SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2002  
SÖLA 3la2, v. -ade (2Petr. 2: 22 (NT 1526: sölar, pr.) osv.) ((†) -er PJGothus UndLära M 4 a (1592), VDAkt. 1685, nr 184); förr äv. SÖLAS, dep., anträffat bl. i pr. pl. 2 pers. -ens. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (numera företrädesvis i vbalsbst. till verb med söla ss. senare ssgsled (Östergren 4: 827 (1933: nedsölning) osv.)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.)
Ordformer
(förr äv. -öh-, -öö-. -a (-e) 1526 osv. -as, dep. c. 1640)
Etymologi
[fsv. söla, vältra i ngt som smutsar l. färgar, besudla, smutsa, sv. dial. söla, smutsa, supa, dröja m. m.; jfr d. søle, doppa i ngt vått, vältra sig i gyttja, vara senfärdig, nor. søle, grisa ner, spilla, fvn. søyla, vältra, smutsa, nor. nn. søyle, gå i gyttja, got. bisauljan, fläcka; i avljudsförh. till fsax. sulian, sulwian, besudla, mlt. sȫlen, smutsa, besudla, lt. sölen, besudla, arbeta oskickligt o. långsamt, fht. bisuljan, besudla, orena (t. sich sühlen, suhlen, vältra sig i smuts), feng. sulian o. fht. o. feng. sol, gyttja, gyttjepöl, o. SOLKA, v.1; sannolikt rotbesläktat med SUR, adj. o. SÖRJA, sbst. — Jfr SUDLA, SÖL, sbst.2, -SÖLA, SÖLER, SÖLIG]
A. vältra l. rulla sig i träck l. gyttja o. d.; nedsmutsa; nedblöta o. i anv. som närmast ansluter sig härtill.
1) vältra sig l. rulla sig l. böka i träck l. gyttja o. d.; äv. tr. o. intr.
a) (numera mindre br.) refl. o. intr. (företrädesvis i fråga om djur): vältra l. rulla sig i träck l. gyttja o. d.; äv. i uttr. söla (sig) i träck o. d. Swinet som twaghit är sölar sigh åter j träcken. 2Petr. 2: 22 (NT 1526; Bib. 1917: vältrar sig). Soon sölar giärna i träcken. Grubb 747 (1665). Man weet icke altid hwar en hund har legat och sölat sig. Lagerström Holberg PolKannstöp. 61 (1729). Barnen under 10 à 12 år lågo .. uti stora högar och sölade sig alldeles som svinen. Ferrner ResEur. 289 (1760). (Kronhjorten) trifves i synnerhet väl på högländta .. ställen, der smärre kärr finnas, uti hvilka han om sommaren kan söla sig. Hahr HbJäg. 336 (1866). En del af djuren .. sölade i ett vattenrikt träsk. Kongo 1: 212 (1887). Auerbach (1915).
b) (†) tr.
α) om person: vältra l. rulla (ngn i träck). (Offrens) lekamen söledes j träck och skarn (vid Stockholms blodbad). Svart Gensw. G 5 b (1558). (Sokrates hustrur) öfwerföllo honom .. med hädelse Ord, Hugg och Slagh, och sölade honom vthi Träcken. Schroderus Albert 2: 278 (1638).
β) om svin: böka l. rota med (tryne i träck). En Soo wender sigh i Träcken, sticker och sölar Näsan ther vthi. Rudbeckius Luther Cat. 113 (1667).
2) i allmännare anv. av 1: smutsa ned l. blöta ned l. handskas med vätska l. med ngt klibbigt l. sörjigt ämne; (för)orena; (be)fläcka; kludda med ngt. — jfr BLOD-, IN-, NED-, TILL-, ÖVER-SÖLA.
