SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2001  
SÄLLSKAP säl3~ska2p, sbst.1, n.; best. -et; pl. (i bet. I) = (HögaV 8: 13 (Bib. 1541) osv.) l. (numera föga br.) -er (Brask Pufendorf Hist. 381 (1680), Östergren (1952; angivet ss. ålderdomligt)).
Ordformer
(sel- (ss-, sz-, -ee-) 15211747. sell- 15441780. säl- (-æ-) 15251869. säll- 1632 osv. -schap 15261619. -schapp 1561. -skap (sc-, -h) 1521 osv. -skapp 1712. -skiap 1590. -skiapp 1590)
Etymologi
[fsv. sälskap (äv. sel(l), seel-, siel-); jfr fd. sælskab (d. selskab), nor. selskap, fvn. selskapr; av mlt. selschap, selleschop, (ge)selschop, motsv. mnl. selschap (nl. gezelschap), mht. selleschaft, fht. gisellascaft, geselliscaft, vänkrets, förbund, vänskap (jfr t. gesellschaft, sällskap); avledn. av SÄLLE. — Jfr SÄLLSKAP, sbst.2]
I. i konkret anv. (jfr III), om grupp l. samling av människor.
1) (†) om samling l. grupp av personer som åtföljer l. ledsagar ngn (ss. eskort l. uppvaktning o. d.), särsk. liktydigt med: följe (se d. o. 2 b slutet) l. svit; äv. sammanfattande, om krigsfolk l. truppavdelning l. husfolk l. arbetsfolk o. d. i ngns tjänst l. om personer som tillhör visst läger o. d.; jfr PARTI 4, 5 a. Jt(em) Oleff b(e)ncts(on) timb(er)ma(n) m(ed) sith selskap, som bygde Sød(re) oc norr(e) port, ix m(a)rc. SthmSkotteb. 3: 223 (1521). Maximianus hade söndrat sigh ifrån the Donatisters Sächt, och lockat monga til sigh ifrån theras Sälskap. Schroderus Os. 1: 569 (1635). Sälskap kallas och alt husfolcket, eller tienstefolket i it hus. Spegel 394 (1712). (Jag fick föra) Grefve Jacob Torstenssons tropp, till dess vij kommo till Hannoverske gebietet, då iag fick min egen tropp eller så kallat sällskap, att föra till Stralsund. HH XVIII. 3: 14 (1728). Oaktadt .. (hungersnöd och pest) for konungen likväl med så stort sällskap genom landet, att folket måste för hvarje natt sammanskjuta fem läster korn åt hans hästar. Fryxell Ber. 2: 174 (1826). Göran Persson, Olof Sverkersson och Erik Tegel, hvardera med sitt sällskap, hade också ingifvit föga förtroende för uppkomlingar ur ofrälse stånden. Därs. 6: 157 (1833).
2) nedsättande, om (hop av) moraliskt lågstående l. asociala personer som följs åt l. håller samman o. d.; ofta koll., närmande sig l. övergående i bet.: löst folk, patrask, slödder, anhang, band (se BAND, sbst.2); numera bl. (med anslutning till 4) ngn gg ironiskt. (Tjuven) sagd(es) wara aff the tater(es) selskap. OPetri Tb. 116 (1526). Wij försee oss at thet moste ware eth selskap ee huar .. (falskmyntarna) fijnnas jgen. G1R 6: 332 (1529). Horor och Tiufwar, eller annat lättfärdigt löst Selskap. SthmStadsord. 1: 43 (1635). (Sv.) Et sellskap af tiufwar .. (eng.) A gang of thieves. Serenius (1741). Hvilken tror du är man att dana hedersfolk och krigsmän på köpet af slikt sällskap? Vilda sällar utan tukt och hut, utsvultna landstrykare, kraftlösa, gamla benrangelskrakar .. gamla hundar, som ej ha lärt sig sitta! Högberg Vred. 2: 377 (1906). — jfr TJUV-SÄLLSKAP.
3) om mer l. mindre fast organiserad sammanslutning av personer (l. grupper av personer) för bedrivande av viss verksamhet l. främjande av visst intresse o. d.; särsk. (o. numera i sht) om förening (se d. o. 7 c) l. samfund (se d. o. 3 d) med ideella l. vetenskapliga l. konstnärliga syften; äv. (o. numera bl. i skildring av ä. förh.) dels om bolag bildat för att driva handel i stor skala, kompani (se d. o. 3 c), dels om skrå l. gille (se d. o. 4 c); i sg. best. ofta elliptiskt ss. benämning på viss förening; äv. mer l. mindre bildl. (särsk. i det skämts. uttr. sällskap(et) för inbördes beundran, om (sluten) krets, där man ägnar sig åt självberöm). Ett vittert, litterärt sällskap. Job 40: 25 (Bib. 1541). Tree göra selskap alttså, then förste Jnlegger 8 dal(er) wthi 9 Månar, then andre 7 dal(er) wthi 6 Månar, och then tridie 5 dal(er) wthi 7 Månar. Rizanesander Räkn. 52 b (1601). Alla skrifter, som ingifwas til Handels- och Handtwerks-sammankomster och bolag, Städernes enskylte Embets-Camrar, Gillen och Sällskaper (beläggs med stämpel), hwart ark 2 öre S:mt. PH 4: 2605 (1748). Man besöker (i Paris) fritt alla Collegier, Biblioteker och lärda Sällskaper. Wallenberg (SVS) 1: 146 (1769). Stadgar för Sällskapet till dygdigt och troget tjenstefolks belönande. SFS 1829, s. 89. 1808 bildades .. det ”Evangeliska sällskapet”, som 1815 gaf upphof till Svenska bibelsällskapet. SvH IX. 1: 279 (1910). Det är för Strindbergs skull som andarna nu som kraftigast drabba samman och verkställande direktören i sällskapet för inbördes beundran kämpar i .. den goda trons kamp så ryggen går i båge. SocDem(L) 25 ⁄ 7 1910, s. 1. Hartman NattLys. 137 (1951). — jfr BIBEL-, HANDELS-, HUSHÅLLNINGS-, LÄKARE-, LÄSE-, MISSIONS-, ORDENS-, SEGEL-, SKYTTE-SÄLLSKAP. — särsk. om (i sht kringresande) grupp av artister l. skådespelare o. övriga medverkande av visst slag l. vid visst (nöjes)etablissemang, ungefär liktydigt med: trupp; numera i sht ss. senare led i ssgr. Då min tanka är, at få et sådant Dramatiskt Sälskap, som .. skal bidraga .. at bibehålla min allernådigste Konungs utmärkta nåd .. önskar jag til detta Etabliszement .. et par goda Sujetter af bägge könen. GT 1787, nr 44, s. 7. Pierre Deland, vid hvars renommerade sällskap Knut Almlöf ingick. Hellander Teat. 118 (1898). Det var självklart att det inte kom i fråga, att någon ur familjen skulle gå på teater, när de resande sällskapen besökte stan. Wigforss Minn. 1: 46 (1950). jfr DANS-, OPERA-, REVY-, SKÅDESPELAR-, TEATER-SÄLLSKAP.
4) om (tillfällig) grupp l. samling l. skara av personer; särsk. om sådan grupp osv. som för samvarons skull l. för ngt visst syfte (ofta av förströelseartad karaktär) följs åt l. är tillsammans l. gör ngt tillsammans (o. som vanl. känner varandra till viss grad), umgängeskrets; äv. bildl. Ett slutet, blandat sällskap. Sky stora sällskap. Pilten Jesus (stannade) qwar j Hierusalem, och hans föreldra wiste ther intit aff, men the meenthe han war j selskapit. Luk. 2: 44 (NT 1526; NT 1981: ressällskapet). Sällskapet war stort och blandadt med ungt och gammalt, ondt och godt. Dalin Arg. 1: 18 (1754). Ett Sällskap Vänner från Kongl. LustSlottet Carlberg (ämnar) sig förmiddagen infinna, i anledning af ett visst förefallande så gladt som högtideligit tillfälle. Bellman (BellmS) 9: 159 (1782, 1790). Vi sutto, ett litet sällskap, i en af stadens finare restauranger, efter en god middag. Ahrenberg Infall 128 (1908). Ett sällskap på picknick. SvOrdb. (1986). — jfr BORDS-, BRUNNS-, DANS-, DISPUTATIONS-, HERR-, JAKT-, MIDDAGS-, RESE-SÄLLSKAP m. fl.
