publicerad: 1961
RÅKA rå3ka2, v.2 -ar, -ade, -at, -ad, äv. (numera bl. i vissa trakter, vard.) -te, -t, -t; o. RÅKAS rå3kas2, v. dep. -as, -ades, -ats, äv. (numera bl. i vissa trakter, vard.) -tes, -ts (inf. o. pr. pl. -a Syr. 23: 1 (öv. 1536) osv. pr. sg. -ar 5Mos. 22: 6 (Bib. 1541) osv.; -er Asteropherus 31 (1609), Rosenfeldt Vitt. 211 (c. 1690; rimmande med åker). ipf. -ade G1R 12: 198 (1539) osv.; -te G1R 17: 375 (1545), Östergren (1937; angivet ss. brukat i vissa trakter, vard.); rok (roock) TbLödöse 268 (1592). sup. -at Psalt. 46: 2 (öv. 1536) osv.; -t Rondeletius 58 (1614; i vers), Östergren (1937; angivet ss. brukat i vissa trakter, vard.). — pass. o. dep.: inf. o. pr. pl. -as Schroderus Os. III. 1: 8 (1635) osv. pr. sg. -as Grubb 770 (1665) osv.; råks Bergklint Vitt. 32 (1772; i vers, i bet. III 2 b). ipf. -ades 2SthmTb. 6: 500 (1582) osv.; -tes Hwalström SpecPaid. 121 (1773), SAOL (1923). sup. -ats KyrkohÅ 1926, s. 352 (1769) osv.; -ts Wallius 2Likpr. A 6 a (1629: räcktz åth, sannol. felaktigt för råcktz åth), SAOL (1923). — p. pf. -ad Gustaf II Adolf 110 (1614: råkat, n. sg.) osv.; -t Westhius Vitt. 11 (1675; i vers)). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i bet. I 7; Nordforss (1805; i bet. I 6), Hagberg DödGäst. 68 (1937; i bet. I 7, i skildring av ä. förh.)).
Ordformer
(rock- 1703 (: rockte, ipf.). råch- 1545 (: råchte, ipf.) —1648. råck- c. 1585—1782 (: råckt, sup.). råk- (-åå-) 1536 osv.)
Etymologi
[fsv. raka, sv. dial. råka, raka; jfr d. rage, fnor. ráka, nor. råke; av mlt. rāken, träffa, nå, råka (att göra ngt); besläktat med RAK, adj., o. RÄCKA, v.]
I. tr. o. intr.
1) tr., förr äv. intr., i uttr. råka på l. (i bet. e γ) över (ngn l. ngt; jfr anm. till särsk. förb. sp. 3633), betecknande att ett föremål l. ämne o. d. når fram till o. kommer i fysisk kontakt med (stöter samman med l. slår emot l. berör) ngns kropp l. ett annat föremål l. ämne osv. — jfr PÅ-RÅKA.
a) om (föremål använt ss.) projektil l. vapen l. om ngns hand o. dyl. l. om slag l. hugg l. stöt med ngt l. om person som utdelar slag osv. med ngt: träffa (ngn l. ngt); stundom med särskild tanke på effekten av slaget osv.: ta (så l. så) o. d.; ofta med prep.-uttr. som närmare anger var ngn l. ngt träffas; äv. abs. Kulan råkade honom i hjärtat. Dauid .. fattadhe .. en steen, och slungadhe och råkadhe Philisteen j hans panno. 1Sam. 17: 49 (Bib. 1541; Bib. 1917: träffade). Enn wallmars tröije .. huilkenn förhindrede honum slag[et], så att th[et] iche råkade så ille som ärnadtt war. UpplDomb. 2: 99 (1579). Tå han hade skuttitt wtaff thill haren, then han och råckade, bleff han (osv.). Brahe Kr. 51 (c. 1585). Småå Piltar (i Lappland) som icke råka vppå thet vpsatte målet (vid skjutningen), warder maten förneekat, til thes thee påfinna. Tempeus Messenius 107 (1612). Slår någhon effter .. (marsken) medh Näfwan, miste sin högre Hand, hwad heller han råkade eller icke. Schmedeman Just. 198 (1621). Swerdet .. råkade .. på en Hoftiänare så att han fick sin bana thäraf. Verelius Herv. 152 (1672). När som klotet käglorna råkar, / Måste kägelkungen kull. Bellman (BellmS) 4: 12 (1768). Schiller DrMargNyck. 147 (1930).
b) (†) om lott (eg. vid lottkastning): falla på (ngn); äv. opers; jfr e. Tå the kastadhe lotten, råkadhe thet på Jona. Jona 1: 7 (Bib. 1541; äv. hos Melin HelSkr. (1858); Bib. 1917: föll lotten på Jona). Lotten råkade honom. Meurman (1847).
c) (numera föga br.) allmännare: gm förflyttning l. lägesförändring nå l. komma fram l. upp till (ngt) l. komma i kontakt l. beröring med (ngt); särsk. om ämne l. föremål. (Nimrod) sade sig willia byggia et så högt torn at intet watn skulle kunna så högt stiga at det skulle råka dem (dvs. slättlandets inbyggare). Rudbeck Atl. 2: 154 (1689). Den svarta anlöpning tennet får, då det i fuktigt tillstånd råkas af en annan metall. VetAH 1813, s. 40.
d) om föremål l. linje med avs. på dess sträckning: stöta l. falla samman med l. träffa l. möta (ngt); i vissa fall liktydigt med: tangera. Den ena (linjen) skiär .. (cirkeln), men den andra råkar honom allenast. Strömer Eucl. I. 2: 68 (1744). Der ridvägen vid den så kallade Röhäll råkar Dalelfven, igenfinnes (osv.). Hisinger Ant. 1: 41 (1819). — jfr SAMMAN-RÅKA. — särsk. (†) nå upp till (ngt). Ingen af .. (granarna) råkar med sin högd spitsen af berget. Kalm VgBah. 64 (1746).
e) oeg. l. bildl. (jfr b), väsentligen med anslutning till a: träffa o. d.; särsk.
α) i bild; särsk. (i sht i Finl.) i uttr. råka mål, träffa prick o. d. Råkade jag dig på öma stället? Serenius (1741). De orden, herre, de slogo ej klick, / De råkte mål. Runeberg 5: 88 (1860). Hildén Michajlovič När 181 (1933).
β) (numera knappast br.) om ngns öga: falla på l. få syn på (ngn l. ngt). Alt hvad mit nöjda öga råkar / Alt gör min tanka mera stor. Creutz Vitt. 49 (1755). Sedermera kommer man så, att man ser Husby. .. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka. Almqvist Går an 152 (1839).
γ) (numera knappast br.) om olycka, nöd, sjukdom, lycka, gunst, gåva o. d.: falla l. komma över (ngn); drabba (ngn); komma (ngn) till del. Then stora nöödh som vppå oss råkat haffuer. Psalt. 46: 2 (öv. 1536). Der någon siukdom eller schiäligdt annat förfall, Secreteraren eller Cancellisten råkar, då (osv.). CivInstr. 355 (1661). Dhen Lyckan råkar, han föhrer Brwden heem. Grubb 69 (1665). (Kärleken) faller ojämpndt, som åskeregnet, och råkar stundom på bara skarnet. Dens. 435. Det twång hwarmed beklageligen .. (de skånska o. blekingska inbyggarna) warda på allahanda sätt som hårdast hemsökte, och lätteligen öfwer Eder jämwäl innan kort råka kan. MStenbock (1710) hos Loenbom Stenbock 2: 43. (Gud) utdelar sina gåfvor i verldene på det sättet, at de så snart råka på de otacksamma, som på de tacksamma. Borg Luther 2: 502 (1753). Olyckan har råkat honom. Meurman (1847). — särsk. (†) i ordspråket lycka(n) råkar man. SvOrds. B 5 a (1604). Lycka råkar man, Pijl råkar Järnhatt .. (dvs.) Lyckan drabbar owist. Grubb 472 (1665). (Sv.) Lycka råkar man, .. (t.) das Glück sucht und findet seinen Mann. Möller (1807); jfr 3.
δ) (†) med sina värkningar beröra l. drabba (ngn). Onda rådslag råka gemeent them som them gifwa och föllia. Altså fick ochså thetta rådslag een ynkelig ända för sina opfinnare. Gustaf II Adolf 78 (c. 1620).