a) tr.: smutsa ned l. blöta ned (ngn l. ngt) i l. med ngt, i sht vätska l. sörjigt ämne; (för)orena l. (be)fläcka l. kleta ned (ngn l. ngt); äv. med bestämning inledd av prep. (särsk. i l. med) med huvudord betecknande ämne varmed ngn l. ngt smutsas l. blötes ned osv.; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: nedsmutsad l. nedblötad l. nedfläckad l. nedkletad; i pass. äv. närmande sig dep.: bli smutsig l. nedblötad osv. (särsk. om kläder); utom i de särsk. förb. SÖLA NED, TILL o. ss. senare led i ssgrna NED-, TILL-SÖLA numera bl. med ngt ålderdomlig prägel. Amasa lågh söölat j blodhet mitt vppå wäghenom. 2Sam. 20: 12 (Bib. 1541). När (Darius) .. drack orent watn, som war medh aas sölat, nekade han sigh hafwa någon tijdh druckit sötare. Schroderus Sleid. 24 (1610). Ansigtet var sölat med drägg. Nordenflycht (SVS) 3: 146 (1759). Anletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer, / Sölas af svett och damm. Runeberg (SVS) 3: 82 (1832). Vid mycket nödsatt tackjern sölas skorstenen af utkastad slagg. JernkA 1863, s. 204. När .. (Torsten) tågade upp till lagbärget, sölades .. (silkeskappan) nedantill. Bååth EgilS 223 (1883). Manteln som sölades i blod. Jes. 9: 5 (Bib. 1917). Nedanför byggnadskomplexen låg Schuylkillfloden, sölad .. av allt som rann ned från staden. Hallström Händ. 29 (1927). — särsk. mer l. mindre bildl., liktydigt med: besudla l. solka ned (ngt). Söla sitt upplysta förnuft med mörker och odugeliga dikter. Eneman Resa 2: 176 (1712). Den massa gemena uselheter af och mot Grewesmöhlen, som sölar våra (tryck)pressar. CLivijn hos Ahnfelt Rääf 291 (1815). Sorg över ett tomt och sölat liv. Werin Ekelund 1: 108 (1960).
b) (†) refl.: smutsa (ned) l. fläcka ned sig; äv. bildl. Stiernman Com. 2: 279 (1640). Jag har en gång smutsat min lefnad med et groft fel. Jag wil söka til .. at plåna ut desz otäcka fläckar, och intet söla mig widare med desz swarta färgor. Säfström Banquer. Oo 2 a (1754). Jag kan icke längre söla mig i så förnedrande Sällskap. Posten 1768, s. 202. Ett Fruentimber .. som under det, att det sölar sig i en smutsig rännste(n), förmanar de förbigående till snygghet och artighet. Kellgren (SVS) 6: 9 (1770).
c) intr.: smutsa ned; kladda; slabba; förr äv.: (under hårt arbete) blöta ned sig; äv. bildl., särsk. i uttr. söla med bläck, uppträda som författare. (Fiskarna) moste mykit söla j watnet, til thes the kunde få en rett som tiente til at äta. PErici Musæus 3: 8 b (1582). Jag skall lofva henne att draga min hand ifrån henne .. om hon sölar med bläck en gång till. Knorring Skizz. I. 2: 193 (1841). Gaseldarne åligger att under rastetiderna noga tillse att ingen får söla i eller orena deglarna. Bæckström 4Regl. 34 (i handl. fr. 1882). Söla inte på duken! SvHandordb. (1966).
d) i fråga om kladdande l. kluddande l. klottrande o. d. (ss. förled i ssgn SÖL-BOK); äv. (med inbegrepp av 7) i fråga om oskickligt l. amatörmässigt målande (ss. förled i ssgn SÖL-MÅLARE).
3) (numera bl. med ålderdomlig prägel) tr. o. refl., i mer l. mindre bildl. anv. o. med kvardröjande bet. av 2 (o. 1); särsk. dels i fråga om att åstadkomma l. deltaga i (vanhedrande) blodsutgjutelse (särsk. i uttr. söla sina händer i blod l. söla sig i blod), dels: vanhelga l. kränka (ngn l. ngt med ngt); jfr BESUDLA 2, BESÖLA 2, BLOD-SÖLA. (Lybeckarna) vilde upväckie tvist, tvedrecht och oenighet .. så att the .. gärna såge, att vi (svenskar) udi vårt eigit blodh badhe och oss söle motte. RA I. 1: 581 (1549). Thet straffes offta .. thill lifvett, endoch Regeringen icke sölar sig uthi någons blodh. RP 7: 483 (1639). Barrabas .. hade .. sölat sig med oskyldigt blod. Bælter JesuH 6: 421 (1760). Ondskan .. har .. sölat sine händer i .. Undersåtares och Medborgares blod. Posten 1769, s. 486. Månge af de landsflyktiga sölade templet med sitt blod. Kolmodin Liv. 1: 335 (1831). När konungen (Kristian II) lemnade Stockholm för att återvända till Danmark, sölade han sin väg i blod. IllSvH 2: 479 (1877). Söla sina händer i blod. Östergren (1953).