5) (†) koll.: människor, folk (se d. o. 3). RA I. 1: 400 (1544). Her er mikitt sälskap, såm E. K. M. giör lithen tienist. G1R 24: 564 (1554). Drenger och annet sådantt selschapp. E14R 1561, 1: 155 b. Samma dagh kom för retthe tuå missdedere .. s om .. hade för mördh nokioth selskap norder i Norgie. TbLödöse 204 (1590). En diefla Schola, ther vthinnan Barnen och vngt Sälskap vpfödhas til all ogudhachtigheet. L. Paulinus Gothus Com. 153 (1613). KOF 3: 16 (1682).
6) om sammanslutning av personer som bildar en politisk l. social grupp l. enhet i samhället; samhällsskikt; samhälle (se d. o. 3 a), samfund (se d. o. 3 c); särsk dels [efter t. die bürgerliche gesellschaft] i uttr. det borgerliga sällskapet, äv. borgerligt samhälle, om det borgerliga samhället (se SAMHÄLLE 3 a α), staten l. samhället, dels [efter t. die menschliche gesellschaft] i uttr. det mänskliga sällskapet, om människosamhället l. människosamfundet, dels i uttr. det allmänneliga mänskliga sällskap, om mänskligheten; numera bl. (med anslutning till I 4, II 1) i avledn. SÄLLSKAPLIG. Alle ständer, högre och lägre condicion, som är thet almennelige mennisklige sälskap. Hansson Norman 9 (c. 1550). Schroderus Comenius 177 (1639: thet Mennisklighe sällskapet). Thet borgerliga sälskapets wärn och bästa. Lag 1734, Föret. s. 1. (Lat.) Societas .. (sv.) Sällskap, samhälle, samfund. Ekblad 360 (1764). Borgerligt sälskap. Sahlstedt Obs. 15 (1773). Äfven i de vanliga menskliga sällskaperna blir .. (den kristne) någon gång lemnad ledig från deras samtal. Schartau Pred. 343 (1824).
7) [oeg. l. bildl. anv. av 6] (i ä. naturvetenskapligt fackspr., med anslutning till II 1) om (grupp av) djur som lever l. ingår i l. bildar samhälle (se d. o. 5) l. lever i flock (särsk. ss. förled i ssgr o. i avledn. SÄLLSKAPLIG); äv. (särsk. ss. förled i ssgr o. i avledn. SÄLLSKAPLIG) om växt l. växtart som (ensam l. samman med andra växter av samma art) lever i (täta) bestånd l. koncentrationer. Dessa djur lefva gerna i sällskap. Weste FörslSAOB (c. 1817).
II. i abstr. o. konkretare (jfr III) anv.
1) om förhållandet att slå följe l. vara tillsammans l. umgås; följe l. samvaro l. umgänge (särsk. om samvaro l. umgänge mellan (en grupp av) personer som träffa(t)s för förnöjelse l. förströelse o. d., sällskaplig samvaro, sällskapligt umgänge); särsk. i uttr. i sällskap (med, förr äv. av ngn l. i (ngns) sällskap), tillsammans (med ngn); förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: kamrat- l. brödraskap l. gemenskap o. d.; äv. i fråga om djur (särsk. ss. förled i ssgr, se t. ex. SÄLLSKAPS-HUND); äv. (o. numera nästan bl. ss. förled i ssgr) dels konkretare, om sällskaplig sammankomst l. sällskapligt evenemang l. tillställning l. bjudning l. samkväm (utgörande ett led i umgängeslivet) o. d., dels oeg. l. bildl. (särsk. i uttr. i sällskap med ngt, i förening med ngt, förenad med ngt). Bryta sällskapet; jfr I 4. För sällskaps skull, för (den vänskapliga) samvarons skull, för att göra sällskap. Kunna föra sig i sällskap, veta hur man uppträder i umgängeslivet; jfr I 4. The men som woro j selskap med honom, stodho förskräcket hörandes röstena, och doch likawel såågho the ingen. Apg. 9: 7 (NT 1526). På thet I kunne reesa theste säkrere, vore gott, at I komme medh min kiere son her Johan i sällskap. AOxenstierna 8: 716 (1633). Biskopen må (på visitationsresor) taga med sigh en af Capitlet .. eller någon annan förnäm och förfaren man i Stifftet, till selskap och hjelp. KOF II. 2: 306 (c. 1655). Faseligit är thet, at gifwa sig i satans wåld, och .. ingå sellskap och wänskap med honom. Münchenberg Scriver Får. 10 (1725). Sällskap och högtidligheter uppfyllte deras hus och deras ögonblick. Leopold 1: 308 (1800). Den 10 Juli .. lemnade han Stockholm i sällskap af sin förtrognaste vän. Atterbom Minnest. 2: 385 (1835). Magnesium förekommer vida utbredd i naturen, ofta i sällskap med kalcium. Rosenberg OorgKemi 445 (1888). Gården hade bara en flygel .. Det såg rätt egendomligt ut. Den ensamma flygeln stod och suckade efter sällskap. Gustaf-Janson Gubb. 12 (1934). Den kvinna som var i Lidboms sällskap. DN 21 ⁄ 4 1989, s. 1. — jfr FRUNTIMMERS-SÄLLSKAP. — särsk. i vissa uttr.
a) (†) skicka ngn i flotta och sällskap med ngn, skicka ngn tillsammans med ngn sjöledes. Alla andre baade tyske och Suenske Som wij med honom i flotta och selscap skickat haffue. G1R 1: 218 (1524).
b) (†) i uttr. foga (sig) i sällskap (med ngn), förena sig med ngn, ge sig i lag med ngn. Medh illa kändom fogha tigh icke i Selskap. Schroderus Comenius 930 (1639). (T.) gesellen .. (sv.) foga i sälskap. Dähnert 92 (1746).
c) i förb. med ; särsk. i uttr. få sällskap (av l. med ngn), få ngn till sällskap, slå följe (med ngn) l. ha sällskap (av l. med ngn); få ngn med sig i sällskap, få ngn till sällskap. LPetri 2Post. 15 b (1555; i sällskap med sig). Jag .. kan säja, at jag hade roligare och förnöjsammare dagar sedan jag fått Fredag till sällskap, än de förra åren, då jag lefde ensam. DeFoë RobCr. 94 (1752). Jag fick sällskap af Leijonhielm. De Geer Minn. 1: 277 (1892). Anders och Bodin fick sällskap in mot kolbottnen. Ekman Dödsklock. 125 (1963).
d) i uttr. ge sig i sällskap med ngn, förr äv. ge sig i flock och sällskap med ngn, ge sig i lag med ngn. G1R 5: 56 (1528). Den som giver sig i sällskap med dårar, honom går det illa. Ordspr. 13: 20 (Bib. 1917).
e) i uttr. gå i sällskap, särsk.: ha ett (stadigvarande) kärleksförhållande, ha sällskap. Man (gör) inte så, går inte i sällskap med en flicka i två år utan att gifta sig med henne. Fogelström BarnStad 156 (1962).
f) i uttr. göra (ngn) sällskap (med ngn), slå följe (med ngn), följas åt; äv. bildl. G1R 14: 147 (1542). (Han) giorde sälskap med the twå Läriungar aff Emaus. PErici Musæus 2: 20 a (1582). Mamma hälsar och frågar om fru Andersson vill göra henne sällskap ut och tigga om söndag. Östergren (1952). Han skulle prompt ha en sup och en smörgås, och de andra måste göra honom sällskap. Gustaf-Janson ÖvOnd. 97 (1957). — särsk (†) i oeg. l. bildl. anv., i uttr. göra sällskap i ngt, i fråga om metall: (låta sig) förenas med ngt. Zinken .. tyckes wäl till någon del kunna smitta Tackjärnet; men uti förwandlingen till Stångjärn .. har jag ej kunnat finna att denne flygtige Metallen kunnat göra sällskap in uti Järnstången. Rinman JärnH 350 (1782). (Järnets o. kopparns) nära öfwerenskommelse dömmes ock .. Af deras enahanda egenskaper att lösas uti allehanda Syror och Wätskor, undantagande uti Alkalier och Oljor; hwaruti Järnet icke gör sällskap. Därs. 526.
g) i uttr. ha sällskap.
