SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1960  
4, sbst.3, r. l. f. l. m. (G1R 2: 216 (1525) osv.) l. n. (UpplDomb. 1: 89 (1632) osv.); best. -n, stundom -en, ss. n. -et, äv. -t; pl. -r (G1R 7: 160 (1530) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter) -ar (G1R 24: 567 (1554), Schulze BöndSvFinl. 49 (1935)) l. (numera knappast br.) -er (G1R 26: 569 (1556), FinBiogrHb. 186 (1896)) ((†) =, HSH 39: 106 (c. 1595), Cavallin Herdam. 4: 64 (cit. fr. 1739)); förr äv. RÅD, sbst.1, f. l. m. (UpplDomb. 5: 111 (1584)) l. n. (BtFinlH 4: 360 (1568: szochennrådet, sg. best.)); best. (ss. n.) -et.
Ordformer
(ra 1556. raa 1525. rad 1737. ro (roo) 15331554. rå (rh-, -åh, -åå) 1530 osv. råd 1568 (: szochennrådet, sg. best.)1584)
Etymologi
[fsv. ra; jfr dan. o. nor. rå, isl. ; etymologiskt identiskt med RÅ, sbst.2 — Jfr RÅDA, v.2]
1) märke av ngt slag, t. ex. stenröse l. fast naturföremål l. uthuggning l. upptrampad gång l. stängsel o. dyl. l. (urspr. o. eg.) stång l. påle o. d. som användes för att utmärka en gräns mellan mark- l. sjöområden (i sht mellan jordegendomar), gräns- l. skiljemärke, råmärke (se d. o. 1); ofta mer l. mindre klart metonymiskt för: rågång, gränslinje, gräns (o. i denna anv. utan bestämd avgränsning från 2); jfr 4. For:ne ioordt .. in öffuer dalssenghena saa langdt som raan och staffwen tiilsægher. G1R 2: 216 (1525). Then Råå benämpd Landzryggen, som gamble män säije, Rysseland och Östrebottnen åttskilie skall. Därs. 17: 179 (1545). At med rå, rör och stängsel inhägna de urfjellar, utjordar m. m. som kunna vara Prästebord tilhörige. Wallquist EcclSaml. 5—8: 255 (1794). Hernberg Rättsh. 70 (1922). — jfr BOLSTADA-, DELDA-, HUVUD-, HÄRADS-, HÖRN-, KNÄ-, KORS-, LANDS-, LANDSKAPS-, MEDEL-, MELLAN-, RING-, SOCKEN-, STADS-, STEN-, TOMT-, ÅKER-RÅ m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. rätt l. laga l. lagsatt rå o. d., om lagligt o. giltigt l. officiellt fastställt råmärke. BtFinlH 3: 24 (1533: rette roor). Lagsatte Råar. VetAH 1758, s. 109. I äldre tider, då bya-ägor ännu ej voro med laga råer omgifna. Calonius 3: 104 (c. 1795). De vittnade .. att de hört av sina föräldrar, att rätt rå vore Råhällan på Rutviksskogen. NorrbHembSkr. 1: 76 (1928; om förh. 1596).
β) (†) femsatt l. femstenad rå, råmärke som utgöres av fem stenar, korsrör, femstenarör. Att Rågaten lop ifrån den fämsatte Råen .. op i skogen. Brahe Tideb. 131 (1619). Fämstenade Råå. Raam Åkerm. 79 (1670). — jfr FEMSTENA-RÅ.
γ) i uttr. som beteckna uppsättande l. utplacerande av råmärke l. (oeg.) uppdragande av gräns, t. ex. sätta l. lägga l. upprätta rå(r), förr äv. omlägga ngt med rår; jfr 2. G1R 24: 567 (1554: leggia roar). Th[et] änge styche, som happestaborne ij spångeby tegh Bruketh haffue, och th[er] skall wara m[edh] krokoth rår omlagdtt. UpplDomb. 2: 81 (1579). Därs. 5: 111 (1584: satt). Wid åhr 1633. blefwo bemälte Rå och skilnad (mellan Uppland o. Södermanland) å nyo vprättade. Peringskiöld MonUpl. 7 (1710). Jakob kan få lägga rån där han vill. Topelius Sommarsjö 1: 140 (1897).