4) (†) utan tanke på nedsmutsning: blötlägga l. indränka l. doppa l. nedstoppa (ngt i ngt, i sht vätska l. finfördelad massa). Skinnet war giömpt vnder Enn tuna, och sölat i aska. ÅngermDomb. 13 ⁄ 11 1633, fol. 69. Söla små Reefbeen .. i Miöhl och Miölck. Rålamb 14: 73 (1690). En trasa som är sölat uti tiära. Rosensten Skog. 22 (1737). Warg 699 (1755).
5) i bildl. anv. av 1; särsk. i fråga om att ägna sig l. hänge sig åt ngt (moraliskt) klandervärt, ofta liktydigt med: vältra sig i (syndiga) laster ss. horeri, otukt, dryckenskap, frosseri o. d., leva l. uppträda på liderligt l. skamligt l. anstötligt sätt; äv. tr. (se b) o. ss. dep. (se d).
a) refl., i uttr. söla sig i, i sht förr äv. med ngt.
α) (numera bl. i vitter stil) i uttr. söla sig i, i sht förr äv. uti l. med (njutning, synd, vällust, otukt o. d.), vältra sig i (synd osv.), hänge sig åt (synd osv.); förr äv. i uttr. söla sig med ngn, begå hor med ngn; jfr FÖR-SÖLA, v.1 (De ogudaktiga) liggia och söle sigh j syndenne, som swijnet j träcken. LPetri 3Sänd. B 3 a (1566). När (människan) .. öffwerflödheligha sölar sigh vthi Maat och Dryck. L. Paulinus Gothus Pest. 44 b (1623). (Den syndar mot sjette budet, som) sölar sigh medh oskylda. Emporagrius Cat. E 8 b (1669). Menige man sölade sig i hedniska slemheter. Bælter JesuH 1: 235 (1755). Under det hofwet sölade sig i wällust och yppighet. Ekelund NAllmH II. 2: 8 (1838). Han låg där och sölade sig med den skamliga njutning, vi stundom pressa ur tanken på vår egen förstörelse. Siwertz Låg. 222 (1932). Söla sig i laster. SvHandordb. (1966).
β) (†) i uttr. som betecknar överdriven alkoholförtäring l. supande; särsk. i sådana uttr. som söla sig i vin l. öl, söla sig med drickande, ägna sig åt vin- l. öldrickande. En Slösare, som dagh och natt ligger och sölar sigh uthi ölet. Lagförsl. 95 (c. 1609). Dhen som söhlar sig mz drickande vnder kyrcktijden .. ware felt til böter. ConsEcclAboP 389 (1660). Kungar söle sig ej i Win; ej Förstar i dryckom. Nicander SalOrdspr. 74 (1760).
γ) (†) i uttr. söla sig i pengar, (skamlöst) vältra sig i pengar, frossa i pengar. Flere (hövitsmän) måtte än nu bätre få tilfelle att veltre och söle sigh i rigsens penninger. G1R 26: 598 (1556). Grimberg SvH 159 (1906).
b) (numera föga br.) tr.: besudla (se d. o. 2), fläcka (se FLÄCKA, v.1 2). Thet tiänar intet att en gammal gubbe skall söla och walka så wäna mö. Verelius Gothr. 74 (1664); möjl. till c. De, som sölat sina samweten i alla laster och miszgierningar. Mörk Ad. 2: 31 (1744).
c) intr.: vältra sig i l. hänge sig åt syndiga laster, leva i synd; uppträda skamlöst; särsk. (o. numera bl. med tanke på överdriven alkoholförtäring mera tillf.) närmande sig l. övergående i bet.: supa l. svira l. sudda (äv. i uttr. söla med vin l. brännvin o. d.). Anno 1682 den 9 Julij .. går Rolander på källaren sitter och sölar dher öffver natten in på söndagen. VDAkt. 1685, nr 184. (Kejsar) Wenceslaus .. sölade med win och swärmeri, så at han sällan war nychter, och fördenskul obeqwem något godt at uträtta. Dryselius Monarchsp. 390 (1691). Kommer wår SochnPrest .. berättandes huru han öfwer hela nattena roat sig och sölat bland Gubbarna, utan at gå i säng. Broman Glys. 3: 899 (c. 1740). Om .. (präster o. lärare) söla, supa, träta .. huru kunna de tilltala och warna andra för slika laster? Hof Siälvbiogr. 106 (1769). Ett skralt mansliv var det i allan tid som bara for och sölade med brännvin de åren han kunde dugt nånting till. Aurell NBer. 105 (1949). — jfr NATT-SÖLA.