α) i uttr. ha sällskap (av ngn l. ngt), ha (tillgång till) vänskaplig samvaro (med ngn l. ngt) l. förströelse av visst slag. Een Fånge, eller then som elliest är allena, haffuer Selskap aff Eelden, at tijdhen icke synes lång. Berchelt PestOrs. D 5 b (1589). Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl. Lagerlöf Holg. 2: 370 (1907). Det är .. för att Märta ska ha lite sällskap och trevnad som hon blir hitbjuden. Hedberg DockDans. 85 (1955).
β) göra sällskap; förr äv.: vara i lag med, inlåta sig (med ngn). Hebr. 10: 33 (NT 1526). Alla vi barn i Bullerbyn har sällskap till skolan. Lindgren AllBarn 88 (1946).
γ) ha ett (stadigvarande) kärleksförhållande (med ngn); ofta i förb. med fast. Det är den tredje i hennes liv, som hon har fast sällskap med. Rääf Vries Bartje 128 (1937). Hasse och Margit hade haft sällskap i ett par år och de räknades allmänt i bygden som ett framtida par. Litfeldt NordmKärl. 109 (1946). SvHandordb. (1966).
h) i uttr. hålla ngn sällskap, i sht förr äv. hålla sällskap åt ngn, vara tillsammans med ngn, vara sällskap åt ngn; förr äv. i uttr. hålla sällskap med ngn, umgås med ngn (äv. bildl.). Hålla enom sällskap. Serenius (1741). Weste (1807: med). Hvar och en höll sällskap med egna betraktelser. Bremer Nina 656 (1835). Du ser nästan lika bedröflig ut, som när du höll sällskap åt Ljungars råttor. Topelius Vint. III. 1: 192 (c. 1865, 1896). Men vad var det för glädje med allt detta, då ingen glad kamrat ville komma och hålla honom sällskap vid julbordet? Lagerlöf Troll 2: 37 (1921). Du kan väl hålla mig sällskap en stund. SvHandordb. (1966).
i) (†) i uttr. lägga sällskap med ngn, slå följe med ngn; äv.: slå sig ihop med ngn; sluta sig till ngn; äv. utan prep.-bestämning. Hoo selskap legger medh Gudh han skilies icke widh honom. SvOrds. B 1 b (1604). När hon frågades, huarföre hon lade sällskap medh honom, suarade hon: Jagh mente han skulle hålla sigh wäl, gå här och flijtigt studera, gudh nådhe fattige quinfolk bliffwa snart bedragne! UUKonsP 1: 187 (1632). De lade sällskap til Möllen. Celsius G1 2: 94 (1753). Lagerbring 1Hist. 1: 274 (1769).
j) (numera bl. med ngt ålderdomlig prägel) i uttr. slå sällskap, äv. slå sig i sällskap (med ngn), slå följe (med ngn). Schroderus Sleid. 77 (1610). Du ska inte ta oss för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst. Lagerlöf Holg. 1: 34 (1906). ”Slå sällskap” .. har väl utvecklats ur ”slå följe”, som självt är en nybildning efter ”följeslagare”. Cederschiöld Kontam. 13 (1909). Han slog sig i sällskap, frågade ett och annat om deras kor. Sjödin StHjärt. 174 (1911).
k) (†) i uttr. äga sällskap, vara tillsammans, ha sällskap; äv. bildl. Icke desto mindre älskade Cecilia och Johan hwarandra i löndom, och sökte alla de tilfällen de kunde, at äga hwarandras sällskap. Celsius G1 2: 343 (1753). At de Arabiske mynten i jorden ägt sällskap af andra gamla mynt, såsom Engelska, Tyska och Constantinopolitaniska. 2VittAH 1: 120 (1786, 1789).
2) (†) i uttr. vara i sällskap, vara i kompanjonskap. Arrendatorerne ock theras Consorter, som Wårt Bruk innehafwa, och äre i sälskap tilsamman, skola smälta al theras malm och schlicht wid Sala hyttor. Bergv. 1: 59 (1624).
III. [utgående från I, II] om enskild person (äv. djur) som gör ngn sällskap l. utgör ngns umgänge l. som ngn söker sig till för sällskap (i bet. II 1) o. d., stundom liktydigt med följeslagare l. vän; ngn gg äv. om person som man har sällskap (i bet. II 1 g γ) med. Hunden var hans trogna sällskap. Den unga Doris der des vän och sälskap var. Creutz Vitt. 4 (1761). (Han) förde .. sitt sällskap till en hög trappa. Almqvist Går an 30 (1839). Intet under om Vahlin blef ett fåordigt sällskap vid frukostbordet, när tankarna .. hvirflade om samma cirkelgång i hans hjerna. Tavaststjerna Inföd. 57 (1887). Sedan (kom) en gulögd och tunnläppad yngling som alltid såg ut att frysa .. och hans sällskap, en sextonårig fräknig flicka. Johnson Kommentar 22 (1929). Sällskap .. äv.: person som man är mer el. mindre hemligt förlovad med. IllSvOrdb. (1955).
Ssgr: A (†): SÄLLSKAP-LIK, se B.
B: (II 1) SÄLLSKAPS-AFTON. afton som tillbringas i sällskaplig samvaro. Bremer NVerld. 2: 419 (1853).
-APA.
1) (numera bl. mera tillf., vard., nedsättande) till (I 4 o.) II 1, om person som trivs o. gärna vill synas i sällskap(slivet); jfr apa, sbst. 2. Sällskapsapor, gamla tanter / och modedockor skymta i / de höga fönstren svagt förbi. Jensen Puschkin 27 (1889).
2) till II 1; jfr -djur 2. Införseln av sällskapsapor skall stoppas .. Bakgrunden är den apfluga som spred sig för några månader sedan då Pippi Långstrump och hennes apa presenterades i TV. SvD 8 ⁄ 5 1969, s. 3.
(II 1) -BEHOV. jfr behov 2; äv. mer l. mindre bildl. Ängen är .. en af formerna för .. växternas sällskapsbehof. Santesson Sv. 31 (1887). Wifstrand AndlTal. 137 (1943).
(II 1) -BILDNING. (numera bl. mera tillf.) (kunskap i) umgängeskonst, salongsbildning; jfr bildning 5 b. Estlander 11Årt. 1: 62 (i handl. fr. 1822). Atterbom Minnest. 2: 335 (1824).
(I 1) -BOLSTER. (†) bolster för tjänare o. husfolk o. d. BoupptSthm 3 ⁄ 7 1662. Därs. 1673, s. 417 b.
-BRODER.
1) (†) till I 1: följesven, följeslagare; äv. mer l. mindre bildl. Sylvius Mornay d 3 b (1674; bildl., om förnuftet). Hagberg Shaksp. 3: 267 (1848).
2) (numera mindre br.) till I 3, om medlem i sällskap (särsk. kör- l. ordenssällskap); förr äv. om delägare i handelsbolag o. d. Ingen som wald blifwer af Sälskaps Bröderne (till direktör) skal må sigh förwägra och entskylle. Stiernman Com. 1: 710 (1747). Alla en (mästersång)förenings ledamöter benämndes sällskapsbröder. Bååth WagnerS 3: 25 (1905). Fagerberg VitmålHj. 122 (1966).
