SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RESONANS re1sonaŋ4s l. res1-, l. -ωn-, r. l. f. (m. Nordforss (1805), Sundén (1888)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(reson- c. 1620 osv. resonn- 18131935. ressonn- 1789. -ance 17161857. -angs 18521899. -ans c. 1620 osv. -an(t)z c. 16351810. -ence 1769. -ens 1749)
Etymologi
[jfr t. resonanz, eng. resonance, fr. résonance; av lat. resonantia, till resonans (se RESONANT, adj.)]
1) genljud, återljud, återklang; efterklingande, efterklang (se d. o. 1); numera företrädesvis (med fackspråklig prägel) om ljud som uppkommer gm att en kropp (en fast kropp l. en luftpelare o. d.) försättes i (regelbundna) svängningar på grund av de från en i närheten befintlig ljudkälla utgående ljudvågorna (o. som därigm förstärker l. modifierar den ursprungliga tonen) l. om det fenomen som sådan ljudalstring innebär; medklingande; förr äv. allmännare: (starkt) ljud l. skall. Lather tillicka Harpor reen, / .. Kromhorn, trometer gifwa resonans. Visb. 1: 325 (c. 1620). Echo gaaff och (vid näktergalens sång) skiön Resonans / utj all berg och höga skantz. Wivallius Dikt. 80 (1631). Träffa instrumenters ljud med sin resonans en annan sonore (ljudande) och i synnerhet konkav kropp, så instämmer den äfven, ehuru svagare, uti resonansen. Envallsson (1802). I almänhet uppstår resonans, så snart den ton, som en kropp själf kan gifva, ljuder i dess närhet. 2UB 2: 190 (1901). Vandringsplankor och pontoner gåvo en högljudd resonans av hästarnas tramp. Hedin KrRyssl. 854 (1915). Det var i redaktionslokalens väggar något av ekoklang, av fyllig resonans, som spände och tjusade. Siwertz JoDr. 116 (1928). — särsk. om resonans vid frambringande av ljud med (den mänskliga) rösten (vid tal l. sång), uppkommande gm att luften o. väggarna i olika inre kroppshåligheter o. d. försättas i (regelbundna) svängningar; äv. abstraktare, om egenskap hos röst att ljuda med sådan resonans l. om förmåga att få rösten att ljuda på detta sätt, stundom närmande sig l. övergående i bet.: (rösts) klang (se KLANG, sbst. I 3). Talföra Prostar med bukar af ressonnance. Kellgren (SVS) 6: 240 (1789). Hos qvinnan förlorar rösten i resonans och böjlighet vid framskriden ålder. Setterblad Mackenzie 50 (1887). Vokaler äro .. rena toner, .. modifierade genom den resonans, som ansatsröret ger upphov till. Danell SvLjudl. 7 (1911). Kurser i .. Talteknik (andhämtning, resonans och artikulation). Hufvudstadsbl. 1911, nr 135, s. 3. 2NF 28: 39 (1918). — jfr NÄS-RESONANS.
2) (i fackspr., i sht fys.) allmännare, om förhållandet l. fenomenet att en kropp l. ett system försättes i (regelbundna) svängningar (tvungen svängningsrörelse) gm invärkan av en periodiskt varierande kraft; särsk. om sådant fenomen utmärkt av att amplituden för den tvungna svängningsrörelsen är jämförelsevis stor (vilket inträffar då kraftens period mer l. mindre överensstämmer med perioden för den påvärkade kroppens osv. egensvängningar); äv. om själva förhållandet att den invärkande kraftens period överensstämmer med perioden för den påvärkade kroppens osv. egensvängningar. Björling Klangf. 21 (1880). Vid apparater för alstrande af elektriska svängningar .. begagnar man sig af resonans för erhållande af kraftiga verkningar. 2NF 7: 342 (1907). Resonans vid mekanisk svängningsrörelse kan t. ex. uppträda vid arbetsmaskiner med roterande delar, om periodtalet för rotationen är lika stort som periodtalet för maskinunderlagets egensvängningar. SvUppslB 22: 826 (1935). Ingen svårighet föreligger att (vid fartygsbygget) så avväga hjärtstockens dimensioner, att svängningstalet hos det fria rodret ligger väl över och icke i resonans med .. propellerns varvtal. TT 1940, Skeppsb. s. 74. jfr: Lotze erkänner en resonnans i hjernan såsom vilkor för reproduktionen (av föreställningar). Rein Psyk. 2: 403 (1891); jfr b, 3. — särsk.
