SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
ROTERA rωte4ra l. ro-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr ROTATION, ROTATOR.
Etymologi
[jfr d. rotere, t. rotieren; av lat. rotare, rulla, avledn. av rota, hjul (se RATT, sbst.1). — Jfr ROLL, sbst.1,2, ROUÉ, RULLA, sbst. o. v., RULLE m. fl.]
I. tr.; äv. abs. l. (se 2 slutet) i uttr. rotera med ngt.
1) (i fackspr.) vrida (ngt) en del av ett varv kring (dess) axel; särsk.
a) anat. med avs. på ben l. kroppsdel o. d. När Lårbenet är bögdt, och man då vill rotera det samma, går Hufvudet up och ned i sin håla. Martin Bensj. 273 (1782). Armen roteras utåt i axelleden av (musklerna) infraspinatus och teres minor. Broman LbAnat. 99 (1931). särsk.
α) i utvidgad anv., med avs. på del av den kroppsdel som vrides kring sin axel. Vid ensidig kontraktion böja .. (spleniusmusklerna) huvudet och rotera ansiktet åt samma sida. Broman LbAnat. 120 (1931).
β) i pass. med intr. bet.: vrida sig. Stortån har alltså hos människan .. roterats liksom kring sin längsaxel så att dess förut utåtvända undersida nu vetter mot marken. Backman MännRas. 219 (1935).
b) odont. med avs. på tand: vrida (i tandreglerande syfte). Genom att flytta ihop de övre incisiverna och rotera dem kunde (man) få luckan att i det närmaste sluta sig. SvTandläkT 1920, s. 159. särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om tand: som har vuxit snett o. vridits l. vridit sig; jfr a β. HbDentLabTekn. 807 (1954).
2) vrida (ngt) l. komma (ngt) att vrida (sig) runt kring (sin) axel, i sht varv efter varv o. med jämn hastighet, snurra på (ngt). Veven roteras med en konstant hastighet av 50 varv på 11 sek. TMatFysKemi 1919—20, s. 36. När seglet är hissat, lindar man upp detsamma kring masten genom att rotera masten. SvKryssKlÅ 1935, s. 204. — särsk. (mera tillf.) med obj. ersatt av en av prep. med styrd bestämning: svänga l. snurra runt med ngt (som rör sig omkring en fast punkt i sin ena ända). En .. gris .. roterar glatt med sitt knorr. Martinson Kap 49 (1933).
3) farm. vid pillertillvärkning: (under tillsats av olika ämnen) hålla (piller) i rullande rörelse på pillerbräde l. i skål (för att få fram en jämn rund form). Man (kan) gifva åt piller en vacker yta genom att .. rotera dem med magnesiablandningen. Ahlberg FarmT 293 (1899).
4) (mera tillf.) boktr. trycka (ngt) med rotationspress. Det är en representativ publikation och av klichétrycket att döma roterad i en stor upplaga. GbgP 1947, nr 284, s. 2.
5) lant. bearbeta (jord) med rotorkultivator; i sht dels i p. pf. i adjektivisk anv., dels ss. vbalsbst. -ing. Först ”rotering” (nytt ord, kort och bra) med rotator för att slå sönder den rikliga stubben och luckra ytan. Lantm. 1957, s. 971. Roterad stubbåker. Därs.
II. intr.
1) vrida sig runt kring sin axel, i sht varv efter varv o. med jämn hastighet, gå l. svänga runt, snurra (runt). Planeterne rotera omkring axlar. Melanderhjelm Astr. 2: 319 (1795). Han .. lät en glasskifva långsamt rotera. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 26. Induktionsrullen .. får rotera framför polerna till en magnet i hästskoform. SvAlm. 1883, s. 41. En roterande stålcylinder. Siwertz JoDr. 143 (1928). (Månen) roterar ett varv kring en axel på samma tid, som den tillryggalägger ett omlopp kring jorden. 2SvUppslB 20: 683 (1951). — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv. Cederschiöld Rytm. 46 (1905). särsk.
α) (i fackspr.) i uttr. som beteckna maskiner o. apparater vilkas huvuddel har en roterande rörelse; särsk.
α') roterande ångmaskin, (förr) benämning på olika slag av ångmaskiner i vilka kraften uttages från en roterande axel l. ångan direkt värkar på ett roterande organ; äv. (föga br.) om ångturbin. TT 1871, s. 219 (om uppfinning av James Watt 1769). 2UB 2: 601 (1901; om ångturbin). 2NF 33: 1057 (1922).
β') roterande fyr, fyr försedd med roterande lanternin l. linsapparat. UB 7: 502 (1875).
γ') (numera bl. tillf.) roterande press, rotationspress. Nordin Boktr. 235 (1881). Bjurman 3Statsm. 51 (1935; om ä. förh.).
δ') roterande ugn, roterugn; förr äv. om ett slags bakugn i vilken brödstyckena (för vinnande av utrymme) läggas i hängen (se HÄNGE 2) på ett vertikalt roterande hjul, balancellugn. Tre rågbrödsbagerier i Stockholm hade s. k. roterande ugn. ArbStat. A 1: 17 (1899). Järnmalmer i pulverform (borde) kunna rostas. Härför finnes såväl roterande som fasta ugnar. JernkA 1902, s. 280.
