SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1960  
RUTTEN rut3en2, adj. ruttet, ruttne, ruttna; ruttnare. adv. RUTTET; förr äv. RUTEN (.tənLoW (1889)), adj. rutet, rutne, rutna. adv. RUTET.
Ordformer
(rot- (roo-, -th-) 15351729. rott- 1613. rut- (rw-, -th-) 15311889. rutt- 1536 osv. råt- (-dt-, -th-) 15551629. rått- (-tth-) 15551611. -en 1555 osv. -in 15311732. -it, n. sg. 15401807. rutj, n. sg. 1695)
Etymologi
[fsv. rutin, rotin; jfr d. rådden, nor. råtten, isl. rotinn samt eng. rotten (inlånat från de nord. spr.); urspr. p. pf. till ett starkt verb, besläktat med RÖTA, sbst. o. v. — Jfr RUTTIG, RUTTNA]
1) om (del av) död organism (växt l. djur) l. om organiskt ämne: som angripits (nedbrutits) av mikroorganismer o. därigm helt l. delvis förändrat sin struktur, färg o. smak, vanl. under bildande av illaluktande beståndsdelar, stadd i förruttnelse; i icke fackmässigt spr. äv. med inbegrepp av o. utan klar avgränsning från andra nedbrytningsprocesser (i sht förmultning; se särsk. b); om födoämne ofta liktydigt med: skämd, sur. Det stank vida omkring av den ruttna djurkroppen. Ruttet kött. Ruttna bananer. De kastade ruttna ägg på den misshaglige talaren. Itt rutit aasz. Job 13: 28 (Bib. 1541). Ruthen Fisk. Berchelt PestOrs. B 2 a (1589). Synden .. (är) såsom thet rotna vthi äplet. PJGothus Savonarola SyndSp. D 3 b (1593). Et rutit äple kan väl tijo friska skämma. Kolmodin QvSp. 1: 124 (1732). Mögliga och ruttna svampar. StKokb. 216 (1940). Potatisen är rutten. Wassing DödgrP 93 (1958). — jfr BLÖT-, GENOM-, HALV-, O-, TORR-, UPP-, UT-, VÅT-RUTTEN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. (jfr b α). Ruhtet Ägg, och möglat Smör, tiähnar wäl ihoop. Grubb 695 (1665). Alltid bättre ruttet, än trutet. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om träd(del), (föremål av) trä, halm, tågvirke o. d., i sht förr äv. (föremål av) tyg: angripen av röta, murken, (delvis) förmultnad. En rutten planka. Ruttet trävirke. Trädet var ruttet ända ned i roten. (Syndaren) skal sönderbrutin warda, såsom itt rutit trää. Job 24: 20 (Bib. 1541). Rutten halm. Alströmer Får. 65 (1727). Rutne Ekar lågo här och ther på jorden, som bättre hade tient til giödsel under the härligaste Liljor och Lök-växter. Linné Öl. 31 (1745). En gammal och rutten lina. Hammarström Sportfiske 25 (1925). Ruttet virke. Wassing DödgrP 278 (1958). — jfr INNAN-, NED-, UPP-, UT-RUTTEN. — särsk.
α) i ordspr. Rutit är snart brutit. SvOrds. C 1 a (1604). Ruten rooth är snart oprycht. Grubb 694 (1665). Man finner ofta rutit träd, under frisk bark. Lindahl L'avoc. sav. 25 (1757). ”Ruttet är snart rifvet” — sa' käringen, ref af sig örat. Holmström Sa' han 67 (1876); jfr d β.
β) om byggnadsvärk; äv. närmande sig bet.: som befinner sig i ett uselt, fallfärdigt skick, förfallen. Skuthen var råthen och fördärffvedt. G1R 25: 538 (1555). En gammal Ruttin stugu. UpplDomb. 2: 89 (1579). BtÅboH I. 6: 49 (1633; om tak). Fogelström Vakna 42 (1949). särsk. (enst.) om stad, med tanke på husens skick. Wåre städher liggie handelslöse, rutne och kullrifne. RA II. 1: 426 (1614).