ε) (†) om utsaga, omdöme, befallning o. d.: (komma att) syfta på l. gälla l. ha avseende på l. angå l. beröra l. passa in på (ngn); äv. om person: säga ngt som syftar på l. riktar sig mot l. berör (ngn) l. dyl.; äv. i uttr. råka ngn för sig, (komma att) gälla ngn l. dyl., vara råkad uppå ngn, syfta på l. gälla ngn. Gudz befalning råkar här icke nw itt barn för sigh, .. Vthan hon finner här en fulwoxen starkan karll. LPetri 2Post. 229 a (1555). Skrifften är här klar, och så afmålar wår tid, som woro hon endast om osz och wårt närwarande tilstånd skrifwen. Alt är råkat vppå osz. Swedberg BetSwOlycko 11 (1710). Last och smicker, hvad som förnögde och gaf ledsnad; alt hörde han med samma ansickte. Der kunde man aldrig märcka den minsta förändring, som skulle röja hans lust eller olust, om man råkade honom eller intet, så var han altid den samma. Mörk Ad. 2: 38 (1744). Detta råkar (träffar, har afseende på) er. Nordforss (1805). GotlOrdb. 931 (c. 1875).
ζ) med avs. på ngt mer l. mindre abstr., betraktat ss. ett mål: träffa; särsk. betecknande att man lyckas komma på l. fundera ut ngt l. att man bland flera möjligheter lyckas finna l. välja en viss möjlighet l. att man uppnår ett visst tillstånd l. lyckas åstadkomma ett visst resultat; ofta med särskild tanke på att vad man kommer på osv. är det riktiga l. är helt i överensstämmelse med vad som åsyftas o. d.; ofta utan obj., i uttr. råka rätt. Jag ville väl önska, att jag hade råkadedt rätt (vid handläggningen av ett visst ärende). AOxenstierna 8: 672 (1633). Ahntingen för lijtet eller för mycket, sällan råkas måttan. Grubb 770 (1665). Jag wille önska at hafwa (i mitt förslag) så rätt råkat, som wäll mit vpsåth är troget och allenast rättat till det allmänne bästa. MGDelaGardie (1676) hos Annerstedt UUH Bih. 2: 189. Hur hör man ej en Tysk sin arma tunga bråka, / Och likväl kan han ej vårt rätta uttal råka. OStrand i ÖfnSälskVitterlek 3: 98 (1763). Med något infall, träffande och kort, / Värdinnan (dvs. A. M. Lenngren) ofta sakens kärna råkar. Snoilsky 4: 74 (1887). — särsk.
α') i uttr. betecknande att man gör ett visst antagande o. d.; förr äv. liktydigt med: gissa. Iagh wil settia idher ena gåto före, om j thet vthgäte och råke rett .., så (osv.). Dom. 14: 12 (Bib. 1541; äv. hos Melin HelSkr. (1862); Bib. 1917: gissen). När Folket gissat på Auctorerne, har det krupit smått uti mig; men det har jag märkt, at ännu ingen råkat rätt på oss. Dalin Arg. 1: 216 (1733, 1754). Min man har besök (säger hustrun). Han blir påhälsad, och tu omhalsad (svarar predikanten). Råkte jag thet icke? Scherping Cober 2: 386 (1737). (Jag) slöt .., at jag nu vore i en underjordisk verld, och at de, som tro at jorden är ihålig, och at hon innesluter inom sin yttre skårpa en mycket mindre verld, än den vi bebo, bedraga sig icke. Utgången viste, at jag hade råkat rätt. Roman Holbg 8 (1746). Om gissningarna .. stundom äro nog lyckliga att råka det sanna, så (osv.). Rosenstein 2: 154 (1789).
β') (†) i uttr. råka i rättan tid, komma i det rätta ögonblicket; jfr 10 a, c. Råka i rättan tijdh, haar nytta med sigh. .. (Dvs.) På en lyckeligh stund kan mycket winnas. Grubb 698 (1665).
Anm. till I 1. Möjl. är den i nedan anförda språkprov omnämnda leken raka galt identisk med leken peta l. preka l. påta gylta (se PETA, v. 3 slutet, PREKA, v. b, PÅTA, v.1 6); formen raka beror sannol. i så fall (om den icke är skrivfel för råka) på inflytande från (ett i en förlaga befintligt) d. rage. At prästen slagit honom något hårdt i ryggen, tå then leken Raka galt lektes. Carlquist Herdam. II. 7: 536 (i handl. fr. 1729).
2) (†) om person: nå fram till (visst mål). Hur länge skall stormen då räcka? / När råkas den önskade strand? Bergklint Vitt. 90 (1774). Man uppför berget tråkar / Med svett och möda och förtret, / Och när man ändtlig målet råkar, / Hvar är väl bergets herrlighet? Valerius 2: 41 (1811). — särsk. bildl., i uttr. råka sitt ändamål, nå sitt syfte. (Liksom om Gud) icke skulle förmå at råka sitt ändemål, förmedelst Satans och illaka menniskiors emellankomst. Block MotalaStr. 99 (1708). Dens. Progn. 143 (1708).
3) († utom i a) om person: lyckas i sina strävanden l. i sin avsikt att finna l. träffa (ngn l. ngt), finna (ngn l. ngt som man söker); äv. oeg. l. bildl., med mer l. mindre abstr. obj.; jfr 1 e ζ, 5, 6. Gud gifwe Jagh må hafwa råckat ett got rådh (dvs. beslut). Gustaf II Adolf 547 (1632). Ther sigh och så hända kunde, at .. (poeten) vppå thet effterste Ordet i sin första Versz intet lijkaliudande Rijmord råkade, som sigh til Saken lämpa kunde, tå skulle (osv.). Arvidi 38 (1651). Lijkt söker giärna lijkt. Paddan råkar fulle sällskap. Grubb 750 (1665). (Tsaren har begärt kejsartitel o. hertigen av Holstein titeln kunglig höghet; ständerna) kunna .. ej besinna och råka någon utväg till at vägra antingen begge desse titlar eller någondera af dem. 2RA 1: 201 (1723). — jfr PÅ-RÅKA. — särsk.
a) med personobj. (jfr c): finna l. träffa (på) l. få tag i l. fatt på (ngn); numera nästan bl. (i sht i vissa trakter, fullt br.) med anslutning till 6, särsk. i uttr. råka ngn hemma, (vid besök) träffa ngn hemma. G1R 20: 169 (1549). Strax söckte jagh och andra wectharna efther Fabiann och roock honom wedh gamme Laurisse gårdh. TbLödöse 268 (1592). Konungen .. skref .. til Inbyggarena i Vestergöthland, det de ej förr borde aflåta, än de råkat dessa illgärningsmän. Celsius G1 2: 39 (1753). Alldrig råkte jag honom hemma. JJBjörnståhl (1772) hos Linné Bref I. 3: 242. I går aftons råktes Hellsten, som sade sig på e. m. erhållit ett korrektur från Örby. Rydqvist (1839) i 3SAH LIX. 3: 195; jfr 5.
b) i uttr. råka fotfäste, få l. vinna fotfäste. Det är precist, som om man motade en, som simmar, och på alla sidor puffade honom åter ut, när han råkar fotfäste. Wetterbergh Penning. 422 (1847).
c) i uttr. råka ngn i siktet, få ngn i sikte, få syn på ngn. (Alexander den store) reste medh sitt modigste .. Folck emot Marderne hela Natten fort, så at han i första Grynningen råkade Fienden i Sichtet. Sylvius Curtius 442 (1682).
4) (numera bl. i vissa trakter; jfr dock slutet) om person, med avs. på väg: (ha den lokalkännedom som erfordras för att) finna (en väg) l. ta sig fram på (en väg), finna l. veta l. känna; särsk. dels i uttr. råka vägen, dels (o. numera vanl.) ensamt (utan obj.): ha den lokalkännedom som erfordras för att ta sig fram till en plats l. vart man vill inom ett område, känna l. veta l. finna vägen (till en plats), hitta; äv. oeg. l. bildl. VDAkt. 1665, nr 280. Hade tu (dvs. Kristus) icke gått före och lärdt osz, så skulle ingen samma Wägh råka. Preutz Kempis 275 (1675). Jag undrar hvar det Riket är ..? (Svar:) Courage, vi råka väl dit. Dalin Arg. 2: 286 (1734, 1754). När slöga tanckan ej kan gjena vägen råka. GFGyllenborg i VFörsök 3: 10 (1755). Jorden våller, at ej vår Själ kan svinga til högden. / Själen i villone far, och råkar näppliga vägen. Nicander GSann. 156 (1767). Vi råkar inte hem igen. Johansson RödaHuv. 2—3: 174 (1917). Fast jag råkade bra, när det var dager, gick jag och var lite skraj för att inte hinna ut till häradsvägen, tills mörkret föll på. Göth 5Stånd. 152 (1936). — särsk. (fullt br.) i utvidgad anv., med anslutning till 10 a, i uttr. råka vilse, gå l. råka (i bet. 8) komma vilse. Mina ögon, / Som råkat vilse. Wennerberg 1: 61 (1881). Östergren (1937).
