SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1957  
RENUNTIATION renun1tsiaʃω4n, äv. -tʃω4n, äv. 10104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ciation 15741904. -sation 16331644. -tiation 19151952)
Etymologi
[jfr t. renuntiation, renunziation, eng. renunciation, fr. renonciation; av lat. renuntiatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till renuntiare (se RENONSERA, v.1)]
1) avstående från l. uppgivande av alla anspråk på ngt; avsägelse; numera nästan bl. (i skildring av ä. förh., föga br.) om tronavsägelse. 2SthmTb. 4: 507 (1574). Drottningens renunciation skedde om morgonen den 6 Juni. Brahe Tb. 92 (c. 1660). Rättsförhållanden (kunna) upplösas .. genom Renunciation. Schrevelius CivR 1: 168 (1844). 2SvUppslB (1952).
2) [jfr med avs. på betydelseutvecklingen AVSÄGA] (†) skriftlig handling vari man offentligen frånkänner ngn rätten till tronen, uppsägelseakt l. dyl. Så snart then Renunciation är stält och publiceret, och orsakerne gifwe (sannol. fel för: gifne) tilkenne, hwarföre wij hafwe skildt osz ifrån Konungen i Påland och hans Barn, Så (osv.). SvRStBesl. A 3 b (1604). RARP 2: 23 (1633).
Ssgr: RENUNTIATIONS-AKT.
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 1: avsägelseakt. Schönberg Bref 2: 167 (1778). Ekbohrn (1904).
2) [jfr t. renunziationsakte] (†) = renuntiation 2. Hildebrand Statsförf. 240 (1896; om förh. 1605).
Spoiler title
Spoiler content