δ) (i sht i skildring av ä. förh.) i uttr. som beteckna att ngn (i ond avsikt) flyttar råmärke(n) l. stängsel l. dyl. som utgör gränsskillnad o. därmed åstadkommer en gränsförskjutning (i sht till egen fördel) l. att ngn förstör råmärke(n) osv., t. ex. bryta rå, förr äv. tränga ngn från hans rå l. rår l. driva tillbaka rårna o. d.; jfr 2. G1R 7: 114 (1530). Drijff icke tilbaka the gamla rår. SalOrdspr. 23: 10 (öv. 1536; Bib. 1917: Flytta icke ett gammalt råmärke). Förschrifft för två bönder .. till Göstaff Olsson, att han icke trenger them ifrå sin rätte råå. G1R 24: 522 (1553); jfr α. Stenbyfolket bryter rå och hägn. Koch GudVV 1: 15 (1916).
b) (i sht i vitter stil) i pl., med tanke väsentligen på det område som begränsas av vissa gränsmärken l. gränslinjer; särsk. i uttr. inom l. innanför (förr äv. innan) l. utom ngns l. ngts rår, inom resp. utanför gränserna för ngns ägor resp. ngts gränser l. området för ngt; jfr 2 c. Urbyssmä[n] fiike och fare them (dvs. vissa ängar) inna[n] för theris råar. Teitt Klag. 148 (1557). Innen stadzens råer. PrivSvStäd. 3: 118 (1569). De delar af landets största insjöar, som äro utom jordlägenheternes råer belägna. FFS 1865, nr 41, s. 2. (Socknars o. byars) obygder, som lågo inom råerna. NF 1: 491 (1875).
2) gräns l. gränslinje mellan mark- l. sjöområden, som är utmärkt med rå l. rår (i bet. 1), rågång; äv. allmännare: gräns, gränslinje; numera i sht om ägogräns; jfr 1 o. 4. G1R 7: 160 (1530). Effter Rååen Byerna emellan, är owiss derföre förskickades hele Tolften dij opp till att gåå Råå dem emellan. ÅngermDomb. 5/8 1646, fol. 18. Klippan .. kallades Råmärket, för det att der var rån eller gränsen mellan två byars område. Topelius Läsn. 2: 43 (1866). Till sin nordvästra hälft anses 1323 års gräns (mot Ryssland) ha sammanfallit med den gamla rån mellan tavasternas och karelarnas nordliga utmarker. KyrkohÅ 1929, s. 224. — jfr BY-, HÄRADS-, LANDS-, LANDSKAPS-, RIKS-, SOCKEN-, TOMT-, ÅKER-RÅ m. fl. — särsk.
a) i uttr. som beteckna utstakande l. fastställande av gräns (o. dess utmärkande med råmärken l. på annat sätt), t. ex. gå upp l. uppgå l. utstaka (i sht förr äv. ) ; förr äv. obegången rå, icke uppgången l. fastställd rågång l. gränslinje. Rysserne rope och seije ingen hafwe skuld till dee obegågne råår, att det icke är alt fulbordadt. RA I. 4: 923 (1597). Att gåå Råå. ÅngermDomb. 5/8 1646, fol. 18. Att utstaka råer. FinBiogrHb. 186 (1896). Rået mellan Åsviken och Kväggestorp blev uppgånget .. av befallningsmannen Johan Norin (m. fl.). Petersson KexsundSl. 111 (1913; om förh. 1681). Innan lägenheternas rår äro å marken utstakade och rörlagda. FFS 1922, s. 700.
b) (i sht i vissa trakter) i uttr. som beteckna att olika områden o. d. gränsa intill varandra, t. ex. ngt ligger l. är beläget i rå med ngt; två områden o. d. ligga rå i rå l. rå om rå; lägga ngt i rå med ngt, så att det kommer att gränsa till ngt. (Till lägenheterna hörande) ägor må (vid skifte) läggas i rå med hvarandra. SPF 1848, s. 165. Garfveriet, som är väl beläget tätt invid Nätraån i folkrik trakt i rå med Bjästa by i närheten af Nätra kyrka. SundsvP 1886, nr 31, s. 1. Skogarne lågo rå om rå. Samzelius Fänr. 20 (1899). Ägorna lågo rå i rå. Slotte Solskensf. 129 (1923). Bo rå i rå. IllSvOrdb. 1286 (1955).
c) (i vitter stil) med tanke väsentligen på det område som begränsas av en viss gränslinje l. området för ngt l. ngns l. ngts ägor l. mark o. d.; särsk. i uttr. inom ngts rå, inom ngts gränser l. ”hank o. stör”; jfr 1 b, 3. Om nu inom Stadzens Rå ey finnes någre Lösöron, utan (osv.). Schmedeman Just. 987 (1686). Ytter-Refs strömnacke inom Iemtlands rå. NorrlS 1—6: 105 (1799). Den, som vandrat i ödemark långt borta från stadens rå. Lundh ValkNäve 74 (1924). Ryssån, som faller ut i Siljan inom Sollerö rå. Gruddbo 24 (1938).
d) om ett mer l. mindre brett område l. om en bred uthuggning o. d. som bildar en gräns, gränsgata, rågång o. d. Genom skogen (mellan Finland o. Norge) måste en ny 12 alnar bred rå upphuggas. PT 1896, nr 178, s. 3. Solen .. kikade leende ned genom råets långa glänta på den ännu sovande byn. Väring Frost. 163 (1926). — jfr GRÄNS-RÅ.
