SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RAGLA ra3gla2, äv. rag3la2, äv. RAGGLA rag3-la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr RAGEL.
Ordformer
(raggl- 1672 osv. ragl- (raghl-) 1587 osv.)
Etymologi
[jfr d. (dial.) ravle, äv. ragle, nor. ragle, nor. dial. ragla; avledn. av RAGA, v.1]
1) under gående l. stående o. d. (ideligen) vara nära att förlora balansen o. därför (vara tvungen att) ta sidosteg (l. ett l. flera eljest omotiverade steg i ngn riktning), särsk. på grund av berusning, äv. på grund av svaghet l. sjukdom l. sinnesrörelse l. skratt o. d.; vackla l. vingla (på ostadiga ben); om person l. djur, stundom äv. om ngns kropp l. (i utvidgad anv.) ngns fötter o. d. Helsingius (1587). The Druckne fyllehundar .. ragla. Schroderus Comenius 824 (1639). Af the modige Kämpar (dvs. dryckeskämpar) / Raglar här en; en staplar, en stupar. Stiernhielm Herc. 239 (1658, 1668; uppl. 1648: ragler). Serenius EngÅkerm. 294 (1727; om får). Snarare steg hon up än eljest och hennes matta fötter raglade .. til sin Grann-Fru i en extraordinaire visite. Dalin Arg. 2: 54 (1734, 1754). Den, som såg honom .. försvagad af åhren .. lägga Harnesket på sin raglande och darrande kropp. Mörk Ad. 2: 338 (1744). Utvakade dominospelare gingo hem från caféet och raglade af sömn. Lagerlöf Antikr. 231 (1897). Johnson GrKrilon 281 (1941). — jfr BORT-, FRAM-, IN-, UT-RAGLA. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) (†) ragla snett, ta snedsteg under raglande; ragla på ömse sidor, under raglande ta sidosteg än åt det ena, än åt det andra hållet, ragla hit o. dit. En annan ragglar snett (vid dryckeslaget). Lucidor (SVS) 221 (1672). När Thorer blef upledder, kunde han illa gå på fötterna, raglandes på ymsa sidor. Peringskiöld Hkr. 2: 203 (1697).
β) (†) ragla till l. i mark, ragla o. falla, ragla omkull. Kempe Psalt. 202 (1650: til Marck). Risell Vitt. 474 (1722: i marck).
γ) ragla (e)mot ngt, ragla o. stöta emot ngt, törna emot ngt under raglande. Weste (1807). Rydberg Sing. 108 (1857, 1865).
b) (†) i fråga om småbarns osäkra gång: stappla. Jolra, krypa, ragla, gå, / .. Det är alt vårt lefnads-lopp. Dalin Vitt. II. 4: 21 (1738).
c) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om gång l. rörelse o. d.: som utmärkes av raglande. Lind (1749). SocÅb. 1941, s. 40.
2) (numera bl. mera tillf.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 1 c); särsk. om livlöst föremål (l. om djur som icke går l. står på ben o. d.): röra sig l. stå (l. se ut att röra sig osv.) på ett ostadigt l. vingligt sätt; vackla; svikta; gunga (fram o. tillbaka l. hit o. dit); stundom äv. med subj. betecknande person som färdas i fordon som framföres l. rör sig i slingerbultar o. d.: vingla o. d.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., stundom: vacklande l. vinglig l. ostadig. Kyrckan står i blåsväder och raglar. ProstbKorsberga 1725, s. 3. Ormarna, som nu tycktes hafva blifvit .. raglande och rusiga af .. musiken. Lundgren MålAnt. 2: 115 (1872). Möbleringen bestod af ett raglande bord, en stol och tre sängar. Hedin GmPers. 457 (1887). De lustiga husen vid Öfre Slottsgatan, hvilka, sedda från gatan, ragla som skapelser af en femårings ritstift. Hasselblad Rust. 17 (1916). (En bil) kom .. tutande och ragglande kring hörnan bakom mig. Nordström Amer. 157 (1923). Om vi raglat fram förut (med bilen), så verkade vi torgskräck nu. Därs. 162. — särsk.