d) (†) ss. dep.: vältra sig (i synd). I som sölens alt än, / som suin i sÿnd vthan ända. Visb. 1: 320 (c. 1640).
e) (numera bl. i vitter stil) i p. pf., om person: vältrad (i synd o. d.). Ther tu ligger sölad i tin Syndz Orenligheet. Rosenhane FörklDav. 41 (1666, 1680). Hela ansigtet bär prägeln af en man, sölad i brott, laster och synd. Trolle Duvall 2: 155 (1875).
B. vara overksam; vara långsam l. senfärdig; dröja o. i anv. som ansluter härtill.
6) intr.: vara overksam, förnöta tiden i overksamhet; vara långsam l. senfärdig; utföra ett arbete långsamt; stundom liktydigt med dels: aldrig bli färdig, dels: släpa benen efter sig, låta vänta på sig, dröja; särsk. i uttr. söla med ngt: (avsiktligt) dra ut på tiden med ngt, ta god tid på sig med ngt l. med att göra ngt, försinka l. förhala l. fördröja ngt, uppskjuta ngt. ÅbSvUndH 33: 59 (1619). Haffver Duc de Medina, sedan (skepparna) .. länge lågo och sölade, frägat dem hvarföre dhe icke köpslagade och drogo sin kooss. RP 3: 250 (1633). Den som sölar och sumlar i en syszla, som bör wara strax giord, han kommer aldrig öfwer en wäg. Nordberg C12 1: 253 (1740). Jag är litet inqviette öfver min äldsta sohns resa ty de sölade för länge innan den företogs. Anckarsvärd Brev 100 (1803). Icke passar det sig, att jag söker öfvertala honom att söla med sin affärd. Crusenstolpe Tess. 5: 257 (1849). (Under K. XII:s tid) började utsugare och uppkomlingar söla i riddarborgen. TurÅ 1906, s. 171. Jag sölade så mycket jag kunde. Wägner Namnlös. 193 (1922). Tiggare kommo och .. sölade framför brasan. Hallström Händ. 83 (1927). Enkammarriksdagens arbetsbörda har blivit stor .. därför att regeringen sölat med sina propositioner till kammaren. DN 24 ⁄ 3 1971, s. 9. — jfr FÖR-SÖLA. — särsk. (†) i uttr. vad sölar (du osv.) efter?, varför sölar (du osv.)? Carl .. blef något otålig, när arbetsmanskapet dröjde att komma på den bestämda tiden. ”Gå och se hvad de söla efter.” Quennerstedt C12 2: 183 (cit. fr. 1718). Crusenstolpe Tess. 4: 393 (1849).
7) (†) i fråga om att oskickligt l. amatörmässigt l. vårdslöst o. d. göra ngt, fuska, klåpa; särsk. i uttr. söla med ngt (jfr 6), oskickligt osv. syssla med ngt, fuska osv. med ngt. Jag vet, att du ej är skapad till prost, / Och ej jag till att söla med kalfvar och ost. Björck Dikt. 71 (1863). Alltid fanns det .. någon fattig slarfbonde, som .. då han .. lät qvinfolken söla med det eländiga åkerbruket, ingalunda trifdes hemma. LoF 1873, s. 105. Under tiden hade .. gummorna .. sölat med gårdsbruket bäst de gittat. Säve HafvSag. 71 (1880).
Särsk. förb.: SÖLA BORT10 4.
1) (†) till 2: söla ned. Granatenflycht Vitt. 295 (1698). Lind (1749).
2) (†) till 5, 6: gm supande l. overksamhet öda l. slösa bort (ngt). Serenius Fff 1 b (1734). (Sv.) Söla bårt förståndet, (lat.) Cum vino simul ingenium suum ebibere. Schultze Ordb. 5181 (c. 1755).
3) till 6: låta (tid) gå i overksamhet l. slösa bort (tid). Lind (1749). Jag har nu sölat bort öfver en qvart här! Carlén Skjutsg. 15 (1841). TT 1944, s. 1143.
