SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
RID ri4d, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er32.
Etymologi
[fsv. ridh, sjukdomsanfall, tid, stund, sv. dial. ri(d), sjukdomsanfall, (födslo)värkar, (anfall av) dåligt lynne, tid, stund; motsv. nor. ri, nor. dial. rid, isl. hríð, anfall (i strid l. av oväder l. sjukdom), stund; jfr feng. hrīþ, storm, fht. (h)rīdōn, skälva; i avljudsförh. till sådana kortvokaliska ord som fsv. ridha, fnor. o. isl. riða, ä. d. ride, fht. rito, feng. hrið, alla med bet.: feber, frosskakning, o. möjl. rotbesläktat med RISTA, skaka]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) (anfall av) affektbetonat sinnestillstånd (t. ex. förälskelse). När en Gosse .. blir kär, säges at det har kommet en Rid på honom. Fernow Värmel. 154 (1773). jfr SJÄLA-RID.
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr RYCK, RÄPP, SKOV] stund; tid. I longan riid. G1R 1: 57 (1523). Fyra raske Männ, som Sweas trogne Wänner / Från Heden-dag tills nu haa warit allan Rijd. Dahlstierna (SVS) 88 (1698).
Spoiler title
Spoiler content