3) till (I 4 o.) II 1: person som är mycket ute i sällskapslivet; sällskaplig o. trevlig person; umgängesvän, stallbroder; stundom närmande sig bet.: dryckesbroder, festprisse. Att han war medh oss en godher selskaps brodher, drack medh oss många natt. PErici Musæus 5: 111 a (1582). Såsom en trogen vän och sällskapsbror i huset, handlade (jag) emot min pligt, då jag dolde en sak, som kunde befläcka min välgörares .. ära. Stiernstolpe DQ 2: 43 (1818). (Han var en) Omtyckt sällskapsbroder, nästan ungkarl. Fogelström Kvinnol. 35 (1954).
(I 4, II 1) -CIRKEL. (†) sällskapskrets; jfr cirkel I 10 b α. Riccoboni Catesby 12 (1761).
(II 1) -DAM.
1) (numera i sht om ä. förh.) dam anställd som sällskap åt ngn; äv mer l. mindre bildl; jfr -fru, -fruntimmer. Tegnér (TegnS) 2: 139 (1817; bildl., om franska språket). Hon arbetade som guvernant och sällskapsdam. SvOrdb. (1986).
2) (numera knappast br.) om dam som inte har några andra talanger än förmågan att skicka sig i sällskap(slivet); jfr -människa. Weste FörslSAOB (c. 1817). WoJ (1891).
(I 4, II 1) -DANS. dans som dansas i sällskap l. som sällskapsnöje. AB 16 ⁄ 4 1845, s. 1. SvOrdb. (1986).
-DJUR.
1) [jfr lat. sociale animal, efter gr. πολιτικόν ζῷον] (i ä. naturvetenskapligt fackspr.) till I 7, II 1: djur som bildar flock l. lever i flock l. tillsammans; äv. oeg. l. bildl., om människan ss. samhällsvarelse. Menniskan är ett Animal sociale, ett Sällskapsdjur. Tegnér Tal 1: 283 (1836). Möss och spindlar äro sällskapsdjur / Af föga språk- och meddelsam natur. Dahlgren Calderon 57 (1858); jfr 2. Sällskapsdjur är .. (bävern) egentligen ej, en bäfverkoloni består endast af en familj med ungar intill tredje årets kull. NF 2: 1440 (1878). Såsom en af de mest betecknande egenskaperna hos människan uppgifver .. Aristoteles, att hon är en ”samhällsvarelse”, ett ”sällskapsdjur”. Cederschiöld Rytm. 24 (1905).
2) till II 1: djur som ngn har endast till sällskap; äv. bildl., särsk. om person, med tanke på vederbörandes behov l. utbyte av sällskap o. d. Hundar och katter är våra vanligaste sällskapsdjur. Scholander 3: 131 (1868). Att resa till en ensam ort för mig, sällskapsdjur, som i familjen funnit det bästa sällskapet, är sjelfmord. Strindberg Brev 7: 64 (1888). Elegant sällskapsdjur. Pointern Hej .. till salu. GHT 1896, nr 256, s. 4. Norin vantrivdes. Jag, sällskapsdjuret, tyckte det var livat, till en början. Ambolt Kar. 59 (1935).
(I 6, II 1) -DRIFT. [jfr t. gesellschaftstrieb] (i fackspr.) drift att bilda l. leva i samhälle, samhällsdrift; äv. oeg. l. bildl. (jfr sällskap, sbst.1 I 7) i fråga om djur. Wikforss 1: 661 (1804). Samhället uppbygges af den menskliga sällskapsdriften och upprätthålles af sjelfviskheten. Rydberg RomD 59 (1877). Då ju både grod- och paddyngel strax efter metamorfosens avslutning visa en tydlig vandrings- och sällskapsdrift, torde (osv.). FoFl. 1927, s. 252. Förutom den form av socialt liv, som väsentligen grundar sig på könsdriften, leda näringsdriften, försvarsdriften och sällskapsdriften till bildande av samhällsformer och gruppliv av annat slag som vi icke omedelbart få sammanblanda med familjesamhället. Karsten NatF 18 (1928).
(I 4, II 1) -DRÄKT. om finare dräkt (se d. o. II 2) avsedd att bäras i sällskapslivet; stundom liktydigt med: högtidsdräkt. NJournD 1855, s. 45. För närvarande är .. magikerns kostym vanlig sällskapsdrägt .. (men) försedd med två särskilda fickor .. anbragta i skörten på hans frack. Hoffman NutidMagi 1: 9 (1882). Värdinnan iför sig sällskapsdräkt. Sömnadsb. 383 (1915). Östergren (1952).
(I 4, 6, II 1) -DYGD. (†) dygd som avser sällskapslivet; dygd som tillkommer en person i ett samhälle l. samfund. Sälskaps-Dygder: Wänskap .. Kärlek .. den wälgjörande Medlidsamheten. 1Saml. 3: 374 (1774). Om Wellanders förtjänst endast varit inskränkt inom den trånga kretsen af hemdygd och sällskapsdygd .. om han endast lefvat för anhörige och vänner .. då hade hans lof redan varit fullkomnadt. Kellgren (SVS) 5: 4 (1785). De som behöfva hvaran, äro civiliserade? Ja. Hvaraf kommer det? Det kommer deraf, at som et hårdt climat ger många behof, måste all ting påtänkas, och menniskan hjelpa hvaran, och uprinner ur denna källa vetenskaper och sälskapsdygder. CAEhrensvärd (SVS) 1: 243 (1786). Jag recommenderar .. en försigtig tystlåtenhet .. såsom en bland de vigtigaste sällskapsdygder. Rademine Knigge 1: 73 (1804).
(II 1) -FRU. (†) sällskapsdam. Hofcal. 1786, s. 87. Dalin (1854).
(II 1) -FRUNTIMMER. (†) sällskapsdam. Rademine Knigge 2: 179 (1804). Ahlman o. Forsman (1885).
-FÅGEL.
1) (i ä. zoologiskt fackspr.) till I 7, II 1: fågel som lever i flock. Kajan är .. på en gång en parvis sammanhållande och en sällskaps- och flockfågel. Rosenius SvFågl. 2: 178 (1922).
2) till II 1; jfr -djur 2. Jag intog då tre stycken utmattade (starungar) .. däraf två efter ett par dagar dogo, men den tredje kryade till sig samt blef en rolig sällskapsfågel något öfver ett år. FoFl. 1907, s. 177. Undulat (Melopsittacus undulatus) .. kommer ursprungligen från Australien och är en av de vanligaste sällskapsfåglarna. NE 3: 440 (1990).
(I 4, 6, II 1) -FÖRBINDELSE. (†) förbindelse l. relation mellan medlemmarna i en grupp personer som umgås l. mellan medlemmarna i ett samhälle. Wulf Köppen 1: 544 (1799). Bremer NVerld. 1: 208 (1853).
((I 4 o.) II 1) -GLAD. glad i sällskap; sällskaplig. Schulthess (1885). En fyllig, sällskapsglad och livssprudlande, förmodligen lantlig husfru. Wigforss Minn. 2: 231 (1951).
((I 4 o.) II 1) -GLÄDJE. glädje som råder i sällskap(slivet). Poesien .. hyllade villigt den Attiska sällskapsglädjen såsom en ny ästhetisk Idée. Phosph. 1812, s. 51. Sällskapsglädjen i norden kräfver alltid dryckesoffer. Lundin (o. Strindberg) GSthm 51 (1880). Besök och festligheter — som Fahlbeck kanske uppskattade men inte avnjöt med äkta värmländsk sällskapsglädje. Rig 1963, s. 141.
(II 1) -GÅVA. umgängestalang; jfr gåva 2 b; ofta i pl. Baron Globitz såg alfvarsam ut och var emellan 40 och 50 år gammal; men hade synnerligt goda Sällskaps gåfvor. Ferrner ResEur. 23 (1758). CDafWirsén (1889) hos Bäckström SSkr. 1: XIII.
