RECEPTIBEL re1säpti4bel l. res1-, l. -ep-, adj. -ble, -bla; -blare. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. rezeptibel, eng. o. ä. fr. receptible; av senlat. receptibilis, mottaglig, receptiv, till supinstammen i recipere (se RECIPIERA)]
(numera föga br.) mottaglig; receptiv. Tyskland, som alltid visat sig receptibelt för nya läror. ASScF 5: Minnestal s. 7 (1857). Ekbohrn (1904).
Avledn.: RECEPTIBILITET101004 l. 0101—, r. l. f. [jfr t. rezeptibilität, eng. receptibility, fr. réceptibilité] (numera föga br.) receptivitet. Polyfem IV. 39: 2 (1811). 2NF 32: 1145 (1921).