a) sjöt. om förhållandet att ett fartyg sättes i svår rullning därigm att dess rullningsperiod överensstämmer med vågperioden; överensstämmelse mellan ett fartygs rullningsperiod o. vågperioden. 2NF 22: 1466 (1915).
b) i utvidgad anv., om vissa (i sht fysikaliska l. kemiska) fenomen som erbjuda likhet med resonans (i ovan under huvudmomentet anförd bemärkelse); särsk. dels i fråga om vissa slag av strålning som utsändes från en kropp som utsättes för bestrålning, dels om fenomenet att en kemisk förening kan reagera som om fördelningen av elektroner inom föreningens molekyler hade olika strukturer som lätt kunde övergå i varandra, mesomeri. 2NF 7: 346 (1907). Ett .. speciellt fall af optisk resonnans hos natriumånga, som blir olika, då ljus af olika våglängder begagnas som exciterande ljuskälla. PT 1910, nr 283 A, s. 2. (Vissa fenomen vid kärnreaktioner) tolkas som ett slags resonans mellan den infallande partikeln och energinivåer i den träffade kärnan. 3NF 22: 1128 (1936). 2SvUppslB 19: 919 (1951; om mesomeri).
3) bildl., i fråga om psykiska förhållanden; särsk. om förhållandet att åhörare l. läsare o. d. låter sig påvärkas l. medryckas av (o. instämmer med) en talare l. författare o. dyl. l. om förmågan att åstadkomma sådan påvärkan; genklang; anklang; tillslutning, förståelse; instämmande; stundom: samstämmighet. Väcka, finna, vinna resonans (hos ngn, för ngt). SAHedlund (1866) hos Rydberg Brev 1: 60. Hvad tacksam resonans allt snillrikt fann! CVAStrandberg 1: 289 (1874). (Biskop Annerstedts) ord voro icke utan resonnans i riksdagen. Hagström Herdam. 1: 186 (1897). En homogen massa, som vibrerar i lydig resonans med sin andlige ledare. VerdS 152: 13 (1907). Den mytologiska bakgrunden (i kenningarna) förlorade emellertid snart sin resonans och sin begriplighet. Wrangel Dikten 115 (1912). Olavus Petris synpunkter hade en viss resonans hos den historiskt intresserade allmänheten. Schück VittA 1: 20 (1932).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2; i sht i fackspr.): RESONANS-ALSTRANDE, p. adj. särsk. till 1. Danell SvLjudl. 2 (1911).
-APPARAT. [jfr t. resonanzapparat, eng. resonance apparatus] apparat tjänande att ge resonans; äv. om de organ som ge den mänskliga rösten dess resonans (jfr apparat 3 b). Setterblad Mackenzie 87 (1887). 3NF 10: 400 (1929).
-BILDANDE, p. adj. jfr -alstrande; särsk. till 1 slutet. Noreen VS 1: 359 (1905).
(1 slutet) -BOKSTAVSLJUD. (†) nasal konsonant; jfr resonant, sbst. 1. Setterblad Mackenzie 146 (1887).
(1) -BOTTEN. [jfr t. resonanzboden]
1) på stränginstrument (piano, harpa, cittra, luta, gitarr, stråkinstrument m. fl.): tunn skiva (vanl. av trä, äv. av metall) som är anbragt nära intill strängarna o. som tjänar att ge resonans vid tonbildningen o. därigm förstärka tonen, ljudbotten, klangbotten; lock (se lock, sbst.2 e β); äv. allmännare, dels: resonanslåda på stränginstrument, dels: skiva l. låda med vilken en svängande kropp o. d. (t. ex. en stämgaffel) kan förenas för åstadkommande av resonans. Holmberg 2: 852 (1795). En gammal Spikharmonika, utan spikar, med gistnad resonanzbotten. Polyfem II. 13: 3 (1810). Fock 1Fys. 270 (1853; om resonanslåda på stränginstrument). På en resonansbotten, bestående af en trädlåda eller något dylikt, fäster Ni en metallsträng. Björling Sol. 71 (1869). Om .. (stämgaffeln) sättes mot en lämplig resonansbotten klingar (den) med full och klar ton. KrigVAH 1902, s. 12. Resonansbottnen .. (på en fiol) kallas äfven locket och göres af gran. 2NF 38: 1249 (1926). särsk. i utvidgad anv., om vägg i kroppshålighet som tjänar att ge resonans (se d. o. 1 slutet). Mellangärdet .. bildar .. en resonansbotten för tonerna. Svensson Sångmet. 11 (1889).