5) (utom i den särsk. förb. RÅKA PÅ numera mindre br.) om person (l. annan levande varelse): finna l. träffa på l. anträffa (ngn l. ngt) mer l. mindre händelsevis l. utan att särskilt söka efter honom resp. det; stöta på l. möta (ngt); äv. närmande sig bet.: händelsevis komma över l. få tag i (ngt); äv. oeg. l. bildl., med avs. på ngt mer l. mindre abstr.; förr äv. med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. vid (se d); i äldre ex. stundom svårt att skilja från 3; jfr 6. (Simson) råkadhe en ruttin åsznakindbogha. Dom. 15: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: fick fatt i). Ehwadh .. (en galen hund) råkar, thet slijter han sönder. Schroderus Comenius 188 (1639). Man råkar stundom en skratte (dvs. narr) som gieer meer än godzet är wärdt. Grubb 751 (1665); jfr 6. Ville man gå än lägre ned genom Mesopotamien, så råkade man et land, som dels låg i linda, dels under vatn. Dalin Montesquieu 129 (1755). Har då ej en resande lof at .. dröja något längre, så snart han af en händelse råkar en skön utsigt. Höijer 4: 481 (1798). Adam Krafft, hvars namn du hädanefter i detta bref sannolikt ofta kommer att råka. Atterbom Minn. 200 (1817). Sådana (dialekt-)ord, som vi råkat i skrifter på riksspråket. Lundell X (1893). — jfr PÅ-RÅKA. — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som råka ngn på l. i färska gärningen l. på gärningen, ertappa l. gripa ngn på bar gärning. Då .. (tjuven) af Studioso Grå på färska gärningen råkad blef. ConsAcAboP 6: 281 (1688). Dur(aminte:) .. Lät åtminstone hänga up den .. skiälmen, som man har råkat i färska gierningen, då han hölt på at stiäla bort Er Silfver-Service. Knöppel Legrand Vän 13 (1743). Råka någon på gerningen. Nordforss (1805).
b) (†) få uppleva l. vara med om (tid); jfr 10 c. Så hafwer .. K: Mt: gärna önskadt att man sådane tijder hadhe mått råka, att Ständerne med tesslikes och andra beswär hadhe kunnadt blifwa förskondte. RARP 1: 150 (1631).
c) i pass. med intr. bet.: anträffas, vara att finna, finnas, förekomma. Öster om gården, i den lilla skogen råkas Femton högar. Wettersten Forssa 31 (c. 1750). Uti engelska kritbråtten råkas ostronskal. Bergman Jordkl. 138 (1766). (Fsv. pronomenet) it .. hvarom är anmärkt .., att det ej i handskrift råkas utöfver (östgötalagen). Rydqvist SSL 2: 474 (1860).
d) (†) i uttr. råka vid ngn (jfr 6 slutet), träffa på ngn; jfr RÅKA VID 1. (Hon) orenadhe sigh medh allom theras affgudhom, ehwar hon widh någhon råkadhe. Hes. 23: 7 (Bib. 1541).
6) [jfr 3, 5] i fråga om ett (avsiktligt l. förutbestämt l. händelsevis inträffande) möte mellan personer l. persongrupper l. fartyg o. d.: möta l. träffa (ngn l. ngt), sammanträffa med (ngn); äv. i fråga om fientlig sammanstötning; förr äv. med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. vid (se slutet); i äldre ex. ofta svårt att skilja från 3 l. 5. (Hon) hafuer .. berättadh för Nils Erichszonn at någet litet för jul, råkadhe hon Nils östantill och sade till honom: Warer (osv.). 3SthmTb. 3: 14 (1600). H. K. M:tt (sände) tree compagnier effter, dem att förföllie, huilckedh och så väll lyckades att de dem vedh Callssenhof råkade och medh dem drabbade. OxBr. 5: 363 (1625); jfr 3. När ett eller flere Skepp .. råkade andre Skepp i Siön .., tå skal (osv.). Schmedeman Just. 921 (1685). Att en flicka, som brinner af kärlek, vågar allting för att råka en karl, som hon ällskar, bör icke förefalla underligt. Journalisten 2: 121 (1791). Helsa ifrån mig Domprosten Wallin, om han råkas. PDAAtterbom (1819) i 2Saml. 27: 56. Den lille pilten var en man, / En fager mö var flickan vorden, / När först de råkade hvarann. Wirsén NDikt. 182 (1880). Somliga blevo tungsinta, där de sutto under berget, om de inte fingo råka människor. Lagerlöf Troll 2: 76 (1921). Det var snällt av kandidaten att komma på visit. Jag har råkat er mamma i Borgholm. Hedberg DockDans. 70 (1955). — jfr AN-, PÅ-, SAMMAN-, VID-RÅKA. — särsk. (†) i uttr. råka vid ngn (jfr 5 d), sammanträffa med ngn; anträffat bl. i utvidgad anv.: ha att göra med ngn; jfr RÅKA VID 1. Ded står dig (dvs. sjömannen) intet an, at du ved qvinfolk råker, / Som handlar tiär och beek. Rosenfeldt Vitt. 211 (c. 1690).
7) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: möta l. stöta samman med l. råka ut för ngt övernaturligt med den följd att man blir förtrollad l. drabbas av sjukdom l. på annat sätt tillfogas skada; jfr RÅKA FÖR slutet o. RÅKA I. Underlåter man att spotta (när man tar på sig en ren skjorta), kan man ”råka”. Uppl. 2: 401 (1908). I gamla dagar .. (trodde man, att) blev någon plötsligt sjuk, hade han .. fått .. ”råkningar”, det vill säga gått emot något ont eller trolltyg. SvKulturb. 7—8: 302 (1931).
8) om person l. sak, med ett efterföljande verb i inf. (med l., vanl., utan inf.-märket att) l. i sup. (se b) ss. bestämning, betecknande att den handling l. det skeende l. tillstånd som inf. (resp. sup.) anger företages oavsiktligt resp. inträffar l. föreligger tillfälligtvis l. av en händelse l. slump l. att handlingen osv. är föranledd av yttre (i sht olyckliga) omständigheter l. är en olyckshändelse; äv. opers.; jfr KOMMA, v. I 12. Han råkade spilla på bordduken. Hon råkade slå sönder en kaffekopp, när hon diskade. Han råkade försäga sig. Jag råkade få plats i samma kupé som en känd skådespelare. Han råkade knuffa till en äldre herre i trängseln på spårvagnen. Jag råkade komma in i rummet, just som olyckan inträffade. Det råkade bli ett förskräckligt oväder den dag då skolan skulle ha utflykt. Synder .. som .. aff menniskionnes skröpligheet råkade göras. LPetri Wijgd. C 1 a (1538). Nils Larsson .. (har kommit) vdi skade .. för en bonde, benämpd Peder Larsson .., then han oförseende och aff ett hastigtt modtt, allene råchte såår göre. G1R 17: 375 (1545). Skalden .. (lär) icke gjort sig samvete at ställa Swedenborg på Dårlistan, fastän han någon gång i sin lifstid råkat skrifva förnuftigt. Kellgren (SVS) 2: 240 (1787). Vår dag flöt bort vid glam och skämt; / Då råkte Sveaborg bli nämndt. Runeberg ESkr. 1: 2 (1846). Ett enskildt bref, som råkat blifva bevaradt. Warburg i 2SAH 59: 22 (1882). Det var en sådan där kvävande het eftermiddag, som det kan råka att bli ibland under högsommaren. Lagerlöf Körk. 56 (1912). Den mening, som råkar ha majoritet. Upsala(A) 1919, nr 73, s. 7. Jag råkar veta från byggmästarhåll, att (osv.). GHT 1938, nr 161, s. 3. — särsk.
a) (numera bl. vard.) med ett efterföljande verb i inf., föregånget av till att, förr äv. enbart till, ss. bestämning. (Punkt) 4. Haffue vij .. legdt vt huar tiionde bonde .. och giffuet honom stora penninger och råka till bliffua borto och (osv.). Rääf Ydre 1: 361 (i handl. fr. 1603). Sådana Menniskior som icke vthaff mootwillighet synda, vtan råka til at vti hastigheet snafwa, the kunna snart komma sigh genom Gudz nåd til rätta igen. Muræus Arndt 1: 219 (1647). Pipina har råkat til at få en Man, som är högt aktad och berömd. Dalin Arg. 2: 112 (1734, 1754). Människan hissnar för sitt sidsta ögonblick, hvar gång hon råkar til at tänka derpå. Dens. Vitt. I. 1: 20 (1744). Värden, som råkade till att vara engelsman. Jensen Hudson FjärrL 172 (1925).
b) (numera bl. starkt vard.) i pf. l. pluskvampf. med ett efterföljande verb i sup. ss. bestämning. Han hade råkad slagiid sine hustru wiid öghatt för hennes onyttuge mund hon brugade emott ho[no]m. 2SthmTb. 2: 138 (1551). Har tijn nästa .. råka förseedt sig, så straffan (dvs. straffa honom) vppenbarliga. Schroderus Comenius 923 (1639). jfr Ljunggren Supinum 57 (1934).
c) (numera bl. tillf.) tillfälligtvis ha l. få möjlighet l. lyckas med (att göra ngt), lyckas (att göra ngt). Then fattige Rääf, om han / Med lämpa sigh råkar rappa / Een Höna, gåås, Lamb: strax ropar hwar man (osv.). Arvidi 190 (1651). Hon .. (hoppades) slippa att .. (ur puppan, i vilken kärleken slumrade) se flyga något bevingadt ting, som aldrig ändå kunde råka att flyga, dit det ville. Knorring Ståndsp. 3: 146 (1838). En aktörsstrunt som råkat propsa sig till .. hufvudrollerna. Strindberg NRik. 32 (1882).
