaffa rätt på ngt (jfr 9 c), bringa reda i ngt; reda upp l. klara ut ngt; särsk.: (lyckas) tyda l. läsa ngt; utan bestämd avgränsning från 9 c; jfr REDA, sbst.1 6 b κ. (Stenen) har några inristade streck och prickar på sig, dem Kircherus har bemödat sig med att utgrunda och vilja skaffa rätt på. Eneman Resa 2: 38 (1712). Husen (i Pompeji) tycks vara målte utanpå — inredningarne tar man intet stort rätt på. CAEhrensvärd Brev 1: 37 (1781). H. K. H. (har) temmeligen väl kunnat taga rätt på meningen (vid läsningen av Sallustius). Rosenstein 3: 444 (1791); jfr 9 c. (Jag) önskar att mina goda föräldrar måtte kunna ta rätt på dessa kråkfötter. MoB 7: 101 (1809; i brev).
e) (numera i sht i vissa trakter, ngt vard.) ta(ga) rätt på ngn (jfr 9 c), laga l. ombesörja att ngn uppför sig ordentligt l. hyfsat o. d.; få bukt med l. ”fason” på ngn; äv.: ta hand om ngn; jfr REDA, sbst.1 6 b λ. Lagerström PolKannstöp. 74 (1729). Hästen .. (blev) tämmelig yr, så at han intet gärna ville under sadel: Frey tog likväl rätt på honom och red honom .. hurtigt. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Jag (är) kraftig och kan nog taga rätt på en sex stycken sådana där stympare. Cavallin Kipling Gadsby 188 (1897). Gråt inte, Mimmi, du vet att jag tar rätt på barnet. Så fort han är född ska han ha mitt namn. Martinson Kvinn. 213 (1933).
f) (ngt vard.) hålla rätt på ngt l. ngn, hålla ordning l. reda (se REDA, sbst.1 6 b δ, ε) på ngt l. ngn. Du får hålla rätt på dina saker själv! Håll rätt på barnen!
9) i vissa uttr. som ange att man får l. skaffar sig l. har kännedom o. d. om ngn l. ngt.
a) få rätt på ngt l. (i bet. β) ngn (jfr 1 q γ, 8 b, c); jfr REDA, sbst.1 7 c.
α) få kännedom l. kunskap om ngt; få veta ngt; utan bestämd avgränsning från 8 c. Swedenborg RebNat. 1: 317 (1726). Man (har) icke häller nu fådt rätt på huru vida humble vill växa eller ey. VDAkt. 1742, Syneprot. F III 7. Nu går han .. in ..; om jag nu följer efter så får jag rätt på hela hemligheten. Granberg Dram. 170 (1811).
β) få kännedom om l. få klart för sig var ngt l. ngn befinner sig; (åter)finna l. få syn l. fatt l. tag på ngt l. ngn; förr äv.: (lyckas) erhålla ngt (av ngn). Om .. (en hantvärkare som rekommenderats av ett hantvärksskrå) misshandlar, så kan man få rätt på honom, hvar han då vore i världen. RP 9: 191 (1642); jfr 1 q γ. Iagh (har) enu icke .. fått rätt på bemelte päningar af Granquisten; dock får iagh dem vehl af honom. JStålhammar (1704) i KKD 7: 66. Den som ärnar sig att rymma skal först gå till en klockstapel och ringa, så skola de aldrig få rätt på honom. Törner Vidsk. 118 (1746). Kom icke igen förrän du fått rätt på käppen. Almqvist AmH 2: 98 (1840). Först gäller det (för hussvalan som skall bygga bo) att få rätt på en plats, som har nödtorftigt skydd ofvantill. LD 1906, nr 129, s. 3.
b) [möjl. delvis utgående från RÄTT, adv. 2] (numera i sht i vissa trakter) finna l. hitta rätt på ngt l. ngn, få fatt på l. finna l. hitta ngt l. ngn, få rätt (i bet. a β) på ngt l. ngn; äv. bildl.; jfr REDA, sbst.1 7 d. En stor swårheet har warit at finna rätt uppå hans Documenter. VDAkt. 1712, nr 281. Det är orätt att klaga — sorgen skulle någon gång hitta rätt på oss. AGeijer (1847) i Solnedg. 4: 130. LD 1906, nr 129, s. 3.
c) ta(ga) l. skaffa (i sht förr äv. skaffa sig) rätt på ngt l. ngn (jfr 8 d), ta reda (se REDA, sbst.1 7 e) på ngt l. ngn; få rätt (i bet. a β) på ngt l. ngn; äv. söka l. leta l. snoka l. slå o. d. rätt på ngt l. ngn, gm sökande osv. ta reda på ngn l. ngt. VRP 28/2 1737 (: skaffa rätt på). Slår man rätt på deras hushåll i husförhörsboken, så finner man att (osv.). VDAkt. 1844, nr 470. Hagberg Shaksp. 1: 384 (1847: Sök rätt på). Svanberg RedLefn. 46 (1882: skaffade sig). Jag måste ta' rätt på, hvad vi ha att vänta. Janson Par. 102 (1900). Hon letade rätt på nyckeln. Siwertz Sel. 1: 148 (1920).
d) (numera bl. mera tillf., vard.) ha rätt på ngt l. ngn, ha l. få reda (se REDA, sbst.1 7 a, c) på ngt l. ngn. Nästa postdag .. skall jag sjelf skrifva til H:r Esse, och jag skall ha rätt på hvem som så ovärdigt vågat förtala mig. AMyhrman (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 232. Hvar är porträttet då? Jag står i ansvar här, och skall ha rätt derpå. Remmer Theat. 2: 71 (1809, 1815).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2): A: RÄTT-ANSPRÅK, -BETJÄNT, -FOGDE, -FÖRA, -GIVANDE, se D.
(5 c slutet) -GIVNING. (†) om handlingen att ”ge hund rätt” (se rätt, sbst.2 5 c slutet). Balck Idr. 2: 6 (1887).
(5 a) -HAVANDE, p. adj.1 (sp. adj.2 se sp. 4100). [jfr d. rethavende, t. rechthabend] (numera bl. tillf.) som har rätten på sin sida l. som har rätt; äv. i substantivisk anv. Schmedeman Just. 234 (1638). (Arbetarna) voro de förtryckta, de förorättade, de rätthavande. Ossiannilsson Hav. 183 (1910).
(5 a) -HAVARE. (rätt- 1918 osv. rätts- 1917 osv.) [liksom d. rethaver efter t. rechthaber] rätthaverist. Advokaten 1301 (1917). Rättshavare som hysa den grunda uppfattningen att det existerar en skarp gräns mellan det tillåtna och det otillåtna. Nilsson HistFärs 198 (1940).
(5 a) -HAVERI ~haveri2 l. 1004 l. 0104, n.; best. -et, äv. -t. (rätt- 1852 osv. rätts- 1885 osv.) [liksom d. rethaveri efter t. rechthaberei; senare leden vbalsbst. till hava, v.] (pedantiskt) begär att (alltid) ha l. få rätt; benägenhet att envist o. påstridigt hävda o. fasthålla vid en viss ståndpunkt o. anse denna vara den enda rätta l. att envist o. påstridigt hävda sin rätt äv. i fråga om obetydligheter; stundom övergående i bet.: ofördragsamhet, trångsynthet; äv. konkretare, om handling l. uppträdande som vittnar om sådant begär l. sådan benägenhet. Fries BotUtfl. 2: 9 (1852). Under motståndet från alla sidor växte hos angriparen rätthafveriet och trotset. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 172 (1876). BotN 1893, s. 150 (konkretare). Han .. hade lätt att samarbeta, tog gärna hänsyn, var inte fallen för rätthaveri. Spångberg StMän 2: 132 (1921). Pingstvännerna .. hade sin del av sekternas vanliga rätthaveri gentemot oliktänkande. Böök ResSv. 194 (1924). (Hesiodos') rättrådighet har tycke av rätthaveri. Malmberg Värd. 218 (1937).
Ssg: rätthaveri-lust. (tillf.) lust l. fallenhet för rätthaveri. Bergman JoH 217 (1926).
(5 a) -HAVERISK ~ha2verisk, adj. (rätt- 1924 osv. rätts- 1931 osv.) [liksom d. rethaverisk efter t. rechthaberisch; till -haveri] som är fallen för l. kännetecknas av l. vittnar om rätthaveri. DN(A) 1924, nr 50, s. 4. SvD(A) 1927, nr 129, s. 12. EtnolKällskr. 2: XXV (1944; om ståndpunkt).
(5 a) -HAVERIST ~haveris2t l. 1004 l. 0104, m.||(ig.); best. -en; pl. -er. (rätt- 1950 osv. rätts- 1948 osv.) [till -haveri] rätthaverisk person. DN(B) 1948, nr 80, s. 5.
Avledn.: rätthaveristisk, adj. (tillf.) rätthaverisk. SvD(B) 1954, nr 183, s. 6.
(1, 3) -HUS. (rätt- 15261538. rätte- 1582) [jfr t. richthaus] (†) hus där rättegångar hållas (o. där fångar hållas i förvar), rådhus; jfr rättegångs-hus. Mat. 27: 27 (NT 1526). PErici Musæus 4: 128 b (1582; i bild).
-HÅRD, -HÅRDHET, se D.
(3) -HÄNGANDE, p. adj. (†) om rättegångssak: anhängig (se d. o. 5). RP 9: 145 (1642).
-KÄNSLA, -KÄR, -LÖS, se D.
-LÖSA, r. l. f. (rätt- 1619 osv. rätts- 1937) [fsv. rätlösa; jfr ä. d. retløse] laglöshet o. d.; särsk. dels om förhållandet att ngn icke får rättvisa skipad i l. gm rättegång l. icke får dom värkställd (jfr rätts-lös 3), dels (o. numera nästan bl., rättshist.) om vissa slag av egenmäktigt förfarande l. olovligt tillgrepp (som enligt västgötalagen medförde två marks böter). LReg. 128 (1619). HSH 31: 184 (1664). SvLandskapsl. 5: 187, 351 (1946).
Ssg: rättlösa-balk. [fsv. rätlösa balker] rättshist. benämning på en av (äldre) västgötalagens balkar med blandat innehåll (bl. a. behandlande fall av egenmäktigt förfarande o. olovligt tillgrepp). NF 1: 1482 (1876). SvLandskapsl. 5: 187 (1946).
-LÖSHET, se D.
(1 d) -PLÄGING, f. [senare leden vbalsbst. till pläga (jfr plägning)] (†) rättskipning. G1R 3: 221 (1526).
-SEDVÄNJA, se D.
-SINNE, se d. o.
(1 e) -SKAFFARE. (föga br.) om person som åvägabringar l. skipar rättvisa. Högberg Vred. 1: 131 (1906). Därs. 2: 72.
(1 d) -SKIPAN. (†) rättskipning; anträffat bl. i det tautologiska uttr. lag- och rättskipan. Opå thett att ingen skall hafwe sigh till att beklage öfwer lagh och rättskippen och execution, så (osv.). RA II. 1: 75 (1611).
(1 d) -SKIPANDE, n. (rätts- 1720 osv.) (numera bl. mera tillf.) rättskipning; förr äv. i det tautologiska uttr. lag- och rättskipande. CivInstr. 393 (1720: Lag- och rätts skippande).
(1 d) -SKIPANDE, p. adj. (rätt- 1688 osv. rätts- 1937 osv.) som skipar rätt l. som utgöres av rättskipning; äv. i substantivisk anv.; förr äv. i det tautologiska uttr. lag- och rättskipande. FörarbSvLag 1: 32 (1688; om borgmästare). DA 1771, nr 69, s. 1 (: Lag- och Rätt-skipande; i substantivisk anv.). SvJuristT 1937, s. 493 (om värksamhet).
(1 d) -SKIPARE. (rätt- 1926 osv. rätts- 1839 osv.) person (l. gudom o. d.) som skipar rätt; domare; äv. (vard., skämts.) om domare i fotboll l. bandy o. d. Nordström Samh. 1: 268 (1839). IdrBl. 1935, nr 7, s. 10 (om domare i bandymatch).
(1 d) -SKIPNING. (rätt- 1831 osv. rätts- 1839 osv.) skipande av (lag och) rätt, lagskipning; (myndighets) värksamhet för rättsordningens upprätthållande; i sht om domstolars värksamhet i rättegång i syfte att fastställa vad som är juridiskt rätt (i ett mål); rättegångsväsen. Kolmodin Liv. 1: 367 (1831). Kostnadsfri rättskipning åt obemedlade. NerAlleh. 1886, nr 58, s. 2. En genomgripande reform af rättskipningen. Hedin Tal 2: 220 (1901). Kallenberg CivPr. 1: 126 (1917).
Ssgr: rättskipnings-distrikt. jur. om vart o. ett av de distrikt (under var sin domstols jurisdiktion) i vilka ett område är indelat med hänsyn till rättskipningen. Kallenberg CivPr. 1: 135 (1917).
-område. jur. = -skipnings-distrikt. Schybergson FinlH 1: 381 (1887).
-organ. organ (se d. o. 4 b) för rättskipning. Kallenberg CivPr. 1: 127 (1917).
-SKYDDANDE, se D.
-SKÖTANDE, p. adj. (†) rättsvårdande. FörarbSvLag 1: 32 (1688).
-STAT, se D.
-STIFTNING. (†) om fastställande av rätt. Järta 1: 247 (1832).
-STRIDIG, -STRIDIGHET, se D.
(1 q α, 4) -SÖKANDE, sbst.1, n. (rätts- 1887 osv.) (mera tillf.) om handlingen att söka rättsligt avgörande av ngt l. att söka hos dömande myndighet få sin rätt erkänd o. d.; jfr -sökning. LdVBl. 1887, nr 7, s. 2.
(1 q α, 4) -SÖKANDE, p. adj. o. sbst.2 m.||ig. (rätt- 1685 osv. rätts- 1837 osv.) [jfr t. rechtsuchend; jfr äv. fsv. rätsökia, föra talan inför rätta] i sht jur.
I. p. adj.: som söker att få rättvisa skipad l. söker rättsligt avgörande av ngt l. (numera nästan bl.) söker (att ss. kärandepart i rättegång) komma i åtnjutande av sin rätt l. få sin rätt erkänd o. d.; nästan bl. om person; ofta substantiviskt (jfr II); förr äv. i det tautologiska uttr. lag- och rättsökande. The rättsökiande Parterne. Schmedeman Just. 973 (1685). En lag- och rättsökande (frågar) efter en ärlig Domare och Advocat. Oelreich 4 (1755). (Birger jarls) bemödande, att bibehålla enighet emellan Norriges och Dannemarks Konungar: att genom sitt bemedlande skydda den sednares svaghet mot den förras rättsökande makt. Lehnberg i 1SAH 2: 151 (1787, 1802). Medellösa rättssökande (i Sthm) erhålla .. kostnadsfritt biträde af två af staden aflönade fattigsakförare. Sthm 1: 609 (1897). SvJuristT 1937, s. 61.
II. sbst.: rättsökande (i bet. I) person. IT 1791, nr 54, s. 1. SOU 1951, 31: 47.
(1 q α, 4) -SÖKNING. (†) = -sökande, sbst.1 Lagerbring 1Hist. 4: 110 (1783).
(1, 3) -TVISTA. (†) föra process, processa; jfr rätts-tvist. Thorild (SVS) 2: 89 (1784).
-VÅRDANDE, -ÄGANDE, -ÄLSKANDE, se D.
B († utom i ssgn rätte-gång samt (ngn gg arkaiserande) i ssgrna -fogde, -herre): RÄTTE-BOK, -DAG, -FOGDE, se D.
(1) -FULL. [jfr ä. t. rechtvoll, full av rättvisa] rättvis, rättvist dömande. Gustaf II Adolf 70 (c. 1620; om tid).
-GÅNG, se d. o.
(1, 3) -HERRE. [jfr ä. t. richtherr] (numera bl. ngn gg arkaiserande) domare; jfr rättegångs-herre. Forsius Fosz 155 (1621). Hallström K11 179 (1918).
-HUS, se A.
-LÖS, -MÅL, se D.
(1, 3) -RANNSAKNING. (†) rannsakning (se d. o. 3). GBonde (1740) hos Trolle-Bonde Hesselby 144.
C [jfr mlt. rechtes-] (†): RÄTTES-ADMINISTRATION, se D.
D: RÄTTS-ADMINISTRATION. (rättes- 1623) (numera bl. tillf.) = -förvaltning. AOxenstierna 1: 512 (1623).
-AFFÄR. (mera tillf.) jfr -fall. Minnesskr1734-Lag 2: 685 (1934).
-AKT.
1) jur. = -handling (1 o.) 2. 1NJA 1948, s. 63.
2) (mera tillf.) = -handling 3. Engström Bouppt. 7 (1930). IllSvOrdb. (1955).
-ANALOGI. jur. rättslig analogi; analogisk rättstillämpning (särsk. om tillämpning av lagrum på rättsfall som är endast delvis likartat med det i lagrummet uttryckligen avhandlade); jfr analogi d. Cannelin (1912). SvJuristT 1937, s. 408.
(3) -ANHÄNGIG~020. [jfr d. retsanhængig, t. rechtsanhängig] (†) anhängig (se d. o. 5). Jungberg (1873).
(1, 2, 4) -ANSPRÅK~02, äv. ~20. (rätt- c. 1820. rätts- 1841 osv.) [jfr t. rechtsanspruch] anspråk som grundar sig (l. anses grunda sig) på rätt(en) l. som avser (rättsskydd för) rättighet, rättsligt anspråk; särsk. om anspråk som framställes med anledning av (värklig l. påstådd) rättskränkning; jfr -krav. Biberg 2: 265 (c. 1820). Hela världshistorien är berättelsen om en kamp mellan fåtalets egennyttiga maktutöfning och flertalets rättsanspråk. Hedin Tal 1: 435 (1891). Parten (har) ett verkligt rättsanspråk på, att domstolen, som dömer öfver hans sak, är sammansatt på lagbestämdt sätt. Kallenberg CivPr. 1: 66 (1917). De fall, i hvilka process har till föremål annat än ett rättsanspråk, d. ä. .. ett ur kränkning af någons privata rätt härledt anspråk. Därs. 959 (1924).
-ANSTALT~02, äv. ~20. [jfr t. rechtsanstalt] (numera bl. mera tillf.) jfr anstalt 5; särsk. om samhälle l. stat o. d. uppfattat (uppfattad) ss. en institution med syfte att fastställa o. skydda rättsordningen. Biberg 1: 6 (c. 1814). Wirsén i 3SAH 14: 149 (1899).
-ANTIKVARISK. (numera bl. tillf.) om forskning: som har forntida l. äldre tiders rätt(sförhållanden) ss. föremål; jfr -historisk. ASScF 11: Minnestal 1: 9 (1880).
-ARV. vad ett folk o. d. i fråga om rättsordning övertagit från äldre generationer; jfr arv I 2 a. Westman SvRättskällH 25 (1912).
-ATTENTAT. (numera bl. tillf.) jfr -kränkning. Biberg 2: 288 (c. 1820).
-AUTONOMI. (i fackspr.) autonomi (se d. o. 2) i rättsligt avseende. HT 1953, s. 221.