(I 3) -HANDEL. (†) handel som bedrivs i kompanjonskap, bolagshandel. HT 1896, s. 74 (c. 1650). FörarbSvLag 7: 332 (1718).
(II 1) -HUND. hund som ngn har till sällskap; i pl. äv. (zool.) om grupp av sådana hundar omfattande ett flertal raser. (Jakthundar) böra vidare icke hållas såsom sällskapshundar, emedan deraf lätt uppkommer en vana att äfven i skogen ligga vid benen. Svederus Jagt 158 (1831). NE (1995; i pl., om gruppen).
(II 1) -JOLLER. (numera bl. tillf.) jfr joller 4; äv. bildl. Järta 1: 30 (1799). Tegnér Tal 1: 23 (1817).
(I 4, II 1) -KARL. jfr -människa. Kellgren (SVS) 4: 138 (1780). Han var .. en angenäm och rolig sällskapskarl. ÅbSvUndH 59: 12 (1914).
((I 4 o.) II 1) -KLUBB. klubb för sällskaplig samvaro. Topelius Planet. 2: 205 (1889). De adliga officerarna tillhörde en sällskapsklubb, Valhallaorden, som dryftade höga och moraliska frågor. Åberg SvH 299 (1978).
((I 4 o.) II 1) -KONVERSATION. Reuterdahl Mem. 348 (1860).
((I 4 o.) II 1) -KOTTERI. jfr -klubb. Johansson Dagb. 4: 31 (1896).
-KRETS.
1) till I 4, II 1: sällskap; umgänge; umgängeskrets; jfr krets, sbst.1 9 b. Posten 1769, s. 773. Denna .. dam .. mottog oss med största gästfrihet .. trots att jag förut endast tillfälligt träffat henne i sällskapskretsar i London. Olzon Nevinson Vittne 248 (1936). W. tillhörde under sin Kalmartid den glada Stagneliuska sällskapskretsen. Olsson Herdam. 2: 346 (1947).
2) (†) till I 6: samhällskrets; jfr krets, sbst.1 9 a. Rademine Knigge 1: 13 (1804). Den högre sällskapskretsen. Schulthess (1885).
(II 1) -KÄR. som är förtjust i l. tycker om sällskap, sällskaplig; äv. dels i överförd anv., dels bildl. (särsk. om djur (jfr sällskap, sbst.1 I 7)); jfr kär II 2. Emedan Älgsdiuren äro mycket sälskaps käre. Broman Glys. 3: 231 (c. 1730). När jordens Gudar ändras liksom wäder, / Så ändre vi blott våra kläder: / Men bli likwäl de samma djur, / Af spak och sällskaps-kär natur. Dalin Vitt. 3: 86 (c. 1740). Iden synes vara sällskapskär, ty då vattnet blir varmt och sommaren är inne, ser man iden samlad i större eller mindre flockar eller stim. Schröder Fiske 61 (1900). Olyckan är gärna sällskapskär av sig och blir stadig gäst där trivsel gives. Oliv Röst. 54 (1929). (Kasuaren) var otroligt sällskapskär och kände sig fullständigt beroende av att vara i närheten av människor. Bergman VildParadisf. 196 (1950).
(I 4 (o. II 1)) -LEK. lek (se lek, sbst. 1) som leds av gästerna i ett sällskap. Stiernstolpe SällskL 5 (1817). De små kalasen på Andersdagen .. och vid jul och nyår, med musik och sällskapslekar och traktering i gammal hederlig stil. BBergman i 3SAH LXI. 2: 68 (1950). Med sällskapslek avser jag .. en icke idrottsbetonad lek, som övas inomhus av flera lekande samtidigt. Dessa lekar går i första hand ut på att skapa nöje och underhållning. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 11 (1950).
((I 4 o.) II 1) -LEVNAD. (†) sällskapsliv. Boëthius Sedol. 65 (1782). Sällskapslefnaden hos Karl XIII:s drottning — jag menar om aftnarne i staden — var stäld på en ganska hurtig, tarflig och enformig fot. Ahnfelt HofvLif 2: 49 (c. 1845). Meurman (1847).
-LIK. (-skap- c. 16351882. -skaps- 1561 osv.) särsk.
1) (numera mindre br.) till I 4, II 1: som trivs o. vet att föra sig i sällskap(slivet), som är trevlig som sällskap, sällskaplig, umgängsam; äv. mer l. mindre bildl. War icke så selskaps liker, at tu bliffuer vtharmat. LPetri Sir. 18: 32 (1561). (Svalan) är heller icke menniskoskygg, utan tillitsfull och sällskapslik. Hebbe Skog. 104 (1871). Han var en gladlynt och sällskaplik man med ett vackert yttre. Svanberg RedLefn. 108 (1882). En flock af flitiga fiskarbåtar, som sällskapslikt flytta sig än hit, än dit. Bergström LittNat. 308 (1889). Östergren (1952; angivet ss. mindre vanl.).
2) (†) till I 7: om djur l. växt: som lever i flock l. bestånd; äv. oeg. om människan ss. social varelse. Then sälskapz-ljka Tranan / som flyger helst i Flok. Spegel GW 212 (1685). Emedan Menniskian är aff Naturen Animal sociale, et Sälskapslikt Creatur, som gärna håller sig til sit slächte. Dryselius Monarchsp. 29 (1691). (Blåmesarna) äro ganska sällskapslike, och flyga gärna tilsammans i större och mindre hopar. Fischerström 2: 206 (1780). Snöskatan .. sällskapslik .. och pratsam under vacker väderlek, djerf och vågsam vid tiltagande vinterköld. VetAH 1801, s. 249; möjl. till 1. Nästan alla arter bland Filices framte .. en stor mängd individer och åtskilliga bland dem tyckas vilja utestänga andra vexter. De äro i hög grad sällskapslika vexter. BotN 1843, s. 7.
Avledn.: sällskapslikhet, r. l. f.
1) (numera mindre br.) till 1, om förhållandet l. egenskapen att vara sällskaplig, sällskaplighet. Serenius (1741). Schulthess (1885).
2) (†) till 2, i fråga om djur, om förhållandet att leva i flock; äv. oeg., i fråga om människan, om förhållandet att leva i samhälle. Vårt förnuft och vår sällskapslikhet med alla de egenskaper och böjelser, som deraf flyta, vinna således genom jämförelse någon högre rätt, at blifva ämne för vår egenkärlek. Boëthius Sedol. 35 (1782). (Boskapens) indrifning (uti inhägnaderna) är .. icke så svår som man kunde ha anledning att förmoda. Dess möjlighet grundar sig nemligen på boskapens sällskapslikhet eller naturliga benägenhet att hålla sig tillsamman i större och mindre flockar. Gosselman SAmer. 180 (1842).
((I 4 o.) II 1) -LIV. livet sådant det formar l. ter sig vid sällskapliga sammankomster; socialt umgänge, umgängesliv; societetsliv; förr äv. motsv. I 6, om livet sådant det formar sig i samhället, samhällsliv; jfr -levnad. PoetK 1816, s. XXVIII. En böjelse för sällskapslifvet, och nödvändigheten att försvara sig emot vilda djur samt att inbördes bistå hvarandra, förmådde dem väl snart att förena sig i större sällskap, hvilka sedermera uppväxte och förökades till stora folkslag. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 47 (1820). Upplysningslitteraturen .. blottade de rådande missförhållandena i stat, kyrka och sällskapslif. Pallin NTidH 159 (1878). För vissa föräldrar var barnens kappsegling ett sätt för dom själva att hävda sig i sällskapslivet bland Marstrands badgäster. Hesslind Sista 101 (1974).
(I 4, II 1) -LOKAL. jfr lokal, sbst.1 3 a, o. -rum. Lundin NSthm 69 (1887). IllSvOrdb. (1955).
