SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RODIUM 4dium, äv. 4- l. rod4- (ródiumm Dalin), n.; best. -iet; äv. -umet.
Ordformer
(äv. rho-)
Etymologi
[av eng. rhodium, tidigast använt 1804 av upptäckaren, engelsmannen W. H. Wollaston; till gr. ῥόδεος, ῥόδιος, adj. till ῥόδον, ros (se ROS, sbst.1); rodiumsalterna äro rosenröda]
(i fackspr.) metall med atomvikten 102,9, utgörande en av de lätta platinametallerna. WHisinger (1805) hos Berzelius Brev 8: 12. TT 1940, Allm. s. 361.
Ssgr: RODIUM-GULD. [jfr t. rhodiumgold, eng. rhodium-gold] (i fackspr.) i naturen (i Mexiko) förekommande guldlegering innehållande 34—43 % rodium. 2NF (1915).
-OXID. kem. förening av syre o. trevärt rodium. Ättiksyrad rhodiumoxid ger en röd upplösning. Berzelius Kemi 2: 409 (1812).
-OXIDUL. kem. förening av syre o. tvåvärt rodium. Almroth Kem. 654 (1834).
-SALT, n. kem. salt vari rodium ingår ss. beståndsdel. Berzelius Kemi 2: 409 (1812).
-STÅL. (i fackspr., om ä. förh.) stål med rodium ss. (viktigaste) legeringsämne. Åkerman KemTechn. 1: 287 (1832). UB 4: 108 (1873).
-SVAMP. kem. amorft, poröst, finfördelat rodium; jfr platina-svamp. KemT 1907, s. 150.
Avledn.: RODIERA, v. (i fackspr.) överdra l. förse (ngt) med rodium. TT 1947, s. 154.
Spoiler title
Spoiler content