γ) i bild; särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. ruttet träd l. rutten stubbe, om gammal o. orkeslös person (jfr 3 a). Om et gråt håår man lyesz, straxt, phy the gamble Gubbe / Haff bort slijk herskan maat och rutnan Eke-stubbe. CupVen. A 3 a (1669). The Persers macht var strå, the Meders rutit trää. TRudeen Vitt. 153 (1696). Hur' wil tå bli med tig .. / Som äst ett rutit Träd. Runius (SVS) 1: 242 (1712). Vartannat bygge i hela stan ä ruttet å ramlar — ekonomiskt vill säja. Koch Arb. 154 (1912); jfr 3 c.
c) om vätska (av annat slag än kroppsvätska i levande organism; jfr d γ): stadd i förruttnelse resp. bemängd med ruttna(nde) partiklar, (för)skämd, icke frisk, sur, illaluktande, stinkande; särsk. dels om vatten l. vattensamling, dels om urin; äv. i bild. Rutten buljong. Råttit Watn. Berchelt PestOrs. B 5 b (1589). En .. förderfvad Luft härrörer .. uti Städerne (bl. a.) af rutit Vatten uti Rennestenarna. Aken Reseap. 176 (1746). Berzelius Brev 13: 279 (1847; om urin). ”Nya Pressen” så i långa tider / skyddade vårt land mot träskets vatten, / mot de stinkande och ruttna flöden. Kåhlman RunLåt. 90 (1900).
d) (numera bl. tillf.) om (del av) en levande varelses kropp l. om ämne l. vätska i en levande organism: angripen av röta, skämd, icke frisk o. d.; äv. i bild.
α) om ben; särsk. om tand: angripen av tandröta, maskstungen o. d. Thens oactsammas håp j nödhennes tijd, är såsom en ruttin tand. och en skrijdhande foott. SalOrdspr. 25: 19 (öv. 1536). Schroderus Os. 2: 694 (1635; om tand). Dalin (1855). IllSvOrdb. (1955).
β) om l. med tanke på en kropps köttiga delar l. vävnader o. d.; förr särsk. om sår l. böld o. d.: angripen av röta l. gangrän, varig, putrid. Mijn såår äre worden luktande och rutin for mijna dårheet skul. OPetri 2: 421 (1531). (Den pestsjuke skall inför Gud) sijn swagheet och råtne syndernes Pestilentzie bölder vppenbara och bekenne. Berchelt PestOrs. E 5 b (1589). En så rutin, och skrubbot hwdh som Jobs .. war. JPGothus MvdGrünau B 4 a (1635). Skarpt plåster på ruhtet såår. Grubb 723 (1665). Skall jag ej qväfvas då i detta (grav)-hvalf, / Hvars ruttna svalg en helsans flägt ej andas? Hagberg Shaksp. 10: 238 (1850); jfr e, f.
γ) om kroppsvätska (t. ex. blod). Berchelt PestOrs. A 1 b (1589). Waar .. (dvs.) en rutten och tiock wätska som är i såren. Spegel 547 (1712). Det är våra vikingar, som skola tappa bort litet ruttet blod ur den stora europeiska kolossen. Geijerstam Medus. 12 (1895).
δ) (†) i utvidgad anv., i uttr. rutten feber, rötfeber, septikemi. Chesnecopherus RegIter E 3 b (1613).
e) (†) om luft l. ngns andedräkt: fylld av lukt från ngt som är statt i förruttnelse, illaluktande, skämd. Illa stinckande och ruten Ande. Fernander Theatr. 364 (1695). Zetzell PVetA 1764, s. 2.
f) oeg., om lukt l. smak, betecknande den obehagliga lukt o. smak som utmärker ngt som är statt i förruttnelse. Det är något som luktar ruttet här. Hoorn Jordg. 1: 236 (1697). (Parmesanosten får) aldrig .. den härskna eller ruttna lukt, som mjuka ostsorter så lätt antaga. QLm. 3: 33 (1833). Mjölken kan ofta erhålla en oangenäm eller rutten smak. Grotenfelt Mejerih. 35 (1881). Den ruttna stanken (efter de i pest döda). Levertin II. 2: 21 (1887). Vattnet i kanalen stank ruttet. Zetterholm Duv. 218 (1958); jfr c.
g) (†) oeg., i uttr. rutten jäsning, förruttnelse; jfr RUTTNA, v. 1 d. Berzelius Kemi 5: 938 (1828). Dens. ÅrsbVetA 1845, s. 610.
h) i vissa stående uttr.