3) (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl., med anslutning väsentligen till 2: gräns (se d. o. 2), gräns- l. skiljelinje; (ngts) yttersta gräns l. ”kant” l. ”rand” o. d.; särsk. i uttr. inom ngts rå, inom gränserna för ngt; jfr 4 c. Hvad är, som gör .. / At all ting blir innom sin rå och rand? Fabricius Amar. 17 (c. 1740). Rån mellan uppenbart och förborgat. Ekelund Sillanpää Ängl. 175 (1925). — särsk. (†) i uttr. sätta rår för ngt, sätta gräns(er) för ngt (se GRÄNS 2 c α). Du som .. / .. satte wisse Råår för Haffzens buldrand' Wågar. Wexionius Sinn. 3: D 1 b (1684).
4) [fsv. ra ok rör; jfr d. rå og rør] i förb. rå och rör, förr äv. rö. — Anm. Urspr. betecknade de båda lederna i förb. två skilda typer av gränsmärken (stång resp. stenröse l. dyl.); numera bildar förb. ett enhetligt begrepp.
a) råmärke (se d. o. 1); företrädesvis om ett (i sht mellan jordegendomar) för gränsmarkering särskilt utplacerat råmärke, motsatt: fast gränsmärke; äv. mer l. mindre klart metonymiskt för: rågång, gränslinje, gräns; i eg. anv. numera i sht i fråga om ä. förh. The .. besågho stadzens råår och röör. som woro, först Store lötestenen rett Österuth frå domkyrken, Then andra råån til itt högt bergh benempdt Korolabergh rett österuth frå Lötestenen (osv.). G1R 7: 160 (1530). At .. (huvudrår) äro och böra vara Rå och Rör, sådane som fem stenar äro, fyra utan och en innan. LandtmFörordn. 13 (1765). Palmén JurHb. 153 (1859). SoS 1910, s. 100. — särsk.
α) i uttr. som beteckna uppsättande l. utplacerande av råmärke(n) l. utstakande av gräns(er) l. rågång(ar) l. ngts avgränsande med råmärke(n) o. d., t. ex. lägga l. sätta l. uppsätta l. nedsätta rå och rör, förr äv. avvittra ngt från ngt l. omlägga l. områa l. begripa ngt med rå och rör. (Konung Emund) lagde med the Danska, råå och röör emellen Scåne och Swerige. OPetri Kr. 53 (c. 1540). Kÿrkiones egen K rkeualdh, .. områåat mäd 5. Råå och Röör. HammarbyKInvent. 1621. Så månge (hemman) som innan samme Byys rätte Äghor, medh Råå och Röör eller annan Lagha Byskildnat begrepne äre. OrdnKyrkiotijend. 1638, § 2. Schroderus Comenius 689 (1639: sättia råå och röö). (Det skall antecknas) om .. (gårdar o. torp m. m.) medh Råå och Röör ifrån Allmenningarne äre lagligen afwettrade. Schmedeman Just. 248 (1647). Alla Odelbyar äga medh Råå och Röör omlagde wara. Raam Åkerm. 85 (1670). Sylvius EOlai 102 (1678: vpsatte .. Råå och Röör). Rå och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan, och en hiertesten mitt uti. JB 12: 1 (Lag 1734). LandtmFörordn. 11 (1765: Rå och Rör nedsätta). Höjer Sv. 2: 1439 (1881: lades rå och rör).
