SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RYSA ry3sa2, v. -er, rös 4s l. ryste, röso 32 l. ryste, ryst (pr. sg. rys Wivallius Dikt. 113 (1641), GFGyllenborg Vitt. 2: 134 (1795). ryser OMartini Läk. 40 (c. 1600) osv. ryss Lucidor (SVS) 206 (1672). — ipf. sg. ryste Forsius Esdra 102 (1613) osv. rös Sehlstedt 3: 46 (1863, 1867) osv. — ipf. pl. ryste Dalin Hist. III. 1: 21 (1761) osv. röso SvD(A) 1943, nr 213, s. 5, osv.). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se rysning, sbst.2); -ARE (se avledn.); jfr RYS, sbst.3
Ordformer
(rijs- 16141675. rys- (-yy-) 1578 osv. ryss- 16901697)
Etymologi
[fsv. riusa; jfr nor. dial. rjosa, isl. hrjósa; av ett germ. hreusan, möjl. rotbesläktat med gr. κρύος, köld, frost (jfr KRYO-, KRISTALL). — Jfr RUSEN, RYSA, sbst., RYSLIG, RYSNA]
I. intr.
1) om person (l. djur): (plötsligt) genomfaras av (en (intensiv) köldkänsla i förening med) ofrivilliga (små o. häftiga) muskelrörelser (darrningar o. skakningar) samt hudsammandragningar (på grund av köld l. (stark) sinnesrörelse, ss. skräck, fruktan, avsky, stundom äv. lycka, vällust o. d.); äv. opers. (se c); ofta med prepositionsbestämning betecknande det som förorsakar l. framkallar rysning(ar) l. den lem l. kroppsdel till vilken rysningen är lokaliserad (jfr b α). Rysa av köld, av fruktan. Rysa över l. för l. åt ngt. Rysa vid blotta tanken på något. Rysa i (hela) kroppen, i alla lemmar. Rysa efter ryggen. Ey huru ynckelig iagh mon Rijsa. Aschaneus HwsRegl. 14 (1614). Rysa i kroppen. Schroderus Dict. 247 (c. 1635). Dy iag nu ryss ok fryss, ok hela Kroppen skälwer. Lucidor (SVS) 206 (1672). Mänskeligheten bör rysa, öfver den tidens fåkunnighet och felaktiga Lagskipning. Schönberg Bref 2: 353 (1778; i fråga om 1600-talets vidskepelse). Almquist Wennerbg 125 (1917: rysa åt). (Hon) rös för allt det mörka. Väring Vint. 35 (1927). Det skar mig in i märgen så jag rös. Gullberg 100Dikt. 182 (1939). jfr (ss. anföringsverb): Hu, så kallt, ryste Sofia. Krusenstierna Fatt. 1: 181 (1935). — särsk.
a) i uttr. rysa vid att, i sht i vitter stil äv. rysa att göra ngt, förr äv. rysa göra ngt, rysa inför l. vid tanken på att (behöva) göra ngt. En (hustru) den man ryser at see på. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 219. Någre Regenter hafva .. ryst vid at spilla missdådares blod. Kellgren (SVS) 5: 604 (1792). Jag ryser nämna alla de grofva försök .. (han) till min förföljelse giordt. VDAkt. 1796, nr 390. Rys att höra / Hatets ord. Runeberg (SVS) 3: 213 (1841). SAOB A 2589 (1903).
b) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv., med saksubj. (jfr d).
α) om kropp l. kroppsdel o. d., äv. om blod; förr äv. med indirekt obj. Min hela kråpp ryste i mig, och min Siel wardt wanmächtigh. Forsius Esdra 102 (1613). Mig .. all blod i kroppen ryste. Kolmodin QvSp. 1: 595 (1732). Den mjellhvita foten på mattan rös. Heidenstam Vallf. 155 (1888).