2) bildl., i fråga om psykiska förhållanden; jfr resonans 3. Tegnér (WB) 2: 459 (1816). Klassen är nästan alltid en tacksam resonnangsbotten, när läraren sjelf är i stämning. Verd. 1885, s. 282. Det (har) funnits resonansbotten för .. (Svenska slöjdföreningens) propaganda. Form 1945, s. 138. Ssg (till -botten 1): resonansbottens-virke. virke för l. i resonansbotten l. resonansbottnar; jfr -trä, -virke. WoJ (1891).
-EFFEKT. [jfr t. resonanzeffekt, eng. resonance effect, fr. effet de résonance] effekt (se d. o. 2) som erhålles gm resonans. SvUppslB 22: 827 (1935).
-FENOMEN. (fenomen bestående i) resonans. Björling Klangf. 76 (1880).
(1) -FIGUR. [jfr t. resonanzfiguren, pl.] (numera föga br.) fys. figur som bildas av ett på en resonansbotten utstrött fint pulver (t. ex. fin sand l. korkspån), då resonansbottnen bringas att ge resonans; i sht i pl.; jfr klang-figur. NF 13: 954 (1889). Ekbohrn (1904).
-FREKVENS. [jfr t. resonanzfrequenz, eng. resonance frequency] (i fackspr.) frekvens (se d. o. 3) hos en kropps l. ett systems egensvängningar (vilken vid god resonans överensstämmer med den värkande kraftens frekvens). SvTandläkT 1949, s. 295. Varje svängande system har en viss egenfrekvens eller resonansfrekvens. BokNat. Mater. 275 (1953).
-FÖRMÅGA. förmåga att ge resonans. 2NF 28: 746 (1918).
-FÖRSTÄRKNING. förstärkning (särsk. av ton) gm resonans. Moberg TonkHVäst. 1: 97 (1935).
-FÖRSÖK. jfr försök 1. Dædalus 1954, s. 44.
(1) -GLAS. [jfr t. resonanzglas] (numera bl. tillf.) resonator i form av ett glaskärl med tunna väggar. WoL 1297 (1889).
(1) -HÅL, n. [jfr t. resonanzloch] mus. = ljud-hål 2. Nordforss (1805).
(1 slutet) -HÅLA, r. l. f. [jfr eng. resonance cavity] om kroppshålighet som ger resonans. Bovallius CentrAm. 184 (1887).
(2 b) -INFÅNGNING~020. [jfr t. resonanzeinfang, eng. resonance capture] fys. om förhållandet att en neutron infångas i en atomkärna gm resonansvärkan mellan kärnans och neutronens energitillstånd. Kahn Atom. 125 (1952).
(1 slutet) -KAMMARE. [jfr eng. resonance chamber] jfr -håla, -rum samt kammare, sbst.2 7. Setterblad Mackenzie 20 (1887). Resonanskamrarne .. äro tvenne: en nedre och en öfre. Den nedre utgöres af bröstkorgen med mellangärdet. .. Den öfre resonanskammaren utgöres af ofvanför stämbanden befintliga håligheter. Svensson Sångmet. 11 (1889).
(2) -KRETS. el.-tekn. elektrisk svängningskrets (som bringas l. kan bringas att ge resonans). 3NF 14: 41 (1930).
(1) -KROPP. [jfr t. resonanzkörper] mus. om den del av vissa stränginstrument (fiol, luta m. fl.) som tjänar ss. resonanslåda o. över vilken strängarna äro fästa (l. strängen är fäst); jfr kropp, sbst.1 4. Boivie NordMMusik. 13 (1911).
(1) -KURBITS. mus. kurbits som hos vissa naturfolk användes ss. resonanskropp till stränginstrument. Norlind AMusH 18 (1920).
(2) -KURVA, r. l. f. [jfr t. resonanzkurve, eng. resonance curve, fr. courbe de résonance] fys. kurva (se kurva, sbst. 1 a) som anger amplitudens (l. ngn av amplituden avhängig storhets) beroende av den värkande kraftens frekvens vid resonans. BonnierKL 11: 556 (1927).
(2 b) -LINJE. [jfr t. resonanzlinie] fys. spektrallinje representerande våglängden hos sådant ljus som en atom kan absorbera o. åter oförändrat utsända (o. som äv. utsändes då en atom återgår till normaltillståndet från (närmast) högre energitillstånd); jfr -strålning. Kosmos 1933, s. 122. —
-LJUD.