β) (i sht i vitter stil) med tanke väsentligen på det område som avgränsas av vissa råmärken l. gränslinjer l. området för ngt l. ngns l. ngts ägor l. mark; särsk. i uttr. inom (förr äv. innan) l. utom l. utanför ngts rå (förr äv. rår) och rör, inom resp. utom ngts gränser l. ”hank o. stör” o. d.; äv. (numera bl. tillf.) i uttr. inom eget l. sitt rå och rör, inom det egna området, på egen mark. Itt godz .. liggiandis strax vtan för Åbo jnnan stadzens råår och röör. G1R 7: 159 (1530). Ibland oss, som boo innan Sweriges Råå ock Röör. Phrygius Föret. 38 (1620). Urfjäll kan kallas den jord, som uti en annan Bolby, annat Härad, en annan Sockn eller på någon allmän mark är belägen. men medelst offgammal häfd en Bolby eller et Hemman utom des Rå och Rör oklandrat tilkommer. LandtmFörordn. 34 (1765). Nu träder han (dvs. den från fångenskapen återvändande soldaten) inom sitt rå och rör. Snoilsky 2: 86 (1881). En gammal landtgård, där alla behof kunde tillgodoses inom eget rå och rör. Kjellén Stormakt. 1: 14 (1905). Ymer 1916, s. 172. — särsk. (†) mer l. mindre klart liktydigt med: (ngts) område. Så frampt hann sinn förschrifuelse iche göra will, såsom och ställe borgann, då schall hann r ma stadhenn, och stadzens råa och röör. 3SthmTb. 5: 152 (1603).
b) (förr) kam. om (de gränsmärken l. gränser som avgränsade) området för ett säteri o. därunder lydande rå- o. rörshemman, med särskild tanke på att ngt åtnjöt rå- o. rörsfrihet l. hade karaktären av ett rå- o. rörshemman o. d.; särsk. i sådana uttr. som ligga l. vara belägen inom (förr äv. innan) l. (p)å l. ligga l. vara (belägen) l. lyda l. bo l. höra under (ngts) rå och rör (förr äv. lyda under ett rå och rör l. vara under rå och rör till ngt), lägga ngt inom l. lägga l. frikalla (förr äv. försvara) ngt under (ngts) rå och rör. Liggia in vnder Salestadz laglighe råå och röör. HH XIII. 1: 77 (1562). (Torpet) ligger inan Rusettra Råå och Röö. UpplDomb. 5: 163 (1596). De frelsesbönder eller torpare, som bo in under Adelens sätegårdars råå och röö. RA II. 1: 312 (1613). Ähr och en stoor deel (av Ålems s:n) under råå och rör till Strömzrum. OxBr. 12: 223 (1624). Dhe som boo åå Råå och Röör måge .. (från utskrivning till krigstjänst) frj wara. RARP 1: 93 (1629). Welbördigh Magduualtz bönder, .. Lydandes .. Vnder et Råå och Röör. UpplDomb. 1: 89 (1632). KamKollP 1: 110 (1636: liggia und[er] råå och röör). Adelens råå och röör sträcker sigh så vida, att icke allenast torpare, uthan och heela byar och gårder frijkallas der under. RP 6: 646 (1636). Dedt tycker migh vara billigt, att dee andre gårder, som ligga i bohlsby medh sätegården och höre honom till, som sätegården äger, skole försvares under sätegårdzens råå och röör. Därs. 654. Att emot all lag och rätt lägga en mängd hemman under adelsgårdarnes rå och rör. Svedelius i 2SAH 21: 116 (1841). Det var .. (under frihetstiden) vanligt att adeln sålde skattemannarätten till hemman, som lågo på säteriets rå och rör. HT 1917, s. 27. Fatab. 1955, s. 72. — särsk.
α) i uttr. så l. så många mantal rå och rör; jfr β. Höjer Sv. 2: 62 (1876). Bränntorp, ½ mantal rå och rör. BtRiksdP 1904, I. 1: nr 96, s. 9 (1901).
β) mer l. mindre klart metonymiskt för: hemman l. jord som åtnjöt rå- o. rörsfrihet, rå- o. rörshemman; äv. koll., om alla hemman l. all jord av sådan natur under ett säteri. HC11H 9: 143 (1697). Vik .. blef säteri 1655. .. Vendelstorp blef 1667 rå och rör under Vik. Höjer Sv. 2: 166 (1876). Säterier med deras rå och rör. Hildebrand Statsförf. 428 (1896).
c) (i vitter stil, numera bl. tillf.) oeg. l. bildl.: råmärke (se d. o. 2), gräns- l. skiljemärke; gräns- l. skiljelinje, gräns (se d. o. 2), rågång (se RÅGÅNG, sbst.2 3). Bådhe innan och vthan förr Gudz Kyrkios Råå och Röör. Phrygius HimLif. A 2 a (1615). En Lagtolk .. (som söker få fram) hvad Lagstifftaren hade bordt eller kunnat säga .., öfverskrider .. the råå och rör, som hans Ämbete föreskrefne äro. Nehrman InlJurCiv. 73 (1729). De rå och rör, som fordom utmärkte skiljnadslinierna emellan de olika klasserna af folket. Hellberg Samtida 9: 125 (1873).