a) (†) i uttr. ragla på sida, om stängsel: ta överbalansen o. lägga sig på sidan; ragla till fall, om byggnad: vackla o. vara nära sitt fall. Raimundius HistLiturg. 36 (1638: ragla til fall; i bild). VetAH 1751, s. 273 (: ragla på sida).
b) om bokstäver i skrift (l. tryck): luta l. spreta (åt olika håll l. hit l. dit o. d.); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: vinglig. (Han) skrifver .. äländigt, med svenska bookstefver, så att then ena raglar hijt, och then 2:a thijt. VDAkt. 1749, nr 190. Didring Malm 2: 66 (1915; i p. pr.).
c) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om flykt l. rörelse o. d.: ostadig l. vinglig o. d.; jfr 1 c. Forsslund Djur 106 (1900).
d) (i sht i vitter stil, numera bl. tillf.) om ngt mer l. mindre abstrakt (jfr c, e, f), t. ex. blick, tanke, samtal: röra sig på ett ostadigt l. vingligt sätt; tumla l. vingla; stundom: vackla; äv. (om ord o. d.): framsägas på ett stapplande sätt l. med vacklande röst o. d.; i sht förr äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om sanning, förr äv. om anklagelse o. d.: som visar sig vara osäkert grundad l. icke håller streck vid närmare granskning. Jmedlertijdh lärer Giästgifwarens Rathens (som anklagat författaren) sak wara raglande. VDAkt. 1707, nr 855. Dahlman Humleg. 6 (1748; i p. pr., om sanning). Ju mera vinet uppglödgade inbillningen, desto lättsinnigare raglade samtalen kring eljest fridlysta områden. Crusenstolpe CJ 2: 231 (1845). Nå läs! Men stappla ej, omtugga ej! / Jag tål ej ord som ragglar, ton som suddar. Börjesson E14 107 (1846). Tanken raglar uti deras (dvs. de sinnessjukas) hjerna. Nybom SDikt. 1: 352 (1850, 1880). Lundgren MålAnt. 2: 89 (1872; om blick).
e) (i sht i vitter stil) om person (l. tidning o. d.) med tanke på psykiska förhållanden, handlings- l. tänkesätt, åskådning o. d.: vackla; särsk. ss. beteckning för att ngn uppträder vankelmodigt l. utan fasthet l. visar sig ombytlig l. ostadig; äv. med subj. betecknande ngns vilja o. d.; ofta med nära anslutning till 1. Den som vil strida med djäfvulen, han måste icke ragla och slinta dit och hit, utan han måste vara viss i sakene. Borg Luther 2: 151 (1753). Fröding ESkr. 1: 88 (c. 1885; om vilja). Rydberg Brev 1: 308 (1886; om tidskrift). Moraliskt raglade han hela sitt lif från ytterlighet till ytterlighet. Lundegård Tannh. 1: 14 (1895). särsk. (†) i uttr. ragla av och till, ss. beteckning för att ngn visar regellöshet l. brist på språklig stadga i sitt uttryckssätt. Gyllenborg Skald. 18 (1798).
f) (†) i uttr. bringa ngt på raglande fötter, komma ngt att utmärkas av brist på stadga, ge ngt en prägel av osäkerhet o. vacklan. Att den bakvända filantropien .. bringat hela vårt förmenta förbättringsväsende på så raglande fötter, att (osv.). Crusenstolpe Ställn. 10: 12 (1844).
3) (†) tr., om sand o. d. som ngn går i: komma (fötterna) att vackla, så att gången blir raglande (se 1 c ovan). Then klebrige sanden och gruset, hwilket .. wijker vndan fötterna, och raglar them vthi en swår och arbetsam gång. Sylvius Curtius 306 (1682).
Särsk. förb. (i allm. till 1): RAGLA AV10 4. (numera bl. tillf.) ragla o. falla av; äv.: raglande ge sig av. Weste (1807). Dalin (1855).
RAGLA BAKLÄNGES10 3~20. Högberg Vred. 3: 365 (1906).
RAGLA BORT10 4. jfr bortragla.
RAGLA FRAM10 4. Runius (SVS) 1: 242 (1712). jfr framragla.
RAGLA IKRING, se ragla omkring.
RAGLA IN10 4. VDAkt. 1677, nr 73. jfr inragla.