9) (utom i den särsk. förb. RÅKA TILL numera bl. i Finl.) intr., opers., = II. Rålamb Resa 48 (1658, 1679). Då .. (räven) som bäst hölt på, at taga fast Skatan (som liksom räven befann sig inne i en hummertina), råkade det icke bättre, än at han rumlade Tinan för mycket, så at hon kullrade ned för berget och uti sjön. Kalm VgBah. 143 (1746). Bergroth FinlSv. 247 (1917). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 88 (1958).
10) intr., om sak l. person: på grund av yttre (i sht olyckliga) omständigheter l. förhållandenas makt l. tillfälligheternas spel l. händelsevis l. oavsiktligt (o. plötsligt) l. ofrivilligt komma (till en plats) l. hamna (på en plats l. i en miljö) l. komma l. hamna l. försättas (i en viss belägenhet l. situation) l. försättas (i ett visst tillstånd) o. d., råka (i bet. 8) komma l. hamna; jfr FALLA X, HAMNA, v.1 3, KOMMA, v. I 11 (b). — jfr I-, IN-, PÅ-, UT-RÅKA.
a) i uttr. som beteckna förflyttning; utom i Finl. (vard.) numera nästan bl. i bildl. anv., med anslutning till d; jfr d α, β. (En etiopier) råkade vthi Ödemarken Scetin, ther han begynte föra itt eensamt Lefwerne. Schroderus Os. 1: 536 (1635). Hinden, så snart hon i Nätet .. råkar, så besnäries och förgörs hon. Schroderus Comenius 425 (1639). (Han) råkade der nedreför gården vti en grop, och blef der liggiandes vthi gropen. VRP 1651, s. 637. Är någen af barndomen råkat uthi ett annat Stifft än som födelses, .. tå må han ock ther medh lägenheet försörjd blifwa. KOF II. 2: 414 (c. 1655). Dhen som i dagh sitter i Högsätet, råkar i morgon i Soopewråån. Grubb 360 (1665). Vid ankomsten til Stockholm, råkade Herr Öfverst-Lieutenanten liksom i en ny verld, et nytt folk, och nya seder. Kempe FabritiiL 94 (1762); jfr b, d. Handla efter vissa grundsatser och låt förnuftet vara din ledstjärna, då råkar du ej på afvägar. ZTopelius d. ä. (1830) hos Vasenius Top. 1: 387. Vi låddes att hon råkat / i någon jättes sal. Fröding Guit. 180 (1891). Bergroth FinlSv. 213 (1917). — särsk.
α) (†) i uttr. råka till ngt (jfr d γ ε', 11 c α), händelsevis komma till ngt, råka komma till ngt. Stundom bar til, at nogon .. (for) will i markene, och råkade så til theras Hybile. Verelius Gothr. 2 (1664; isl. orig.: horvudu). Jag råkade til en Siö hvars svartblåa vågor ständigt uprördes af de rytande vädren. Nordenflycht (SVS) 3: 169 (1762).
β) (numera föga br.) i uttr. råka på grund, gå l. stöta på grund; äv. bildl. Den saken har råkat på grund. Pfeif DeHabitu 270 (1713). Råkar något Skepp . på grund eller klippa, då skal (osv.). PH 6: 3729 (1755). Jungberg (1873). jfr (†): Om .. (fartyg) råka hijt (dvs. på grund), så hafwa the fahra för Skepbrott. Schroderus Comenius 465 (1639).
γ) (†) i uttr. råka på (en viss strand), stranda på (en viss plats). Att galeijan Justitia hafuer hafft ten olyckan, att hon på Memelske stranden ähr råkatt. AOxenstierna 4: 540 (1629).
δ) (mera tillf.) i uttr. som betecknar att ett antal personer vid förflyttning komma att bilda en viss formation; jfr d. Husarerna .. höggo .. in på dessa syndare, som vid defilén råkade i en klump. JMSprengtporten (c. 1780) i MoB 8: XVII.
b) i uttr. som beteckna att ngn kommer i visst sällskap o. d.; särsk. dels i sådana uttr. som råka i så l. så beskaffat sällskap l. råka i sällskap l. följe med ngn, dels (numera bl. mera tillf.) i uttr. råka bland ngra. Herre, lät mich icke råka ibland förlastare. Syr. 23: 1 (öv. 1536). Giässen gåfvo sig ut för Svanor, .. efter de en gång uti Siön råkat i deras föllje. Frese Sedel. 56 (1726). Den som råkat ibland varjar måste tiuta med dem. Modée Dår. 5 (1741). Jag råkade en gång i sällskap med ett ungt Fruntimmer. Bergeström IndBref 35 (1770). Ynglingen .. råkade .. i dåliga sällskap. LbFolksk. 66 (1890). Råka bland ovänner. WoH (1904).
c) (†) i uttr. råka i en viss tid, betecknande att ngn kommer att leva under en viss tid; jfr 1 e ζ β', 5 b. Gudh hafwer täckts att låtha oss råka i desse (svåra) tijdher. RARP 1: 105 (1629); möjl. särsk. förb. Vthi thenne tijdhen (dvs. c. 450 e. Kr.) råkade och så Vigilius, en berömligh Kyrkieskribent. Schroderus Os. 1: 757 (1635).
d) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt försättes i en viss belägenhet l. situation l. i ett visst tillstånd; särsk. i ett stort antal stående uttr., t. ex. råka i fara, fångenskap, förfall, förlägenhet, förtvivlan, glömska, gräl, handgemäng, krig, lägervall, olag, onåd, oordning, raseri, slagsmål, svårigheter, tvist, råka på obestånd, råka ur fattningen, gängorna, humör (se vidare under resp. sbst.). Maskineriet hade råkat i olag. Vid fördelningen av bytet råkade tjuvarna i ett våldsamt slagsmål. En vindfläkt drog in genom fönstret, och alla papperna på bordet råkade i oordning. Trafiken råkade i stockning. Den sjuke råkade i svettning. Regeringen hade råkat i en besvärlig situation. Intet Regemente finnes så stort, förmöget och lycksaligt, som icke genom långligt krig, är af sig kommit och råkat i gjäld. HC11H 10: 201 (1615). Vij äre råkade i krigh medh Danmark. RP 10: 643 (1644). Fiendens 1:a linia (gav) eld, och i detsamma råckade redan en dehl af Swänska wänstra flygelens infanterie med fienden i handgemäng. KKD 3: 66 (c. 1710). (Skådespelarna) råka lätt i eld och lågor, om deras konstnärspersonligheter finna sig tillbakasatta för andra. Sander i 3SAH 10: 112 (1895). Denna akademiska ungdom, vars blod råkar i svallning inför en futtig byggnadsfråga. Lidforss Dagsb. 19 (1905). Örnungen råkade i häftig vrede. Lagerlöf Holg. 2: 247 (1907). Oljan från ett 600 m djupt borrhål råkade i brand. Bolin OrgKem. 35 (1925). Pettersson hade med ens råkat i misshumör. Hammenhög PoB 170 (1931). — särsk.
α) [jfr a] i sådana uttr. som råka i ngns hand l. händer l. klor l. i händerna osv. på ngn, förr äv. råka ngn i händer, falla i ngns händer l. våld; komma i ngns besittning; bli omhändertagen av ngn o. d. Genom ond diæt .. råkar man offta Läkiaren i händer. Grubb 658 (1665). Hon (reste) til Rom och Jerusalem, råkandes på vägen i Röfvare-händer. Dalin Hist. 2: 56 (1750). Snart försvinner et arf, som råkar i slösares händer. Nicander GSann. 42 (1766). Den yngling kunde anses hafva råkat i goda händer, som komme under .. (minister Barcks) ledning. Wirsén i 2SAH 61: 50 (1884). Jag ämnar .. visa vår enfaldige vän där ute, i vilken fähunds klor han råkat. Bergman Patr. 127 (1928).
β) [jfr a] i sådana uttr. som råka i luven l. håret på ngn o. d., se LUV, sbst.2 2 b, HÅR, sbst. 3 d α.