Ssgr: A (i allm. till 1 o. 2): RÅ-AVFATTNING. (i Finl.; utom i fackspr. i sht i skildring av ä. förh.) utstakning av rågång l. gräns. SPF 1848, s. 193. Cannelin (1939).
-BESKRIVNING. (numera mindre br.) lantmät. rågångsbeskrivning; särsk. i förb. rå- och rösebeskrivning, rågångs- o. rösebeskrivning. SPF 1848, s. 151. —
-BREV. [fsv. rabref] (numera bl. ngn gg om ä. förh.) dokument rörande råmärke(n) l. rågång(ar) l. gräns(er). BtFinlH 3: 173 (1545). Posten 1768, s. 29. BonnierKL 9: 1594 (1926).
(1 a δ) -BRYTARE. [fsv. rabrytare] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) person som förstör l. (i ond avsikt) flyttar råmärke(n); jfr -flyttare. Möller (1790). Heinrich (1828).
-DIKE. dike som bildar rågång. Smeds Malaxb. 219 (i handl. fr. 1780).
-DRAGNING. utstakning av rågång l. gräns, gränsdragning; äv. bildl. Ymer 1938, s. 93 (bildl.).
(1 a δ) -FLYTTANDE, n. (i sht i skildring av ä. förh.) = -flyttning. L. Paulinus Gothus ThesCat. 132 (1631).
(1 a δ) -FLYTTARE. (i sht i skildring av ä. förh.) jfr -flyttning samt -brytare. L. Paulinus Gothus ThesCat. 132 (1631).
(1 a δ) -FLYTTNING. (i sht i skildring av ä. förh.) flyttning l. rubbning av råmärke(n) i avsikt att åstadkomma en förskjutning av rågång l. gräns, i sht till egen fördel. BtFinlH 2: 193 (1567). Folkliv 1950—51, s. 117. —
-FÅRA, r. l. f. fåra som bildar rågång l. går i rågång. Helsingius (1587). Rig 1938, s. 90 (om förh. 1774).
(1 a δ) -FÖRNING. [fsv. raförning] (†) = -flyttning. Schultze Ordb. 1242 (c. 1755). ÖoL (1852).
-GATA. gata (se d. o. 3 b) genom skog, upphuggen för att markera rågång l. gräns; ngn gg allmännare: rågång, gränslinje. Hugga upp en rågata. UpplDomb. 7: 128 (1561). Rågator emellan soknar, härader och landskaper uphuggas högst til sex alnars bredd. PH 8: 351 (1766). Advokaten 262 (1901). Numelin PolGeogr. 78 (1927).
(2) -GRANNE. om grannar vilkas ägor gränsa intill varandra. Teitt Klag. 209 (1555). Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor. Bengts Vargt. 124 (1915). SFS 1932, s. 401. särsk. (i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk. om hemman l. samhällen l. länder som gränsa intill varandra l. om närbesläktade företeelser o. d. Cygnæus 4: 30 (1838). Den östlige rågrannen (dvs. Ryssland). Atterbom Minnest. 1: 320 (1844). Att betrakta den store norske konstnärsanden (dvs. målaren Tidemand) såsom en rågranne till det finska artistlynnet. Cygnæus 5: 231 (1867). FolklEtnSt. 5: 2 (1934).
(jfr 2) -GRÄNS. rågång; gräns. Cygnæus 1: 101 (1848; bildl.). Uppgående af .. kronoparkernas rågränser i Gellivare socken. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. 5 b, s. 45. Fennia VIII. 1: 2 (1893).
-GÅNG, -GÅNGARE, se rågång, sbst.2 med avledn.
-GÅRD. [fsv. ragardher] (†) gärdsgård som bildar rågång l. gräns. Morthen .. flotthe (dvs. flyttade) en rågårdh ifrån hans åker på herrans acker jordh. BtFinlH 2: 111 (1552). Calonius 5: 297 (1800).
-HAG, sbst.1 (sbst.2 se , sbst.5 ssgr). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -hage. Petersson KexsundSl. 26 (i handl. fr. 1785).
-HAGE, sbst.1 (sbst.2 se , sbst.5 ssgr) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rågångsstängsel; jfr -hag. NorrbHembSkr. 1: 82 (cit. fr. 1596). (Vidare) Skola ytterseel och Brynie mennen opsättia en Råhaga emellan begge deres egor wid Brynie slåtmyran. ÅngermDomb. 4/12 1644, fol. 11. —
-HÄGNAD. (i sht i Finl.) = -stängsel. Lundell (1893). Smeds Malaxb. 256 (1935).