-AVDELNING~020. särsk. (admin.) vid vissa departement: avdelning med uppgift att handlägga vissa juridiska ärenden. SFS 1906, nr 77, s. 1 (vid utrikesdepartementet).
-AVGÖRANDE~0200, n. avgörande i rättsärende; avgörande med rättslig innebörd l. värkan. Östergren (1937). Andersson SkånH 1: 291 (1947).
(4) -AVHÄNDELSE~0200. jur. avhändelse av rättighet. Kallenberg CivPr. 1: 1048 (1924).
(4) -AVTRÄDANDE~0200, n. [jfr t. rechtsabtretung] (numera föga br.) avstående l. uppgivande av rättighet. Jungberg (1873). Björkman (1889).
-BAND. (mera tillf.)
1) om det förhållande av ömsesidiga rättigheter o. förpliktelser av rättslig natur i vilket medborgare i ett samhälle l. delägare i ett bolag o. d. stå till varandra, rättsligt band (se band, sbst.1 2). Biberg 1: 114 (c. 1814). Hernberg Rättsh. 328 (1922).
2) om den inskränkning i (själv)bestämmanderätten som ålägges av gällande rätt; jfr band, sbst.1 4 d. Den europeiska folkrätten .. är .. det enda rättsband, som det ryska själfhärskardömet måste erkänna. SvD 1899, nr 92 A, s. 1. —
-BANN. [jfr t. gerichtsbann] (†) i fråga om medeltida germanska förh.: befogenhet(en) att vidtaga åtgärder till rättsordningens skydd o. upprätthållande (samt att döma). NF 1: 1529 (1876).
-BEFOGENHET~0102, äv. ~0200. jur. befogenhet (se d. o. 1, 1 a) i rättsligt avseende; befogenhet att utöva rättsliga funktioner l. att företaga rättshandlingar (se -handling 1, 2); äv. = -förmåga. SvT 1852, nr 182, s. 2. Statens rättsbefogenhet öfver kyrkan är i den ortodoxa kyrkan erkänd allt sedan Östromerska rikets tid. 2NF 10: 226 (1908). Hernberg Rättsh. 22 (1922; om rättsförmåga). Inskränkningen uti konkursgäldenärens förfoganderätt över konkursboet innefattar icke, att rättsbefogenheten däröver (äganderätten) skulle hava övergått till ett annat rättssubjekt. Därs. 553.
-BEGREPP. [jfr d. retsbegreb, t. rechtsbegriff] rättsligt begrepp (se d. o. 5 a, b); särsk.: begrepp om vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt l. om vad rätt innebär. Boëthius Nat. 126 (1799). Uti sjelfva rättsbegreppet finnas .. tvänne lika väsentliga moment — frihet och inskränkning, tillåtelse och förbindelse, godtycke och pligt. Claëson 1: 125 (1857). Rättsbegrepp, såsom fastar, sytning, avrad o. dl. SvLantmät. 1: 398 (1928). Hans rättsbegrepp är fullkomligt oberoende av alla andra människors rättsbegrepp. Alving DamKlubb. 221 (1931).
(3) -BESKED. [jfr t. gerichtsbescheid] (numera föga br.) rättsligt avgörande, rätts utslag l. dom; jfr besked 9. NF 9: 852 (1885).
(1, 2, 4) -BESKYDD. (†) = -skydd. Biberg 2: 296 (c. 1820).
-BESTÄMDHET~002 l. ~020, r. l. f. (föga br.) jur. egenskapen l. förhållandet att (till innehåll l. omfattning o. d.) vara bestämd (se bestämma 4 e) i rättsligt avseende; omfattning l. egenskaper i rättsligt avseende (jfr bestämdhet 5 a). 2NF 5: 368 (1906). Därs. 15: 811 (1911).
-BESTÄMMELSE. jfr bestämmelse 1 a β o. -stadgande. ProtLagär. 25/1 1878, s. 4.
(1, 2, 4) -BESTÄMNING. (numera bl. tillf.) handlingen att bestämma vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt l. ngns rättighet(er); i sht förr äv. om resultat av sådan bestämning l. om ngt som bestämmer vad som är rätt osv. (t. ex. rättsbestämmelse, lag). Biberg 1: 62 (c. 1814). Lagskipningens oundvikliga osäkerhet försvagar icke lagens helgd såsom högsta rättsbestämning. Snellman Stat. 113 (1842). Danska rättsbestämningar hafva (på 1100-talet) blifvit genom skrift befästade. Reuterdahl SKH II. 1: 139 (1843). Rättsbestämning, (dvs.) utstakning af rättigheter. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). 2NF 15: 811 (1911).
-BESVÄR. (föga br.) jur. besvär (se d. o. III) varigm ifrågasättes rättsenligheten i myndighets beslut. Reuterskiöld Grundlag. 930 (1926).
(1, 3) -BETJÄNING. (mera tillf.) koll., om rättsbetjänter. Andersson MickelR 116 (1900).
(1, 3) -BETJÄNT. (rätt- 1771. rätts- 1686 osv.) [jfr d. retsbetjent] om innehavare av lägre befattning inom rätts- l. polisväsendet; i fråga om sv. förh. nästan bl. dels om sådan befattningshavare med uppgift att (t. ex. ss. biträde åt länsman) övervaka allmän ordning, gripa ogärningsmän, förvara o. förflytta fångar samt värkställa exekutioner o. d. (jfr rättare 2 slutet), dels (o. i fråga om moderna förh. bl.) om vaktmästare vid domstol. OSPT 1686, nr 11, s. 5 (om förh. i Spanien). Gabr. Andersson företedde (i riksdagen) et til honom från hemorten ankommit bref, rörande Bro- och Skallfogde, samt Rätt- och Sockne-Betjentes afskaffande. DA 1771, nr 207, s. 3. Döden .. kommer, såsom en oblidkelig rättsbetjent, och drifver oss ifrån hus och gård, beröfvar oss allt, hvad vi äga. Franzén Pred. 5: 239 (1845). Den gamle mannen .. skulle ha blifvit inspärrad i ett fängelse, om han icke genom en plötslig flykt hade lyckats att gäcka rättsbetjenternes verksamhet. Backman Dickens Pickw. 1: 342 (1871). Den anklagade (fördes) in (till rådhusrätten) av ett par rättsbetjänter. Siwertz Pagoden 241 (1954).
-BETRYGGANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som tryggar rättsordningen; betryggande i rättsligt avseende; jfr -tryggande. Bolin Statsl. 2: 404 (1871; om staten).
-BEVAKANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som vakar över rättsordningen(s upprätthållande). Bolin Statsl. 2: 223 (1871).
-BEVAKARE. särsk. (föga br.) jur. om (bemyndigad) person som bevakar l. företräder ngns intressen i rättsärenden. Hernberg Rättsh. 32 (1922). Minnesskr1734Lag 2: 146 (1934).
-BEVIS. [jfr t. rechtsbeweis] (numera bl. tillf.) bevis(medel) i rättegång, laga bevis. Wikforss (1804; under rechtserweis). Strinnholm Hist. 4: 362 (1852; om järnbörd).
-BEVISNING. (numera bl. tillf.) = bevisning 1 a β. Boëthius Naturr. 196 (1799).
(2) -BILDAD, p. adj. juridiskt utbildad; som avlagt juridisk examen. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 13, Bil. s. 31. Rättsbildade tingsbiträden. Kallenberg CivPr. 1: 708 (1922). Rättsligt biträde av advokat eller annan rättsbildad person. NDag 1948, nr 241, s. 2.
-BILDANDE, p. adj. som skapar l. medvärkar till skapande av rätt(sregler); som innebär (medvärkan till) skapande av rätt(sregler). NF 8: 180 (1884). 2NF 34: Suppl. 925 (1923).
-BILDNING. [jfr t. rechtsbildung (i bet. 1 a, 2)]
1) till 1, 2, motsv. bildning 4.
a) abstr., om utbildning l. tillkomst av rättsföreställningar l. rättsregler o. d.; jfr bildning 4 a. Strinnholm Hist. 5: 81 (1854).
b) konkretare, om institution av rättslig karaktär; jfr bildning 4 b γ. NF 19: 400 (1895).
2) (numera bl. tillf.) till 2, om juridiska kunskaper; jfr bildning 5 b β α'. Frey 1841, s. 54.
(1, 3) -BITRÄDE~020. (numera knappast br.) rättegångsbiträde. Wikner Pred. 229 (1877). Auerbach (1913).
(2) -BOK; pl. -böcker. (rätte- 15961767. rätts- 1832 osv.) [fsv. rätbok; jfr d. retsbog, mlt. rechtbōk, mht. rëhtbuoch (t. rechtsbuch)] (numera bl. i skildring av ä. förh.) bok innehållande uppteckningar av gällande rättsregler o. d.; särsk. (o. numera vanl., i fackspr.) om sådan bok som tillkommit på privat väg o. icke antagits ss. officiell laghandling (motsatt: lagbok). Skråordn. 35 (1596). 2NF 15: 1017 (1911).
-BROTT. [jfr t. rechtsbruch] brott mot rättsordningen l. mot gällande lag o. rätt. Palmén JurHb. 46 (1859).
-BRUK. [jfr d. retsbrug, t. rechtsbrauch] jfr -sedvänja. Nordström Samh. 1: VII (1839).
-BRYTARE. [jfr t. rechtsbrecher] (numera bl. tillf.) jfr -brott. Geijer I. 6: 117 (1839).
-BUD. [jfr ä. d. retsbud] rättsligt påbud l. rättslig bestämmelse; rättsregel. Biberg 2: 161 (c. 1820). SvFolket 2: 267 (1938).
-BYGGNAD. [jfr d. retsbygning, t. rechtsgebäude] särsk. (i vitter stil) om rättsordning; jfr byggnad 4. Oscar I Straff 10 (1840).
-BYRÅ. (mindre br.) företag som står till tjänst med råd o. upplysningar i juridiska frågor samt med biträde i rättegångsmål o. d.; juridisk byrå; jfr rättegångs-byrå. BohemAkademist. 98 (1931).
(1, 3) -DAG. (rätte- 15381590. rätts- 17291800) [fsv. rätta dagher, rätdagher; jfr d. retsdag, ä. d. äv. rettesdag, rettedag, mlt. rechtdach, mht. rëhttac (t. rechtstag); jfr äv. t. gerichtstag] (†) dag då domstol sammanträder för handläggning av rättegångsmål, rättegångsdag. VarRerV 4 (1538). VDAkt. 1800, nr 297.
(1, 2, 4) -DEDUKTION. (i fackspr.) härledning o. förklaring av begreppet rätt; härledning l. bevisande av att ngt är rätt l. ngns rättighet; numera företrädesvis (jur.): utredning av rättsfråga (se d. o. slutet). Biberg 2: 77 (c. 1820). Järta 2: 590 (1833). Kreüger Bevisn. 1 (1871).
(4) -DEKLARATION. [efter eng. declaration of rights] (numera bl. tillf.) rättighetsförklaring; särsk. om den eng. rättighetsförklaringen 1689. Bolin Statsl. 2: 104, 119 (1871).
(2) -DISCIPLIN. gren av rättsvetenskapen; jfr disciplin 2. Annerstedt UUH II. 2: 179 (1909).
(4) -DISPOSITION. jur. åtgärd som ngn vidtager rörande sin rätt, disposition (se d. o. 6 b γ). 2NF 7: 819 (1907).
-DISTINKTION. (mera tillf.) distinktion rörande rätt(en); särsk. dels om distinktion mellan rätt o. orätt, dels om juridisk distinktion. Den för (C. J. L.) Almquist karakteristiska tendensen att tumma på rättsdistinktionerna. SvLittH 2: 317 (1919). De kanoniska rättsdistinktioner, som hade iakttagits vid rannsakning och dom. Andersson SvH 160 (1943).
-DOGM. jfr dogm 4 o. -sats. Biberg 2: 171 (c. 1820).
-DOGMATIK. [jfr t. rechtsdogmatik] (i fackspr.) (den del av rättsvetenskapen som sysslar med) undersökning o. systematisk framställning av (den) i viss stat gällande rätt(en), juridisk dogmatik (jfr dogmatik 3). Palmén JurHb. 17 (1859).
-DOGMATISK. (i fackspr.) jfr -dogmatik. Hägerström StatRätt 2 (1904).
-DOKTRIN. (i fackspr.) jfr doktrin 3, 4 (slutet); särsk. om uppfattning l. lära inom rättsvetenskapen. Frey 1841, s. 57. 2NF 18: 115 (1912).
-DOKUMENT. (mera tillf.) dokument med rättsligt innehåll l. syfte. Fornv. 1931, s. 332.
(1, 3) -DOM. [jfr d. retsdom, t. rechtsurteil] (†) domstolsutslag. Biberg 2: 202 (c. 1820). Englund Ged. 114 (1853).
(4) -EFTERTRÄDANDE~10200, n. (mindre br.) jur. om handlingen att (gm arv o. d.) efterträda ngn ss. innehavare av rättighet(er). Hernberg Rättsh. 20, 408 (1922).
(4) -EFTERTRÄDARE~10200. [jfr t. rechtsnachfolger] (numera mindre br.) jur. jfr -efterträdande. 1NJA 1950, s. 656 (i handl. fr. 1873). Hernberg Rättsh. 208 (1922).
-ENHET~02, äv. ~20. [jfr t. rechtseinheit (i bet. 1)]
1) (i sht i fackspr.) till 1, 2, om enhetlighet i fråga om rättsordning l. lagtolkning l. rättstillämpning o. d.; jfr enhet I 4. Bolin Statsl. 2: 297 (1871). SvJuristT 1937, s. 740.
2) (†) till 4, om enskild (rättsligt skyddad) rättighet; jfr enhet II 5. Biberg 3: 261 (c. 1823).
-ENLIG. som är i överensstämmelse med gällande lag o. rätt l. det allmänna rättsmedvetandet o. d.; stundom äv. allmännare: som med rätta tillkommer ngn, rättmätig. Strinnholm Vas. 3: 35 (1823). Hans hushåll förestods .. af en gammal ogift svägerska, hvilken icke gerna eftergaf något af en matmoders rättsenliga välde. Snellman Gift. 2: 67 (1842). När en person införpassas i fängelse, är det en rättsenlig handling, emedan det finns en laga kraft-ägande dom mot honom. Ahlander JurVet. 54 (1950). särsk. (†) i utvidgad anv.: som är i överensstämmelse med vad som är riktigt l. lämpligt o. d. KrigVAH 1833, s. 268. Att jag .. begagnat uttrycket trettiosex uns, torde bokens läsare finna fullkomligt rättsenligt. SKN 1843, s. 157.
Avledn.: rättsenlighet, r. l. f. egenskapen att vara rättsenlig; överensstämmelse med gällande lag o. rätt l. det allmänna rättsmedvetandet o. d. JournLTh. 1813, nr 96, s. 2. 2NF 35: 1083 (1923).
(2) -EXAMEN. (i Finl.) om olika lägre juridiska examina medförande kompetens till juridiska, kamerala o. administrativa befattningar; i fråga om nutida förh. bl. om den lägsta examen vid juridiska fakulteten (kallad lägre rättsexamen). Allmän rättsexamen. FFS 1871, nr 17, s. 8. Lägre rättsexamen. Därs. 1959, s. 646.
-FAKTUM. jur. faktum (se d. o. 2) som föranleder tillämpning av en rättsregel (o. medför en viss rättsföljd). 2NF 3: 107 (1904). Brottet är rättsfaktum för straffet, d. v. s. det är den tilldragelse, på vilken straffet följer. 2SvUppslB 24: 1104 (1952).
-FALL. [jfr t. rechtsfall, gerichtsfall] fall (situation l. tvistefråga) som ställes l. ställts l. är ägnat (ägnad) att ställas under rättsligt bedömande; ofta om fall som avdömts av dömande myndighet (o. referera(t)s i ngn därför avsedd publikation); äv. konkret, om (samling av) (rättegångs)handlingar l. referat gällande sådan tvistefråga. Biberg 1: 15 (c. 1814). De på plägseder grundade rättsbegreppen voro (hos de forntida germanerna) .., likasom sjelfva rättsfallen, få och enkla, och hvarje tingsman kände då Lagen. Nordström Samh. 2: 766 (1840). Han gjorde .. sitt yttersta att haka fast tankarna vid rättsfallen som låg och väntade på hans skrivbord. Thorén Herre 22 (1942). Tattarmålen hänskötos fortfarande liksom andra rättsfall till domstolarna. Etzler Zig. 70 (1944).
Ssgr: rättsfalls-föreläsning. föreläsning (se d. o. 2) behandlande rättsfall. FörelUU 1921, v.-t. s. 31.
-referat. Östergren (1937).
-samling. konkret; särsk. om publikation avsedd för referat av rättsfall. Kallenberg CivPr. 1: 709 (1922).
-övning. (seminarie)övning behandlande rättsfall. HågkLivsintr. 17: 253 (1936).
-FANATIKER. (mera tillf.) fanatiker med hänsyn till rättsuppfattning. Rydberg Frib. 209 (1877).
-FARMACI. (i fackspr.) jfr -kemi. SFS 1952, s. 1243.
-FASTSTÄLLELSE~0200. jur. fastställelse (i l. gm dom) av vad som är (juridiskt) rätt. Kallenberg CivPr. 1: 6 (1917).
(3) -FERIE. [jfr d. retsferie, t. gerichtsferien, pl.] i sg. l. (vanl.) pl.: ferier vid domstol; jfr rättegångs-ferier. UNT 1949, nr 9, s. 2 (i sg.).
-FILOLOGI. (i fackspr.) filologi som sysslar med (utgivning o. tolkning av) rättsurkunder. SvD(A) 1934, nr 62, s. 3.
-FILOLOGISK. (i fackspr.) jfr -filologi. SvD(A) 1934, nr 62, s. 3.
-FILOSOF. [jfr t. rechtsphilosoph] (i fackspr.) jfr -filosofi. Biberg 1: 9 (c. 1814).
-FILOSOFI. [jfr t. rechtsphilosophie] (i fackspr.) om den del av rättsläran o. (den praktiska) filosofien som är ägnad åt undersökning av de grundläggande begreppen inom rättsvetenskapen (o. deras historiska utveckling i samband med den allmänna idéutvecklingen) samt av rättsordningens värkliga natur o. de allmänna förutsättningarna för dess uppehållande o. d.; i sht förr äv. om läran om de allmänna rättsnormer som antagits ligga till grund för de i olika stater o. under olika tider gällande rättsordningarna, naturrätt; äv. om skrift som utgöres av sådan undersökning o. d. ConvLex. 7: 711 (1837; om naturrätt). En gren (av filosofien), som benämnes Rättsfilosofi, söker att ur sjelfva förnuftet konstruera det rättas byggnad. Palmén JurHb. 19 (1859). Hufvudsumman af Hegels åsigter om staten .. är nedlagd uti hans bekanta Rättsfilosofi. Bolin Statsl. 2: 271 (1871). Om den rationella rätten handlar rättsfilosofien; om den positiva rätten den empiriska juridiken. 2NF 24: 76 (1916).