1) (numera bl. tillf.) till 1: genljud, resonans. Dædalus 1951, s. 94 (1807).
2) (mindre br.) språkv. till 1 slutet; = resonant, sbst. 2. Lundell Rättstafn. 22 (1886).
(1) -LOCK, n. (mera tillf.) mus. om den övre plattan av ett stränginstruments resonanskropp; jfr -botten 1 o. lock, sbst.2 e β. Fatab. 1906, s. 238 (på luta).
(1) -LÅDA, r. l. f. [jfr t. resonanzkasten, eng. resonance box] (med en l. flera öppningar försedd) låda (se låda, sbst.1 2) som tjänar att ge resonans; särsk. om resonanskropp på stränginstrument; äv. oeg. l. bildl., om resonanshåla. Fock 1Fys. 259 (1853). Farynx med sina närgränsande ihåligheter är den verkliga resonanslådan för vokalinstrumentet. Beyer Sång. 26 (1887). En fiol med rektangulär resonanslåda. RedNordM 1928, s. 40. —
-METOD. [jfr eng. resonance method] särsk. (fys.) till 2 b, om metod för registrering av atomkärnors magnetiska egenskaper varvid man låter en stråle atomer som passerar genom ett konstant magnetfält utsättas för invärkan av ett magnetiskt växelfält så avpassat, att resonans uppstår med atomernas övergångar mellan olika rörelsetillstånd i magnetfältet. DN(A) 1944, nr 307, s. 1.
(1 slutet) -ORGAN. organ (se d. o. 2) som ger resonans; jfr -håla, -rum. SvTandläkT 1950, s. 299.
(1) -RIK. rik på resonans(er). Almqvist Jagtsl. 10 (1832).
(1) -RUM, n. [jfr t. resonanzraum] luftfyllt hålrum som tjänar att ge resonans; jfr -håla, -kammare. Landsm. 1: 19 (1879). Hennerberg (o. Norlind) 1: 105 (1912; i tungpipa).
(1) -RÖR. [jfr t. resonanzrohr, resonanzröhre] jfr -låda. Björling Klangf. 80 (1880).
(1) -SKIVA, r. l. f. (numera bl. tillf.) jfr -botten 1. UB 2: 499 (1873). 2SvUppslB 19: 1101 (1951; i äldre typ av mikrofon).
(2 b) -SPEKTRUM. [jfr t. resonanzspektrum] fys. spektrum av det från ett fluorescerande l. fosforescerande ämne utsända ljuset. SvUppslB 9: 831 (1932).
(2 b) -STRÅLNING. [jfr t. resonanzstrahlung, eng. resonance radiation] fys. utstrålning från ett fluorescerande ämne av ljus med samma våglängd som det ljus med vilket ämnet bestrålas; jfr -linje. SvUppslB 9: 830 (1932).
(1) -STRÄNG, r. l. m. [jfr t. resonanzsaite] mus. sträng som tjänar att ge resonans (o. som är spänd under den sträng med vilken tonerna bildas). Uppl. 2: 439 (1908; på nyckelharpa).
(2) -STRÖMSTYRKA~020. [jfr t. resonanzstromstärke] el.-tekn. strömstyrka hos elektrisk ström i en svängningskrets vid resonans. TySvOrdb. 1931 (1932).
-SVÄNGNING. uppkommen gm resonans. SD(L) 1895, nr 327, s. 7.
(2) -TEORI. [jfr t. resonanztheorie] särsk. om teori som söker förklara hörselorganens funktion l. färgförnimmelserna ss. grundande sig på resonansfenomen. 2NF (1915). Den allmännast omfattade teorien för hörselorganens funktion är Helmholtz' resonansteori. 3NF 10: 400 (1929).
(1) -TRÄ. [jfr t. resonanzholz] (numera knappast br.) trä lämpligt till l. avsett ss. virke för resonansbottnar; jfr -virke. TT 1875, s. 245. TySvOrdb. 1931 (1932).
-VERKAN, -VERKNING, se -värkan osv.
(1) -VIRKE. (numera knappast br.) = -trä; jfr resonansbottens-virke. Cnattingius (1877, 1894). Auerbach (1913).
(1) -VÄGG. särsk. till 1 slutet, om vägg i resonanshåla. Suomi 1845, s. 296. —
-VÄRKAN. värkan som innebär resonans. Pipping Inl. 12 (1922).
-VÄRKNING. = -värkan; i sht i pl. Dædalus 1953, s. 133 (i pl.).
Spoiler title