-HÄLL. (numera bl. tillf.) jfr häll, sbst.2 1, o. -sten. FörarbSvLag 4: 250 (1697).
-JÄMKNING. (i sht i Finl.) jämkning av rågång l. gräns. SPF 1848, s. 258. —
-KARTA, r. l. f. (i sht i Finl.) rågångskarta. FFS 1918, nr 52, s. 50. —
-LED. (i sht i Finl.) rågång, rågata, rålinje. SPF 1848, s. 154. FFS 1924, s. 769. —
-LINJE. linje som bildas av l. utmärker en rågång l. gräns, gränslinje; äv. liktydigt med: rågång, gräns; särsk. i sådana uttr. som (ut)-hugga l. uppgå l. utstaka en rålinje. LandtmFörordn. 11 (1696: är huggen). Bergv. 3: 197 (1764: upgå). Råliniernes utstakning å marken. SPF 1859, s. 684. Bredhuggning af rålinier. BtRiksdP 1885, 6Hufvudtit. s. 37. Rålinjen mellan Medelpad i söder och Ångermanland i norr. Ymer 1942, 3—4: 238. särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. inom ngts rålinje(r) o. d., inom ngts gränser l. området för ngt. Broman Glys. 3: 712 (c. 1740). Inom Trosa sockens rålinie. Hagström Herdam. 3: 84 (1899).
b) (i vitter stil) bildl.: gräns- l. skiljelinje, gräns (se d. o. 2). Turgot .. (hade) utstakat den föga kända rålinia, som åtskilljer naturs-rätten och Lagstiftarens rätt. LBÄ 32: 30 (1799). En rålinies uppdragande emellan den s. k. reala och den klassiska eller lärda linien. Hellberg Samtida 7: 226 (1872). En kulturgeografisk rålinje inom vårt land. Fatab. 1918, s. 35. —
-LÄGGA, -ning. [fsv. raläggia] (i fackspr.) utstaka rågångarna l. gränserna för (ngt) o. förse dessa med råmärken; numera företrädesvis ss. vbalsbst. -ning. G1R 18: 507 (1547: rålegninger). Rålagde skatte-, crono- och frälseskogar. 2RA 1: 639 (1723). JämtlHärjedH 1: 204 (1948: råläggning).
-LÄGGARE. (numera bl. tillf.) person som utför råläggning. KlädkamRSthm 1610 A, s. 71 a. —
-MÅL, sbst.2 (sbst.1 se , sbst.2 ssgr). (†) råmärke. Schultze Ordb. 3021 (c. 1755).
-MÄRE. (†) råmärke, gränsmärke; rågång, gräns; jfr märe, sbst.2 Dalin Vitt. 3: 426 (c. 1762). Gadd Landtsk. 2: 2 (1775). särsk. bildl.; särsk. med tanke väsentligen på området för l. omfattningen av ngt. (Huru högt vågorna än gå) töra the ljkwäl ey öfwer Jordene flyta, / Eller et eendaste Fiät ut om sit Råmäre bryta. Spegel GW 20 (1685). Det tyckes också som ägde alla vetenskaper och konster ej lika vidsträckta råmären. Höpken 1: 176 (1753). Det är icke naturen utan Lagen, som för hvarje Domstols domsrätt utstakat dess råmären. Calonius 3: 80 (1798). Ödmann ÅmVetA 1815, s. 5. Anm. Det är ovisst, huruvida ordet romäre i följ. ex., sannol. med en bet.: ngt som vägleder ngn, ledmärke o. d., är att uppfatta ss. en skrivvariant (representerande en bildl. anv.) av råmäre l. möjl. är en ssg med ro, v.1 [jfr NysvSt. 1956, s. 161]. Iag wil ej mistyckia at Iag siuncker i the wrångas Omdöme, så framt andre kunna utaf min Undergång, hafwa it Romäre, och lära een säkrare Faart til Heder och Wijshet. Spegel GW 10 (1685).
-MÄRKE, se d. o.
(2) -MÄTNING. (numera bl. tillf.) rågångsmätning. PH 8: 358 (1766).
-PUNKT. punkt l. plats för råmärke (där rågångar l. gränser mötas l. skära varandra); punkt l. plats som gör tjänst ss. råmärke; råmärke. NoraskogArk. 4: 348 (1759). Rig 1934, s. 164. —
-PÅLE. (numera bl. tillf.) påle som utgör råmärke, gränspåle. Nordforss (1805).