-FILOSOFISK. [jfr t. rechtsphilosophisch] (i fackspr.) jfr -filosofi. AdP 1847—48, 2: 257.
(3) -FOGDE. (rätt- 15261528. rätte- 15241913. rätts- 1927 osv.) [fsv. rätta foghate, y. fsv. äv. rätfoghate; jfr mlt. richtevoget, t. gerichtsvogt o. rättegångs-fogde] (om ä. förh. i Sthm) benämning på var o. en av de två ämbetsmän vilka utsågos bland stadens rådmän för att (enligt stadslagen tillsammans med en tredje, av konungen utsedd ledamot) tjänstgöra ss. ledamöter av lilla l. nedre rätten (se rätt, sbst.2 3 a); stundom äv. om den av konungen utsedde ledamoten av denna domstol; jfr rättar-fogde. SthmÄmbB 205 (1524). Wartt .. rettefougterne och bårdskerre embeth(et) tilsagt, att de lijket sijne skulle. 2SthmTb. 7: 355 (1587). 3VittAH 48: 4 (1940: en av konungen tillsatt rättsfogde).
(1, 2, 4) -FORDRAN. (numera bl. tillf.) fordran l. krav l. anspråk på rättvisa l. på (rättsskydd för) rättighet; rättskrav; rättsanspråk. Boëthius Naturr. 187 (1799). Svedelius Statsk. 4: 348 (1869). Arbetarens rättskraf mötes af en annans rättsfordran. Forssell Stud. 2: 30 (1884, 1888).
(1, 2, 4) -FORDRING. [jfr d. retsfordring, t. rechtsforderung] (numera bl. tillf.) = -fordran; anträffat bl. i pl.; förr äv. i uttr. rättsfordringar av en stat, rättskrav (som kunna ställas) på en stat. Boëthius Naturr. 136 (1799: rättsfordringarna af en Stat). Tegnér FilosEstetSkr. 192 (1808). BtRStP 1847—48, 3: nr 4, s. 27. —
-FORM; pl. -er. [jfr d. retsform, t. rechtsform] rättslig form (se d. o. 3, 4); särsk. om förfarande l. institution l. (rätts)regel o. d. som ingår i en rättsordning (jfr form 4). Biberg 1: 209 (c. 1820). Införandet i Jämtland av vissa norska rättsformer. JämtlHärjedH 1: 336 (1948).
-FORMLIG. [jfr t. rechtförmlich] (†) = -enlig. Jungberg (1873).
-FORSKARE. [jfr t. rechtsforscher] jfr -vetenskaps-man. ASScF 11: Minnestal 1: 72 (1880).
-FORSKNING. jfr -vetenskap. UNT 1948, nr 56, s. 5.
-FORUM. (mera tillf.) rättsligt forum (se d. o. 2). Lönnberg Franzos HalfAs. 100 (1881).
-FOT. (†) i uttr. på rättsfot, på rättslig basis; jfr fot 5. Frey 1850, s. 423.
-FRED l. -FRID. [jfr t. rechtsfriede]
1) (-fred) om fred (se d. o. 2) som är grundad på rättsliga principer l. på rättvisa o. d. 2NF 32: 592 (1921).
2) rättslig ordning o. säkerhet (inom ett samhälle); rättssäkerhet; rättsskydd; jfr fred 4. 2NF 8: 1386 (1908). SvJuristT 1937, s. 630.
-FRÅGA, r. l. f. [jfr t. rechtsfrage] rättslig fråga; särsk. dels: fråga(n) om vad som är (juridiskt) rätt (i ett rättsfall), dels övergående i bet.: rättstvist l. rättegångsmål. Boëthius Naturr. 224 (1799). I Konungens Stats-Råd böra inga Rättsfrågor afgöras. SC 1: 228 (1820). För ämbetsmännens auktoritet i rätts- och förvaltningsfrågor fick .. (Thorsson) ofta böja sej. Wigforss Minn. 2: 222 (1951). Vid samrealskolan i Brännkyrka har man i anslutning till undervisningen i rättsfrågor besökt rådhuset och åhört en rättegång. TSvLärov. 1953, s. 172. särsk. jur. vid fällande av dom: fråga(n) om vilken l. vilka rättssatser som skall (skola) tillämpas på de gm rättegången fastställda fakta; jfr sak-fråga. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 32, s. 13. —
-FULLFÖLJANDE~0200, p. adj. (mindre br.) jur. om invändning (se d. o. 3 b β): som innebär att svarande till sitt försvar åberopar en honom tillkommande (mot)rättighet (vilket har den värkan att kärandens anspråk visas sakna fog). Kallenberg CivPr. 1: 409 (1918). Därs. 2: 1354 (1937).
-FÖLJD. [jfr t. rechtsfolge] i sht jur. (i lag o. rätt föreskriven) följd (i form av uppkomst l. bevarande l. ändring l. upphävande av rättighet l. skyldighet) av (förhandenvaron av) ett rättsfaktum; jfr -påföljd, -värkan. Boëthius Naturr. 97 (1799). Rättsföljden av utebliven prestationsfullgörelse på förfallodagen är skadeståndsskyldighet. Hernberg Rättsh. 137 (1922).
(3) -FÖRA. (rätt- 1828. rätts- 1929 osv.) (numera bl. tillf.) = lag-föra. VDAkt. 1828, nr 288. Stuvarfrågan i Malmö hamn rättsföres. AB(C) 1929, nr 112, s. 2 (rubrik).
-FÖRBINDELSE. (numera mindre br.) rättslig förbindelse (se d. o. 3 a) l. förpliktelse; särsk.: förbindelse att iakttaga det rättsenliga. Biberg 2: 223 (c. 1820); jfr Nyblæus Forskn. III. 2: 353 (1893). Sparbankens möjlighet att fullgöra sina rättsförbindelser. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 3, Bil. s. 20. —
-FÖRBUND.
1) (numera bl. tillf.) sammanslutning för rättsordningens upprätthållande; särsk. om samhället betraktat ss. en sådan sammanslutning. Strinnholm Hist. 3: 570 (1848). Claëson 1: 117 (1857).
2) [jfr d. retsforbundet l. Danmarks retsforbund, benämning på dansk politisk sammanslutning] i uttr. Sveriges rättsförbund, benämning på en år 1949 grundad ideell sammanslutning med syfte att värka för samhällets omdaning till en rättsstat äv. i moralisk mening. SamtFramt. 1949, s. 396.
(2) -FÖREDRAG~002, äv. ~200. särsk. [jfr d. retsforedrag] (i fråga om medeltida förh.): lagsaga (se d. o. 1). NF 9: 656 (1885).
-FÖRESKRIFT~002, äv. ~200. jfr föreskrift 3. Boström 3: 148 (1850).
(1, 2, 4) -FÖRESTÄLLNING~0020. föreställning (se d. o. 11 b) om vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt l. om (innebörden av) begreppet rätt l. rättighet. Författningen är .. fullt öfverensstämmande med de gamla rättsföreställningarne. Reuterdahl SKH II. 1: 141 (1843). Olivecrona LagStat. 123 (1940).
-FÖRFARANDE, n. [jfr t. rechtsverfahren, gerichtsverfahren] förfarande vid (myndighets) behandling av rättsfall; rättegångsförfarande. Strinnholm Hist. 3: 631 (1848). DN(A) 1946, nr 275, s. 16.
-FÖRFARENHET~0102 l. ~0200. (numera bl. tillf.) jfr förfarenhet 2. Järta 1: 186 (1832).
-FÖRFATTNING. [jfr t. rechtsverfassung] organisation av rättsförhållanden (i ett samhälle); särsk. om sammanfattningen av de inom ett rättsområde (se d. o. 1) gällande rättsreglerna; jfr -ordning o. författning 5. Biberg 2: 247 (c. 1820). Det är omöjligt att rigtigt förstå ett folks närvarande rättsförfattning, om man icke känner dess historiska uppkomst och de orsaker, hvilka gifvit den sin närvarande gestalt. ConvLex. 7: 1040 (1837). Hernberg Rättsh. 507 (1922).
(1, 3) -FÖRHANDLING. [jfr d. retsforhandling, t. rechtsverhandlung, gerichtsverhandlung] rättslig förhandling (se d. o. I 2); rättegångsförhandling, domstolsförhandling. Strinnholm Hist. 3: 777 (1848). Hellström Storm 285 (1935).
-FÖRHÅLLANDE. [jfr t. rechtsverhältnis] Wikforss (1804; under rechtsverhalten).
1) till 1, 2: förhållande (se d. o. 4) som rör rättsväsen l. rättsordning o. d., rättsligt förhållande. SC 1: 222 (1820). Om hur de kortlivade germanska väldena på italisk mark ordnat sina inre rätts- och förvaltningsförhållanden äga vi ingen närmare kännedom. KansliH 1: 4 (1935).
2) till 1, 2, 4: om rättsligt (reglerat) förhållande (se d. o. 5) mellan individer l. grupper o. d.; särsk. (o. numera vanl., jur.) om rättsligt reglerat förhällande mellan två rättssubjekt, innebärande att det ena har en rättighet o. det andra en däremot svarande skyldighet; äv. (i sht i fråga om äganderätt) om rättsligt reglerat förhållande mellan person o. sak. Boëthius Naturr. 222 (1799). Rättsförhållande kallas tvenne personers ställning till hvarandra, då rättighet hos den ena sammanträffar med förbindelse hos den andra. Palmén JurHb. 9 (1859). Med rättsförhållande åsyftas här .. hvarje af den objektiva rätten reglerad relation emellan två personer eller emellan en person och en sak. Kallenberg CivPr. 1: 876 (1924). Rättsförhållandet mellan föräldrar och barn. 1NJA 1946, s. 313.
(4) -FÖRINTANDE, p. adj. särsk. (jur.) om värkan av rättsfaktum: som innebär att rättighet annulleras. Hernberg Rättsh. 438 (1922).
(4) -FÖRLUST. jur. förlust av rättighet(er). NF 9: 1005 (1885).
(1, 2, 4) -FÖRMÅGA. [jfr t. rechtsfähigkeit] jur. förmåga(n) att vara bärare (se d. o. 5) av rättsligt reglerade rättigheter o. skyldigheter; jfr -kapacitet 1 o. -subjekt. 2NF 24: 95 (1916). Utsträckandet av rättsförmågan även till nasciturus (”barnet i moderlivet” AB 5: 2) i fråga om arv, som därunder faller. Hernberg Rättsh. 21 (1922).
-FÖRSTÅNDIG. [jfr t. rechtsverständig] (numera bl. tillf.) som har god insikt i rättsfrågor; äv. substantiverat. Stiernhielm (SVS) 3: 99 (1642; substantiverat).
-FÖRVALTANDE, p. adj. (i fackspr.) som handhar l. förestår rättskipning o. d. Bolin Statsl. 2: 223 (1871).
-FÖRVALTNING. [jfr t. rechtsverwaltung] (i fackspr.) jfr -förvaltande. Bolin Statsl. 1: 370 (1870).
-FÖRVECKLING. (numera föga br.) = -tvist. Biberg 3: 7 (c. 1823); jfr Nyblæus Straffr. 62 (1879). Olivecrona MakGift. 172 (1859).
(4) -FÖRVÄRV. jur. förvärv av rättighet(er). Schauman o. Christierson Gide 380 (1898).
(1, 2, 4) -FÖRÄNDRING. = -ändring. Charpentier Sytn. 65 (1896).
-GEMENSAMHET~0102, äv. ~0200. (numera bl. tillf.) = -gemenskap. Bolin Statsl. 1: 381 (1870).
-GEMENSKAP ~002 l. ~020. [jfr t. rechtsgemeinschaft] gemenskap i fråga om rättsförhållanden; särsk. om förhållandet att en rättighet l. skyldighet tillkommer resp. åligger flera personer. Biberg 2: 302 (c. 1820). Kallenberg CivPr. 1: 434 (1918).
-GENETIK. (i fackspr.) gren av rättsvetenskapen, som sysslar med rätt(sbegrepp)ens uppkomst (o. första utveckling). SvD(A) 1938, nr 24, s. 3.
(1, 2, 4) -GESTALTANDE, p. adj. jur. som innebär l. medför skapande av ny rätt l. upphävande l. ändring av förut bestående rätt; konstitutiv (se d. o. 2 slutet); särsk. om dom; jfr -grundande. 2NF 24: 100 (1916). Kallenberg CivPr. 1: 19 (1917).
(1, 2, 4) -GESTALTNING. jur. jfr -gestaltande. Kallenberg CivPr. 1: 19 (1917).
-GILL. (numera bl. mera tillf.) rättsgiltig; i sht förr äv. allmännare: befogad, berättigad, legitim. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 366. Vår .. rättsgilla längtan till ett skönare, rikare och sannare lif än detta vårt jordiska. Dens. FilosFörel. 1: 70 (1876). Man hade funnit deras klagomål rättsgilla. Dens. Ath. 259 (1876). Harlock (1944).
-GILTIG. [jfr t. rechtsgültig] giltig l. gällande i följd av överensstämmelse l. ss. överensstämmande med vad som kan anses vara rätt l. (numera företrädesvis) med gällande lag o. rätt; rättsligt giltig l. gällande; stundom äv. om person (vittne, maktinnehavare o. d.): som godtages l. måste godtagas (ss. ngt) enligt en rättsuppfattning l. det allmänna rättsmedvetandet o. dyl. l. (numera företrädesvis) enligt gällande lag o. rätt; jfr lag-giltig. Tvång .. hvilket aldrig .. kan blifva en rättsgiltig grund eller en rättsgiltig begynnelsepunkt (i fråga om antagande av en statsform). Biberg 1: 58 (c. 1814). Den .. allmänna folkviljan är statens verkliga suverän eller den enda rättsgiltiga innehafvaren af dess makt. Nyblæus Statsm. 49 (1864). Björling CivR 225 (1908; om äktenskap). Harlock (1944; om person med hänsyn till vittnesgillhet). 1NJA 1953, s. 81 (om samtycke).
Avledn.: rättsgiltighet, r. l. f. [jfr t. rechtsgültigkeit] Biberg 2: 318 (c. 1820).
-GIVANDE, p. adj. (rätt- 1799 c. 1820. rätts- 1857 osv.) (numera bl. tillf.)
1) till 1, 2: som föreskriver vad som är rätt; jfr -skapande, p. adj. Biberg 2: 202 (c. 1820; om vilja). Staten .. tänktes (av engelsmännen) såsom endast rättsbetryggande men ingalunda såsom rättsgifvande. Bolin Statsl. 2: 404 (1871).
2) till 4: som ger ngn rättighet till ngt. Boëthius Naturr. 154 (1799).
-GOD. [jfr d. retsgode] jur. i n. sg. obest. o. best. substantiverat, om den fördel l. förmån som innehav av en rättighet innebär l. skapar för den berättigade; jfr god 19. Hvarje privilegium (skapar) för den privilegierade .. hvad man kan kalla ett rättsgodt, en abstrakt nyttighet. 2NF 22: 303 (1915). Därs. (: det ifrågavarande rättsgoda).
(2) -GREN. (i fackspr.) = -område 2. SvRiksd. II. 14: 41 (1934).
-GRUND. [jfr t. rechtsgrund]
1) till 1, 2, om den grund l. de förutsättningar på vilka rättsordningen (l. samhället ss. rättslig institution) tänkes bygga. Boëthius Naturr. 126 (1799). Nilsson SjöfSkeppsb. 62 (1922).
2) till 1, 2, 4, om faktum (l. sammanfattning av fakta) l. förhållande l. princip o. d. som (kan) åberopas ss. förutsättning för l. bevis på rättsenligheten l. det rättsligt sett berättigade i en åtgärd l. ett beslut l. en (samhälls)institution o. d.; särsk. jur. om faktum osv. som (kan) åberopas ss. förutsättning för (anspråk på l. förvärv l. innehav av) rättighet. LittT 1797, s. 137. Rätt, som kan grundas å dom, avtal eller annan särskild rättsgrund. SFS 1920, s. 1071.
(1, 2, 4) -GRUNDANDE, p. adj. jur. som utgör grund för o. skapar rätt, rättsvärkande, konstitutiv. Hernberg Rättsh. 17 (1922; om inregistrering av släktnamn).
-GRUNDSATS~02, äv. ~20. [jfr t. rechtsgrundsatz] = -princip. Biberg 2: 223 (c. 1820). SvJuristT 1937, s. 377.
-GRUNDVAL~02, äv. ~20. grundval i rättsligt avseende, rättslig grundval. HT 1935, s. 130.
(4) -GRÄNS. [jfr t. rechtsgrenze] (numera bl. tillf.) särsk. om gräns för ngns rättssfär (se d. o. 2). Biberg 2: 294 (c. 1820).
-GÅNG. [jfr t. rechtsgang] (†) rättsförfarande l. rättegångsförfarande; jfr gång I 4. Jungberg (1873).
-HABILITET. jur. = -handlings-förmåga. 1NJA 1954, s. 422.
(3) -HALL. [jfr t. gerichtshalle] (tillf.) om basilika (se basilika, sbst.1 1). Wrangel Konststil. 14 (1897).
-HANDBOK~02, äv. ~20. (mindre br.) juridisk handbok, handbok i juridik. Rättshandbok. Hernberg (1922; boktitel).
-HANDEL.
1) [jfr t. gerichtshandel] (†) rättegång, process; jfr -handling 1. Atterbom PoesH 2: 231 (1848).
2) [jfr d. retshandel, t. rechtsgeschäft] jur. = -handling 2. 2NF 5: 369 (1906). 1NJA 1952, Not. B, s. 14. —
-HANDHAVANDE~0200, n. [jfr t. rechtshandhabung] (mera tillf.) användande av rättsmedel (se d. o. 1); jfr handhava 2. Thyrén StrafflRef. 1: 14 (1910). Östergren (1937).
-HANDLING. [jfr d. retshandling, t. rechtshandlung, gerichtshandlung]
1) (numera bl. tillf.) om handling (se d. o. 5) l. åtgärd o. d. med rättslig innebörd; särsk. om akt av rättskipning. RA I. 1: 269 (1540). Gatorna sölades beständigt med blod af offren för konungens rättshandlingar. Samtiden 1874, s. 45.
2) [specialanv. av 1] jur. handling (se d. o. 5) som innebär l. utgör en (vilje)förklaring (av ett rättssubjekt) o. som (utan att innefatta brytande av rättsregel) avser uppkomst l. bevarande l. ändring l. upphävande av rätt (på det privaträttsliga området); jfr -faktum o. -handel 2. Ensidig rättshandling, om dylik handling som för sin giltighet förutsätter endast en parts vilja. Tvåsidig rättshandling, om dylik handling som för sin giltighet förutsätter två (l. flera) parters samstämmiga vilja, avtal. Boström Lag 46 (1845). De vanliga rättshandlingarna människor emellan, såsom köp, försträckning, pantsättning, borgen, äktenskaps ingående m. m. SvRiksd. II. 14: 40 (1934). Ursprunget (till bruket av fastar) är en symbolisk rättshandling vid överlåtelse av egendom genom köp och byte eller annorledes. JämtlHärjedH 1: 492 (1948).