γ) i ett stort antal numera obr. (l. bl. tillf. använda) uttr., t. ex. råka i (ngns) ogunst l. hat l. förakt, råka i onåd (hos ngn) resp. i den situationen att man hatas l. föraktas (av ngn); råka i olägenhet l. oläglighet, råka i svårigheter; råka i motgång, råka i den situationen att man har motgång(ar); råka i spänning l. oreda med ngn, råka i spänt förhållande till resp. i tvist med ngn; råka i fel, råka (i bet. 8) begå fel; råka i en lust (att göra ngt), få lust (att göra ngt); råka på olycka, i olycka; råka på straff l. böter, råka i den situationen att man får straff resp. böter; råka i sömn l. dvala, falla i sömn osv.; råka i ett samtal, komma i (ett) samtal; se vidare under resp. sbst. Hwar ock förb:te Domhafwande och Assessores där öfwer, att de rättwijsligen .. dömt hade med någon, i någorhanda widlöfftighet råka skulle, då wele Wij (osv.). Schmedeman Just. 142 (1614). Råka på straff och böter. RARP 1: 90 (1629). Then som herbergerar och förfordrar .. skalkachtighe Menniskior, han moste och allment råka medh them på olycka. Schroderus Os. III. 1: 23 (1635). Dhen som sitter stilla, och taar sigh ingen giärning före, han råkar snart i sömpn. Grubb 449 (1665). SthmStadsord. 1: 215 (1673: vthi någon olägenheet). Här vppå råkade the vti et samtahl. Weise 20 (1697). Philosophien .. (har) råkat i förakt. Höijer 4: 458 (1796). Då jag nu .. genomögnar hvad jag skrifvit .., märker jag, att jag råkat i en synnerlig lust att moralisera. Atterbom Minn. 311 (1818). Äfven med stiftet råkade .. (J. O. Wallin under sin tid som domprost i Västerås) i spänning. Böttiger 6: 56 (c. 1875). Råka i villfarelser. Auerbach (1913). — särsk.
α') i uttr. som beteckna att ngn drabbas av sjukdom o. d., t. ex. råka i (en) sjukdom l. pestilensen l. svulster l. sår. K(onungen) swaradhe segh tyckes ille wara, det H. F. N:de war råkadh uthi een siukdom. RA II. 2: 38 (1617). (Hon har) råkat vthi Pestilentzien. BoupptSthm 20/8 1658. The, hwilke hafwa råkat i någon Hufwud-Swagheet (må få nattvarden), när the komma til sitt Förstånd igen. Kyrkol. 17: 5 (1686). The som .. (överlevde mässlingen) råkade sedermera uti stora svulster eller ond sår. Broman Glys. 1: 428 (1730). (Sv.) råka i sjukdom (t.) in e(in)e Krankheit verfallen. Auerbach (1913).
β') i uttr. råka på den l. den meningen l. på l. i de l. de tankarna l. sådana l. sådana tankar, bibringas den l. den meningen osv., komma på den l. den tanken, få för sig det l. det o. d. R(iksens) Ständer äro .. uppå de tankar råkade, som (osv.). HC11H 8: 50 (1678). (På grund av kardinalernas oenighet valdes två påvar samtidigt) Förthenskull ännu månge förnumstige vppå thenne Meningen råkade, man skulle vthi sådant fall ingen there aff them bägge för Påwe wederkiänna, vthan en nyy vthwälia. Brask Pufendorf Hist. 412 (1680). Månne .. skulle de (vise männen) icke hafva råkadt i sådana tankar: Ach ve! vi hafve rest en så lång väg förgäfves! Borg Luther 1: 268 (1753).
γ') i uttr. råka på begärelse, gripas av begärelse. Dhen orkelösa råkar offta på ond begärelse. Grubb 492 (1665).
δ') i uttr. råka i dråp, råka (i bet. 8) begå dråp. Petter Weigman, som för 3 åhr sedhan råkade uthi drååp. VDAkt. 1714, nr 205.
ε') i uttr. råka till ngt (jfr a α, 11 c α), uppnå l. få ngt, komma i ngt. Att vij engång kunne råka till frid och roligheet. RP 7: 394 (1639).
η') i uttr. råka i tvist, om sak: råka (i bet. 8) bli föremål för tvist. (Jag uppmanar läsaren) att noga granska de i tvist råkade ämnen. Chydenius 267 (1766).
11) intr., i vissa allmännare anv., betecknande rörelse l. förändring l. utveckling o. d.
a) [jfr 1 e ζ, 4, 10] (numera bl. tillf.) i uttr. råka rätt, komma på rätt plats l. dyl. Gud välsigne Er! men ni har icke råkat rätt. Båstad är för dåligt och litet (som pastorat) för Er. Cavallin Herdam. 4: 298 (i handl. fr. 1801).
b) sjöt. i uttr. råka oklar av ngt, kollidera med l. stöta på l. trassla in sig i ngt; jfr OKLAR 8 a. Ramsten o. Stenfelt (1917).
c) (†) med saksubj. (jfr d): råka (i bet. 8) l. komma att utveckla sig l. gå (i en viss riktning l. så l. så o. d.).
α) opers. l. med ordet sakerna ss. subj.; särsk. i uttr. råka till ngt (jfr 10 a α, d γ ε'), (komma att) utveckla sig till l. bli ngt. Effter nu så widt medh saken är kommit, att .. thet är alt till een önskelig ända och besluut råkat, så (osv.). Gustaf II Adolf 110 (1614). Effter sakerne så vijdha ähre råkade, att (osv.). OxBr. 9: 306 (1635). När thet och skulle råka til een feigde igen .., så (osv.). Widekindi KrijgH 752 (1671).
β) i uttr. råka på ngt, leda till l. resultera i ngt l. dyl. Thenne långsamma tractaten ähr een gång kommen till endskap och genom Guds nådige tillhielp råkatt på tiugusex åhrs stillestånd. OxBr. 3: 495 (1635).
γ) i uttr. råka väl, utveckla sig l. gå på ett lyckligt sätt, slå väl ut o. d. Åhrswexten haffuer .. (i) störste deelen aff Wästergöttlandh och Wermelandh intett well råkatt. HSH 27: 194 (1633). När alt är wäl råkat, så wil hwar man haa ähran. Grubb 588 (1665).
d) (†) med saksubj. (jfr c): (komma att) uppstå l. uppkomma; äv. i uttr. råka utav ngt, ske på grund av l. bero på ngt. (Han) Förmeente .. någott missförstånd vara råkatt emellan henne och Enkiedrottningen. RP 7: 379 (1639). Nyttigare är, at Barnet gråter för Rijset, än Moderen för Barnsens olycka, som råkar vthaff sielffzwåld. Grubb 71 (1665). Snart råkar rychte. Dens. 744.
II. (ngt vard.) refl., opers.: slumpa sig, falla sig, ”hampa sig”, bära till, bära sig o. d. Ynglingarna (i den av sultanen inrättade skolan) kunna wara till tahlet 3- a 400:de, mehr eller mindre som det råkar sig. KKD 5: 345 (1711). Huru olyckligt det råkat sig att jag just dagen förut skulle köpa något så ringa! Hagberg Shaksp. 7: 48 (1849). Mannen, som .. (Ansgar) talade till .., såg barsk ut. Det råkade sig nämligen så, att det var själva hövdingen i staden (Birka). Heidenstam Svensk. 1: 68 (1908).
III. dep.
1) motsv. I 1.
a) (numera föga br.) motsv. I 1 c, om olika ämnen: komma i kontakt l. beröring med varandra. Den så allmänt rådande Vitriolssyran, som tärer och löser Järnet, hvar de råkas. Rinman JärnH 700 (1782).
b) motsv. I 1 d, om olika föremål l. linjer, med avs. på deras sträckning: stöta samman, mötas, träffas. Palmquist Alg. 2: 10 (1746). Den punkt, der de genom kordans ändpunkter dragna tangenterna råkas. Lindelöf AnGeom. 40 (1864). Hahr ArkitH 104 (1902).
c) (†) bildl., om person, i fråga om framställning av ngt: sammanfalla, överensstämma, vara överens. Det är i sanning märkvärdigt, at 2:ne Män vid samma tilfälle skrifvit i samma ämne .. och råkats i ingen synpunct. Wallquist EcclSaml. 5—8: 454 (1794).
a) med subj. betecknande flera personer o. dyl. o. med reciprok bet.: träffa varandra, träffas, mötas. The, som hoor giordt hafwa .. (skola) wara förplichtade strax sigh långt ifrå hwar annan söndra, at the widare icke råkas. KOF II. 2: 104 (c. 1655). Patroullerne och Brandvackten böra, då de råkas, bemöta hvarannan med höflighet. PH 2: 1325 (1737). Så råkas vi om sex år då / På nytt vid Vernamo? Snoilsky 3: 41 (1883). Råkas och skiljas! Skiljas och råkas! Det är lifvet! Strindberg Drömsp. 237 (1902). Vi syskon kunde ju tycka, att det vore roligt att råkas litet på egen hand. Lagerlöf Dagb. 164 (1932). — särsk. (vard., i sht skämts.) i uttr. vi träffas när vi råkas o. d., vi träffas (väl) någon gång l. dyl. Hon svarade, att hon föraktade mig. Jaså, tänkte jag, min lilla docka, är du sådan? Vi råkas när vi träffas. Wetterbergh SamhKärna 1: 227 (1857). Ja, ajöss Engström, vi träffs när vi råkas, sa tjyfven till domarn. Engström Bläck 109 (1914).
b) (†) i uttr. råkas med ngn, träffa ngn. Bergklint Vitt. 32 (1772). När jag råkas med prins Erik, menar han att jag är Zwinglian. Strindberg GVasa 176 (1899).