α) (†) i den allittererande förb. rått och ruttet; särsk. oeg., sammanfattande: allt möjligt. Den eene (trakten föder sina inbyggare) rundt den andre tundt, den eene fett, den andre hett, den eene rått och rutet, den andre kokat och gutet. Kempe Graanen 16 (1675). Han .. gömde både rått och ruttet i alla möjliga vinklar. Scholander I. 2: 102 (c. 1870).
β) (vard.) i uttr. ruttet lingon l. (oeg.; jfr 2, 3 d) ruttet öre l. rutten skilling l. kopek, förr äv. rutten nöt, ss. beteckning för ngt värdelöst; särsk. i sådana uttr. som inte vara värd l. betyda ett ruttet lingon l. öre l. dyl., inte duga till ngt för ett ruttet öre l. dyl.; se för övr. LINGON slutet, ÖRE. Iagh .. will (icke) hafwa för all theras (dvs. kyrkofädernas) Echtenskapslöse Lefwerne och förmeente Kyskheet een ruten Nött. Schroderus Os. 2: 101 (1635). Inte en rutten skilling. Högberg Frib. 340 (1910). Dom hackar på .. (dig, dvs. polismästaren) som om du inte var värd ett ruttet lingon. Hellström Malmros 343 (1931). Inte värt en rutten kopek. Östergren (1936).
i) i bild (jfr dels b γ, c, d o. h β, dels 3). Menn denn vnkost Som Oleff Holm säger sigh på denne handel wendt hafue, må hann binde til sit beenn, medenn han owisliga hafuer inmenget sigh vdi sådane rotne saker. 3SthmTb. 1: 155 (1593; i tvist om en skuld); jfr 3 c. At vthmångla en hoop ruttna Warur, som kallas Romersk Aflat. Schroderus Os. III. 1: 8 (1635). Du och Han böra kunna amputera mycket ruttet i Lund. AnderssonBrevväxl. 1: 385 (1838). ”Egendomligt med tidningar”, mumlade han. ”Där är primörerna ofta just det ruttnaste”. Siwertz JoDr. 366 (1928).
2) i överförd anv., om ämne: som har en konsistens som (särsk. gm sin skörhet o. löshet) mer l. mindre liknar murket trä l. dyl.
a) (†) om järn. Är jernet så fullt af slagg att jernränderne ligga som trådarne i halfmurket träd, kallas det ruttet och är utan styrka och användbarhet. JernkA 1837, s. 89. Dalin (1855). Schulthess (1885).
b) [jfr motsv. anv. i nor.] (i vissa trakter o. i fackspr.) om bärg l. bärgart: förvittrad o. skör o. lös. SvGeolU C 57: 13 (1883). På stora sträckor förefaller berget vara fullkomligt ”ruttet”. SvGeogrÅb. 1946, s. 13.
c) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] (numera mindre br.) om is: porös o. lös o. spröd. SvLitTidn. 1818, sp. 256. Isen i Van Mijens bay (når) aldrig .. den tjocklek som i Isfjorden, vadan den på våren snart nog blir ”rutten” och lätt (kan) forceras med isbrytare. Ymer 1917, s. 243.
3) bildl. (jfr 1 b γ, c, d, h β, i), för att beteckna att ngn l. ngt i fysiskt l. psykiskt avseende befinner sig i ett tillstånd av upplösning l. förfall o. d. — jfr GENOM-RUTTEN.
a) (†) betecknande ngn ss. orkeslös o. skröplig l. gammal o. ”maläten” l. dyl.; jfr 1 b γ. När en ung Flicka går i Säng med en rutten Gubbe. SedolärMercur. 3: nr 6, s. 8 (1731). Meurman (1847).
b) (numera föga br.) betecknande att ngn för tillfället befinner sig i dålig form l. känner sig dålig l. eländig (i fysiskt avseende). WoL (1889; under seedy). (Mannen som blivit genomvåt) såg gråhvit ut och kände sig rutten. Zilliacus Hågk. 75 (1899).