3) konkret: skriftlig handling (se d. o. 10) av rättslig natur; stundom: rättegångshandling (se d. o. 2). Karlin KultM 18 (1888). Hammar (1936; om rättegångshandling).
Ssg: rättshandlings-förmåga. jur. till -handling 2, om rättssubjekts rättsligt erkända o. skyddade förmåga att (själv l. gm ombud o.) med rättslig värkan företaga rättshandlingar gällande rättssubjektets egen rättssfär, rättslig handlingsförmåga, handlingskapacitet. 2NF 24: 95 (1916).
-HAVARE, sbst.1, se A.
(4) -HAVARE, sbst.2 [jfr d. retshaver] jur. = -innehavare. Advokaten 1301 (1917).
-HAVERI, -HAVERISK, -HAVERIST, se A.
(4) -HINDRANDE, p. adj. jur. om (rätts)faktum: som utgör hinder för uppkomst av rättighet (som annat rättsfaktum eljest skulle ha gett upphov till). Kallenberg CivPr. 2: 17 (1927).
-HISTORIA. [jfr d. retshistorie, t. rechtsgeschichte] (i sht i fackspr.) om den del av rättsvetenskapen som behandlar rättens äldre skeden (dess (uppkomst o.) utveckling); äv. om föremålet för denna del av rättsvetenskapen. Yttre rättshistoria, om rättshistoria som till föremål har rättskällorna, i sht lagarna. Inre rättshistoria, om rättshistoria som till föremål har rättsinstitutens utbildning (under inflytande av rättskällor o. rättstillämpning). Nordström Samh. 1: I (1839). Ostridigt är .. landslagens införande en av de viktigaste händelserna i den svenska rättshistorien. Westman SvRättskällH 38 (1912).
-HISTORIKER. [jfr d. retshistoriker, t. rechtshistoriker] (i sht i fackspr.) jfr -historia. ASScF 11: Minnestal 1: 44 (1880).
-HISTORISK. [jfr d. retshistorisk, t. rechtshistorisch, rechtsgeschichtlich] (i sht i fackspr.) jfr -historia; särsk. i uttr. rättshistoriska skolan, historiska rättsskolan (se -skola 2). Svedelius Repr. 501 (1889). 2SvUppslB (1952).
-HJÄLP. [jfr d. retshjælp, t. rechtshilfe] jur. hjälp i rättslig(a) angelägenhet(er). Kallenberg CivPr. 1: 499 (1918). Rättshjälp billigt snabbt. DN(A) 1933, nr 269, s. 28 (i annons). Rättsskipningen har alltid för parterna ett praktiskt syfte; den skall lämna rättshjälp. SvJuristT 1937, s. 738. särsk.
a) om den hjälp (t. ex. i form av utlämning l. delgivande av handlingar) som myndighet på begäran lämnar myndighet i annat land i anledning av rättegång därstädes. Internationell rättshjälp. AB 1865, nr 258, s. 2. Kallenberg CivPr. 1: 499 (1918).
b) om kostnadsfri juridisk hjälp som (t. ex. gm rättshjälpsanstalt l., i äldre tid, gm fattigsakförare) lämnas åt mindre bemedlad i rättegång l. vid rättshandling utom rätten; stundom konkretare: (lokal för l. personal vid) rättshjälpsanstalt. Om rättshjelp för obemedlade. Wolff (1885; boktitel). SD 1928, nr 79, s. 32 (konkretare).
Ssgr (i allm. till -hjälp b): rättshjälps-anstalt. om offentlig (av landsting l. kommun anordnad) anstalt med uppgift att kostnadsfritt tillhandagå mindre bemedlade i rättsliga (o. medborgerliga) angelägenheter. BtRiksdP 1918, 6: nr 247, s. 5.
-behov. särsk. till -hjälp b. Östergren (1937).
-byrå. (numera bl. tillf.) jfr -hjälps-anstalt. SD 1928, nr 79, s. 32.
-chef. (numera bl. tillf.) om föreståndare för rättshjälpsanstalt. SD 1928, nr 79, s. 32.
-förening. (om ä. förh.) om enskild organisation för lämnande av rättshjälp. NSamh. 1927, nr 48, s. 2.
-jurist. jurist anställd vid rättshjälpsanstalt. TjReglLandst. 1957, Bil. CD, nr 57.
-kontor. (utom i skildring av ä. förh. numera bl. tillf.) jfr -hjälps-anstalt. Stockholms stads rättshjälpskontor. SvStatskal. 1914, s. 343. Kommunala rättshjälpskontor. BtRiksdP 1917, XII. 2: nr 9, s. 1.
-organisation. organisation för rättshjälp; särsk. a) till -hjälp a. 2NF (1916). b) till -hjälp b. SOU 1951, 31: 84.
-värksamhet. särsk. till -hjälp b. NSamh. 1926, nr 148, s. 2.
-ärende. särsk. till -hjälp b. SOU 1951, 31: 7. —
-HÅRD. (rätt- 1835. rätts- 1871 osv.) (numera bl. tillf.) om person: som obevekligt o. kompromisslöst följer rättens bud l. sin rättsuppfattning o. dyl. l. håller på sin rätt i rättstvister o. d.; jfr hård 2 e o. rätt-haverisk. Den äkta Juristen .. framlyser ur .. (C. J. Schlyters arbeten), rättskunnig, rättsinnig, kanske äfven rätthård, för att nyttja ett provinciellt uttryck från Rec:s hemort. Geijer i SvLittFT 1835, sp. 298; jfr Wisén i 3SAH 4: 363 (1889) o. Wedberg Därs. 45: 9 (1934). Den rättshårde småbonden. Samtiden 1871, s. 102.
-HÅRDHET~02, äv. ~20. (rätt- 1905. rätts- 1931 osv.) [jfr -hård] (numera bl. tillf.) obeveklighet l. hårdhet (se d. o. 2 b) i rättsuppfattning l. rättstvister o. d.; jfr rätt-haveri. SvH 6: 217 (1905). Den rättshårdhet som kräver lika för lika. Larsson Spinoza 447 (1931).
-HÄVD.
1) jur. jfr hävd 2. SvD(A) 1898, nr 32, s. 1.
2) (i vitter stil) jfr hävd 7, 8. Svedelius Statsk. 1: 58 (1868). Wisén i 3SAH 4: 297 (1889).
-HÖGHET~02, äv. ~20. (mera tillf.) överhöghet i rättsligt avseende; jfr höghet 5. NDAVL 1910, nr 111, s. 2.
-IDÉ. [jfr t. rechtsidee] jfr idé 4 (a) o. -begrepp, -tanke. Holmbergsson Sartorius 175 (1800). Rättsläran är vetenskapen om Rätts-idéen, d. ä. om Rättsbegreppet och dess förverkligande. Snellman ElCurs 3: 7 (1840). Att utforska rättsidéernas och rättsprincipernas allmänna utveckling. 2NF 24: 96 (1916).
-IMMUNITET. (om ä. förh.) jfr immunitet 1. SvFolket 2: 22 (1938; om medeltida förh.).
(4) -INGREPP~02, äv. ~20. [jfr t. rechtseingriff] jur. jfr ingrepp 5 b slutet. Livijn 2: 180 (1844).
-INKAPABEL. (i fackspr.) som (icke är vid sina sinnens fulla bruk o. som därför) saknar rättshandlingsförmåga; jfr inkapabel 2. 2NF 15: 300 (1911). Wernstedt 445 (1951).
(4) -INNEHAV~002, äv. ~200. jur. innehav av rättighet. Östergren (1937).
(4) -INNEHAVARE~00200. jur. innehavare l. ägare av rättighet; särsk. (o. i juridiskt fackspr. numera vanl.) om person (l. samling av personer) som i laga ordning övertagit l. (t. ex. gm köp, arv l. testamente) förvärvat annans rättighet(er), successor; stundom: dödsbodelägare; jfr -ägare. At N. B. Sterbhus, eller nu mera theras Rätz innehafware härutinnan aldeles obehindrade, och för thetta åtal frie och oqwalde förblifwa. Schmedeman Just. 1408 (1695); möjl. icke ssg. Den, som sin rätt til en annan öfverlemnat, blifver i magasinets räkenskaper debiterad för samma lån, som hans rätts innehafvare gjort. PH 8: 43 (1764); möjl. icke ssg. VDAkt. 1782, nr 619. Det återstår att besvara frågan, huruvida den nye rättsinnehafvaren (successorn) eger inträda i rättegången såsom kärande i den ursprunglige kärandens (auctors) ställe. Kallenberg CivPr. 1: 599 (1922). SvBanklex. (1942). (†) Rätts innehafvare til samma Pastorat. VDAkt. 1760, nr 487; möjl. icke ssg. —
(4) -INNEHAVERSKA~00200. (numera bl. tillf.) kvinnlig rättsinnehavare. Reuterdahl SKH 4: 371 (1866).
-INSTANS. [jfr t. gerichtsinstanz] jfr instans II 2. WoJ (1891). Nothin RegerRättssäk. 12 (1953).
(1) -INSTINKT~02, äv. ~20. instinkt i fråga om vad som är (moraliskt) rätt; jfr -känsla. Oscar I Straff 5 (1840).
-INSTITUT. [jfr t. rechtsinstitut]
1) (†) = -institution 1; jfr institut 2. Biberg 1: 10 (c. 1814).
2) jur. = institut 2 slutet. Schrevelius CivR 1: 1 (1844). Bodelning och arvskifte äro .. två skilda rättsinstitut. 1NJA 1953, s. 285.
-INSTITUTION.
1) institution (se d. o. 3) med uppgift att upprätthålla rättsordningen. AB 1865, nr 258, s. 2.
2) (numera bl. mera tillf.) = -institut 2. Olivecrona LagbGift. 2 (1851). BtRiksdP 1870, I. 1: nr 3, s. 17. —
-INTRESSE.
1) (tillf.) till 1, 2: intresse (se d. o. 4) för rättsväsen l. rättsfrågor o. d. PedT 1944, s. 213.
2) jur. till 1, 2, 4: rättsligt reglerat intresse (se d. o. 3); fördel l. förmån som innehav av en rättighet medför. Söderhjelm Runebg 2: 461 (1906). Civilprocessens uppgift är .. att skydda privata rättsintressen genom domsfastställelse och, eventuellt, exekution. Kallenberg CivPr. 1: 903 (1924).
(1, 2, 4) -INTRESSENT. jur. jfr intressent 1 o. -intresse 2. 2NF 20: 531 (1914).
(1, 3) -INTYG~02, äv. ~20. (mera tillf.) intyg avsett (att företes för domstol) ss. rättegångshandling. SvD(B) 1958, nr 100, s. 11.
-INVÄNDNING. [jfr t. rechtseinwand] (†) = invändning 3 b β. Jungberg (1873).
-IVRARE. (mera tillf.) person som ivrar för efterlevande av lag o. rätt. Slotte Solskensf. 193 (1923).
-JÄMLIK~02, äv. ~20. (mera tillf.) jfr -jämlikhet. Hedin Tal 2: 383 (1889).
-JÄMLIKHET~002, äv. ~200. jämlikhet i rättsligt avseende (mellan medborgare i ett samhälle l. mellan två stater o. d.). Hedin Tal 1: 518 (1882). 2NF (1916).
-JÄMVIKT~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) bildl., om förhållandet att rättsordningen är orubbad l. att jämvikt (se d. o. 2 b) l. jämlikhet i rättsligt avseende råder. Biberg 3: 6 (1823). RiksdP 1873, 1 K 1: 492. —
-KAMP, r. l. m. kamp för rättvisa l. till försvar för rätt l. rättighet(er). AB 1890, nr 281, s. 3. HT 1946, s. 58.
-KAPABEL.
1) jur. som har rättsförmåga. Biberg 2: 250 (c. 1820). Björling CivR 11 (1906).
2) (i fackspr.) i speciellare anv.: som har rättshandlingsförmåga, kapabel (se d. o. 1 b slutet), handlingskapabel (jfr -inkapabel); som (äger normal förmåga att skilja mellan rätt o. orätt o. som) i rättsligt avseende (t. ex. i fråga om straff) behandlas efter de normer som äro avsedda för psykiskt normala personer (jfr tillräknelig). Var testator rättskapabel eller icke? SvD(A) 1931, nr 106, s. 5. 1NJA 1948, s. 533. Wernstedt (1951).
-KAPACITET.
1) jur. = -förmåga; jfr -kapabel 1. Biberg 3: 260 (c. 1823). Barnets rätt erkännes och skyddas: det har rättskapacitet. Björling CivR 10 (1906). Kvinnans politiska rättskapacitet. SvRiksd. I. 8: 454 (1934). 1NJA 1948, s. 591 (i fråga om förening).
2) (numera bl. mera tillf.) i speciellare anv., = -handlingsförmåga; jfr -kapabel 2. 2NF 1: 301 (1903). Därs. 20: 715 (1914).
3) (†) = -värkan. Biberg 2: 307 (c. 1820).
-KASUISTIK. (i fackspr.) samling av rättsfall använda ss. typfall vid bedömning av förekommande rättsfrågor; jfr kasuistik 5. Wisén i 3SAH 4: 224 (1889).
-KEMI. (i sht i fackspr.) (vetenskapsgren som sysslar med) kemiens tillämpning inom rättsväsendet för utredande av rättsfrågor; jfr -medicin. NF 8: 594 (1884).
-KEMISK. (i sht i fackspr.) jfr -kemi. SFS 1872, nr 48, s. 2. särsk. i uttr. statens rättskemiska laboratorium, i fråga om ä. förh. äv. den rättskemiska avdelningen (vid statsmedicinska anstalten), benämning på en (år 1907 grundad o.) under medicinalstyrelsen lydande institution med uppgift att på uppdrag av medicinalstyrelsen utföra rättskemiska undersökningar. SFS 1908, nr 98, s. 1. SvD(A) 1917, nr 15, s. 7.
-KEMIST. [jfr t. gerichtschemiker] (i sht i fackspr.) person som sysslar med rättskemi; särsk. om tjänsteman (med professors titel o.) med uppgift att (på medicinalstyrelsens uppdrag) utföra rättskemiska undersökningar (sedan år 1917 tjänstgörande ss. föreståndare för statens rättskemiska laboratorium); äv. om motsv. befattningshavare i Finland. SFS 1872, nr 48, s. 3. Därs. 1917, s. 2457. FFS 1920, nr 129, s. 413.
-KLOK. (numera bl. tillf.) = -kunnig; jfr klok 3. Schmedeman Just. 753 (1682).
-KODEX. (numera bl. tillf.) lagbok, kodex (se d. o. 2). Biberg 1: 243 (c. 1820).
(1, 2, 4) -KOLLISION. [jfr t. rechtskollision] (i sht i fackspr.) jfr kollision 2 o. -konflikt. Biberg 2: 265 (c. 1820).
(1, 2, 4) -KONFLIKT. (i sht i fackspr.) konflikt mellan rättssubjekt beträffande rättighet(er) l. rättsliga intressen o. d. Estlander 11Årt. 3: 158 (1923).
(1, 2) -KONSTRUKTION.
1) jur. konstruktion (se d. o. 2 a, b) av rätt l. rättsförhållande (se d. o. 2) o. d.; särsk. om förhållandet att (i fall där varken skriven rätt l. sedvanerätt ger tillräcklig ledning för bedömande av en rättslig situation) gm anknytning till det allmänna rättsmedvetandet l. gm analogisk användning av skriven rätt l. sedvanerätt en rättssats skapas (av domare o. d.) o. uppställes ss. rättsnorm l. att ett rättsligt förhållande (ett rättsfaktum) inordnas i viss rättslig kategori (o. bedömes enligt de rättsregler som gälla för denna kategori) l. (konkret) om på sådant sätt tillkommen rättssats. 2NF (1916; äv. konkret). Landssed kallas i rättegångsbalken .. den norm, som domaren i visst fall tillämpar vid rättskonstruktion. 3NF 12: 690 (1930). (Det gemensamt ägda) Huset (i Fribourg i Schweiz) har .. (i slutet av 1300-talet) sämjedelats, varje delägare nyttjar varaktigt sin fysiska del därav, men rättskonstruktionen vilar fortfarande på föreställningen om samäganderätt till hela huset. Minnesskr1734Lag 2: 321 (1934). 2SvUppslB (1952).
2) (numera bl. tillf.) om filosofisk konstruktion (se d. o. 4 a) av rättens begrepp; äv. konkret, om resultatet. Järta 2: 470 (1828; konkret).
Ssg: rättskonstruktions-försök. (numera bl. tillf.) jfr försök 2, 3; särsk. till -konstruktion 2. Biberg 2: 77 (c. 1820).
-KONSULENT. [jfr t. rechtskonsulent] (numera bl. i skildring av utländska förh.) rådgivare i rättsangelägenheter, advokat. Jungberg (1873).
-KONTINUITET. (mera tillf.) kontinuitet i fråga om rättsväsen l. rättskipning o. d. BtRiksdP 1905, I. 1: nr 14, s. 31. —
-KRAFT. [jfr d. retskraft, t. rechtskraft] (i sht i fackspr.) om egenskap (hos lag l. (myndighets) beslut l. rättshandling l. bevismedel o. d.) att vara rättsligt bindande l. ha rättslig giltighet o. d.; förr äv. om egenskap (hos myndighets beslut l. åtgärd) att vara rättsenlig. Järta 1: 202 (1832). De äldre romerska lagarne .. gåfvo (icke) rättskraft åt testamentariska förordnanden. Nordström Samh. 2: 132 (1840). Minskar någon konung de till kronan hörande rättigheter, ”så äger den konung som efter kommer, det förlorade att med rätt och makt återtaga”. Härigenom få de i Sveriges historia så ofta återkommande reductionerna ett slags rättskraft. Reuterdahl SKH II. 2: 204 (1850). JämtlHärjedH 1: 5 (1948). särsk. jur. om doms l. annat domstolsbesluts laga kraft innebärande dels att domen icke kan överklagas gm ordinärt rättsmedel (kallad formell rättskraft), dels att vad som gm domen fastställts är definitivt avgjort o. icke får göras till föremål för ny rättslig prövning (kallad materiell rättskraft). BtRiksdP 1887 B, I. 1: nr 5, s. 29. 2NF (1916). Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. SFS 1942, s. 1746.
Ssgr (till -kraft slutet; jur.): rättskrafts-funktion. om det sätt på vilket rättskraften fungerar. 2NF 24: 100 (1916).
-värkan. om värkan av en doms rättskraft. Hernberg Rättsh. 584 (1922).
-värkning. = -kraftsvärkan; i sht i pl. Kallenberg CivPr. 2: 1258 (1937).
-KRAFTIG. [jfr d. retskraftig, t. rechtskräftig] (i sht i fackspr.) som äger rättskraft; särsk. jur. om dom(stolsbeslut): som äger laga kraft (jfr -kraft slutet). Boëthius Naturr. 94 (1799). SvJuristT 1937, s. 381 (om dom).
