publicerad: 1956
REFLEXIV re4flek~si1v l. ref4-, l. -läk-, l. 30~2, ngn gg 104 (refläxi´v Dalin), ss. förled i ssgr 300~ l. 301~ l. 103~, adj. o. sbst. r. l. n.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en resp. -et, pl. -er, ss. n. äv. =. Anm. I bet. II användes ordet äv. i den lat. formen reflexivum. Boivie SvSpr. 43 (1834).
Etymologi
[jfr d. refleksiv, t. reflexiv, eng. reflexive, fr. réflexif; jfr äv. mlat. reflexivus, bakåtvänd, återkastad o. d.; till p. pf.-stammen i lat. reflectere (se REFLEKTERA)]
I. adj.
2) (†) med sakligt huvudord: som har avseende på l. utmärkes av l. grundas på tankevärksamhet l. begrundan o. d.; äv. ss. adv. Biberg 1: 224 (c. 1820). Almqvist Sätt. 27 (1835). Ett .. reflexift tänkande. Atterbom PhilH 463 (1835). Motsatsen mellan de reflexiva .. beståndsdelarna och de poetiska (i lärodikten). Dens. PoesH 1: 60 (1848). Nyblæus Forskn. III. 2: 106 (1888; ss. adv.). — särsk. om straff: som stämmer till eftertanke, som syftar till att komma brottslingar att inse det orätta i sitt handlande. Biberg 3: 369 (c. 1823).
3) (†) om person: reflekterande, tänkande. När .. (unga flickor) blifva äldre, förnuftiga och reflexiva fruntimmer. CJLAlmqvist (1838) i 2Saml. 12: 79.
C. reflektorisk.
4) (med prägel av fackspr.) som är en reflex- (handling) l. reflexrörelse l. dyl., reflektorisk; företrädesvis ss. adv.: i form av l. gm en reflex, automatiskt; jfr REFLEX, sbst. 2. I den mån en rörelse sker reflexivt, är den icke en viljerörelse. Larsson Psyk. 84 (1910). GbgAP 1953, nr 77, s. 9.
5) om personligt l. possessivt pronomen: som (då det står i satssammanhang) syftar tillbaka på satsens subj. l. (i satsförkortningar o. d.) ett motsv. ord (o. icke har reciprok innebörd), tillbakasyftande på subjektet; särsk. om personligt pronomen (som står i tredje pers. o.) som betecknar ett med subjektet (l. motsv. ord) identiskt obj. l. om sådant pronomen med motsv. betydelseinnehåll i ställning efter preposition; äv. dels om sådant obj., dels om verbalsuffix uppkommet ur ett sådant pronomen; äv. om den betydelse l. funktion som vanl. tillkommer sådana pronomen l. suffix l. om deras form l. om de ordförbindelser l. konstruktioner o. d. i vilka de ingå; äv. allmännare: som har avseende på sådana pronomen osv. Ordet ”sig” är reflexivt i satserna han skaffade sig en hund, han såg en hund framför sig och han såg honom slå sig samt i förbindelsen hans önskan att skaffa sig en hund. Moberg Gr. 35 (1815). Objektsformen af personalpronomen, hvaraf ett .. (reflexivt) verb åtföljes, kallas reflexivt objekt. Svedbom Satsl. 28 (1845). sc eller sk är det genomgående reflexiva verbal-suffixet (i handskriften). Rydqvist SSL 1: XVI (1850). Ett possessivt pronomen sin, som närmast svarar mot sig och liksom detta kallas reflexivt. Beckman SvSpr. 71 (1904).
6) om verb: vars objekt är ett reflexivt pronomen; stundom äv. inskränktare, om verb som endast kan ha reflexivt pronomen ss. obj.; ofta om den form l. konstruktion som bildas av verb o. reflexivpronomen l. om den betydelse l. funktion som vanligen tillkommer en sådan form; äv. allmännare: som har avseende på sådana verb osv. Moberg Gr. 37 (1815). Boivie SvSpr. 43 (1834; inskränktare). Alla transitiver kunna .. få reflexiv form. Schiller SvSpr. 66 (1855). Reflexiva verb kunna vara: 1. tillfälligt reflexiva. Ex. Jag skadar mig. .. 2. alltid reflexiva. Ex. Jag misstager mig. Beckman SvSpr. 95 (1904). Reflexiv betydelse (ha): ängslas, åtnöjas. Brate o. Lindvall SvSpr. 95 (1907); jfr slutet. Holm S-passiv. 175 (1952; om konstruktion). — särsk. om l. med inbegrepp av verbformer (särsk. deponens, utan avseende på bet.) med reflexivt (i bet. 5) suffix. Det Svenska reflexiva verbets tilltagande benägenhet att företräda passivet. Rydqvist SSL 1: 469 (1850). Reflexiva eller passiva verb, t. ex. näns, bräns, fins, mins, begyns, fans, vans. Därs. 4: 377 (1870). Söderwall 1: 14 (1884). jfr: Reflexivt medium. NHänninger i StEsTegnér 251 (1918; om s-form med reflexiv betydelse).
II. språkv. sbst.: reflexiv form, reflexivt pronomen l. verb. Rydqvist SSL 1: 462 (1850). Reflexiver med passiv form äro naturligtvis deponentier. Schiller SvSpr. 67 (1855). Holm S-passiv. 255 (1952).
Ssgr (i allm. till I 5, 6, II; språkv.): REFLEXIV-FORM. form med reflexiv innebörd l. användning; (verb)form bildad med ett reflexivt pronomen l. suffix. Schiller SvSpr. 127 (1859). Reflexif-formerna falz och vinz. Rydqvist SSL 4: 306 (1870). —
(I 1) -SPEGEL. (enst., †) = reflexions-spegel 1 b. Skaldernes reflexivspegel. Atterbom FB 275 (1818). —
Avledn.: REFLEXIVITET, r. l. f. (†) språkv. till I 5, 6: egenskapen att vara reflexiv. Almqvist GrSpr. 222 (1837). Claëson 2: 174 (c. 1858).
Spoiler title
Spoiler content