(II 1) -MAMSELL. (förr) jfr mamsell 1 c (slutet) o. -dam 1. Weste (1807). Hon måste ut i främmande hus än som guvernant och än som sällskapsmamsell. Blanche Bild. 4: 86 (1865). Lundell (1893).
-MAN.
1) (†) till I 1: följesman, följeslagare; jfr -broder. Adlerbeth Æn. 111 (1804). Kolmodin TacAnn. 1: 209 (1833).
2) (numera bl. mera tillf.) till I 4, II 1: mansperson som trivs (o. tillbringar mycken tid) i sällskap. En ährligh, redeligh och runder selskaps man. PErici Musæus 2: 276 a (1582). LundagKron. 2: 291 (1921).
3) (†) till II 1: man som är (anställd ss.) sällskap åt ngn. Man kan ju ej med billighet fordra att jag skall vara sällskapsman derför att jag är nog olycklig att vara informator. Tegnér Brev 1: 55 (1803). LD 14 ⁄ 2 1935, s. 7.
(I 46) -MÅLARE. (†) målare som avbildar scener representerande viss grupp i samhällslivet. En sedebild af Chr. Jacob van der Lauren .. eller någon annan af den flamländska barockens sällskapsmålare. Levertin 10: 274 (1905).
((I 4 o.) II 1) -MÄNNISKA. person som är trevlig o. underhållande i sällskap; person som älskar (o. tillbringar mycken tid i (stora)) sällskap, ofta pregnant, om person som gör sig bra som sällskapsmänniska l. som ofta syns i sällskap(slivet). MoB 2: 79 (1792). Sällskapsmänniska förblef .. (Brinkman) äfven på ålderdomen, ja, in i det sista. Wrangel BrinkmTegn. 21 (1906). Som sällskapsmänniska var Liljevalch mycket eftersökt. Essen-Möller Förlossn. 132 (1943). En lysande konversatör och sällskapsmänniska. SvOrdb. (1986).
((I 4 o.) II 1) -NOVELL. (†) novell (se d. o. 2) som handlar om de högre samhällsklassernas sällskaps- o. umgängesliv. Denna novell .. samt ett antal dylika .. äro kanske det bästa vi ega af sällskapsnovellen. Finland 288 (1893). FinBiogrHb. 174 (1896).
(I 4, II 1) -NÖJE. om det nöje (se d. o. 5), som umgänge i sällskap skänker; äv. konkretare, om (omtyckt) nöje (se d. o. 5 b) som bedrivs i sällskap. Frågesport som sällskapsnöje. Jag hade tycke för sällskaps nöjen och nu söker jag enslighet. Nordenflycht (SVS) 3: 141 (1759). Man har påstått, att Spel dödar tiden, och det sanna sällskapsnöjet. Düben Talism. 1: 4 (1817). Konungens tid upptogs dock icke ensamt af fester och sällskapsnöjen. BvBeskow i 2SAH 34: 314 (1861). (Dockan) kallas också spådocka eller sibylla och har snarare varit ett sällskapsnöje för vuxna än en leksak för barn. Kulturen 1959, s. 36.
(I 3, II 6) -ORDEN. orden (se d. o. 6), vars (huvud)ändamål är sällskaplig samvaro. Atterbom Siare 2: 324 (1843).
((I 7 o.) II 1) -PAPEGOJA. om mindre, ss. burfågel omtyckt papegoja som endast parvis kan hållas i fångenskap o. som i sitt ursprungliga tillstånd uppträder i stora flockar; i pl. förr äv. om grupp av gm kultivering tillkomna färgvarianter av sådan papegoja. Till de mest intagande bland alla papegojor höra dvergpapegojorna .. I handeln äro dessa foglar äfven bekanta under namn af ”sällskapspapegojor”. 1Brehm 2: 233 (1875). 2SvUppslB 30: 439 (1954).
((I 4 o.) II 1) -PLIKT. plikt (se plikt, sbst.1 4) som sällskapslivet kräver; ofta i pl. Möller (1790). Thorsten är utarbetad och vill .. känna sej definitivt befriad från sällskapsplikter. Hedberg Upp 14 (1968).
((I 4 o.) II 1) -PLÄGSED. (†) sällskapssed. Rademine Knigge 1: 9 (1804).
(I 4, II 1) -POESI. poesi avsedd som underhållning i sällskap; jfr -rim. Eichhorn Stud. 2: 168 (1872). Den spirituella sällskapspoesi, som i Werwing hade en så elegant företrädare, var en främmande fågel i det karolinska Sverige. IllSvLittH 2: 79 (1956).
(I 4, II 1) -POET. jfr -poesi. Kellgren (SVS) 4: 289 (1782). IllSvLittH 2: 66 (1956).
(I 4, II 1) -PRISSE. jfr prisse, sbst.2 1. Men jag vill till hela sanningens förhärligande tilllägga, att någon roligare matfriare och sällskapsprisse (än rödhaken) går inte på två ben. PT 1903, nr 262 A, s. 3.
-REGEL.
1) [efter lat. regula societatis] (†) till I 3, om det räknesätt enligt vilket bolagsmäns andel i vinst l. förlust beräknas efter vars o. ens insats i bolaget; jfr regel, sbst.1 II 1 b ϑ, o. -räkning. Aurelius Räkn. G 3 a (1633). Denna Regla kallas i allmännhet Regula Societatis eller Sälskaps regla, i anseende til desz åtskilliga bruk och nyttjande. Palmquist Räkn. 232 (1750).
2) till I 4, II 1, om umgängesregel, etikettsregel. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hagdahl Fråga 175 (1883).
(I 4) -RESA. (vanligen av resebyrå förmedlad, av reseledare ledd) (turist)resa med en (mer l. mindre) samlad grupp deltagare, gruppresa. GHT 1895, nr 243, s. 2.
Ssgr: sällskapsrese-arrangör. SvD(A) 1 ⁄ 7 1960, s. 15.
-bransch. i sht i sg. best. SvD(A) 6 ⁄ 11 1958, s. 11.
(I 4) -RESENÄR. TurÅ 1945, s. 156.
(I 4, II 1) -RIM. jfr rim, sbst.2 1, o. -poesi. Wigforss Minn. 1: 197 (1950).
(I 4, II 6) -RING. jfr ring, sbst.1 4 g, o. -krets 1. I vinterqvällens sällskapsring. Atterbom SDikt. 2: 319 (1817). Dens. VittH 267 (1845).
(I 4, II 1) -RUM. rum (se rum, sbst.3 9) för sällskaplig samvaro. Palmstedt Res. 166 (1780).
(I 3) -RÄKNING. [jfr t. gesellschaftsrechnung] (†) = -regel 1. ÖoL (1852).
(I 3) -RÄTTIGHET~102, äv. ~200. (numera bl. mera tillf.) rättighet (se d. o. 1) som tillkommer medlem av sällskap. Wulf Köppen 2: 882 (1800).
(I 4, II 1) -SAL. jfr sal, sbst.2 2, o. -rum. PoetK 1814, 2: 114.
(I 4, II 1) -SALONG. jfr -rum. Bremer NVerld. 3: 452 (1854). Vi hade en mycket angenäm pratstund i tågets sällskapssalong på kvällen, innan vi gingo till sängs. Lewenhaupt LagreliusKinR 275 (1928).
(I 3) -SAMMANKOMST~102, äv. ~200. (numera bl. mera tillf.) möte l. sammanträde inom ett sällskap. Idunaförbundet. Sällskapssammankomst å Hôtel Eggers. GHT 1895, nr 232 A, s. 2. Därs. nr 250 A, s. 1.
((I 4 o.) II 1) -SED. sed i sällskapslivet; umgängessed; jfr sed 1 a, 2 f o. -plägsed. Samtiden 1873, s. 137. Personer, som kommo från kejsarmetropolen och rörde sig i internationella kretsar, kritiserade våra sällskapsseder på det skarpaste. Furuhjelm StigOron 77 (1935). En sup var .. den billigaste förplägnaden, eftersom prästen brände själv. Denna sällskapssed kunde bara stävjas genom organiserad upplysning och kampanj. KRGierow i 3SAH LXXXI. 2: 290 (1973).