(1, 2, 4) -KRAV. krav som grundar sig (l. anses grunda sig) på rätt l. rättvisa l. som avser (rättsskydd för) rättighet; krav på (skipande av) rättvisa l. på upprätthållande av ett rättssystem o. d.; jfr -anspråk. SocDem. 1897, nr 304, s. 2. (I det svenska svaret på de ryska klagomålen 1700) tages fasta på det ryska rättskravet på Ingermanland och Karelen som krigets kärnpunkt. HT 1931, s. 461. Äcklet över de vägar och medel som människans rättskrav tiderna igenom nödgats använda sig av för att förverkligas. Hellström RedKav. 134 (1933). Ärkebiskop Eskils kyrkorätt bär prägeln av kompromiss mellan kyrkliga rättskrav och världslig sedvanerätt. HallHist. 235 (1954).
-KRETS. [jfr t. gerichtskreis] (numera bl. tillf.) = -område 1. Järta 2: 400 (1824). (Birka) synes ha bildat en särskild rättskrets med sitt eget ting. SvFolket 2: 306 (1938).
-KRIS. kris inom rättsväsendet. Nothin RegerRättssäk. 39 (1953).
(1, 2, 4) -KRÄNKANDE, p. adj. särsk. om handling o. d.: som innebär en rättskränkning. Nyblæus Straffr. 40 (1879).
(1, 2, 4) -KRÄNKARE. (i sht i vitter stil) jfr -kränkning. IllSvH 2: 41 (1877).
(1, 2, 4) -KRÄNKNING. [jfr t. rechtskränkung] kränkning av lag o. rätt l. av ngns rättighet(er). Biberg 3: 60 (c. 1823). Arv 1952, s. 78.
-KULTUR. kultur (se d. o. 7, 8) i rättsligt avseende. Hernberg Rättsh. 27 (1922). TSvLärov. 1953, s. 164.
-KUNNIG. [jfr d. retskyndig, t. rechtskundig] jfr kunnig II 2; äv. i substantivisk anv. SvLittFT 1835, sp. 298. Forsell Stat. 391 (1845; i substantivisk anv.). SFS 1944, s. 1727.
-KUNNIGHET~002, äv. ~200, r. l. f. [jfr d. retskyndighed; delvis till -kunnig] jfr -kunnig. Järta 1: 237 (1832).
-KUNSKAP~02, äv. ~20. [jfr d. retskundskab] jfr kunskap 1, 3. Berndtson (1880). Boëthius HistLäsn. 1: 210 (1895). Speciallärare .. i rättskunskap (vid Kungl. tekniska högskolan). SvStatskal. 1939, s. 708.
-KVALIFIKATION. (i fackspr., numera föga br.) i pl.: egenskaper i rättsligt avseende; jfr kvalifikation 2. Boström 2: 417 (1859).
-KYRKA. om kyrka (se d. o. 4) ss. ett rättsligt reglerat samfund o. ss. utövare av rättsliga funktioner. Fehrman OrientK 78 (1920).
-KÄLLA. [jfr d. retskilde, t. rechtsquelle]
1) om medel gm vilket rättsregler tillkomma; rättsbildande faktor; särsk. om lagstiftning o. domstolars rättsutövning (l. om rättsdoktrin l. rättssedvänja o. d.); jfr 2 o. källa 2 b. Westman SvRättskällH 12 (1912). 2SvUppslB (1952).
2) om källa (se d. o. 2 c) till kunskap om lag o. rätt; särsk. om (i sht äldre) rättsuppteckning; jfr 1. Olivecrona LagbGift. 26 (1851). Uti grundlagarna från Gustaf III:s tid .. (åberopas) Konungabalken i Landslagen af år 1442 ännu såsom rättskälla. Finland 87 (1893). Rig 1958, s. 92.
(1) -KÄNSLA. (rätt- 1868. rätts- 1820 osv.) [jfr t. rechtsgefühl] känsla för vad som är rätt l. för vad rätten l. rättvisan kräver; intuitiv uppfattning om vad som är rätt (stundom i motsats till strängt formalistisk l. schematisk tillämpning av gällande rättsregler o. d.); jfr -medvetande, -uppfattning. SC 1: 7 (1820). Obilligheter och orättvisor, som väl icke lag kunde straffa, men väl rättskänslan fördöma. Allardt Byber. 1: 136 (1885). BonnierLM 1954, s. 305.
(1) -KÄNSLIG. (†) känslig i fråga om (skillnaden mellan) rätt o. orätt, som har utpräglad rättskänsla. Frey 1844, s. 320.
(1) -KÄR. (rätt- 1765. rätts- 1910 osv.) [jfr d. retkær] (numera bl. tillf.) rättsälskande; rättsinnig, rättskaffens. Loenbom Stenbock 4: 279 (1765). Hallström i 3SAH 24: 195 (1910).
(1) -KÄRLEK~20, äv. ~02. (numera bl. tillf.) jfr -kär. AnderssonBrevväxl. 2: 48 (1847). ZTopelius (1847) hos Vasenius Top. 3: 125. —
-LAG, r. l. f. l. m. [jfr t. rechtsgesetz] filos.
1) till 1, 2: lag (se lag, sbst.1 1, 2) som bestämmer de yttre förhållandena (uttrycker en allmän regel för ett rättsförhållande) mellan personer; ofta om i en stat gällande lag (i sht i koll. bet.); juridisk rätt; stundom äv. allmännare (med inbegrepp av sedelag), om lag med oavvislig giltighet för en fri vilja. LittT 1797, s. 133. Rättslagen abstraherar derifrån, hvad tänkesätt någon innom sig må hysa, allenast han gör hvad som är rätt. Biberg 2: 9 (c. 1820). Enligt den grekiska folktron intogo gudarne samma ställning till sedelagen som konungarne göra det till rättslagen. Rydberg FilosFörel. 4: 93 (1878). NF (1890; allmännare). Man skiljer mellan positiv rättslag, den i staten stiftade och gällande lagen, och den rationella rättslagen, som endast är gifven i vårt inre rättsmedvetande. 2NF (1916).
2) (†) till 4: moralisk lag som anger rättigheter; jfr plikt-lag. Tegnér FilosEstetSkr. 197 (1808).
-LAG-STIFTNING. (†) stiftande av rättslag (se d. o. 1). Biberg 1: 15 (c. 1814). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
-LIDELSE. jfr lidelse 3. Höglund Branting 1: 10 (1928).
-LITTERATUR. litteratur med rättsligt innehåll; särsk. dels om rättsuppteckningar, dels om rättsvetenskaplig litteratur. Frey 1841, s. 54 (om rättsvetenskaplig litteratur). Wisén i 3SAH 4: 216 (1889; om rättsuppteckningar). SvJuristT 1937, s. 279.
-LIV. jfr liv I 5 b o. -väsen 2. SmålAlleh. 1883, nr 17, s. 2. Minnesskr1734Lag 1: 369 (1934). JämtlHärjedH 1: 511 (1948).
(1, 3) -LOKAL. [jfr d. retslokale, t. gerichtslokal] domstolslokal, rättegångslokal; jfr -sal. Östergren (1937).
-LOVLIG. (†) lovlig (se lovlig, adj.1) i rättsligt avseende; jfr -enlig. Biberg 3: 51 (c. 1823); jfr Nyblæus Straffr. 65 (1879).
-LÅN. (mera tillf.) jfr lån 1 b o. kultur-lån. 2NF 19: 1329 (1913).
(1, 2, 4) -LÄGE. [jfr t. rechtslage] (i fackspr.) läge (se d. o. 6) med hänsyn till rättsliga faktorer l. rättigheter l. i rättsligt avseende, rättsligt läge; jfr -position, -situation, -ställning 2. Kallenberg CivPr. 1: 267 (1917). HT 1951, s. 367.
-LÄKARE. [jfr d. retslæge samt t. gerichtsarzt] läkare som förrättar rättsmedicinska undersökningar; särsk. dels om företrädare för rättsmedicin inom det vid medicinalstyrelsens sida stående vetenskapliga rådet, dels om föreståndare för rättsläkarstation. Hygiea 1848, s. 262. SFS 1914, s. 1758 (i vetenskapliga rådet). Därs. 1944, s. 1755 (vid rättsläkarstation).
Ssgr: rättsläkar-distrikt. rättsläkarstations värksamhetsområde. BetRättsmedOrdn. 125 (i handl. fr. 1910; i förslag). SFS 1944, s. 1755.
-kår. jfr kår, sbst.3 2. SvJuristT 1937, s. 72.
-station. institution (under medicinalstyrelsens överinseende o. ledning) med huvudsaklig uppgift att utföra (i sht mera komplicerade) rättsmedicinska undersökningar (inom ett distrikt). BetRättsmedOrdn. 137 (i handl. fr. 1910; i förslag). SFS 1944, s. 1755.
-LÄRA, r. l. f., sbst.2 (sbst.1, se sp. 3996). [jfr t. rechtslehre] lära (se lära, sbst. 2) om rätten (se rätt, sbst.2 2) o. dess tillämpning; särsk. om lära(n) l. vetenskap(en) om positiv rätt l. rättsordning; rättsvetenskap, juridik, jurisprudens; rättsdoktrin; stundom äv. allmännare: lära om vad som är rätt (ur moralisk l. estetisk synpunkt). LittT 1797, s. 133. Rättighet .. är det egentliga ämnet för den Vetenskapen, som vi kalle Natur-Rätt eller Rätts-Lära. Boëthius Naturr. 30 (1799). Den estetiska Rättsläran. Lyceum I. 2: 88 (1810). Man skulle samlas kring Dygden, kring det Rätta, qvarhållande Christendomen såsom blott en Rättslära. Wieselgren SvSkL 1: 359 (1833). Vore den i tiden stiftade lagen högsta normen för rättigheter, så behöfdes ingen annan rättslära än den historiska eller vanligen s. k. positiva rättsvetenskapen eller juridiken. Claëson 1: 22 (1857). Speciallärare .. i rättslära (vid Kungl. tekniska högskolan). SvStatskal. 1939, s. 708. 2SvUppslB (1952; om rättsdoktrin).
-LÄRANDE, p. adj. (†) som undervisar i rättslära; anträffat bl. i substantivisk anv., om rättslärare. Järta 2: 233 (1823).
-LÄRARE. [jfr t. rechtslehrer] lärare i rättslära; numera oftast om lärare i juridik (vid universitet o. d.); jfr -vetenskaps-man. Philosophiska Rätts-Lärare. Boëthius Naturr. 124 (1799). SvJuristT 1920, s. 44. särsk. bildl., om samvetet. NordT 1883, s. 403.
-LÄRD, p. adj. (-lärad 1711 (: de .. rättslärade). -lärd 1820 osv.) [jfr d. retslærd, t. rechtsgelehrt] lärd (se d. o. 2) på juridikens område; i sht i substantivisk anv.: (lärd) rättsvetenskapsman (l. jurist). KKD 4: 58 (1711; i substantivisk anv.). Den rättslärde kanslern Klaus Ryting. SvKyrkH 2: 414 (1941). Moberg GRik. 57 (1953; i substantivisk anv.). jfr: Rättslärd (torde vara) ett vackrare ord än jurist. Beckman SprL 135 (1918).
-LÄRDOM~02, äv. ~20. jfr lärdom 5. Järta 1: 245 (1832).
(1, 2, 4) -LÖS. (rätt- 15581916. rätte- 15651662. rätts- 1839 osv.) [y. fsv. rätlös; jfr fd. rætløs (d. retløs, retsløs), isl. rétt(ar)lauss, mlt. rechtlōs, mht. rëht(e)lōs (t. rechtlos, äv. rechtslos)]
1) om samhällstillstånd l. folk o. d.: som saknar rättsordning l. som kännetecknas av avsaknad av rättssäkerhet; stundom äv. dels (om ståndpunkt o. d.): som kännetecknas av avsaknad av rättsligt bindande regler, dels (om befolkning o. d.): som icke tar hänsyn till l. visar aktning för lag o. rätt, laglös (se d. o. 1). När något skall göras för att hjelpa menniskor, kan man ännu aldrig höja sig utöfver allmosegifvandets rättslösa ståndpunkt. SvT 1852, nr 162, Bih. s. 2. Motsatsen .. (till rättstillstånd) är ett rättslöst eller ock så kalladt naturtillstånd. Palmén JurHb. 10 (1859). Byn .. är .. känd för att hysa den rättslösaste befolkning man gerna kan tänka sig. ÖstersundP 1901, nr 25, s. 2. Enckell Olivpar. 35 (1934).
2) om handling l. beteende o. d.: som icke har stöd av l. som strider mot rätten, laglös (se d. o. 2). Domen öfver Gyllenstjerna var fullkomligt rättslös, icke blott derigenom att den icke fäldes af laga domstol, men emedan den ej hade annan rättsgrund än hans egen bekännelse. Beskow i 2SAH 38: 235 (1863). Det rättslösa ingreppet af annan person. GHT 1898, nr 83 A, s. 2.
3) som icke får l. fått rättvisa skipad (i l. gm rättegång); som går l. gått förlustig l. är l. blir förvägrad sin rätt; numera nästan bl.: som saknar rättsskydd l. rättigheter l. som står utanför rättsordningens skydd. (Kristian II) viste .. väll at bådhe .. Kon. Hans, och han, vore under synnerligh velkor .. samtyckte till Sveriges Chrone, hvilken efter ingen thera hollit hade, eller i sanningene holla ville, ehuru fast the ther på svore, giorde the sig sielfve rätlöse. LPetri Kr. 147 (1559). Då förmente han migh laghen, att iagh medh alla mina moste gå Rättlöss ifrån Rätten. VDAkt. 1661, nr 399. Du skall lyda våra lagar eller blifver du innom vår Stats område rättlös. Boëthius Naturr. 131 (1799). Den arma nordiska qvinnan, känner sig .. värnlös, beroende, rättlös, nedsatt under mannen. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 278 (1854). Främlingar och slavar stå rättslösa (i vissa mera primitiva samhällen). SvUppslB 23: 731 (1935). särsk. (†) i uttr. klaga sig rättslös l. beklaga sig (vara) rättslös, klaga resp. beklaga sig över att man icke får rättvisa skipad (gm rättegång) l. att man icke erhåller l. får åtnjuta sin rätt; äv. i uttr. klaga sig rättslös över ngn, klaga över att man icke får rättvisa skipad med avs. på ngn (gm rättegång). (Saken bör rannsakas, så) att skeperen motte vette, hvem hann schall tale till um sijnn betalning, och icke beclage sig vare rätlös. G1R 28: 502 (1558). Medh mindre så kan wara, at han hafwer orsaak sigh Rättelös at klaga, och kan bewijsa, at honom åth Tinget Rätten förwägras. Schmedeman Just. 136 (1614). Skall iagh då ingen rätt få opå Wivallius, så moste iagh klaga migh öfwer honom rättlöös. Schück Wivallius 1: 261 (i handl. fr. 1660). Justitien är så befrämmiatt, att ingen skall hafwa orsak sigh rättelöös till beklagha. HSH 31: 105 (1662).
-LÖSA, se A.
-LÖSHET~02, äv. ~20, r. l. f. (rätt- 17611877. rätts- 1842 osv.) [till -lös; jfr d. ret(s)løshed, t. rechtlosigkeit] egenskapen att vara rättslös o. d.
1) motsv. -lös 1, 2; äv. konkretare, om rättslöst tillstånd l. tillvägagångssätt o. d.; laglöshet; ofta svårt att skilja från 2. The vådelige fölgder, hvilka orättvisa och rättlöshet i et land nödvändigt med sig föra. 2RARP 21: Bil. 23 (1761); jfr 2. Dalin (1855). Beskow i 2SAH 38: 236 (1863; konkretare).
2) motsv. -lös 3. Boëthius Naturr. 176 (1799). Höglund Branting 1: 19 (1928).
Ssg: rättslöshets-tillstånd. till -löshet 1 o. 2. Naturtillståndet är .. ett tillstånd, der rättvisa ej kan regera; Ett Sjelfsvålds eller Rättlöshets tillstånd. Boëthius Naturr. 32 (1799); möjl. icke ssg. Järta 1: 76 (1815).
-MASKIN. (numera bl. tillf.) jfr -maskineri. Järta 2: 467 (1828).
-MASKINERI. om rättsväsen uppfattat ss. ett maskineri (se d. o. 2 a, b). VL 1908, nr 155, s. 3. GHT 1945, nr 52, s. 3.
-MAXIM. jfr -princip. 2VittAH 19: 273 (1850).
(1, 2, 4) -MEDEL. [jfr d. retsmiddel, t. rechtsmittel]
1) (i sht av lag föreskrivet) medel för rättsordningens upprätthållande l. för skydd av (rättsligt reglerade) rättigheter o. d. Schrevelius CivPr. 127 (1853). (Grotius) framställer .. kriget som ett yttersta rättsmedel. Landberg Fredsorg. 25 (1928).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; specialanv. av 1] jur. (av lagen anvisat förfarande som användes ss.) medel att få domstols (l. jurys) beslut underkastat ny prövning. Biberg 3: 460 (c. 1823). 1NJA 1950, s. 386.
Ssgr (jur., till -medel 2): rättsmedels-förfarande. förfarande bestående i (användning av) rättsmedel. Kallenberg CivPr. 1: 803 (1922).
-instans. instans till vilken mål hänvisats gm rättsmedelsförfarande. NordT 1885, s. 157. Minnesskr1734-Lag 1: 380 (1934).
-institut. jfr institut 2 slutet. Kallenberg CivPr. 1: 294 (1918).
-institution. jfr institution 3 b. Hernberg Rättsh. 507 (1922).
-process. jfr process 4 o. -medels-förfarande. Kallenberg CivPr. 1: 1127 (1926).
-system. om sammanfattningen av de till användande av rättsmedel hörande förfarandena o. institutionerna. BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 77. —
-MEDICIN. (i fackspr.) (läran om) läkarvetenskapens tillämpning inom rättsväsendet för utredande l. klargörande av rättsfrågor (t. ex. gm likbesiktning o. liköppning vid misstanke om icke naturlig död); äv. om den del av rättsvetenskapen som omfattar de medicinska författningarna o. deras tillämpning; jfr medicinal-lagfarenhet o. forensisk. Hygiea 1848, s. 257. Wernstedt (1951).
-MEDICINAL-VÄSEN(DE). (i fackspr.) om sammanfattningen av de inom rättsmedicinen värksamma institutionerna samt dessas värksamhet. FörhLäkS 1913, s. 428.
-MEDICINSK. [jfr -medicin] (i fackspr.) som tillhör l. gäller l. har avseende på rättsmedicin; jfr mediko-legal. Hygiea 1848, s. 257 (om praxis). (Medicinal-)styrelsens rättsmedicinska nämnd. SFS 1930, s. 1228.
-MEDIKER. (†) = -läkare. FinBiogrHb. 569 (1897).
-MEDIKUS. (i fackspr.) person som ägnar sig åt l. är specialist i rättsmedicin, rättsläkare. LundagKron. 2: 89 (1921; om professor i rättsmedicin).
(1) -MEDVETANDE~0200, n. [jfr t. rechtsbewusstsein] jfr medvetande, sbst. 2 a, 3, o. -känsla, -uppfattning. SvT 1852, nr 166, s. 3. De viktigaste rättsreglerna framställas såsom baserade på ”rättvisan” eller som uttryck för ”det allmänna rättsmedvetandet”. Olivecrona LagStat. 146 (1940).