-RANNSAKNING~020. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) efterletande av råmärken l. undersökning för att få fram rätta sträckningen av en rågång. 2VittAH 20: 210 (1852).
-REGLERING. reglering av rågång(ar) l. gräns(er). SPF 1859, s. 687. —
-RÄTT, adv. [fsv. rarät] (numera knappast br.) efter fastställda råmärken l. längs en fastställd rågång l. gränslinje; längs en rak linje som förbinder två råmärken. (Gränsen mellan Finland o. Ryssland går) till Kothalambii. dedan Råårett till hufvud Råen. HFinlH 1: 248 (1545). Siida[n] (lades rågången) ifro för:ne Fliise rå .. ginasth rårett till en[n] Sandbacka udd. Teitt Klag. 205 (1556). särsk. (†) bildl.: helt enligt bestämmelserna, rätt o. riktigt o. d. Iagh går all ärender rå reth j werldenne. SvOrds. B 2 b (1604). Ingen kan giöra alt rårätt. .. (Dvs.) Hwem kan giöra alla paddor i laag? Grubb 392 (1665).
-RÖSE, äv. -RÖS. röse som utgör råmärke, gränsröse. VetAH 1811, s. 30.
(3) -SATS. (†) i uttr. driva utom råsatsen av ngt, överskrida gränserna l. ramen för ngt. Wexionius Sinn. 2: 3 a (1684).
-SKILLNAD. rågång, gränslinje, gräns; särsk. i sådana uttr. som utstaka l. uppdraga l. uppgå råskillnad. BtFinlH 4: 248 (1564). Jag har .. sökt uppgå råskillnaden omkring denne allmänning. NoraskogArk. 6: 109 (1763). När dike går i råskilnad, tages halfva diket af hvardera grannens mark. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 3, ProtLagär. s. 65. Ymer 1942, 3—4: 245. särsk.
a) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) i uttr. rätt råskillnad, laglig o. giltig rågång l. gränslinje. UpplDomb. 8: 38 (1586). HFinLappm. 3: 43 (1687).
b) (i vitter stil) bildl.: gräns (se d. o. 2), rågång (se rågång, sbst.2 3). Att draga en råskilnad emellan militära pretentioner och landets rättigheter. GMArmfelt (1811) hos Tegnér Armfelt 3: 340. Fennia 36: 592 (1915).
-SKRIFT. (†) rågångsbeskrivning, rågångsdokument. SvTr. V. 1: 839 (1595). Renbeteskomm. 1907, I. 2: 23 (1747).
-STAKE. [fsv. rastaki] (numera bl. tillf.) stake l. stång l. dyl. som utgör råmärke, gränsstake. Helsingius (1587). ÅngermDomb. 1647, s. 41. —
-STAV. [jfr fsv. rastävi] (numera bl. tillf.) stav som utgör råmärke. Alreik Landtm. 17 (1843).
-STEN, sbst.1 (sbst.2 se , adj. ssgr). [fsv. rasten] sten (l. stenröse) som utgör råmärke, gränssten; numera i sht om sten som markerar ägogräns. Uppsätta, äv. sätta l. lägga råsten. G1R 7: 160 (1530). At Råstenarne hädanefter blifwa så satte och inrättade, at therigenom .. måtte kunna undwikas och förekommas alla twistigheter och gränseträtor. LandtmFörordn. 9 (1696). Lagerbring 1Hist. 1: 336 (1769: lade Råstenar). (År 951) uppsattes sex hufvudrör eller råstenar emellan Sverige och Dannemark. Botin Hist. 1: 255 (1789). Såsom råsten må användas hållbar sten eller betong, och skall råsten .. vara försedd med inhugget eller ingjutet kvadratiskt märke i eller utan förening med dubb. SFS 1920, s. 2553. särsk.
a) (i sht i skildring av ä. förh.) i uttr. som beteckna att ngn (i ond avsikt) flyttar l. rubbar gränssten(ar) o. därmed åstadkommer en gränsförskjutning (i sht till egen fördel). UpplDomb. 2: 12 (1578). Flytta sine rå-stenar in på grannens ägor. Dalin Arg. 2: 315 (1734, 1754). At borttaga, ändra, flytta eller vrida råstenar, anser lagen för ett svårt, ärerörigt brott. Fischerström 4: 83 (1792). Rääf Ydre 1: 75 (1856).
b) (i vitter stil, numera bl. tillf.) i uttr. innanför ngts råstenar, inom ngts gränser l. område, på ngts ägor l. mark; äv. bildl. Vthan och innan förr (den kristna) församblingens Rååstenar. Phrygius Föret. 27 (1620).
c) (i vitter stil, numera föga br.) bildl. (jfr b): råmärke (se d. o. 2), gränsmärke (se d. o. 2). Cygnæus 4: 243 (1858). Nu stå vi åter vid vettets råsten, der ert förstånd, I menniskor, vippar öfver. Rydberg Faust 231 (1878).