(II 1) -SJUK. som är överdrivet umgängeslysten; äv. (med svagare betonad negativ bibet.): som gärna vill ha l. längtar efter sällskap; äv. om djur. Jag försäkrar er, att jag trifs bäst, när jag är alldeles ensam, jag är inte det ringaste sällskapssjuk. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 144. I en sommarhage hade en sällskapssjuk häst slagit följe med henne. Hedberg Dan 72 (1948). Man får lyssna bort timmar av dyrbar tid på sällskapssjuka pladderkunder. Unnerstad Snäckh. 226 (1949). Hon var sällskapssjuk efter en vecka ensam på landet. SvOrdb. (1986). Anm. Ordet förekommer stundom ss. ett slags egennamn, i uttr. herr Sällskapssjuk, ss. beteckning för sällskapssjuk person. Posten 1768, s. 54.
(II 1) -SJUKA. [jfr -sjuk] förhållandet l. egenskapen att vara sällskapssjuk; jfr sjuka, sbst.1 3. Det är onekligt att det går en sällskapssjuka, en förlustelsefeber genom vår tid. Tegnér Tal 1: 282 (1836).
(I 4, II 1) -SKYGG. som är skygg (se skygg, adj. 2) för sällskap. Kling Spect. Mm 3 b (1735).
Avledn.: sällskapsskygghet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara sällskapsskygg. Lind 1: 1700 (1749).
(I 4, II 1) -SLADDER. jfr sladder, sbst.2 Rademine Knigge 1: 49 (1804).
(I 4, II 1) -SORL. (numera bl. mera tillf.) jfr sorl, sbst.1 a. Rademine Knigge 1: 102 (1804).
(I 4, II 1) -SPEKTAKEL. (numera i sht i skildring av ä. förh.) societetsspektakel. (Berzelius o.) Palmstedt Brevväxl. 2: 178 (1833). Ekman Häxring. 118 (1974).
(I 4, II 1) -SPEL. spel (t. ex. kort- o. brädspel) som spelas i sällskap för nöjes skull. Wikforss 1: 661 (1804).
(I 4, II 1) -SPEX. (numera bl. mera tillf.) jfr spex 1. Nordensvan SvTeat. 2: 43 (1918). Hallner PysGubb. 139 (1920).
(I 3, 4, II 1) -SPRÅK. (numera föga br.) om språk som brukas i viss krets o. d.; umgängesspråk. Wikforss 1: 661 (1804). Det franska språket (har) blifvit .. i den grad allmänt i Europa, att det nästan anses i flera Länder .. såsom ett sällskapsspråk. 2VittAH 9: 24 (c. 1805, 1811). MLamm i 3SAH 50: 174 (1940).
(I 4, II 1) -SYSTER. (†) kvinna som är ngns vän o. personliga sällskap; äv. bildl. Dähnert 92 (1746). (Getvaktaren till den rymmande geten:) Kom tillbaka, du skalkunge, kom tillbaka; ty om du också icke är nöjd der, så är du dock mera säker inom din boning och ibland dina sällskapssystrar. Stiernstolpe DQ 2: 474 (1818). Schulthess (1885).
(I 4, II 1) -SÅNG. jfr -visa. Mecklin BegTonk. 42 (1802). (Kring år 1800) dyrkades sällskapssången helst kring stora magnifika punschbålar. IllSvLittH 2: 541 (1956).
(I 1) -SÄNG. (†) säng för tjänstefolk o. d. Gemene Sälskaps Sängiar. SthmStadsord. 1: 72 (1638); möjl. icke ssg. Uthi Sälskapz Sängarne .. (fanns) Räckiebolster .. Hufwudbolster (osv.). BoupptSthm 1681, s. 129 b. Därs. 1682, s. 37 b.
(I 4, II 1) -TALANG. talang för sällskapligt umgänge; äv. om person som besitter sådan talang; särsk. o. ofta i pl., om kunskaper l. färdigheter som är till glädje i sällskapslivet. Tegnér Brev 2: 300 (1822). Brinkman var framför allt känd som en stor sällskapstalang. Wrangel BrinkmTegn. 21 (1906). Jens Carlberg har verkligen en ovanlig sällskapstalang. Hedberg Vild 235 (1949). Enligt Lundgren besatt Wallander .. anmärkningsvärda sällskapstalanger: ”han sjöng, spelade piano, skrev vers .. dansade oförtrutet m. m.”. Fatab. 1954, s. 188.
(I 3, II 1) -TEATER. om teaterverksamhet bedriven av ett slutet (privat) sällskap av amatörer; äv. konkret(are), dels sammanfattande, om institution l. företag (med inbegrepp av verksamhet o. skådespelare o. d.), dels om teatertrupp l. teaterensemble, dels om teaterlokal för bedrivande av sådan verksamhet. Man plägar tala mycket om fördelen af Sällskaps-theatrar och om deras välgörande inflytelse på ungt folks bildning. Rademine Knigge 3: 97 (1804). Ett betydligt antal Kulisser och Theater-Dekorationer, passande för .. Sällskaps-Theater, finnas till salu. DA 1824, nr 49, Bih. s. 1. Härom dagen kom en deputerad af en liten sällskapstheater opp till (Brinkman) .. och bad få låna några af hans kläder, emedan en tiggare skulle förekomma i pjesen. BvBeskow (1837) i 3SAH XLVII. 2: 108. På Gripsholm fanns en liten sällskapsteater, där Gustaf (III) själf en tid uppträdde med en ifver, som väckte anstöt. SvH 8: 43 (1904). Ett av dessa divertissement uppfördes på Jakobsberg, på den sällskapsteater, som Bellmans och Schröderheims goda vänner .. där inrättat. HSchück i 3SAH LII. 2: 13 (1941). Bland tidens mest gouterade nöjen var sällskapsteater och Lundgren har vittnat om hur mycket glädje Wallander beredde sina medgäster genom att med liv och själ gå upp i arrangerandet av sådana föreställningar. Fatab. 1954, s. 190.
(I 4, II 1) -TOALETT. (numera i sht i skildring av ä. förh.) jfr -dräkt. SthmModeJ 1854, s. 21. Mammorna sutto stolta och lyckliga i sina bästa sällskapstoaletter kring väggarna. Asplund Stud. 30 (1912).
(I 3, 4, II 1) -TON. om den (goda) ton som råder l. bör råda i en viss krets l. ett visst umgänge l. i sällskapslivet i allmänhet l. som kännetecknar en viss person o. d., umgängeston. JournSvL 1797, s. 549. Du är en jävla skurk, Gran! Jag baxnade. Jag hade icke på många år hört en dylik sällskapston användas. Engström Nak. 129 (1934).
(I 4, II 1) -UMGÄNGE~020. umgänge i sällskap(slivet). JMurberg i 1SAH 2: 10 (1787).
(I 4, II 1) -VAN. som har sällskapsvana; äv. i överförd anv., om uppträdande o. d.: som vittnar om sällskapsvana. Det säkra sällskapsvana uppträdandet. Hedenstierna StutaP 97 (1899). FrSkånStäd. 269 (1932; om familjer).
(I 4, II 1) -VANA. vana i sällskap(slivet); vana vid sällskap. Visa, sakna sällskapsvana. Ahlman (1872). Min sällskapsvana räckte inte till, jag tror hon fann mig omöjlig, snäll men omöjlig. Hedberg Bekänna 144 (1947).
(I 3) -VAPEN. [jfr t. gesellschaftswappen] (†) ordensvapen. Möller (1790). Heinrich (1828).
(I 4, II 1) -VETT. (numera bl. mera tillf.) umgängesvett. Dalin Vitt. 5: 97 (1751).
(I 4, II 1) -VISA. visa som sjungs l. lämpar sig att sjunga i sällskap. Wikforss 1: 661 (1804). De flesta kärleks och sällskaps visor hysa ett hemligt gift, och böra derföre alldrig .. läras och sjungas af unga flickor. ÅbSvUndH 24: 27 (1813).