(1) -MEDVETEN~020. medveten (se d. o. 1 a) om vad som är rätt l. om vad rätten kräver. SAOL (1950).
-MEKANISM. (mera tillf.) jfr mekanism 4 o. -maskineri. Biberg 3: 34 (c. 1823).
(4) -MINSKNING. (mera tillf.) minskning av medborgerliga rättigheter (i sht ss. påföljd för vissa brott). 2NF 24: 103 (1916).
(14) -MISSBRUK~02, äv. ~20. missbruk av rätt l. rättighet äv. = rättegångs-missbruk. Hernberg Rättsh. 515 (1922). SvD(A) 1959, nr 156, s. 22.
-MONUMENT. (mera tillf.) om rättsurkund; jfr monument 1. 2NF 14: 201 (1910).
-MORAL. [jfr d. retsmoral] moral som grundar sig på rätten l. är uttryck för en (rådande) rättsuppfattning; äv. om moralfilosofisk åskådning enligt vilken etikens uppgift endast är att fastställa allmängiltiga regler för människornas inbördes förhållanden (jfr -förbund 2). Lundagård 1920, nr 11, s. 6. SvUppslB (1935; om åskådning). En ständig underminering av rättsmoralen. SDS 1958, nr 66, s. 4.
-MORD. [jfr d. retsmord] (mindre br.) justitiemord. Hahnsson (1898). Cannelin (1939).
-MÅL. (rätte- 1527. rätts- 1901) [y. fsv. rätta mal] (numera bl. tillf.) rättegångsmål, rättssak. G1R 4: 288 (1527). Paulson Aristoph. 1: 123 (1901).
-NIT, n. (i sht i vitter stil) nit för rätten, rättsligt nit. Andersson MickelR 224 (1900).
(4) -NJUTNING. (numera mindre br.) jur. åtnjutande l. besittning av rättighet. Biberg 3: 312 (c. 1823). Kallenberg CivPr. 1: 920 (1924).
-NORM. [jfr t. rechtsnorm] norm i rättsligt avseende; jfr -regel. Biberg 1: 258 (c. 1820). Claëson 1: 29 (1857). Rättsnormen etablerar ett samband mellan rättsfaktum och rättsföljd. Olivecrona LagStat. 18 (1940).
(1, 2, 3) -NÄMND. (mera tillf.) nämnd med rättslig funktion; jfr nämnd 2 a. NLagberBetRättegOmbildn. 1: 34 (1884; om nämnd i underrätt). DN(B) 1957, nr 91, s. 2 (om tänkt nämnd för behandling av resningsansökningar).
-OBDUCENT. (i fackspr.) läkare som utför (l. har att utföra) rättsmedicinsk(a) obduktion(er); jfr -läkare. BetRättsmedOrdn. 119 (i handl. fr. 1910). Sjövall o. Höjer 232 (1929).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): rättsobducent-distrikt. jfr rättsläkar-distrikt. BetRättsmedOrdn. 21 (1913; i förslag).
-väsen(de). sammanfattande, om (den organisation som gäller) rättsobducenter o. deras värksamhet. BetRättsmedOrdn. 21 (1913).
-OBDUKTION. (mera tillf.) rättsmedicinsk obduktion. Östergren (1937).
-OBDUKTIONS-DISTRIKT. (numera bl. mera tillf.) = -obducent-distrikt. SvLäkT 1918, s. 667 (i förslag).
(4) -OBJEKT. [jfr t. rechtsobjekt] jur. föremål för rättighet. Boström 2: 417 (1859). NorstedtJurHb. 13 (1946).
-ODONTOLOG. [jfr nor. rettsodontolog] (i sht i fackspr.) jfr -odontologi. SvD(A) 1948, nr 317, s. 3.
-ODONTOLOGI. [jfr nor. rettsodontologi] (i sht i fackspr.) (läran om) odontologiens tillämpning inom rättsväsendet för utredande av rättsfrågor. OdontT 1946, s. 470.
-ODONTOLOGISK. [jfr nor. rettsodontologisk] (i sht i fackspr.) jfr -odontologi. SvD(A) 1948, nr 317, s. 14.
-OKUNNIG~020. (mindre br.) icke rättskunnig. Kallenberg CivPr. 2: 55, 69 (1927).
-OLIKHET~002, äv. ~200. olikhet (l. bristande jämlikhet) i rättsligt avseende. Bolin Statsl. 2: 111 (1871). 2NF 15: 1036 (1911).
-OMBUD~02, äv. ~20. ombud i rättslig(a) angelägenhet(er). Strindberg Brev 4: 208 (1884).
-OMRÅDE~020.
1) till 1, 2: område (se d. o. 2) som i rättsligt avseende bildar en enhet; område inom vilket en o. samma rättsordning gäller. (Smålands-)Lagens rättsområde var endast Tiohärad. Schück SvLitH 1: 145 (1886). 2NF (1916).
2) till 1, 2, motsv. område 3; särsk. om sammanfattningen av de rättsregler som kunna hänföras till ett o. samma ämne o. som utgöra en särskild del av rättsordningen; stundom äv. om det område i samhällslivet o. d. som rättsväsendet utgör. Järta 2: 336 (1824). De rättsområden, som bilda innehållet af 1734 års lagbok. Finland 88 (1893). LD 1958, nr 168, s. 2 (om rättsväsendets område).
3) (mera tillf.) till 4: rättssfär (se d. o. 2). Sjögren RättsstridForm. 140 (1894).
-ORDNING. [jfr t. rechtsordnung] (ordnat rättsligt skick som grundar sig på) sammanfattningen av de inom ett rättsområde (se d. o. 1) gällande rättsreglerna; äv. (särsk. i uttr. internationell rättsordning) om sammanfattningen av rättsregler gällande förhållandet mellan stater o. d.; jfr -skick. Boëthius Naturr. 95 (1799). Straffet är .. det svåraste och yttersta medel, hvilket statsmakten äger att begagna till rättsordningens uppehållande inom staten. Palmén JurHb. 42 (1859). Rättsordningen .. företedde (under 1600- o. 1700-talen) ett helt system af med hvarandra konkurrerande högre och lägre domstolar. Sthm 1: 245 (1897). Uti olika rättsordningar äro brotten lika vexlande som straffen. Thyrén StrafflRef. 1: 1 (1910). Den internationella rättsordningens utbyggande. VFl. 1933, s. 114.
-ORGAN. organ (se d. o. 4 b) inom rättsväsendet l. för rättskipning o. d. NordT 1892, s. 492.
-ORGANISATION. organisation på rättsväsendets område l. med rättsligt syfte o. d. UNT 1920, nr 7424, s. 3.
-ORGANISM. (numera bl. mera tillf.) om rättsstat l. rättsväsen uppfattad (uppfattat) ss. en organism (se d. o. 3). Biberg 1: 112 (c. 1814).
-OSÄKER~020. (mera tillf.) om område o. d.: som kännetecknas av brist på l. frånvaro av rättssäkerhet. SvMorgBl. 1898, nr 50, s. 3.
-OSÄKERHET~0102 l. ~0200. [jfr t. rechtsunsicherheit] osäkerhet i rättsligt hänseende; brist på l. frånvaro av rättssäkerhet. ProtLagär. 4/12 1873, s. 20. Faran av en hos medborgarna i gemen framkallad känsla av rättsosäkerhet är uppenbar. RiksdP 1953, 2 K nr 19, s. 75. —
-OVISSHET~002, äv. ~020 l. ~200, r. l. f. jur. ovisshet om vad som är (juridiskt) rätt (i ett rättsfall). 2NF 7: 1436 (1907).
(1) -PATOS. jfr -känsla. HT 1936, s. 398.
-PERSON.
1) [jfr t. rechtsperson, rättssubjekt l. dyl.] (numera föga br.) till 1, 2, om juridisk person (se d. o. 8). Biberg 3: 90 (c. 1823). Hernberg Rättsh. 5 (1922).
2) [jfr (ä.) d. retsperson, t. gerichtsperson] (numera bl. tillf.) till 3: person som tjänstgör inom rättsväsendet l. vid domstol o. d. VRP 1664, s. 189.
-PERSONLIGHET~0102 l. ~0200. [jfr t. rechtspersönlichkeit] jur. egenskap(en) att vara l. erkännas ss. juridisk person; jfr personlighet 1 b γ, -subjektivitet o. -person 1. BtRiksdP 1895, I. 1: nr 6, s. 123. 2NJA 1930, s. 139. jfr: I äldre tider .. (har man) varit böjd för att i en juridisk person se ett corpus mysticum, en verklig rättspersonlighet. 2NF 13: 307 (1910); jfr personlighet 1.
-PLIKT. [jfr t. rechtspflicht] (i fackspr., i sht jur.) gm rättsregel l. rättsregler ålagd plikt (att respektera annans rättigheter o. att icke hindra annan att fritt handla inom sin rättssfär); stundom äv. (filos.) allmännare, om moralisk plikt (gentemot andra); jfr dygd-plikt. LittT 1797, s. 134. NF (1890; äv. allmännare).
-PLÄGSED~02, äv. ~20. (numera bl. mera tillf.) = -sedvänja. Olivecrona LagbGift. 49 (1851).
(4) -POCKARE. (tillf.) om person som pockar på sin rätt. SvH 4: 156 (1904).
-POLITI. (†) om sammanfattningen av stadganden varigm sådana handlingar förbjudas som (utan att själva innebära egentlig rättskränkning) kunna leda till rättsbrott; jfr politi 2. Palmén JurHb. 53 (1859). Ahlman o. Forsman (1885).
-POLITIK. politik rörande rättsliga förhållanden; äv. om politik baserad på uppfattningen om vad som är juridiskt rätt. Spångberg StMän 1: 93 (1917).
-POLITISK. jfr -politik. Hernberg Rättsh. 336 (1922).
-POSITION. jur. = -läge. Kallenberg CivPr. 1: 505 (1922).
-POSITIVISM. [jfr t. rechtspositivismus] (i fackspr.) rättsfilosofisk åskådning enligt vilken faktiskt gällande rätt icke vilar på naturrätt. Minnesskr 1734-Lag 2: 574 (1934).
-PRAKTIK. (mera tillf.) = -praxis. HT 1930, s. 89.
-PRAXIS. [jfr d. retspraxis, t. rechtspraxis, gerichtspraxis] praxis som de rättskipande myndigheterna följa vid sina avgöranden (o. som utbildats vid sidan av (o. ss. komplement till) de lagstiftande myndigheternas påbud samt utgör en självständig rättskälla); jfr sedvane-rätt o. rättegångs-praxis. Fliesberg Handel. 95 (1891). Domare anses böra följa lag och rättspraxis. Ahlander JurVet. 23 (1950).
-PRINCIP. [jfr t. rechtsprinzip] rättslig princip (se d. o. 3, 4); särsk. dels om regel l. uppfattning o. d. som ingår ss. fast o. genomgående grundsats i en rättsordning o. som ligger till grund för utformningen o. tillämpningen av (andra) rättsregler, dels om princip som rätten utgör l. som grundar sig på rätt(en). Biberg 1: 2 (c. 1814). Statens själ är rättsprincipen. Larsson Id. 113 (1908). Ett exempel på, hur småstaternas representanter starkare än de övriga företrädde rättsprinciperna i folkförbundet. Höglund Branting 2: 382 (1929). Kravet på kustfiskevattnen såsom tillbehör till jorden föreslogs .. bli upphöjt till ledande rättsprincip i lagen. Hasslöf SvVästkustf. 456 (1949).
-PROBLEM. jfr -fråga. Biberg 2: 166 (c. 1820). BtRiksdP 1876, I. 1: nr 10, s. 23. —
-PROCEDUR. rättslig procedur. Hoppe (1892). Rig 1952, s. 3.
-PROCESS. (numera bl. tillf.) jfr process, sbst.1 4. RP 1: 93 (1628). Lamm i 3SAH 50: 373 (1940).
(1, 2, 4) -PRODUCERANDE, p. adj. jur. = -skapande, p. adj. Kallenberg CivPr. 2: 712 (1931; om värkan). Därs. 1144 (1935; om handling).
(1, 2, 4) -PRODUKTION. (mera tillf.) = -skapande, sbst. Kallenberg CivPr. 1: 86 (1917).
(1, 2, 4) -PRODUKTIV. jur. = -skapande, p. adj. 2NF 24: 100 (1916).
-PSYKIATER. (i fackspr.) jfr -psykiatri. SD(L) 1905, nr 81, s. 6.
-PSYKIATRI. (i fackspr.) (läran om) psykiatrins tillämpning inom rättsväsendet (i sht i fråga om psykopatologiska tillstånd hos tilltalade o. dessa tillstånds inflytande på brottets uppkomst o. på den kriminalpolitiska behandlingen av de tilltalade), forensisk psykiatri. Kinberg RättslFörf. 248 (1908).
-PSYKIATRIKER. (i fackspr.) = -psykiater. Östergren (1937).
-PSYKIATRISK. (i fackspr.) jfr -psykiatri. SvLäkT 1907, s. 193. Den rättspsykiatriska nämnden inom medicinalstyrelsen. Sjövall o. Höjer 26 (1929).
-PSYKOLOG. (i fackspr.) jfr -psykologi. Östergren (1937).
-PSYKOLOGI. (i fackspr.) (läran om) psykologiens tillämpning inom rättsväsendet (jfr -psykopatologi); äv. [jfr t. rechtspsychologie] om (den gren av rättsfilosofien som omfattar) läran om rättens psykologiska grundvalar. Kinberg LagSinnessj. 31 (1926). SvUppslB 23: 726 (1935).
-PSYKOLOGISK. (i fackspr.) jfr -psykologi. DN(A) 1920, nr 88, s. 7.
-PSYKOPATOLOGI. (i fackspr.) vetenskapen om de psykopatologiska faktorer som påvärka rättegångsproceduren o. de däri deltagande personernas handlingssätt. PsykPedUppslB 2146 (1946).
-PÅFÖLJD~02, äv. ~20. jur. jfr påföljd 3 o. -följd. Rydqvist SSL 4: 443 (1870). Kallenberg CivPr. 1: 889 (1924).
(4) -PÅSTÅENDE~0200. jur. jfr påstående 2 (o. 3) samt -anspråk. 2NF 28: 327 (1918).
(1, 2, 4) -REALISATION. (i fackspr.) förvärkligande av rätt (särsk. rättighet); jfr realisation 5. Biberg 3: 28 (c. 1823). Kallenberg CivPr. 1: 931 (1924).
(4) -REGALE. (†) regale (se d. o. 1) som innebär rättighet av ekonomisk natur (t. ex. danaarvsrätt, myntningsrätt) men icke utgör vare sig grundregale l. allmän inrättning av post- l. kontrollvärkets typ. Rabenius Kam. 128 (1825, 1832). Därs. 335.
-REGEL. [jfr t. rechtsregel] om var o. en av de regler som (uttrycka direktiv för mänskligt handlande med hänsyn till vad som är rätt ur juridisk synpunkt o. som) tillsammans utgöra (den för ett visst rättsområde gällande) rätten (se rätt, sbst.2 2). Boëthius Naturr. 32 (1799). Ahlander JurVet. 123 (1950).
-RELATION. (i fackspr.) = -förhållande 2. Bolin Statsl. 2: 235 (1871).
-REPRESENTANT.
1) till 1, 2, 3: representant för rättsväsendet. LD 1958, nr 51, s. 1.
2) till 4: representant för rättsinnehavare. SvGeogrÅb. 1946, s. 72.
(1) -RIDDARE. [efter t. rechtsritter, eg.: det rättas riddare] medlem av högre klass av riddare (se d. o. 2 a) i johannitorden. SvD(A) 1922, nr 89, s. 13.
-RÖTA, r. l. f. om (tendens till) uppluckring av rättsväsendet (bestående i slapphet l. försummelser l. rättskränkningar l. ovidkommande hänsyn från myndigheters sida vid behandlingen av rättsfall). Är rättsrötan ett hjärnspöke? Collinder (1951; boktitel).
Ssg: rättsröte-debatt. SDS 1958, nr 66, s. 4.
-SAK. [jfr d. retssag, t. rechtssache, gerichtssache]
1) (mera tillf.) till 1: sak l. företeelse som motiveras l. kräves av rättvisan l. rättskänslan. Han (ser) i socialismen icke blott en rättssak, utan ett den ekonomiska utvecklingens tvingande krav. Höglund Branting 1: 189 (1928).
2) till 1, 2 (o. 3): sak l. fråga som drages (l. är ägnad att dragas) inför dömande myndighet, rättegångssak, mål; äv. allmännare: rättslig fråga, rättsfråga; jfr -fall, -mål, -tvist, -ärende. BL 16: 235 (1849). (Sv.) Rättssaker .. (eng.) matters of law. Jungberg (1873). De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då mellan dem. 2Mos. 18: 16 (Bib. 1917).
(1, 3) -SAL. [jfr d. retssal, t. gerichtssaal] sal som användes för rättsförhandlingar; jfr -lokal. Backman Dickens Pickw. 1: 92 (1871). SFS 1942, s. 1727. jfr (med symbolisk innebörd): Lucas .. tjänstgjorde först som advokat i Paris, men lämnade efter julirevolutionen (1830) rättssalen och politiken. 2NF 16: 1207 (1912).
-SAMFUND~02, äv. ~20. jfr -samhälle. Nordström Samh. 1: 311 (1839). JämtlHärjedH 1: 505 (1948).
-SAMHÄLLE~020. samhälle som har l. sammanhålles gm en gemensam rättsordning l. som bildar en enhet i rättsligt avseende; oftast om sådant samhälle kännetecknat av medborgarnas av lag o. rätt garanterade (rättsjämlikhet,) personliga frihet o. rättssäkerhet; jfr -stat. Claëson 1: 145 (1857). (Dalarnas) bergslag lydde icke under de vanliga landstingen, utan hade särskilt bergsting, och utgjorde således ett rättssamhälle för sig. Reuterdahl SKH III. 1: 512 (1863). Rättsidéen, tänkt såsom ledande princip för fleres gemensama vilja, (ger enligt Herbart) upphof åt rättssystemet eller rättssamhället. Nyblæus Statsm. 138 (1882). Det är en av rättssamhällets grundpelare att varje meningsriktning skall ha rätt att komma till uttryck. SDS 1958, nr 66, s. 4.
-SAMLING. [jfr t. rechtssammlung] (numera bl. mera tillf.) konkret: (urkund innehållande) samling av rättsregler. Olivecrona LagbGift. 25 (1851).
(3) -SAMMANTRÄDE~1020. domstols sammanträde (för handläggning av rättegångsmål). SFS 1900, nr 76, s. 29.
-SANNING. (numera bl. mera tillf.) rättsregel l. rättssats betraktad ss. ett sant uttryck för vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt. LfF 1876, s. 200. Wisén i 3SAH 4: 227 (1889).
-SATS. [jfr t. rechtssatz] sats med rättslig innebörd; i sht (jur.) om (sats som uttrycker en) rättsregel. Biberg 2: 130 (c. 1820). Man vill .. göra gällande, att rättssatser alltid måste reglera förhållandet mellan olika rättssubjekt. SvRiksd. II. 14: 8 (1934). Ahlander JurVet. 78 (1950).