-STRECK. (†) = -linje. SvTr. V. 1: 271 (1618). Calonius 3: 142 (1793).
-STRÄCKNING. sträckning av en rågång l. gräns; äv. närmande sig bet.: rågång, gräns. Calonius 3: 279 (1794). Ett mindre hemman med lång råsträckning emot en egendom af större hemmantal. SFS 1829, s. 227. Åtnöjas parterne med den af förrättningsmannen .. föreslagne råsträckningen, skall densamma genast upphuggas till laglig bredd och rörläggas. SPF 1848, s. 149. —
-STRÄNG, r. l. m. sträng som utgör en rågång l. gräns; rågång, gräns. SvLantmät. 2: 525 (i handl. fr. 1696). Vid råsträngens upgående omkring Gnosjö egor, upstod en betydande tvist. VDAkt. 1794, nr 133. Stängsel skall i sjelfva råsträngen uppsättas. SFS 1829, s. 223. Palm LHönMalin 60 (1923).
-STÄLLE. (numera knappast br.) plats för råmärke (där rågångar l. gränser mötas l. skära varandra). VetAH 1772, s. 18. SFS 1866, nr 76, s. 19. Lundell (1893).
-STÄNGSEL. rågångsstängsel. Tiden 1848, nr 253, s. 3. —
-SYN. [fsv. rasyn] (†) (officiell) besiktning av råmärken o. rågångar. UrkFinlÖ I. 2: 181 (1597).
-SYNEMAN. (†) person som förrättar l. deltar i (officiell) besiktning av råmärken o. rågångar. HSH 39: 109 (1590).
-SÄTTNING. (numera mindre br.) utsättning av råmärken l. utstakande av rågång. VetAH 1807, s. 164. Ahlman (1872).
-TRÄTA, r. l. f. (numera bl. tillf.) = -tvist. Teitt Klag. 219 (1555).
-TRÄTNING. (†) = -tvist. BtFinlH 2: 16 (1538).
-TVIST. tvist rörande råmärke(n) l. rågång l. gräns, gränstvist. Linné Bref I. 1: 160 (1756). BtFinlH 4: 138 (1912).
-UTSTAKNING~020. utstakning av rågång. SPF 1848, s. 193. —
-VINKEL. vinkel som bildas av en rågångs- l. gränslinje. SPF 1848, s. 167. —
-VÄG. (†) = -gata. UpplDomb. 5: 102 (1580). SvTr. V. 1: 296 (1621).
B (i allm. till 4 b, förr, kam.): RÅ- OCH RÖRS-FRIHET~02, äv. ~20. viss frihet från skatter o. gärder som rå- o. rörshemman under ett säteri åtnjöt o. som innebar ungefär samma förmåner som tillkommo säteriet. LReg. 249 (1648). Wredeska familjen begärde att återfå rå- och rörsfrihet på 37 .. hemman. Odhner G3 1: 337 (1885). Rig 1939, s. 227. —
-FRÄLSE. frälse innebärande rå- o. rörsfrihet. SP 1792, nr 104, s. 4. —
-HEMMAN. frälsehemman som tillhörde ett säteri l. låg inom den by där säteriets sätesgård var belägen o. som åtnjöt rå- o. rörsfrihet (motsv. de i vissa delar av Sverige förekommande insocknes frälsehemmanen, se insockne a). HC11H 9: 53 (1697). Heckscher SvEkonH 1: 310 (1936).
-JORD. jord hörande till rå- o. rörshemman (med tanke på jordens kamerala natur); jord som åtnjöt rå- o. rörsfrihet. AdP 1800, s. 506.
(4 a) -KARTA, r. l. f. (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) rågångskarta. SvLantmät. 2: 398 (1928).
-RÄTTIGHET~002, äv. ~200. rättighet innebärande rå- o. rörsfrihet. Schmedeman Just. 730 (1681).
-TORP. torp av samma skattenatur som rå- o. rörshemman. 2RARP 5: 359 (1727).
-TORPARE. torpare på ett rå- o. rörstorp. PH 1: 370 (1723).
Spoiler title