SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
ROTATOR rωta3tor2 l. rot-, r. l. m.; best. -n; pl. -er rωt1atω4rer l. rot1- l. 1- l. 1-. Anm. I bet. 1 brukas i fackspr. ofta den lat. pl.-formen rotatores. Sundberg (1926). Wernstedt (1951).
Etymologi
[jfr t. o. eng. rotator; av lat. rotator, ngn l. ngt som vrider runt, vbalsbst. till rotare (se ROTERA, v.1)]
1) anat. muskel som vrider ett ben i en halvcirkel omkring dess axel l. omkring ett annat ben; vridmuskel. Thorell Zool. 1: 214 (1860). Wretlind Läk. 3: 3 (1895).
2) (i fackspr.) apparat l. maskin l. maskindel med roterande rörelse; särsk.
b) sjöt. del av släplogg, bestående av en tillspetsad, med blad försedd cylinder som gm vattnets motstånd roterar kring sin axel; jfr ROTOR f. Hägg PraktNav. 37 (1900). En haj (bet) av loggen, kapade linan en fot ovanför rotatorn. Mörne ÄventV 26 (1929).
c) [efter motsv. anv. i t.] metall. roterande ugn för framställning av smidbart järn o. stål direkt ur järnmalm. När reduktionen är afslutad, stadnas rotatorn i sådant läge, att slaggtappningshålet kommer på dess undra sida, och slaggen aftappas. JernkA 1873, s. 203. Cannelin (1921).
d) i fyr: apparat som består av ett antal skärmar med färgade glas o. som av uppstigande varmluft sättes i rotation o. därvid åstadkommer växlande ljussken. GHT 1895, nr 254, s. 3. VFl. 1921, s. 37.
e) lant. rotorkultivator. Lantm. 1957, s. 971.
Spoiler title
Spoiler content