-SED. [jfr t. rechtssitte] = -sedvänja. Nordström Samh. 2: 572 (1840). Rig 1952, s. 13.
-SEDVANA~020. = -sedvänja. Reuterdahl SKH II. 1: 5 (1843). HT 1935, s. 433.
-SEDVÄNJA~020. (rätt- 19111923. rätts- 1869 osv.) sedvänja inom rättsväsendet, i sht inom rättskipningen; särsk. om (tillämpning av) rättsregel som (med stöd av prejudikat) uppkommit gm (domstols)praxis (vid sidan av lagstiftande myndighets påbud); jfr sedvane-rätt. LfF 1869, s. 8. Den tredje sången om Guðrún rör sig kring en sydeuropeisk rättssedvänja (gudsdomen med det kokande vattnet). Schück SvLitH 1: 24 (1885). Uppkommen praxis, vanligen stödd på eller af prejudikat, blir stadig, öfvergår till en verklig rättssedvänja och gifver sålunda upphof till sedvanerätt. Kallenberg CivPr. 1: 87 (1917). TurÅ 1941, s. 131.
-SFÄR.
1) (tillf.) till 1, 2, om område (se d. o. 2) tänkt ss. karakteriserat av dess rättsliga förhållanden; jfr -område 1. Ymer 1933, s. 194.
2) jur. till 4, om sammanfattningen av ett rättssubjekts juridiska rättigheter; äv. om sammanfattningen av en människas moraliska rättigheter. Biberg 1: 148 (c. 1820). Inom Staten kan den privata menniskan .. finna sig vara i besittning af 2:ne slags rättssphærer, af hvilka den ena omfattar, hvad hon får göra enligt Statens juridiska, och den andra hvad hon får göra enligt sin egen moraliska lag. Boström Lag 73 (1845). 1NJA 1947, s. 208.
-SIDA, r. l. f. (numera bl. tillf.) om ngts rättsliga sida l. aspekt. Biberg 2: 252 (c. 1820). AnderssonBrevväxl. 2: 107 (1850).
-SINNE. [jfr t. rechtssinn] sinne för vad som är (moraliskt) rätt, (naturlig) förmåga att skilja (moraliskt) rätt o. orätt; stundom äv. allmännare, övergående i bet.: rättsinnighet l. rättrådighet; jfr rättsinne. Tegnér (WB) 6: 265 (1829). (Hon) berättade hvad presten, som kände folket .. hade sagt om deras rättssinne och deras djupa känsla. Backman Reuter Lifv. 1: 135 (1870; lt. orig.: Ihrenhaftigkeit). Tanken på ett rättssinne konstruerat på samma sätt som smaksinnet. Holmberg Leopold 1: 118 (1953).
(1, 2, 4) -SITUATION. jur. = -läge. 2NF 7: 1436 (1907). SvRiksd. II. 14: 40 (1934).
-SKANDAL. skandal inom rättsväsendet; särsk. om rättsfall som (anses ha) handlagts av myndigheterna på ett skandalöst sätt. Moberg ÖvervÖverh. 25 (1953).
(1, 2, 4) -SKAPANDE, n. (mera tillf.) skapande av rätt (särsk. rättsnorm(er) o. d.); jfr -produktion. SvJuristT 1937, s. 406.
(1, 2, 4) -SKAPANDE, p. adj. jur. som skapar rätt (särsk. rättsnorm(er), stundom äv. rättsförhållande l. rättighet o. d.); äv. substantiverat; jfr -producerande. Claëson 1: 144 (1857; i n. sg. best., substantiverat). 2NF 24: 108 (1916).
(1, 2, 4) -SKAPELSE. (numera bl. mera tillf.) jfr -skapande, sbst.; äv. konkretare, om (nyskapad) rättsregel l. (nyskapat) rättssystem. Järta 1: 190 (1832). Sjögren RättsstrForm. 31 (1894).
-SKICK. rättsligt skick; rättsordning. Melin JesuL 4: 173 (1851). Fornv. 1926, s. 219.
-SKIPANDE, -SKIPARE, -SKIPNING, se A.
-SKOLA, r. l. f. [jfr t. rechtsschule]
1) (i skildring av ä. förh.) skola för undervisning i juridik. 2VittAH 19: 378 (1849).
2) ss. sammanfattande beteckning för anhängare av meningsriktning l. (grund)uppfattning inom rättsvetenskapen; särsk. [jfr t. die historische rechtsschule] (i fackspr.) i uttr. (den) historiska rättsskolan, om den av de tyska rättsvetenskapsmännen C. F. Eichhorn († 1854), F. K. v. Savigny († 1861) m. fl. företrädda rättshistoriska riktning som (med förkastande av naturrätten) lade särskild vikt vid rättsordningens utveckling ur folkanda, sedvanerätt o. rättskipning, (den) rättshistoriska skolan. Claëson 1: 135 (1857). 2SvUppslB (1952).
-SKRANKOR, pl. (mera tillf.) om de gränser som rättsordningen sätter för individens handlande; jfr -gräns. Bolin Statsl. 1: 365 (1870).
(1, 2, 4) -SKYDD. [jfr t. rechtsschutz] rättsligt skydd; skydd för rättighet l. rättigheter (garanterat av ett samhälles rättsordning o. upprätthållet gm dess rättsvårdande myndigheter); jfr -beskydd, -skygd. Forssell Stud. 1: 243 (1871, 1875). Den part, som inleder rättegång, käranden, riktar därmed till domstolen en anhållan om rättsskydd. 2NF 28: 326 (1918). TT 1941, IndEkon. s. 76.
Ssgr (i sht jur.): rättsskydds-anspråk. Hägerström ObjRätt. 138 (1917).
-behov. Hernberg Rättsh. 548 (1922).
-förfarande, n. förfarande med syfte att ge rättsskydd. Kallenberg CivPr. 1: 1227 (1926).
-grund, r. l. m. grund (se grund, sbst.1 III 1 d, 2) l. förutsättning för erhållande av (processuellt) rättsskydd. Kallenberg CivPr. 1: 911 (1924).
-procedur. jfr -skyddsförfarande. Kallenberg CivPr. 1: 930 (1924).
(1, 2, 4) -SKYDDAD, p. adj. som åtnjuter rättsskydd. Östergren (1937).
(1, 2, 4) -SKYDDANDE, p. adj. (rätt- 1850. rätts- 1870 osv.) som ger rättsskydd. Boström 3: 97 (1850; om stat).
(1, 2, 4) -SKYGD. (†) = -skydd. Biberg 1: 33 (c. 1814).
-SKYLDIGHET~002, äv. ~200. (i fackspr.) skyldighet som tillkommer ngn på grundval av vad som är rätt l. rättvist l. enligt gällande rättsordning; rättsligt reglerad skyldighet. Biberg 2: 323 (c. 1820). 2NF 12: 793 (1909).
-SKÄL. (numera bl. mera tillf.) skäl som bygger på rätt l. rättvisa l. lag o. rätt l. som åberopas ss. stöd för rättsenligheten av ngt; jfr -grund 2. Boëthius Naturr. 63 (1799). Beskow (1839) i 3SAH LIX. 3: 202. AB 1841, nr 59, s. 2.
-SOCIOLOGI. [jfr t. rechtssoziologie] (i fackspr.) gren av sociologien, som behandlar rättens sociala funktion o. de sociala förhållandenas invärkan på lagar o. rättsutveckling. SvUppslB 23: 726 (1935).
-SPRÅK. [jfr d. retssprog, t. rechtssprache, gerichtssprache]
1) om (national)språk som (inom ett flerspråkigt område) användes ss. officiellt språk inom rättsväsendet (i sht vid rättegångar). JämtlHärjedH 2: 328 (1945).
2) för lagar o. annan juridisk framställning kännetecknande språkbruk l. (språk)stil; juridiskt fackspråk; jfr lag-språk 1. 2NF 2: 939 (1904). (B. Wedbergs) åsikter om nödvändigheten av ett vårdat rättsspråk äro samlade i .. ”Lagstil”. HT 1945, s. 357. Innebörden av termerna ”gäld” och ”betalning” inom svenskt rättsspråk. 1NJA 1950, s. 422.
-SPÖRSMÅL~02, äv. ~20. [jfr d. retsspørgsmaal] jfr -fråga. Kallenberg CivPr. 1: 148 (1917). SvJuristT 1937, s. 86.
-STADGANDE, n. rättsligt stadgande; jfr -föreskrift. Wisén i 3SAH 4: 212 (1889).
-STAT. (rätt- 1928. rätts- 1835 osv.) [jfr t. rechtsstaat] om stat betraktad ss. en organiserad sammanslutning av människor vilken har l. sammanhålles gm en (med tvångsmakt upprätthållen) rättsordning (o. där den viktigaste statliga förvaltningsuppgiften är rättsvården); särsk. om sådan stat i vilken medborgarnas personliga frihet o. rättssäkerhet är garanterad av lag o. rätt (o. i vilken rättsjämlikhet råder); jfr -samhälle. (G. Mehring) indelar Staterna uti Rättsstater (Nomokratier) och Våldstater (Despotier). SvLittFT 1835, sp. 491. Med hänsyn till den industriella befolkningen uppställer näringsfriheten lika rätt för alla och uppfyller därmed rättsstatens princip. EkonS 2: 366 (1898). Endast långsamt blev det klart för den nya riksstyrelsen (efter reformationen), att den svenska staten måste övergå till att utöver rättsstatens ram bli en kulturstat. Minnesskr1734-Lag 1: 22 (1934). Ockupationsmakten (har) steg för steg förvandlat danska rättsstaten till en polisstat med höjdpunkt i undantagstillståndet. SvD(B) 1943, nr 266, s. 4.
Avledn.: rättsstatlig, adj. (mera tillf.) som kännetecknar l. har avseende på en rättsstat. UNT 1958, nr 54, s. 5.
-STATISTIK. (i fackspr.) statistik som avser rättsvård o. brottslighet. SvTidskr. 1871, s. 270. 2SvUppslB (1952).
-STATISTISK. (i fackspr.) jfr -statistik. SvStatskal. 1914, s. 123.
(14) -STRID. [jfr d. retsstrid, t. rechtsstreit] jfr -tvist. Biberg 2: 317 (c. 1820).
(1, 2, 4) -STRIDIG. (rätt- 17991957. rätts- 1799 osv.) [jfr d. retsstridig] i sht jur. som strider mot (all) rättsordning l. mot lag o. rätt l. kränker ngns rättighet; jfr -vidrig. Rättsstridigt tvång. Anarchie är det enda ovillkorligt eller utan undantag rättsstridiga tillståndet. Boëthius Naturr. 139 (1799). 2SvUppslB 24: 1111 (1952).
(1, 2, 4) -STRIDIGHET~002, äv. ~200. (rätt- 1923. rätts- 1845 osv.) [jfr d. retsstridighed o. -stridig] i sht jur. egenskapen att vara rättsstridig. Boström Lag 86 (1845).
Ssg: rättsstridighets-lära, r. l. f. jur. lära om rättsstridighet; särsk. i uttr. den nordiska rättsstridighetsläran [jfr nor. den nordiske retstridighetslære], om en av den danske juristen C. Goos († 1917) o. den norske juristen B. Getz († 1901) grundlagd lära enligt vilken frågan om handlingars rättsstridighet vid intressekollision skall avgöras gm uppskattning av betydelsen av de olika intressena. Lundstedt FörelObl. 2: 73 (1921). Den nordiska rättstridighetsläran. Dens. i TRetsvid. 1923, s. 83.
(2) -STUDIUM. [jfr d. retsstudium, t. rechtsstudium] (numera bl. mera tillf.) juridiskt studium. Rättsstudiet skall (enl. Schefferus' studieplan) omfatta så väl naturrätten .. som civilrätten. Annerstedt UUH II. 2: 160 (1909). DHammarskjöld i 3SAH LXIV. 1: 122 (1954; i pl.).
-STÅNDPUNKT~02, äv. ~20. ståndpunkt som ngn intager i rättsfråga l. under åberopande av rättvisans krav l. lag o. rätt. SvH IX. 1: 197 (1909). DHammarskjöld i 3SAH LXIV. 1: 137 (1954).
-STÄLLNING.
1) (tillf.) till 1, om ngns ställning ss. rättskipare. IllRelH 357 (1924).
2) till 1, 2, 4, om den ställning som ngn l. ngt har i rättsligt avseende; jfr -läge. Fahlbeck Ad. 1: 451 (1898). HT 1949, s. 81.
-STÖD. (numera bl. mera tillf.) rättsligt stöd; stöd av rätt l. rättvisa l. gällande rättsordning. Bolin Statsl. 1: 304 (1870). Wieselgren Bild. 83 (1889).
-SUBJEKT. [jfr t. rechtssubjekt] jur. (om fysisk l. juridisk person ss.) ägare av rättsförmåga. Biberg 1: 148 (c. 1820). Hedin Tal 1: 554 (1895). I vissa fall .. behandlar (rättsordningen) ännu ofödda såsom potentiella rättssubjekt. NorstedtJurHb. 14 (1946).
-SUBJEKTIVITET. [jfr t. rechtssubjektivität] jur. förmåga(n) l. egenskap(en) att vara rättssubjekt, rättsförmåga; ofta i fråga om juridisk person: juridisk personlighet. Hägerström StatRätt 229 (1904). Kallenberg CivPr. 1: 1036 (1924).
(1, 2, 4) -SYMBOL. symbol för rätt. Rig 1942, s. 83.
(1, 2, 4) -SYMBOLIK. rättslig symbolik; äv. konkretare, om till rättsväsendet hörande sedvänja l. sedvänjor med symbolisk innebörd. Hernberg Rättsh. 28 (1922). HT 1953, s. 219.
(1, 2, 4) -SYMBOLISK. jfr -symbolik. Rig 1952, s. 3.
-SYN. (mera tillf.) om åsikt om l. uppfattning av rättens natur o. uppgifter o. d.; jfr -uppfattning, -åsikt, -åskådning. DHammarskjöld i 3SAH LXIV. 1: 125 (1954).
-SYNPUNKT~02, äv. ~20. synpunkt som tar hänsyn till l. gäller rätt l. rättvisa l. lag o. rätt, rättslig synpunkt. BtRiksdP 1903, I. 1: nr 33 a, s. 141. HT 1952, s. 411.
-SYSTEM.
1) (numera bl. tillf.) om rättsfilosofiskt system. Biberg 2: 83 (c. 1820). ConvLex. 7: 1040 (1837).
2) system av rättsregler; rättsordning; stundom närmande sig l. övergående i bet.: rättsväsen. Nordström Samh. 1: II (1839). Genom den häfd, som .. bildades (på landskapstingen), upkom det rättssystem, hvilket sedermera sammanfördes i landskapslagarne. Svedelius Statsk. 1: 46 (1868). Jämtland (fann sig) snart väl till rätta i det svenska rättssystemet. SvJuristT 1937, s. 4.
3) (tillf.) om bärande idé i ett rättssystem (i bet. 2); jfr -princip. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 385 (1947).
(2) -SYSTEMATIK. (i fackspr.) om (vetenskapen om) rättsförhållandenas systematiska behandling o. rättsreglernas systematisering o. d. Minnesskr1734Lag 1: 406 (1934).
(2) -SYSTEMATISK. (i fackspr.) jfr -systematik. Minnesskr1734Lag 1: 404 (1934).
(1, 2, 4) -SÄKERHET~002, äv. ~200. [jfr t. rechtssicherheit] om den säkerhet (till liv, frihet o. egendom) o. det skydd av rättigheter som gm rättsordningen garanteras (inom ett samhälle) o. som upprätthålles gm i rättsordningen föreskrivna medel; jfr -trygghet. Biberg 1: 9 (c. 1814). SvD(A) 1933, nr 82, s. 4.
Ssgr: rättssäkerhets-garanti. garanti för upprätthållande l. åtnjutande av rättssäkerhet. SvJuristT 1937, s. 631.
-intresse. intresse (se d. o. 3) av upprätthållande o. åtnjutande av rättssäkerhet. Minnesskr1734Lag 2: 1051 (1934).
-krav. jfr -säkerhets-intresse. SvJuristT 1937, s. 623.
-tillstånd. tillstånd av rättssäkerhet. 2NF 16: 1237 (1912).
-SÖKANDE, sbst.1—2 o. p. adj., se A.
-TANKE. tanke om rätten l. om vad som är rätt (stundom uttryckt i en rättsregel); äv.: tanke l. föresats att handla enligt rättens bud l. att låta rätten reglera samhällsförhållanden o. d.; jfr -idé. Hägerström StatRätt 229 (1904). Germanska och romerska rättstankars inflytelse i de stater, som uppstodo på romarväldets ruiner. 2NF 9: 120 (1908). Minnesskr- 1734Lag 2: 1085 (1934; om rättstanke uttryckt í en rättsregel). Källorna synas alls icke tvinga till att betrakta Karl (XII) som en personifikation av den isolerade och sterila rättstanken. HT 1934, s. 400. De nordiska folken stå samlade omkring den nordiska rättstanken. SocDem. 1938, nr 93, s. 18.
-TEORI. [jfr t. rechtstheorie] teori om rättens väsen, funktioner, förutsättningar, ändamål o. d. Biberg 2: 150 (c. 1820). De nyaste tyska rätts- och statstheorierna. HJärta (1832) i HT 1915, s. 264. I modern rättsteori har .. den pedagogiska .. behandlingen (av den brottslige) alltmer kommit i förgrunden. TSvLärov. 1953, s. 757.
-TERM. term i rättsspråk (se d. o. 2), juridisk term. Biberg 1: 229 (c. 1820). Den gamla rättstermen övermage. Fatab. 1921, s. 99.
(1, 3) -TERMIN. [jfr t. gerichtstermin] (†) tingstermin. Backman Dickens Pickw. 2: 96 (1871).
-TERMINOLOGI. jfr -term. Kallenberg CivPr. 2: 769 (1933).
-TILLFÄLLE. (†) rättsfall. Reuterdahl InlTheol. 456 (1837).
-TILLSTÅND~02, äv. ~20. [jfr t. rechtszustand] rättsligt reglerat tillstånd (inom ett samhälle o. d.); tillstånd av rättssäkerhet; äv. om tillstånd med hänsyn till vilken rättsordning l. vilka rättsregler som är(o) gällande l. (allmännare) om tillstånd i rättsligt avseende (inom ett samhälle o. d.). Rättstilståndet fanns först blott i familjer. Höijer 4: 205 (1796). I Germaniska lagar voro skådespelare och legda kämpar ställda utom rättstillståndet. 2VittAH 19: 37 (1836, 1850). (Armfelt) skildrar .. i mörka färger rättstillståndet i ryska Finland. Tegnér Armfelt 3: 331 (1887). Det rättstillstånd, som egde bestånd före den nya G(iftermåls)B(alken)s ikraftträdande. Kallenberg CivPr. 1: 551 (1922). Olivecrona LagStat. 174 (1940).
(2) -TILLÄMPANDE~0200, p. adj. jur. jfr -tillämpning. 2NF 24: 107 (1916; om myndigheter).