Särsk. förb. (Anm. I sådana förb. som råka emellan, för, i, på, ur, vid, åt, över är det ofta svårt att avgöra, huruvida en värklig särsk. förb. l. en vanlig förb. av ett verb o. en obetonad prep. föreligger; vissa av de nedan under dessa förb. anförda språkproven kunna äv. uppfattas ss. innehållande obetonad prep.): RÅKA AN. (†) till I 6, 10: stöta på l. stöta samman med (fientlig styrka o. d.); äv. i uttr. råka an med ngn, komma ihop sig l. i strid med ngn. Jag hadhe hafft ett corporalskap aff mine rytter uthe, de där på vägen mellan Furchheimb och Aurbach haffve råkatt an 100 vagnar proviant .. medh convoy aff 20 musketerer; hvilke de haffve nedergiortt. AOxenstierna 7: 561 (1632). Om vij (dvs. svenskarna) nu icke vele sambla oss medel, medan the oss biudes, så skulle vij liqväl dess föruthan råka an med honom (dvs. ”Danus”, Danmark). RP 8: 427 (1641). jfr anråka. —
RÅKA EMELLAN10 032. (i sht vard.) till I 10 a: råka komma l. hamna mellan (föremål l. personer); äv. abs.; äv. bildl. Fingrarna råkade emellan, när locket föll ner. Weste (1807). Östergren (1937; äv. bildl.). —
RÅKA FAST10 4. till I 10 d: råka fastna l. bli fast; företrädesvis (o. numera nästan bl., ngt vard.) oeg. l. bildl., i sht i anv. motsv. fast, adj.1 23. Holmberg 1: 723 (1795; bildl.). Då han presenterade en check utan täckning var han ytterst nära att råka fast. UNT 1943, nr 103, s. 5. —
RÅKA FRAM10 4.
1) (numera bl. tillf.) till I 4: hitta vägen fram (till en plats). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 15 (1863).
2) (†) till I 10: (råka) komma l. nå fram; anträffat bl. i oeg. l. bildl. anv., särsk. dels: få vara med l. dyl., dels i uttr. råka illa fram, råka illa ut. Offta hender ock, at man illa råkar fram j gifftermåål. LPetri 1Post. N 7 b (1555). När dä wanckar nå godt för Tann, / Tråsz någon af osz (dvs. bönder) ska råka fram. Tidfördrijf A 3 a (c. 1695). Altid skall jag stackare råka fram som salt i surt öga. Modée Dår. 84 (1741). —
RÅKA FÖR10 4, förr äv. FÖRE. (†; se dock slutet) till I 10: råka ut för (ngn l. ngt); särsk. i uttr. som beteckna att man råkar ut för en olycka l. sjukdom l. för förtret o. d. Landet kan aldrigh hielpas, om det schulle råka för någon olycka. RP 14: 483 (1650). En swår tandawärk som iag råkat före. VDAkt. 1715, nr 306. (K. XII) hade råkat för en trolös fiende. Nordberg C12 1: 491 (1740). Sehlstedt 1: 183 (1853, 1861). särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. som ange att ngn råkar ut för ngt övernaturligt med den följd att han blir förtrollad l. drabbas av sjukdom l. på annat sätt tillfogas skada; äv. abs.; jfr råka i, råka ut 5 o. råka, v.2 I 7. Han har råkat för ondt. Ihre Superstit. 28 (1750). Råkar någon eljest för eller vid gasten, så tros denne kramma eller krysta honom. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 466 (1864). Du har väl aldrig råkat för? Hülphers Ångermanl. 168 (1900). SvKulturb. 7 —8: 302 (1931). —
RÅKA I10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 10: råka ut för ngt övernaturligt med den följd att man blir förtrollad l. drabbas av sjukdom l. på annat sätt tillfogas skada; jfr råka för slutet, råka ut 5 o. råka, v.2 I 7. Om någon får utslag på kroppen eller i ansiktet, har han troligtvis ”råkat i”. Landsm. XI. 4: 26 (1896). jfr iråka. —
RÅKA IHOP10 04.
1) till I 6, 10, om person; dels med subj. betecknande flera personer: stöta l. komma samman, träffas, mötas; dels i uttr. råka ihop med ngn, träffa l. möta ngn, komma l. stöta samman med ngn. AOxenstierna 7: 573 (1632). En Munck råkade på en wäg i hoop med skelmar. Columbus MålRoo 58 (c. 1678). Lagerlöf Körk. 157 (1912). särsk. (ngt vard.) i utvidgad anv.: råka i strid l. slagsmål l. tvist l. gräl (med ngn); sammandrabba l. ”ryka samman” (med ngn); äv. refl., i uttr. råka ihop sig (med ngn). Dahlberg Dagb. 122 (c. 1660; uppl. 1912). (K. XII) råckade ihoop med fienden utj en fuhlkomblig hufwud action. KKD 3: 196 (1711). Till sist hade de råkat ihop om något, de hade blifvit ifriga och höjt rösterna. Lagerlöf Jerus. 1: 307 (1901). Han hade råkat ihop sig med Saalkind. Claëson Lockhart PolAgent 242 (1933).
2) (ngt vard.) bildl., om förhållanden l. händelser o. d.: stöta ihop, råka förekomma l. uppträda samtidigt, sammanträffa o. d. När lättia och stuguwarmen råka ihoop, så giöra dhe elacke proff. Grubb 448 (1665). Det är så mycket, som har råkat ihop just nu. Östergren (1937). —
RÅKA IN10 4.
1) (†) till I 1 b, opers., i uttr. det varder råkat in på ngn, lotten faller på ngn. 1Sam. 10: 20 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1862); Bib. 1917: träffades .. av lotten).
3) till I 10: råka komma in (i ett rum l. på en plats, bland ngt l. ngra o. d.). Förstånd skal göma tigh, at tu icke råkar in vppå the ondas wägh. Ordspr. 2: 12 (Bib. 1541). (Valen) hade följt med sillstimmet och hade råkat in i vaden, han också. Sandström NatArb. 1: 268 (1908). Vad var detta för sällskap av gläfsande hundvalpar med stubbade svansar han råkat in i? Krusenstjerna Pahlen 4: 84 (1933). jfr inråka. särsk.
a) (†) (lyckas) ta sig l. komma in l. dyl. Pehr Månsson (vittnar), at Rubin i Torssdagz afton råkat in til vittnet mycket blodig. VRP 12/11 1739.
b) bildl.: råka komma in (i l. på ngt), hamna (i ngt) o. d. Carlén Rosen 691 (1842). Mot slutet af sin lefnad hade .. (C. F. Dahlgren) tyvärr råkat in i ett temligen vårdslöst och andefattigt manér. Sturzen-Becker 1: 89 (1861). Hallström Händ. 208 (1927). särsk.
α) (mera tillf.) hamna l. komma att leva (i en viss tid). (Uppsalastudenterna) i senare delen av 1760-talet råkade in i en tid, som hör till de stora epokerna i den europeiska kulturhistorien. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 61 (1951).
β) (numera föga br.) i uttr. som ange att ngn i tal l. skrift (l. att ett samtal o. d.) kommer in l. råkar komma in på ngt l. på ett ämne o. d. Stundom kunde väl ock herrarne råka in i ämnen, i hvilka vi (kvinnor) .. icke kunde deltaga. Runeberg AntRunebg 56 (c. 1878). Då talet råkade in på konst. Strindberg Fagerv. 183 (1902). —
1) (†) till I 1 (a): träffa (ngt) o. d. Sniöskräfu[er] och furu(f)natte[n] / rätt pijlen råkar uppå. PolitVis. 166 (c. 1650). En trå är svår att råka på. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk.
a) till I 1 c: stöta samman l. kollidera med (ngt). Sij! när man flyr Charybdin här, / Så råkar man på Scyllam där. Columbus BiblW H 2 a (c. 1670). Råkar et Skepp, som är seglande, emot Skepparens vållande på et annat .. och giör thy skada; då ärsätte det hälften af skadan. PH 5: 2977 (1750).
b) till I 1 e.