ε') [jfr eng. rotatory typecaster] (förr) roterande stilgjutningsmaskin, maskin för framställning av typer, försedd med en roterande kedja av gjutformar i vilka smält metall rann ned från en smältgryta. 2UB 10: 195 (1906).
ζ') roterande kvarn (arkeol.), handkvarn bestående av två cirkelrunda stenar av vilka den övre vrides kring en axel som skjuter upp från den underliggande stenens mittpunkt. Fornv. 1912, s. 2.
η') roterande spegel (fys.), apparat avsedd för undersökning av snabba rörelser o. bestående av en spegelklädd låda (numera vanl. i form av ett regelbundet prisma) vilken sättes i rotation kring en vertikal axel. 2NF (1915).
ϑ') roterande snöplog, snöplog med roterande skovelhjul, snöslunga. Engström o. Carlson HlednTrafik. 54 (1917).
β) i utvidgad anv., om rörelse o. d.: som innebär l. utgör en rotation. En vattendroppa, fälld på ett glödande jern, kommer i en roterande rörelse. Pasch ÅrsbVetA 1837, s. 11. särsk. bot. i uttr. roterande nutation, om nutation hos klätterväxters skott o. klängen (beroende på att tillväxtzonen flyttar sig runt stammen). 2NF 20: 130 (1913).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Topelius 23: 351 (1891). SvD(A) 1917, nr 107 B, s. 3. Den axel, kring vilken hela hans bevisföring roterar. HT 1931, s. 151.
2) röra sig i mer l. mindre cirkelformig bana (omkring ngn l. ngt); i sht i fråga om hastig l. ihållande rörelse, äv. i samband med vridning runt egen axel. (Han) bockade artigt, men ej så, att örlockarne kommo i rotering. Knorring Skizz. II. 2: 89 (1845). Leopolds tummar roterade om hvarandra så fort, att de icke syntes. Engström Kryss 90 (1912). (Vissa) atomer (t. ex. väte) ha sin eller sina yttersta elektroner roterande på så stort avstånd från kärnan, att de lätt kunna lösgöra sig från atomkärnans elektriska bindkraft. Vegesack Atom. 18 (1946). — särsk. i oeg. l. bildl. anv.; särsk. om (ngns) tanke, yttrande(n) l. dyl., i uttr. rotera kring ngt l. ngn, kretsa kring ngt l. ngn (som fångat intresset), (ständigt) sysselsätta sig med ngt l. ngn. Hans tankar roterade som en druckens kring Vera. Asplund Stud. 37 (1912). Anm. till 2 slutet. Det i följande språkprov förekommande ordet routera (med bet.: cirkulera) är möjl. felskrivning för roulera (se RULERA). Sedel får sedan aldrig routera utan valuta. HTSkån. 6: 377 (1772).
3) (numera knappast br.) lant. om växtslag l. grödor o. d.: avlösa varandra på åkerjord i viss regelbunden växling; jfr ROTATION 5 a α. Björkman (1889). Harlock (1944). Anm. till 3. Hos Schulthess (1885) uppföres ordet med bet.: indela (jord) i växelbruk.
Ssgr (till II 1): A: ROTER-BORD. (förr) bärgv. skiva (i form av en platt, stympad kon med vertikal axel) vilken försattes i rotation o. därvid separerade malmkornen från ett finmalet o. i vatten uppslammat malmhaltigt gods. JernkA 1884, s. 84. TT 1902, K. s. 6.
-HÄRD. (förr) bärgv. = -bord. JernkA 1901, s. 19.
-UGN. tekn. ugn bestående av en långsamt roterande plåtcylinder, revolverugn; särsk. om sådan ugn för slutindunstning av svartlut. Den .. förtjockade luten ledes sedan till de s. k. roterugnarna (vid pappersbruken). SvSkog. 1113 (1928). Modern cementfabrik med två roterugnar. HantvB I. 4: 58 (1936). TNCPubl. 29: 34 (1958).
B (numera bl. mera tillf.): ROTERINGS-APPARAT. = rotations-apparat 1. SFS 1900, Bih. nr 47, s. 3.
-HASTIGHET~102, äv. ~200. = rotations-hastighet. SFS 1900, Bih. nr 47, s. 3.
-ÅNGMASKIN. (†) roterande ångmaskin (se rotera, v.1 II 1 a α α'). AB 1869, nr 73, s. 2.
Avledn.: ROTERARE, r. l. m.
1) vap. till I 1: på revolver: hävstångsanordning som vid avtryckning(ar) vrider trummagasin l. kammarstycke (se kammar-stycke, sbst.1 1 c) (runt). Roteraren .. (i 1871 års revolver) är genom stift förenad med hanen och följer dess rörelse. EldhandvSkjutsk. 2: 95 (1877).
2) tekn. till II 1: roterugn; särsk. om sådan ugn för slutindunstning av svartlut. 3UB 8: 899 (1939).
ROTERBAR, adj. till I 1, II 1: som är möjlig att l. kan rotera. En i en ring lagrad roterbar cylinder. VadViVeta 4: 7 (1925). En mast utan stag är roterbart anbragt i fartyget. SvKryssKlÅ 1935, s. 201.
Avledn.: roterbarhet, r. l. f. Östergren (1936).
Spoiler title
Spoiler content