(2) -TILLÄMPNING~020. jur. (myndighets, i sht domstols) tillämpning av rättsregler (på fastställda fakta l. föreliggande förhållanden); jfr -praxis o. rätt-skipning. Enligt gängse rättstillämpning. BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 82. (Resning i brottmål må beviljas) om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. SFS 1939, s. 806. Man förmenar .. att på lagstiftningens och rättstillämpningens område visat sig tendenser, som varslar om bristande rättssäkerhet. Nothin RegerRättssäk. 7 (1953).
(1, 2, 4) -TITEL. [jfr t. rechtstitel] jur. om rättsgrund (se d. o. 2) för (förvärv av) rättighet; ofta i fråga om (förvärv av) rätt att inneha en sak (jfr fång 9 b); särsk. i uttr. under en så l. så beskaffad rättstitel l. under den l. den rättstiteln o. d., med åberopande av en så l. så beskaffad rättstitel osv. LittT 1797, s. 134. Till rättigheters förvärfvande erfordras .. en rättstitel (titulus juris, laga fång), d. ä. en allmän eller speciel rättsgrund, som genom statens lag gör rättighetens förvärfvande möjligt. Boström 2: 418 (1859). Carlson Hist. 3: 289 (1874: innehaft sina gods under en osäker rättstitel). De personer, som efter en persons död under olika rättstitlar framträda med anspråk på hans tillgångar, hafva (osv.). Kallenberg CivPr. 1: 532 (1922).
(1, 3) -TJÄNARE. [jfr d. retstjener, t. gerichtsdiener] (i sht om äldre l. utländska förh.) om innehavare av lägre befattning inom rätts- l. polisväsendet; särsk. om vaktmästare vid domstol; jfr -betjänt. SvTyHlex. (1851). Dalin (1855; om vaktmästare vid domstol). Statliga rättstjänare .. läto förbrytare .. o. a. slita spö med blottade ryggar. ÅbSvUndH 23: 142 (1928; om förh. på 1600-talet). Han trodde .. att han var eftersatt av hemliga poliser, mystiska spioner, utskickade rättstjänare. Malmberg StyckVäg 215 (1950). Lidman Lågan 230 (1952; om ä. förh.).
(2) -TOLK. (i sht i vitter stil) person som tolkar rätten l. ägnar sig åt rättstolkning. Valerius 2: 180 (1848; om H. Järta). Forssell Hist. 1: 2 (1869; om lagman under medeltiden).
(2) -TOLKNING. abstr. o. konkretare: (ut)tolkning av (gällande) rätt. Kihlman Idyll 272 (1936; i pl.). HT 1947, s. 85.
-TOM, adj. (tillf.) som saknar rättsuppfattning l. rättskänsla o. d. Koch GudVV 2: 299 (1916).
-TRADITION. tradition på rättsväsendets område; oftast konkretare, om vad l. ngt (t. ex. rättssedvänja) som traderats inom detta område. Enligt de feodala rättstraditionerna existerade .. bland de lifegne .. en fullkomlig egendomssamfällighet. Olivecrona LagbGift. 57 (1851). Kristna drag i svensk rättstradition. TSvLärov. 1945, s. 33.
(2) -TROTS. (mera tillf.) trots mot lag o. rätt. Hernberg Förbudsd. 41 (1921).
(2) -TROTSANDE, p. adj. (mera tillf.) som trotsar lag o. rätt. Tidehvarfvets .. rättstrotsande lynne. Hildebrand Medelt. 1: 615 (1884).
-TRYGGANDE, p. adj. (mera tillf.) = -betryggande; särsk.: betryggande i rättsligt avseende. Hernberg Rättsh. 54 (1922).
-TRYGGHET~02, äv. ~20. trygghet i rättsligt avseende; gm rättsväsendet skapad trygghet; jfr -säkerhet. SDS 1888, nr 584, s. 3. Rättstryggheten ställer på växeln stränga formkrav. Hernberg Rättsh. 386 (1922). TSvLärov. 1942, s. 188.
(14) -TRÄTA, r. l. f. (numera bl. tillf.) jfr -tvist. Biberg 2: 212 (c. 1820).
(14) -TVIST. tvist (mellan två parter) rörande rättslig fråga; ofta om sådan tvist ss. föremål för domstols avgörande l. om rättegång(smål) som gäller sådan tvist. Vid afgörandet af ifrågavarande rättstvist i Högsta Domstolen. SvT 1852, nr 211, s. 3. Om en Person .. påstår sig hafva en rättighet, hvilken en annan antingen alldeles icke eller icke helt och hållet vill erkänna, så äger dem emellan en Rättstvist rum. Schrevelius CivPr. 1 (1853). I stadgarna för åtskilliga gillen (var) en skyldighet inryckt att vid rättstvister påkalla åldermannens medling. Nilsson FestdVard. 75 (1925). Ju fler intressekonflikter, som överföras till rättstvister, ju mer den internationella rätten kodifieras, desto lättare för den internationella domstolen att avdöma en tvist. Granfelt Samh. 235 (1937).
(13) -TVÅNG. [jfr mlt. rechtes dwanc, t. rechtszwang] (numera i sht i fackspr.) (rättsligt reglerat) tvång som utövas av rättsvårdande myndighet. (Han) beclagade sich, huruledes att han igenom rettz twångh her ehr bliffuin nödget och tuinget at betale en Wiborgz borgere .. enn summa penger. 2SthmTb. 4: 81 (1570); möjl. icke ssg. Järta 2: 466 (1828). Kallenberg CivPr. 1: 1104 (1926).
-UNDERSÖKNING~0020. undersökning av rättsliga förhållanden o. d.; särsk.: av rättsvårdande myndighet föranstaltad o. företagen undersökning. Wikforss 2: 377 (1804). Almqvist .. undandrog sig en grundlig rättsundersökning. Lysander Almqvist 166 (1878).
-UPPFATTNING~020. uppfattning om rättens natur (o. uppgifter) l. (vanl.) om vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt l. om vad rätten kräver o. d.; jfr -känsla, -syn, -åsikt, -åskådning. Bolin Statsl. 2: 186 (1871). Sjögren RättsstrForm. 12 (1894). Arv 1951, s. 56.
-UPPTECKNING~020. abstr. o. (vanl.) konkret: uppteckning av rättsregel l. rättsregler; i sht om sådan uppteckning från äldre tid. 2NF 9: 1052 (1908; konkret).
-URKUND~02, äv. ~20. [jfr t. rechtsurkunde, gerichtsurkunde] urkund med rättsligt innehåll; särsk. dels (jur.) om urkund som kan (l. upprättats för att) användas ss. rättsligt bevismedel, dels om rättsuppteckning o. d. Rydqvist SSL 5: 49 (1874). 2NF (1916).
-UTSAGA~020. utsaga som har avseende på l. samband med rättskipning; särsk. (i fråga om medeltida förh.) om lagsaga (se d. o. 1). Tholander Ordl. (c. 1875). 2NF 15: 1017 (1911).
-UTVECKLANDE~0200, p. adj. (mera tillf.) jfr -utveckling. Domargärningens rättsbildande och rättsutvecklande betydelse. 2NF 34: 925 (1923).
-UTVECKLING~020. utveckling på rättens l. rättsväsendets område l. i rättsligt avseende. Olivecrona LagbGift. 47 (1851). Rättsutvecklingen på det processuella området. Kallenberg CivPr. 2: 57 (1927).
(1, 2, 4) -UTÖVNING~020. [jfr t. rechtsausübung] utövande av rättsliga funktioner l. av en rättighet; äv. om myndighet (se d. o. 2) att utöva rättsliga funktioner. I .. konflikter (mellan regenten o. folket blir) den afgörande, som innehar den högsta rättsutöfningen i staten. Bolin Statsl. 2: 206 (1871). Ett af den absoluta rättigheten såsom sådan härflytande, mot hvar och en riktadt privaträttsligt anspråk på afhållsamhet från störande ingrepp i rättsutöfningen. Kallenberg CivPr. 1: 920 (1924). (Konungen) befallde .. länsmannen .. att förmå borgmästare och råd att infinna sig på rådhuset och återupptaga rättsutövningen. HallHist. 752 (1954).
-VANA. jfr -sedvänja. Järta 1: 188 (1832). 1NJA 1951, s. 782.
-VERKAN, -VERKANDE, -VERKNING, se -värkan osv. —
-VETENSKAP~002, äv. ~200. [jfr t. rechtswissenschaft] vetenskap som har till föremål (gestaltningen o. den historiska utvecklingen av) rätten (se rätt, sbst.2 2) o. dess tillämpning; särsk. om vetenskapen om positiv rätt; juridik, jurisprudens; jfr -lära. SC 1: 846 (1821). Rättsvetenskapen har .. främst att besvara frågan: hvad är rätt i en viss stat? Palmén JurHb. 17 (1859). Ahnfelt Et. 1: 34 (1890; sammanfattande om rättsfilosofi, rättshistoria o. rättsdogmatik). BonnierKL (1926; om vetenskapen om positiv rätt). Den positiva rättsvetenskapens problemställningar. 2SvUppslB 24: 1103 (1952).
-VETENSKAPARE~00200. [jfr -vetenskap] (vard.) rättsvetenskapsman. SvD(B) 1950, nr 314, s. 2.
-VETENSKAPLIG~0020. [jfr t. rechtswissenschaftlich] jfr -vetenskap. Carlson Hist. 5: 300 (1879; om skrifter).
-VETENSKAPS-MAN, m.||ig. person som sysslar med l. är kännare av rättsvetenskapen. Östergren (1937). Ahlander JurVet. 17 (1950).
(1, 2, 4) -VIDRIG. [jfr t. rechtswidrig] = -stridig. Biberg 3: 8 (c. 1823). Ahnlund AOxenstierna 280 (1940).
Avledn.: rättsvidrighet, r. l. f. [jfr t. rechtswidrigkeit] äv. konkretare, om ngt rättsstridigt. Biberg 2: 227 (c. 1820). Tiden 1848, nr 272, s. 4 (konkretare).
-VILLFARELSE~0200. [jfr d. retsvildfarelse] villfarelse l. misstag i rättsligt avseende; särsk. jur. om (rättskränkning på grund av) okunnighet l. missförstånd beträffande en rättsregels existens o. innebörd. SvD 1899, nr 245 A, s. 1. NorstedtJurHb. 809 (1946).
(1, 2, 4) -VIOLATION. (†) = -kränkning. Biberg 1: 43 (c. 1814). Hygiea 1854, s. 259.
-VISHET. (†) vishet i rättsligt avseende. ASScF 11: Minnestal 1: 24 (1880).
-VISSHET~02, äv. ~20. jur. (i sht gm domstolsutslag o. d. åstadkommen) visshet om vad som är l. gäller för att vara (juridiskt) rätt (i ett rättsfall). Kallenberg CivPr. 1: 8 (1917). Därs. 856 (1924).
(1, 3) -VITTNE. [jfr d. retsvidne] jur. vittne vid rättegång med uppgift att iakttaga o. sedan bestyrka vad som förekommit vid rättegångstillfället. NordT 1885, s. 154. Kallenberg CivPr. 1: 159 (1917).
(1 p α) -VRÄNGARE. (mera tillf.) person som vränger rätten. ÅbSvUndH 23: 68 (1928).
(1, 2, 4) -VÅDA. jur. risk för rättskränkning. Hahnsson (1898). Hernberg Rättsh. 266 (1922).
-VÅRD. [jfr t. rechtspflege] om (i sht myndigheters) värksamhet för rättsordningens upprätthållande o. utveckling, rättsreglers efterlevnad o. d.; jfr rätt-skipning. Frivillig rättsvård [jfr lat. jurisdictio voluntaria] (jur.), om den del av den civila rättsvården som icke utgöres av civilprocess (o. som omfattar ärenden rörande lagfart, inteckning, registrering, bevakning av testamenten, förmynderskap m. m.). Palmén JurHb. 27 (1859). Kallenberg CivPr. 1: 2 (1917). Moberg GRik. 129 (1953).
-VÅRDANDE, p. adj. (rätt- 1688. rätts- 1859 osv.) som ägnar sig åt rättsvård; äv. om värksamhet o. d.: som består i rättsvård l. gagnar rättsvården. FörarbSvLag 1: 32 (1688). SkånD(B) 1957, nr 279, s. 5 (om värksamhet).
-VÅRDARE. person (befattningshavare) som ägnar sig (l. har att ägna sig) åt rättsvård. SvAlm. 1891, s. 45 (om tsaren).
-VÄG. [jfr t. rechtsweg] i sg. best. i adverbiell anv., i sht förr äv. i uttr. i l. på rättsväg, på rättslig väg, gm l. medelst rättsliga åtgärder l. rättsligt förfarande l. rättegång; jfr rättegångs-väg 1 a. Att i rättsväg afgöra saken. Höijer Thukyd. 1: 580 (1831). Strindberg Dam. 114 (1898: på rättsväg). Östergren (cit. fr. 1921: rättsvägen).
(1, 3) -VÄGRAN. [jfr t. rechtsweigerung] jur. vägran att åtlyda domstols föreläggande. 3NF 7: 1081 (1927).
-VÄRDE. särsk. (†): värde som tillkommer individ ss. rättssubjekt. Biberg 2: 259 (c. 1820).
-VÄRKAN. i sht jur. värkan i rättsligt avseende; rättsföljd, i sht sådan rättsföljd som rättssubjekt själv åsyftar l. åsyftat med rättshandling (se d. o. 2); äv. om rättskraft l. rättslig giltighet (hos skriftlig handling o. d.). Boëthius Naturr. 60 (1799). Frågan om Contractets rättsverkan. Nordström Samh. 2: 666 (1840). Genom blotta häfdandet .. (uppstår) icke annan civil rättsverkan, än att både mannen och qvinnan kunna påyrka äktenskapets fullbordande. Olivecrona MakGift. 168 (1859). (Det) yppade sig delade meningar angående äldre kartors rättsverkan. SvLantmät. 2: 215 (1928). (När) tvist uppstår om patents rättsverkan, får tvisten dras inför domstol. TT 1944, s. 1511.
(1, 2, 4) -VÄRKANDE, p. adj. jur. = -grundande. Kallenberg CivPr. 2: 16 (1927).
-VÄRKNING. [jfr d. retsvirkning, t. rechtswirkung] i sht jur. = -värkan; nästan bl. i pl. Nyström Svedelius 1: 252 (1887). Äktenskaps rättsverkningar inträda .. i regel med vigseln. Flodström SvFolk 510 (1918).
-VÄRN. värn för rättsordningen; särsk. i benämningen (Föreningen) Rättsvärnet, om en förening med syfte att värka för rättssäkerhet samt beivrande av rättskränkningar från myndigheters sida o. d. Föreningen Rättsvärnet vill söka motverka uppluckring av vårt rättsväsen. Rättsvärnet 1 (1953).
-VÄSEN, äv. -VÄSENDE.
1) (numera bl. tillf.) filos. (ss. mer l. mindre personligt tänkt, förnuftigt) väsen som realiserar l. upprätthåller en rättsordning; jfr -organism. Statssystemet och statssystemernas system eller menskligheten (äro) rättsväsenden likasåväl som staten sjelf och hans offentliga organer såsom sådana. Boström Statsl. 12 (1859).
2) [jfr d. retsvæsen] om sammanfattningen av allt som (särsk. inom ett land) hör till rättsordning o. rättskipning o. d.; äv. närmande sig l. övergående i bet.: rättskipning; jfr justitie-väsende. Ahlman (1872). Karlin KultM 1888, s. 17. För rättsväsendets särskilda behof i handelssaker finnas handelsdomstolar. EkonS 2: 475 (1899). Måtte hovrätten (för Övre Norrland) .. bliva till gagn och heder för Sverige och svenskt rättsväsen. SvJuristT 1937, s. 2.
-ÅSIKT~02, äv. ~20. [jfr t. rechtsansicht] (numera bl. tillf.) jfr -uppfattning. Nordström Samh. 2: 420 (1840). Claëson 1: 30 (1857). Finland 116 (1893).
-ÅSKÅDNING~020. [jfr t. rechtsanschauung] jfr -uppfattning. Tegnér SprMakt 5 (1880). HT 1927, s. 368. -ÅTGÄRD~02, äv. ~20. åtgärd av rättslig natur l. med rättslig innebörd; jfr -handling 1. IllSvH 6: 75 (1881).
(4) -ÄGANDE, p. adj. (rätt- 17561918. rätts- 1713 osv.) jur. som är innehavare av l. äger rättighet (till ngt); ofta i substantivisk anv.; ngn gg äv. i utvidgad anv., om fordringsbevis o. d.: som styrker innehav av (o. därmed ger innehavaren) rättighet. Försmädelse emot drotningen, eller rättsägande til riket. FörarbSvLag 5: 289 (1713). PH 6: 4198 (1756; i utvidgad anv.). Av .. rättägande framställt betalnings- eller förmånsrättsanspråk. SFS 1915, s. 973.
(4) -ÄGARE. jur. jfr -ägande o. -innehavare. Reuterdahl SKH III. 1: 460 (1863). Kallenberg CivPr. 1: 367 (1918). SFS 1950, s. 1226.
-ÄLSKANDE, p. adj. (rätt- 16011904. rätts- 1905 osv.) (numera i sht i vitter stil) som älskar l. önskar att upprätthålla o. främja rätten l. det rätta; jfr -kär. SvTr. V. 1: 118 (1601). TSvLärov. 1941, s. 222.
(13) -ÄMBETSMAN. [jfr t. rechtsbeamte(r)] (†) ämbetsman inom rättsväsendet. SvLittFT 1836, s. 599.
(1, 2, 4) -ÄNDRING. ändring l. förändring i rättsligt avseende; ändring av rättsförhållande (se d. o. 1, 2). Charpentier Sytn. 45 (1896). Kallenberg CivPr. 1: 882 (1924).
(13) -ÄRENDE. ärende l. angelägenhet l. fråga som (är av beskaffenhet att böra) behandlas av domstol l. som avser rättsliga förhållanden o. d. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 28, s. 9. 1NJA 1874, s. 329. särsk. (numera mindre br.) jur. rättshandling (se d. o. 2). Schrevelius CivR 2: 90 (1847). SvJuristT 1937, s. 662.
-ÖGON, pl. (†) i uttr. i rättsögon, från rättslig synpunkt. Biberg 1: 57 (c. 1814).
(4) -ÖVERFLYTTNING ~0020. jur. = -överföring. Hernberg Rättsh. 28 (1922).
(4) -ÖVERFÖRING~0020. jur. överföring av rättighet (från ett rättssubjekt till ett annat). Hernberg Rättsh. 249 (1922).
(1, 2, 4) -ÖVERGREPP~002, äv. ~200. jfr -kränkning. HT 1951, s. 370.
-ÖVERTRÄDARE~00200. (mera tillf.) jfr -överträdelse. 2VittAH XXXI. 11: 4, s. 18 (1885, 1888).
-ÖVERTRÄDELSE~00200. (mera tillf.) överträdelse av rättens bud l. regler; jfr -brott. Bolin Statsl. 1: 383 (1870).
-ÖVERTYGELSE. [jfr t. rechtsüberzeugung] övertygelse om vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt. Schrevelius CivR 3: 22 (1849). NordT 1883, s. 398.
Spoiler title