RAGLA KRING, se ragla omkring.
RAGLA KULL, se ragla omkull.
RAGLA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. raglande gå l. förflytta sig ned (i ngt); i sht förr äv. oeg.: vackla o. glida ned (från ngt); jfr ragla 2. Sedan .. (konung Porus) aff .. (macedoniernas skott) war nogsampt plågadt, begynte han ragla neder (från elefanten). Sylvius Curtius 627 (1682). Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882).
RAGLA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. raglande gå (l. springa o. d.) omkring (ngnstädes); raglande röra sig av o. an (ngnstädes). Hagberg Shaksp. 12: 140 (1851). Benedictsson Folkl. 84 (1887).
RAGLA OMKULL10 04, äv. KULL4.
1) ragla o. falla omkull. Weste (1807).
2) (numera knappast br.) mer l. mindre bildl., om rike o. d.: vackla l. störta samman l. gå under; jfr ragla 2 (d). Kempe Psalt. 439 (1650).
RAGLA OPP, se ragla upp.
RAGLA TILL10 4. göra en (häftig l. hastig) raglande rörelse l. ett par (häftiga osv.) raglande rörelser, göra en l. ett par (häftiga osv.) överhalningar. Bellman (BellmS) 4: 47 (1769). Han ville räta på sig men raglade till, sökte en plats att sätta sig. Sjödin StHjärt. 17 (1911).
RAGLA TILLBAKA10 040, äv. 032. raglande gå l. förflytta sig tillbaka; äv.: ragla baklänges. Han fick see sin Son, (o.) han raglar tilbaka af förskräckelse. Ehrenadler Tel. 177 (1723). Johnson Slutsp. 170 (1937).
RAGLA UNDAN10 32, äv. 40. äv. bildl. (jfr ragla 2 d). Hagberg Shaksp. 10: 178 (1850; bildl.).
RAGLA UPP10 4, äv. OPP4. raglande gå l. förflytta sig upp (ngnstädes); äv.: raglande stiga upp. VDAkt. 1677, nr 73. (Jag) Sitter qvar (vid middagsbordet) till klockan sex, / Raglar opp, i soffan sträcks, / Får likören (osv.). Valerius 2: 60 (1831).
RAGLA UT10 4. Dalin (1855). jfr utragla.
Ssgr (i allm. till 1): (1, 2) RAGEL-BEN, m. (†) eg.: person med raglande ben (se ben, sbst.1 I 1, II 1); använt ss. en (ss. egennamn behandlad) benämning på döden tänkt i gestalt av ett benrangel (jfr ragel 3). Här har den bleka gäst, .. / Den magre ragelbeen nu åter varit fram. Rosenfeldt Vitt. 225 (1675).
-DANS. (i vitter stil, numera bl. tillf.) dans utförd under raglande; nästan bl. bildl., motsv. dans (1 h o.) 5 a; särsk. om dryckeslag o. d. Dalin Arg. 2: 3 (1734, 1754). Hör, gossar, viljen I supa? — Stupa / Uti min rageldans? Bellman SkrNS 1: 4 (c. 1770). Verlden är en rageldans. Dens. 5: 104 (c. 1790).
-SPRÅNG. (i vitter stil, tillf.) jfr -dans. Scholander 3: 142 (1871).
Avledn.: RAGLARE, m. (numera bl. tillf.) till 1: man som raglar. Serenius Fff 4 a (1734). Den glade ragglaren med bägarn och vindruvrankan. Fröding Kås. 22 (1887; om Backus).
RAGLOG, adj. (ragglog 1737. ragglott, n. sg. 1746) (†) till 2; om långt o. smalt föremål: som icke kan (l. ser ut att kunna) stå l. hållas upprätt utan att vackla l. gunga o. d., ranglig, skranglig; äv. i utvidgad anv., om föremål med tanke på dess ojämna yta: skrovlig o. d. En polerad och slett kropp kastar strax ifrån sig större delen af the infallna (värme-)strålar: en ojemn och ragglog lemnar them genomfart. Vassenius Alm. 1737, s. 29. (På fönstermålningen ser man) Villmän .. hållande i handen ett ragg-lott Träd. Œdman Bahusl. 266 (1746).
Spoiler title