RETABEL reta4bel, n.; best. -blet; pl. = l. -bler. Anm. Stundom användes den nylat. formen retabulum. Fornv. 1953, s. 229(1952).
Etymologi
[jfr t. retabel, eng. retable, fr. rétable, retable; av nylat. retabulum, ombildning av mlat. retrotabulum, till lat. retro- (se RETRO-) o. tabula, bräde, tavla m. m. (jfr TABELL, TAVLA m. fl.)]
kyrkl., konst. till ett altare hörande, med utsmyckningar (målningar, sniderier o. d.) försett fristående parti som höjer sig över altaret vid dess bakre sida. Roosval Altarskåp 18(1903). Fornv. 1947, s. 159.