β) om sinne, känsla o. d., stundom övergående i bet.: framkalla rysning(ar); äv. (o. numera oftast) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som tager sig uttryck i l. är förbunden med rysningar. Danviken, et namn hvarvid förståndet ryser. Posten 1769, s. 817. En liten oro rös då och då i bröstet. Sjödin StHjärt. 104 (1911). Man (ser) med rysande tjusning ned i den svarta afgrunden. Vising Span. 136 (1911).
γ) bildl. Bloss som rysa. Lucidor (SVS) 269 (1672). Hafvet ryser, bergen bäfva. Lidner (SVS) 3: 192 (1788). Bo och vistas / Bland massor utaf is som stå och rysa! Hagberg Shaksp. 9: 142 (1850). Lågan ryser i luft som drar. Hallström Sagodr. 45 (1910).
c) opers., i uttr. det ryser i (l. inom) ngn l. i hela kroppen på ngn o. d., förr äv. det ryser hos l. på ngn, ngn ryser, känner rysningar. Det ryser i mig. Sahlstedt (1773). Det ryser hoss mej. CAEhrensvärd Brev 2: 115 (1796). Det ryste inom mig. Polyfem I. 22: 3 (1810). Det har ryst på henne, då hon sett ormen. Vasenius Top. 2: 399 (i handl. fr. 1842). Innan solen går upp så ryser det i menniskan. Strindberg Dam. 151 (1898). Det rös i allas ryggar. Nycander Haf 67 (1898). jfr (tillf., skämts.): Det ryses oss, när vi tänker på att (osv.). GbgMP 1947, nr 49, s. 6.
d) (vard.) i p. pr. i utvidgad anv. (jfr b β), ss. adverbiell bestämning till adj. l. adv.: på ett sätt som framkallar rysningar l. kommer en att rysa; rysligt. Det var rysande roligt att komma så nära (lejonets bur) som möjligt. Beskow Greta 24 (1901). Det var rysande underligt att tänka sig in i det. Moberg Sedebetyg 264 (1935).
2) [specialanv. av 1] skaka(s) av köldrysningar i samband med feber. BOlavi 99 a (1578). Skälfwan medh Rysande warder kallat Frossa, (Kallsiwka, Frossesiuka). Schroderus Comenius 310 (1639). Moot nätterna påkom honom något ryssande, som med en kall Swett sig ändrade. Tranæus Medewij 63 (1690). Den sjuke ryser. Widegren (1788).
II. (†) tr.: framkalla rysning(ar) hos (ngn l. ngt).
1) motsv. I 1. Hwad är för Skräkkelse såm nu min Sinnen ryser? LejonkDr. 87 (1689).
2) motsv. I 2. Att bemälte Peste ryser eller bryter någon i kroppen. OMartini Läk. 40 (c. 1600).
Särsk. förb. (till I 1): RYSA AV10 4. (tillf.) i uttr. rysa av sig ngt, gm att rysa bli av med l. göra sig fri från ngt (obehaglig känsla o. d.). Att få rysa av sig samvetstvånget. Martinson Aniara 97 (1956).
RYSA IHOP10 04. (mindre br.) (rycka till o.) krypa l. sjunka ihop med en rysning. Känsliga bondkvinnor ryste ihop vid det hämska ljudet. Tavaststjerna HårdT 211 (1891). Hon ryste ihop af skräck. Därs. 253.
RYSA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. (mindre br.) = rysa ihop. Stagnelius (SVS) 2: 178 (c. 1820). Jag ryser samman vid det ordet (dvs. ett folk) / som för ett skyhögt jätteväsen. Heidenstam NDikt. 6 (1899, 1915).
RYSA TILL10 4. genomfaras av en (vanl. plötslig o. snabbt övergående) rysning; äv. opers., i sådana uttr. som det ryser till i ngn. Atterbom 2: 248 (1827). (Hon) ryste till för nattkylan. Tavaststjerna Inföd. 46 (1887). Det rös till i Robert. Moberg Utvandr. 325 (1949).