(I 4, II 1) -VÅNING. våning avsedd för sällskap l. sällskaplig samvaro. (Sanatoriet) innehåller ett 60-tal sofrum, flertalet med inbyggda verandor, jämte en stor och rymlig sällskapsvåning, fullständig badafdelning, centraluppvärmning och vattenledning. 2NF 19: 352 (1913).
((I 4 o.) II 1) -VÄN. särsk. (numera bl. mera tillf.): vän som man ständigt umgås med. SvMerc. IV. 3: 86 (1759). Under umgänget med mina sällskapsvänner .. fattade jag .. smak för Poesi. BL 2: 389 (1836). Janzon Hor. 37 (1899).
(I 4, 6, II 1) -VÄRLD. (numera bl. mera tillf.) om den umgängesvärld som sällskapslivet utgör; särsk. i fråga om sällskapslivet inom de högre samhällsklasserna i visst land l. viss stad o. d., närmande sig bet.: societet; äv. bildl. Sådant är ännu hos oss det fransyska språket, hvilket man kan anse nästan såsom moderspråket för den högre sällskapsverlden. Leopold 6: 29 (1792, 1833). Den eleganta sällskapsverlden .. i Wien. Atterbom Minn. 600 (1819). Allt mer och mer drog han sig undan sällskaps-verlden. AFSkjöldebrand i 2SAH 10: 189 (1822). Jag vördar Ensamheten, men tillstyrker henne icke för andra än dem, som bära en sellskapsverld inom sitt eget bröst. Tegnér Tal 1: 285 (1836). Ännu lefva personer som mycket väl erinra sig kramhandlaren Bellman såsom en vacker och fin herre, gerna sedd i sällskapsverlden. (Lundin o.) Strindberg GSthm 87 (1880). Efter Gustaf III:s död undergick den stockholmska sällskapsverlden en förändring, vardt stelare och tråkigare samt mindre gästfri. Lundin (o. Strindberg) GSthm 489 (1881).
(I 7) -VÄXT. (i ä. botaniskt fackspr.) växt som lever i bestånd l. bildar massvegetation. Som förklaring på att vissa växter, och då oftast de s.k. sällskapsväxterna (Schouws Plantae sociales), bilda massvegetation, framhåller (botanikern Meyen) .. jordmånens betydelse. BotN 1922, s. 51.
Avledn.: SÄLLSKAPA, v. -ade. [jfr d. selskabe, sällskapa (med)]
1) (numera i sht i vissa trakter) tr., till I 4 (o. II 1): vara l. utgöra sällskap åt (ngn l. ngt); åtfölja (ngn l. ngt) ss. sällskap; förr äv.: förena (ngn med ngt); äv. bildl. (förr särsk. i uttr. sällskapad med ngt, om ngt sakligt: i förbindelse l. förening med ngt, jämte ngt). Min gunstige helsan, sällskapat med alt gotts önskan. Gustaf II Adolf 483 (1618). (Lat.) Socio .. (sv.) Tilsammanfogha, sällskapa. Linc. Aaaa 2 a (1640). At sällskapa de yttre Läkare med de inre och med de lärde. Martin ÅmVetA 1766, s. 9. Wid intåget, som den tilämnade Corsicanske Konungen höll här i Staden, sälskapad af sin Gemål; redo 2 Personer, klädde som Courierer, framför wagnen, och ropade: Där kommer Kongen och Drotningen. Hvad nytt? 1772, nr 22, s. 4. De unga blefvo lemnade att sällskapa hvarandra på egen hand. Benedictsson Skåne 10 (1884). Några kaffekoppar och tallrikar sällskapa kaffeqvarnen på en sidohylla. Wigström UAnför. 39 (1885). Han fick sällskapa gästerna medan värdinnan stod i köket. SvHandordb. (1966).
2) intr., till (I 4 o.) II 1: göra l. vara i sällskap; umgås (sällskapligt), vara tillsammans; leva sällskapsliv; äv. med pluralt subj.: ha sällskap (se sällskap, sbst.1 II 1 g γ); ofta med bestämning inledd av prep. med vars huvudord betecknar den som ngn för sällskap med osv.; äv. i opers. pass.: umgås, idka umgängesliv; äv. bildl. Lind (1738). Branta bergstigar omgifna af pinjer .. vid hvars fötter hela familjer af Italiens vårblommor sällskapade i nya, vackra kläder. Wennerberg Bref 2: 124 (1852). Det var ju så att Sigrid blev med barn, medan de ännu gick och sällskapade. Moberg Sömnl. 298 (1937). Jag började att gå ut och sällskapa, dans på logen. Om lördagskvällarna så var det sprit och öl. Rallarminn. 211 (1949). Den goda smaken får den (rodnande svartkremlan) först, om den sällskapar i en anrättning med mera aristokratiska kremlor. Cortin SvampHb. 245 (1951). Båda (föräldrarna) voro frireligiösa och sågo ogärna att deras dotter sällskapade med en som ej tillhörde församlingen. Järnbruksminn. 217 (1952). (Efter kvällsmaten) skulle det sällskapas i matsalen. Svanberg Leva 26 (1970). Där satt ett femtontal personer, bara män, och drack lättgroggar. Kanske fem satt utan sällskap. De såg uttråkade och inåtvända ut men köpte Posten allihop .. Ytterligare två exemplar lyckades jag sälja till dem som satt och sällskapade. TurÅ 1984, s. 101. Vi brukade sällskapa till skolan. SvOrdb. (1986).
SÄLLSKAPARE, m.//ig. [liksom d. selskaber efter t. gesellschafter; jfr sällskapa] (numera bl. mera tillf.) till I 1, 4, II 1: person som håller l. gör (ngn) sällskap l. som ingår i ett sällskap; följeslagare; förr äv. (till I 1) om person ingående i svit; sällskapsbroder; äv. bildl. Der jag medh mine Sälskapare Röfuaren wähl hade kunnat öfuerwinna, hafuer jag honom doch medh Ord genom Trona den Gudh förlänte öfuerwunnet. Kempe Krigzpersp. 27 (1664). Loke .. kallas .. Odens och Asarnes Frände, Faderbroder, sällskapare och like. Cnattingius SnE 98 (1819). Jag konverserade .. här om dagen med en af konungens sällskapare. Hagberg Shaksp. 6: 233 (1849). Som barn och genom hela min ungdom var jag sjuklig och svag och måste afhålla mig från lifligare kroppsrörelser, därför hafva böcker varit mina ständiga sällskapare, mina bästa tröstare och vänner. Lagerlöf Brev 1: 78 (1891). Den roll Frans Bengtsson en tid framåt kom att spela .. som eftersökt, gärna uppvisad sällskapare, som ”entertainer” halvvägs att bli professionell. Harrie LegBengtsson 255 (1971).
Avledn.: sällskaparinna, f. [liksom d. selskaberinde efter t. gesellschafterin; jfr sällskapa] (numera föga br.) kvinna som gör sällskap l. slår följe med ngn l. utgör ngns sällskap, kvinnlig sällskapare. Snellman Tyskl. 302 (1842). Kierkegaard FörfDagb. 50 (1919).
SÄLLSKAPERSKA, f. [jfr sällskapa] (numera föga br.) till I 4, II 1: kvinnlig sällskapare. SvTyHlex. (1851). LoW (1889).
SÄLLSKAPLIG, se d. o.
SÄLLSKAPSSAM, äv. SÄLLSKAPSAM, adj. (sällskap- 1843. sällskaps- 19521956) (numera bl. mera tillf.) till II 1: sällskaplig. Den menniskokära, sällskapsamma Delphinen. Palmblad Fornk. 1: 20 (1843). En livlig och sällskapssam kvinna, som gärna upplät sin röst. Moberg Nybygg. 122 (1956).
Spoiler title
Spoiler content