publicerad: 1956
RAPP rap4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(rap c. 1621—1902 (: Rapt, adv.). rapp 1712 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rapp (jfr fsv. raplika, hastigt), motsv. d. rap, rapp, flink, isl. hrappr, vild, våldsam, mlt. rap, rask, vild, mnl. rap, vild, holl. rap, rask (jfr meng. raply, rapely, hastigt); sannol. samhörigt med fsv. rapa, skynda sig, störta, falla, rapande, slarvig l. dyl., isl. hrapa, skynda sig, falla m. m., nor. rapa, rape, glida. Ordet är i nyare sv. o. dan. möjl. delvis lånat från lt. — Jfr RAPPA, v.3]
1) rask, flink; som rör sig raskt (o. hurtigt l. spänstigt) l. utför arbete snabbt (o. effektivt), snabb l. kvick i vändningarna, färm; äv.: som uträttar mycket, driftig; i sht förr äv. allmännare: duktig, som är en ”riktig karl”. Rapp i vändningarna. Visb. 1: 392 (c. 1621; om häst). Så rapper karl, som vågar allt för eder. CIHallman 255 (1778). Ett par af mina Husarer voro rappa att springa af med en Oxe. 2MoB 1: 71 (1813). Till fots och på skida voro de rappare än andre män. Bååth EgilS 32 (1883). Trots sina 62 år är öfversten ännu lika spänstig och rapp. NTIdr. 1900, julnr s. 13. Han var .. rapp i att göra strutar till snus. Fitinghoff Tattarh. 125 (1925). En rapp och rutinerad ämbetsman. SvD(A) 1934, nr 31, s. 4. — särsk. med sakligt huvudord l. ss. adv. Crusenstolpe Mor. 1: 86 (1840). ”Rappa tag”, sad' ficktjufven. Hagberg Shaksp. 3: 146 (1848). Laga att mina hästar bli eftersedda och det rappt. Därs. 10: 109 (1850). Hästarna ville inte trava lika rappt som förut. BygdFolk 1: 168 (1927). Rappa fötter. Lindström Österhus 122 (1952). särsk. (†) hippol. Faller (betselstångens riktlinje) .. bakom klofven, så benämnes skänkeln rapp, eller snällverkande. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 21 (1836).
2) som utmärker sig för intellektuell rörlighet, vaken, pigg (se PIGG, adj. 2); som har snabb uppfattningsförmåga o. goda utförsgåvor; som uttrycker sig ledigt l. slagfärdigt. Han är rapp i tungan, i repliken. NTIdr. 1899, julnr s. 20. Journalistiskt rapp och rörlig i framställningssättet. 2NF 17: 1477 (1912). Hon är .. en rapp och säker iakttagare. BVT 1928, nr 10, s. 19. Den sunda vardagens glada och rappa skildrarinna Sigrid Boo. SvD(A) 1933, nr 344, s. 8. — jfr ORD-RAPP. — särsk. med sakligt huvudord l. ss. adv.; särsk.: vittnande om rapphet. Ullman FlickÄra 69 (1909). Den rappa, lifliga och naturliga dialogen. PT 1910, nr 246 A, s. 3. Stilens rappa slagfärdighet. Sylwan Kellgren 41 (1912). Rappt verklighetssinne. SvD(A) 1931, nr 302, s. 9. Hundrafemtio kapitel rappt framsagd .. smörja. Hedberg Räkn. 39 (1932). Han hade gett rappa svar på husförhören. Moberg Utvandr. 34 (1949). särsk. om tunga o. d.; särsk.: kvick, slagfärdig. Högberg Boltz. 111 (1920). Charlotte, denna gnistrande varelse .. med sin rappa tunga. Lagerlöf ChLöw. 359 (1925).
Ssgr: (1) RAPP-HÄNT, p. adj. (mera tillf.) som låter det gå undan, flyhänt. Almqvist Comfort Routl. 142 (1913). —
(2) -MYNT, p. adj. (mera tillf.) rapp i tungan, snabb i repliken. Att han var rappmynt .. vid auktionerna. UNT 1924, julnr s. 16. —
Avledn. (till 1, 2): RAPPHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara rapp.
1) till 1. Nordforss (1805). Den rapphet och kläm, varmed dessa unga smålänningar hanterade de tunga kärrorna. Karlfeldt Tank. 42 (1926).
2) till 2. Nordforss (1805). Rappheten och klatschigheten i deras jargong. Lamm StrindbgDram. 1: 176 (1924). Rapphet i repliken. Thulin Boo Alla 19 (1934).
Spoiler title
Spoiler content