c) (vard. o. i vitter stil) betecknande att ngn l. ngt befinner sig i ett tillstånd som utmärkes av moraliskt förfall o. avsaknad av allmän anständighet, av depravation o. korruption l. av allmänt förfall l. allmän upplösning l. att ngt härrör från l. vittnar om ett sådant tillstånd l. (om tillstånd) är av detta slag; moraliskt l. etiskt mindervärdig, förfallen, (genom)fördärvad, usel; ofta om samhälle l. samhällsförhållanden; stundom närmande sig d. Liljecrona RiksdKul. 68 (1840). I danska staten någonting är ruttet. Hagberg Shaksp. 1: 300 (1847). Det i alla hänseenden ruttna tillståndet i romerska riket under .. Marcus Aurelius Antoninus. (Cavallin o.) Lysander 139 (1864). Att blotta alla de ruttna affärer, som hittills dolts i skumrask. Nordström Landsortsb. 132 (1911). Hasardspelare med rutten moral och undergrävd ekonomi. HT 1928, s. 356. Det lilla ruttna furstehovet. MorgT 1948, nr 264, s. 7.
d) (vard.) allmännare; ofta använt väsentligen bl. ss. uttryck för allmänt ogillande l. förakt o. d.: värdelös; ynklig, usel, eländig, futtig, stackars; fördömd. Spottar tu migh tijn råttne Gäck. Messenius Disa 16 (1611). Rutne Spitzfundigheter. Schroderus Os. III. 2: 268 (1635). Jag har ju hördt den ruttna Historien öfver hundrade gånger tilförene. Lagerström Westph. 20 (1737). Yfvas af sitt ruttna adelskap. Knorring Ståndsp. 1: 78 (1838). Er ruttna lärdom. Nordström Sönd. 223 (1910). Den här bondhålans ruttna tävlingar. Rogberg Mot. 76 (1927).
Avledn.: RUTTENAKTIG, adj. (†) till 1 c, om vatten: bemängd med ruttna(nde) partiklar o. d. Wallerius Hydrol. 30 (1748).
RUTTENHET, r. l. f. [fsv. rutinhet; jfr d. råddenhed, nor. råttenhet] egenskapen l. förhållandet att vara rutten; röta; stundom mer l. mindre konkret, om ngt ruttet.
1) (numera bl. tillf.) till 1; förr äv.: förruttnelse. Helsingius (1587). Thenne Balsam är så krafftigh, at han kunde förwara the dödas lekamen många hundrade åår ifrån rutenheet. Muræus Arndt 4: 46 (1648). Then inlagda vinter-fruckten vptages, och .. visiteras, hvad någon åkommo eller rutenhet fådt, borttages. Broocman Hush. 1: 100 (1736). Crusenstolpe Tess. 4: 195 (1849). Harlock (1944). särsk.
a) till 1 b. Rwtenheet på Trää. Linc. (1640; under caries). PH 2: 1122 (1734). Lindfors (1824).
b) till 1 d α: tandröta l. dyl. Lindfors (1824).
c) bildl. (jfr 2). Tu äst ett stinckande As, en Rutenhet uti Begynnelsen, och en Matkemat, i och effter Döden. Fernander Theatr. 441 (1695). Jönsson Eko 30 (1930).
2) (vard. o. i vitter stil) till 3 c, om moralisk röta l. moraliskt l. allmänt förfall; äv. konkretare, om ruttna samhällsförhållanden o. d. SKN 1845, s. 135. Otrons och syndens andeliga ruttenhet. Bring Högm. 411 (1862). En afskyvärd moralisk ruttenhet råder i staden. Hedin GmAs. 1: 74 (1898). Ruttenhet i politiska och kommunala förhållanden. Cederschiöld o. Olander SvSpr. 138 (1904).
RUTTENSKAP, r. l. m. [fsv. rutinskaper; jfr d. råddenskab, nor. råttenskap] (enst.) till 3 c, om ruttet samhälle. Didring Malm 2: 155 (1915).
Spoiler title