RYSA TILLBAKA10 040, äv. 032. med en rysning rygga l. draga sig tillbaka (för l. från ngn l. ngt); äv. bildl. Stagnelius (SVS) 3: 73 (1817). Amanda ryste tillbaka några steg. Blanche Våln. 619 (1847). Aftonbladets redaktion .. ryste tillbaka för att anse de grova misstankarna berättigade. Berg Almquist 112 (1928).
RYSA TILLSAMMAN(S), se rysa samman.
RYSA UPP10 4. (tillf.) om saliv: vid rysning sippra upp. Tant Emerentia kunde inte svälja spottet en gång, som ryste upp i käkarna på henne. Norlind Hell 1: 177 (1912).
Ssgr (i allm. till I 1): RYS-FULL. (†) som framkallar (kraftiga) rysningar, ryslig, ohygglig. Fahlcrantz Schiller Fiesko 78 (1821). En skräcksyn .. / Rysfullare än menskligt öga mäktar se. Palmblad SophSorg. 375 (1840).
-GIVANDE, p. adj. (†) som ger l. framkallar rysningar. Gosselman Col. 2: 356 (1828).
(I 1, 2) -ILNING. (mera tillf.) konkret: (lätt) rysning. En rysilning drog igenom honom. Moberg Rid 62 (1941).
-KALL, adj. (mera tillf.) med sakligt huvudord: så kall att rysning(ar) framkallas. De satt i de ryskalla uthusen. Moberg Sedebetyg 206 (1935). Dens. Rid 224 (1941).
-VÄRD, adj. (numera mindre br.) som är ägnad att framkalla rysningar av skräck l. avsky o. d.; ryslig (se d. o. 1). Ödmann StrSaml. 1: 60 (1785). Överfall .. med rysvärda knivhugg. Reuter 2: 60 (1922). Östergren (1937).
-VÄRDIG. (†) = -värd. Adlerbeth Ov. 366 (1818).
Avledn. (i allm. till I 1): RYSAN, r. l. f. († utom ss. förled i ssgr) själstillstånd (av skräck l. ängslan o. d.) som åtföljes av l. tager sig uttryck i rysning(ar). Jag (vet) icke .. med hwad foog .. han förskräckte alla, at the en sådan fruchtan, och rysan .. för honom bära skulle. Peringskiöld Jord. 80 (1719).
Ssgr: rysans-full. (ofta med vard. l. skämts. prägel) = rysans-värd. En rysansfull .. bild ur livet. DN(A) 1952, nr 274, s. 9.
-värd, adj. (numera ofta med vard. l. skämts. prägel) som är ägnad att framkalla rysning(ar) av skräck l. avsky o. d.; ryslig (se d. o. 1); äv. med försvagad bet.: ryslig (se d. o. 2); jfr rys-värd. De rysansvärdaste bofvar. Hammarsköld SvVitt. 2: 213 (1819). Staden (sjönk) med rysansvärd hastighet som ett redlöst vrak. Heidenstam End. 199 (1889). Jag hade en ganska rysansvärd rampfeber. Hedin Transhim. 2: 572 (1909). Lundkvist Vindingev. 178 (1956).
RYSARE, r. l. m. [jfr d. gyser; efter eng. thriller] (mera tillf.) om film l. skådespel o. d. som (gm sitt spännande l. skrämmande innehåll) framkallar rysningar hos publiken; jfr thriller. SDS 1957, nr 269, s. 16.
RYSBAR, adj. (numera föga br.) ryslig (se d. o. 2). Sparre SkeppSöd. 31 (1917). Östergren (1937).
RYSELSE, f. (†) till I 2: rysning (se rysning, sbst.2 2). Dillolia .. är .. them godh som hafwa Skälfwan med Frost och Ryselse. IErici Colerus 1: 240 (c. 1645).
RYSLIG, RYSNING, sbst.2, se d. o.
RYSSAM, adj. (†) ryslig (se d. o. 1). PH 15: 471 (1793). Det är ryssamt, att en tryckfrihet behandlas så, att han blir nödvändig till inhibering. BrefNSkolH 32 (1810).
Spoiler title
Spoiler content