SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RANKIG raŋ3kig2, adj.1 -are. adv. -T; förr äv. RANKOT, adj.; n. =.
Ordformer
(-et 1822. -ig 1749 osv. -og c. 17201740. -ot (-tt) 16991729. -ug 1734)
Etymologi
[sv. dial. rankig, rankug; jfr t. rankig; till RANK, adj., l. till (stammen i) RANKA, v.1]
1) (†) om levande varelse, växt l. föremål: lång o. smal l. tunn (o. utan riktig styrsel l. stadga), gänglig, ranglig, klen o. d.; stundom svårt att skilja från RANKIG, adj.2 Frese AndelD 79 (1726). En rankig man med lia står vid dörn (till gravhuset). Ingelman 90 (1838, 1843). Harkrankar vingla på rankiga ben. Sehlstedt 5: 55 (1871). — särsk. övergående i bet.: mager, ynklig, dålig, klen. LMil. 4: 1171 (1699). Oxarna äro rankiga, och hästarna magtlösa. Linné Sk. 273 (1751). En torr, rankig skog. Zetterstedt SvLappm. 1: 67 (1822).
2) om föremål, särsk. möbel l. vagn: som icke är tillräckligt bastant gjord l. tillräckligt fast i fogningarna o. därför saknar den vid föremålets användning behövliga styrseln l. stadgan l. stabiliteten, skranglig, ranglig, vinglig, vickig; stundom allmännare: skraltig, skröplig, bofällig, fallfärdig o. d. HusgKamRSthm 1709, s. 165. Spänna modig häst för rankog torpar-skrinda. Lohman Vitt. 385 (c. 1720). En eländig säng och två rankiga trä-stolar. Säfström Banquer. Dd 4 a (1754). Uppå ett rankigt bord två skålar äro ställda. Lannerstierna Vitt. 14 (1777). En rankig trappa. Krusenstjerna Fatt. 3: 482 (1937).
3) (företrädesvis i icke fackmässigt spr.) om båt: rank (se RANK, adj. 4); ofta med bibet. av: klent byggd l. dålig (jfr 2). Nordberg C12 2: 578 (1740). Farkosten var ganska rankig och vid minsta rörelse färdig att kantra. Ödmann MPark 73 (1800). Mörne FörbiVäg. 176 (1928).
4) (numera föga br.) om rörelse, ställning o. d.: vacklande, vickande, ostadig, instabil. Stå Rankigt .. Gå rankigt. Weste (1807). Än rankigt hufvudet i molnen dinglar, / Än flaxar hjeltens långa öronpar (då han far upp i luften). MarkallN 2: 5 (1821). En rankig gång. Sundén (1888).
5) [jfr RANK, adj. 5] (†) om hår: grov l. stripig? Alt (håret hos männen bland finnarna var) rankogt, tämeligen rakt. Linné Skr. 5: 187 (1732).
Avledn.: RANKIGHET, r. l. f. till 2 o. 3 o. med motsvarande bruklighet: egenskapen l. förhållandet att vara rankig. Sahlstedt (1773). Ruhe Hurley Vild. 178 (1928; till rankig, adj.1 3).
Spoiler title
Spoiler content