α) till I 1 e γ, om olycka l. straff l. annat ont: komma l. falla över l. drabba (ngn). Dödzens snaror hade kringhwerfft mich. och heluetis ångist hade råkat vppå mich. Psalt. 116: 3 (öv. 1536; ännu hos Melin HelSkr. 1861). Olycka råkadhe vppå honom. Job 31: 29 (Bib. 1541; Bib. 1917: träffade honom). Gudz straff har råkat tigh vppå. Brasck Apg. E 4 a (1648).
β) till I 1 e ζ: träffa o. d. Måttan råkas sällan på. Grubb 672 (1665). At råka på den rätte Historiske Stylen. Dalin Hist. Föret. 12 (1747). särsk.
α') i uttr. råka på rätt l. det rätta l. rättaste l. rättheten, träffa rätt resp. träffa l. finna det rätta l. rättaste; jfr β', 2. Giffue Gudh, at wij måtte råka på thet rettesta. LPetri DialMess. 146 a (1542). The som fruchta Herran, the råka på retthetena. Dens. Sir. 32: 16 (1561; Apokr. 1921: finna det rätta). Om iagh (med denna åminnelsedikt) ey haar som sigh wel böör / Rätt råkat vppå, wel meent än tå / Är thetta giordt (osv.). MAndreæ hos NBenedicti KSoop F 1 b (1624). ConsEcclAboP 396 (1660).
β') till I 1 e ζ α': förutsäga l. spå l. gissa (ngt); gissa (en gåta); äv. utan obj. (särsk. i uttr. råka på rätt): träffa rätt med sitt antagande l. sin förutsägelse l. gissning, gissa l. spå rätt. Om j icke hadhen plögt medh minom kalff, j hadhen intet råkat på mina gåto. Dom. 14: 18 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1862); Bib. 1917: gissat). Effter .. (Birgitta) medh sine Gisninger stundom råkade vppå, bleff hon .. för heligh hållen. Lælius Jungf. N 8 b (1591). Thin gåta är god, iag hafwer råkat på henne. Verelius Herv. 143 (1672). Men see den Syriska uthtolckaren han hafwer råkat rättast uppå (med uttydningen av ett visst ord). Rudbeck Atl. 4: 94 (1702). Dalin (1855).
2) (†) till I 3: (lyckas) finna (ngn l. ngt) l. komma på l. tänka ut l. komma underfund med (ngt); äv. utan obj., i uttr. råka på bäst, hitta på l. fundera ut det bästa; jfr 1 b β α'. Wij råke som noghast vppå thet her på iordenne är och finne med platz vppå thet som förhandene är, hoo wil tå besinna hwad j himlenom är? SalWijsh. 9: 16 (öv. 1536; Apokr. 1921: sluta vi oss till). Dhen dher intet råkar på Dören, han slipper hwarken in eller vth i Hwset. Grubb 312 (1665). Hvar är Jesus ..? / Säger, ängar och I hagar, / Hvar jag Honom råkar på. Kolmodin Dufv. 200 (1734). Cronstedt PVetA 1741, s. 7 (: bäst råka på). Nu kunne vi af vårt eget förnufts ljus icke råka på de himmelska sanningar om vår återlösning. Nohrborg 33 (c. 1765). The puncter som uti Förordningarne icke varit med §. utmärkte, har jag tagit mig den friheten med samma tekn och nummer utmärka, för at lättare göra och råka på citationerne. LandtmFörordn. Föret. 5 (1765). Jag kunde ej råka på dörrn. Dalin (1855). särsk. i uttr. råka på landkänning, i utvidgad anv., om fartyg: få landkänning; jfr 1 a. Dahlstierna (SVS) 121 (1698).
3) till I 5: oavsiktligt l. händelsevis stöta på l. påträffa l. finna (ngn l. ngt); äv. närmande sig bet.: komma över l. få tag i (ngt). Schroderus Os. 1: 234 (1635). I dagh enär jagh marcheradhe rockte jagh på the Confoedereradhes campement. CGRehnschiöld (1703) i KKD 11: 27. Råka på ett lik i skogen. Dalin (1855). Vart jag (dvs. Nils Holgersson) än kommer här i landet, så ska jag alltid råka på sådana här ringande klockor. Lagerlöf Holg. 2: 41 (1907). Under min jakt efter någon bok som jag inte redan läst tio gånger råkade jag på Krok och Almquist (dvs. Svensk flora av K. o. A.). Selander MarkMänn. 12 (1937). särsk.
a) med avs. på person: finna, hitta, träffa på; ertappa; jfr 4. Man haffuer råkat vppå tigh, och tu är gripin. Jer. 50: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: du blev ertappad). Om .. (vildarna) råkade här på någon Spanior, så mördade de honom grufveligen. Knöppel Ön 25 (1748). Lagerlöf Liljecr. 176 (1911).
b) (numera bl. tillf.) få tag i o. för visst ändamål bruka (ngt). Förlåt, att iag råkat på ett sådant kluddat papper. JCederhielm (1708) i KKD 6: 115.
4) till I 6: stöta samman med l. träffa (ngn), möta, råka; numera företrädesvis i fråga om ett oförmodat möte; ofta svårt att skilja från 3 a. Tå .. (den turkiske befälhavaren) nu war på afftåget, råkade han på wårt (dvs. tyskarnas) Rytterij. Schroderus Os. III. 1: 155 (1635). Ett par landsmän .. hvilka vi helt oförmodadt råkade på i Brighton. MoB 7: 102 (1809). Så är der (på ångaren) den vackra ”baronessan” från Wien, som man råkar på litet hvarstans. Rosenius Himmelstr. 297 (1903). Lagerlöf Holg. 2: 204 (1907).
5) till I 8, i uttr. råka på (att) göra ngt.
a) (numera föga br.) råka göra ngt. (En okunnig kritiker) kan råka på at döma falskt. Sahlstedt Föret. 3 (1773). Första boken, jag råkade på att taga utur hyllan, .. var en ganska intressant beskrifning öfver kriget i Vendé. Wingård Minn. 6: 92 (1847).
b) (†) lyckas med att göra ngt l. dyl. Framleta ord, som op mot Hielte-dater hinna, / Lär du med dina rim ha' svårt til råka på. Brenner Dikt. 2: 88 (1728).
6) (†) till I 10, 11: råka ut (så l. så). D(en) 20 Iulij. Calmukerne försökte komma öfwer att bortsnappa hästar .., men blefwo af några få tilbakars drefne. D(en) 21 råkade dee lyckligare på, och snappade bort 2 wagnar med 10 hästar. KKD 6: 102 (1708). Ingen råkar värre på, än den, som af deras utsago vill döma om deras tro och bekännelse. Eneman Resa 1: 240 (1712). —
RÅKA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032, förr äv. (i bet. II) RÅKAS SAMMAN l. TILLSAMMANS. jfr sammanråka.
I. intr., till I 6: komma tillsammans, mötas, träffas; i sht förr äv. i fråga om fientlig sammanstötning; dels med subj. betecknande flera personer l. parter, dels i uttr. råka samman l. tillsammans med ngn. Fyre bussar råkade en gång tilsammans. Columbus MålRoo 60 (c. 1678). Gazetterne (kommo) med berättelse: att swänska flottan råkat tillsammans med den danska, uti hwilken leek denne mist 8 skiepp. KKD 5: 328 (1712). Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde landet en hel vinter .. och framemot våren hade de äntligen råkat samman. Lagerlöf Holg. 2: 359 (1907). särsk. (†) bildl.: drabba samman. Dommarenar vthi wår tijdh (skola) wara (så) til sinnes, at the .. icke hielpa til eller blåsa vnder, så at Partherna bliffue emoot hwar andre förbittrade och råka thes häfftigare tilsamman. Schroderus Waldt 37 (1616).
II. (†) dep.
1) till III 1 b, om föremål: stöta samman l. dyl. Bielkarne (till bron) läggas så, at de mit på pontonerne råkas tilsammans. König Mec. 139 (1752).
2) till III 2: träffas, råkas; anträffat bl. i bildl. anv. Tre rinnande vatten hvar timma och stund / Der (dvs. i sjön Roxen) råkas tillsamman och stifta förbund. Hedborn 1: 154 (1835). —
RÅKA TILL10 4.
1) (†) till I 8: råka göra l. säga ngt, låta ngt halka ur sig. Då är det alldeles förbannadt — förlåt, herr pastor, men jag råkar ibland till. Wetterbergh Kapellpr. 11 (1849).
2) (i sht i vissa trakter, vard.) till I 9, i det opers. uttr. det råkar så l. så till, det råkar vara l. bli l. det är händelsevis l. olyckligtvis så l. så. Men när thet så råkar til, at jag vthaf svaghet syndar, / .. Handla tå ej efter retten. Kolmodin Rök. 4 (1728). Hur kunde det råka så illa till? Östergren (1937). —
RÅKA UPP10 4. (numera bl. tillf.)
1) till I 10 a: råka komma upp (på ngt). Ett fartyg, som råkar upp på ett korallrev, är förlorat. Hedin Pol 2: 445 (1911).
2) till I 10 b, i uttr. råka upp i ngt, råka komma (mitt) in i ngt l. bland ngra o. d. Det värsta har varit, då man råkat upp i något lag landsmän, som försöker leka svensk jul. Cederschiöld Artist. 66 (1915). —
1) i uttr. råka ut (i ngt), (råka) komma ut (i ngt); nästan bl. i uttr. som ange att ngn kommer ut i o. måste kämpa med ogynnsam väderlek. Fartyget råkade ut i dimma och hade svårt att navigera. Råka ut i blåsväder, särsk. (vard.) bildl., om person l. förslag o. d.: råka ut för stark kritik l. kraftig opposition o. d. Råka ut i ilakt väder. Serenius S 4 a (1734).
2) i uttr. råka ut för (förr äv. (i bet. a) före) ngn l. ngt, i fråga om kontakt som innebär ngt ofördelaktigt l. icke önskvärt o. d.; med personligt l. sakligt subj.
a) i fråga om kontakt med levande varelse: träffa ngn (l. ngt), stöta på l. ihop med l. komma i beröring med ngn (l. ngt) l. få med ngn (l. ngt) att göra; bli föremål l. offer för viss aktivitet (t. ex. överfall l. misshandel) från ngns sida l. tas om hand av ngn o. d. Dhet är fahrligit at råka vth för en oförfahren Medico. Grubb 644 (1665). I dag har vi råkat ut för hyggligt sällskap. Jolin Barnhusb. 212 (1849; ironiskt). En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare. Luk. 10: 30 (Bib. 1917). Farfar (berättar) för oss om alla mänskor, som han har känt, som har råkat ut för arga tjurar. Lindgren AllBarn 52 (1946). jfr: Wnnder wägen råkade han uth före ett pahr oxar, them han köpte och dreeff hijt. VDAkt. 1674, nr 81; jfr b.
b) i fråga om kontakt med ngt sakligt: få med ngt att göra; bli föremål l. offer för ngt, drabbas av ngt, bli utsatt för ngt; hemfalla åt ngt; hamna i ngt; råka begå ngt; äv. allmännare, i uttr. som beteckna att ngt olyckligt o. d. händer ngn. I fall Boskapen råkar ut för durchlopp, .. så (osv.). PH 5: 2947 (1750). Då man blifvit ”vitterbeten” eller ”råkat ut för något”. Landsm. VII. 2: 12 (c. 1820); jfr 5 o. råka för slutet. Den andeliga talekonsten råkar .. (gm avsaknaden av bl. a. humor o. satir) ut för en viss entonighet. Thomander 2: 525 (1828). Ett par bönder, som råkat ut för menighetens misstankar, blefvo .. illa medfarne. Malmström Hist. 3: 74 (1870). Jag höll .. på att råka ut för ett ledsamt misstag. De Geer Minn. 1: 240 (1892). Han har råkat ut för en gatolycka. Bergman i 3SAH LXI. 2: 94 (1950).
3) (†) i uttr. råka ut med ngn, råka ut för (o. ha sexuellt umgänge med) ngn. När en löper åstad, antingen at rätt ächta en, eller och aff willfarelse råkar ut med en Pijga som intet är snut fager, och (osv.). Rudbeck Atl. 2: 226 (1689).
4) i uttr. ngn råkar så l. så ut, det går så l. så för ngn l. ngn röner det l. det ödet o. d. Nå har du hört, hur Antipho har råkat ut? Andersson Terentius 15 (1896). särsk.
a) i uttr. ngn råkar illa ut, det går illa för ngn, ngn råkar i svårighet(er) l. olycka o. d. RP 7: 249 (1638). Lutpulver bör .. läggas utom räckhåll för småttingarna i ett hem, då de genom att förtära detta kunna råka mycket illa ut. Bolin VFöda 42 (1933). särsk.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. ngn råkar illa ut hos ngn, ngn kommer i onåd hos ngn l. dyl. Biskop Bryniolf i Skara .. råkade .. denna tid hos Konungen illa ut. Dalin Hist. 2: 302 (1750).
β) (†) i uttr. ngn råkar illa ut om ngt, ngn råkar i förlägenhet om ngt l. dyl. Auktor beskylles .. hafva tagit ovilkorligen för gifvet, att riket vinner, när enskilde vinna. Men dervid måste kritikus råka lika illa ut om bevis. Chydenius 249 (1765).
b) i uttr. ngn råkar väl ut, det går väl för ngn. Holmberg 2: 635 (1795). Der råkade han väl ut. Dalin (1855; ironiskt). (Vildgässen, som fingo mat) tyckte, att de hade råkat väl ut. Lagerlöf Holg. 1: 146 (1906).
c) (vard.) i uttr. ngn råkar vackert l. trevligt l. skönt ut, ironiskt: ngn råkar illa ut. Hade .. (nomaderna) vägrat att tjäna oss, skulle vi råkat skönt ut. Hedin Transhim. 1: 379 (1909). Där har han just råkat vackert ut! Auerbach (1913).
RÅKA UTUR. (†) till I 10: komma l. ta sig (ut) ur (ngt); äv. bildl. Såsom vij denn 25, 26 och 27 ickie kunde råka utur flodhen Tamesi för ovädher skull, gaff (osv.). OxBr. 10: 242 (1618). Beqwäme utwägar .. at råka utur denna Labyrint och (ekonomiska) wederwärdighet. HC11H 10: 131 (1672). —
RÅKA VID. (†)
1) till I 5, 6: finna l. träffa på (ngn l. ngt); komma samman l. sammanträffa med (ngn); äv. i utvidgad anv.: råka ut för (ngn l. ngt) l. få med (ngn) att göra. J wäghen war itt heerdahws, ther råkadhe Jehu widh Ahasia .. brödher, och sadhe, Hoo äre j? 2Kon. 10: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: träffade .. på). Gudh nådhe dhenn som råkar widh enn dublare och drinkare till mann som iagh hafuer giordt. 3SthmTb. 3: 29 (1600). Wÿ ära råkade wid ett skep som läker .. gruffueligen. Ekeblad Bref 1: 408 (1655; rättat efter hskr.). Råkar någon .. för eller vid gasten, så tros denne kramma eller krysta honom. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 466 (1864); jfr råka för slutet. jfr vidråka.
2) bildl., med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt: råka ut för (ngt besvärligt l. bekymmersamt) l. drabbas av (en olycka o. d.); (råka) komma i åtnjutande av (ngt gott). (Karl Knutsson) hade råkat vid een pulsam och bekymmersam tid. LPetri Kr. 133 (1559). Dhen blinde finner och stundom en hästskoo. .. (Dvs.) Dhen fattiga råkar och vndertijden wedh en lijten Lycka. Grubb 117 (1665). Dhen som råkar wedh någon skada, han grijper (osv.). Dens. 291. —
RÅKAS ÅT. (†) till III 2 a: råkas, träffas; äv. bildl. Ther wij hadhe räcktz (sannol. felaktigt för råcktz) åth, och .. (den nu avlidne) hadhe fått tala för sigh. Wallius 2Likpr. A 6 a (1629). Den finaste Geometrie, den underbaraste Physique, den konstigaste Mechanique hafva lika som stämt möte, at råkas åt uti denna vetenskapen (dvs. astronomi). Höpken ÅmVetA 1745, s. 9. —
RÅKA ÖVER. (†) till I 5, 6, om person: finna l. påträffa (ngn l. ngt) l. komma över l. få tag i (ngt). (De ”olydiga” arabstammarna) äro de värste till att röfva och sköfla .. hvem de råka öfver och finna svagare. Eneman Resa 2: 77 (1712). I alle .. (manuskript) af Versio Vulgata, som jag råkat öfver, har jag altid funnit det (dvs. Dictum Johannis, en viss bibelbok). Björnståhl Resa 1: 139 (1770). Schulthess (1885). jfr: Ett kärl / Ur ungdoms-källan rågadt, i ditt land / Besvärlig börda blefve; .. / Och råkade en oinvigd deröfver, / Han drucke döden af din lifsdryck. Atterbom LÖ 2: 190 (1827). —
RÅKA ÖVERENS10 104. (numera knappast br.) till I 10 d: komma överens. Jag .. återsänder kontraktet, .. beklagande att vi ej skulle råka öfverens i den vigtigaste punkten. Strindberg Brev 3: 289 (1883).
Avledn.: RÅKELIG, adj. (†) till I 3: som kan nås l. fattas, gripbar. Christus är det enda af det Gudomliga, som för Menniskan är åskådligt, råkeligt. CJLAlmqvist i Skandia 7: 77 (1819, 1836).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content