SÖLA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. till 2: smutsa ned l. blöta ned (ngn l. ngt); äv. refl. i uttr. söla ned sig; äv. bildl. Kolmodin Dufv. 212 (1734). Der (i Hades) kräla alla de / .. Som sölat ner sin mor, örfilat upp sin far. Thomander 3: 428 (1826). (Flugorna) söla ner duken. Tavaststjerna Morg. 119 (1884). Till Ulysses .. (Eurykleia) kom, där han stod bland de stupade döda, / sölad så neder af blod och af smuts. Lagerlöf HomOd. 275 (1908). Har du nu gått å sölat ner dej, dina kläder igen! Östergren 4: 827 (1933). Hellström Kärlek 394 (1942). jfr nedsöla.
SÖLA TILL10 4. till 2: söla l. smutsa ned (ngn l. ngt); äv. utan obj. Brenner Pijn. 30 (1727). Klerk kom ut i portöppningen, slående av byxknäna som sölats till i fallet mot stenläggningen. Nilsson HistFärs 38 (1940). jfr tillsöla.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till söl, sbst.2): (2) SÖL-ARK. [jfr t. sudelbogen] (†) om makulaturark. Lind 1: 1508 (1749). Heinrich (1814).
(2 d) -BOK. [jfr t. sudelbuch] (†) kladdbok, konceptbok. Lind (1749). Heinrich (1814).
(5) -BÄNK. (†) bänk (i krog l. källare) där man sitter o. super. ConsAcAboP 9: 393 (1708).
(1) -GROP. jäg. grund (vatten)grop där hjortdjur brukar vältra sig (i sht under brunsttid); jfr brunst-grop. Liksom friskt vatten är ett oeftergifligt behof för kronhjorten, äro äfven så kallade sölgropar nödvändiga för hans trefnad. Hahr HbJäg. 498 (1866). JägUppslB 331 (1989).
(6) -HAS. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sölkorv; jfr slas-has. Lundell (1893).
(2) -KOCK. [efter t. sudelkoch] (†) snuskig l. orenlig kock. Lind (1749). Högdahl Fleuron Jäg. 105 (1919).
(6) -KOLV. (numera bl. tillf.) sölkorv (se -korv 3). Sturzen-Becker 2: 151 (1861).
-KORV, sbst.1 (sbst.2 se sp. 16540)
1) (†) till 2, om smutsig person. Lind (1749).
2) (†) till 5, om drinkare. Lind (1749).
3) (vard.) till 6: nedsättande: sölig person; jfr -kolv, -måns. Serenius Ii 2 c (1734). Du är justment en sölkorf .. Du blir aldrig Gesäll innom fyra Qvartaler. Envallsson Kopparsl. 2 (1781). Nu har de sölkorvarna framme på stationen gjort linjen klar. Arnér Verkl. 36 (1965).
(2) -KÅPA. (†) överdragsplagg att användas vid söl(ande); äv. bildl., om smutsaktig kvinna. Lind 1: 1367 (1749). ÖoL (1852; om person).
(6) -MAKARE. (numera bl. tillf.) sölig l. senfärdig person, sölkorv. Knorring Förh. 2: 340 (1843).
(6) -MAKERSKA. [jfr -makare] (numera bl. tillf.) sölig kvinna. Levertin Konfl. 85 (1885).
(2 d, 7) -MÅLARE. (†) oskicklig l. amatörmässig målare, målarkludd. Lind 1: 1509 (1749).
(6) -MÅNS. (vard.) sölig person, sölkorv. Jolin Affäll. 1: 246 (1869). Nå, du välsignade sölmåns, är du nu ändtligen här, sade Tvålströmskan. Topelius Sommarsjö 1: 134 (1897).
Avledn.: SÖLAKTELIGA, adv. (†) till 2: sölaktigt, orent. Linc. Pp 6 b (1640). Wollimhaus Ind. (1652).
SÖLAKTIG, adj.
1) (numera mindre br.) till 2: som är benägen att smutsa l. blöta ner sig; smutsig l. osnygg; äv. övergående i bet.: slarvig, oordentlig; äv.: nedsmutsad, nedsölad; äv. bildl. Vthi Pestilentzie tijdher .. är beswärlighit .. at hålla Stadzens Gatur och Gränder reene .. Så länge then Söölachtighe Bodhskap .. vthi Stadhen ställes och inrymmes. Carolstadius Pest. C 3 a (1620). (Vällusternas) slemma och sölachtiga härkomst. Hermelin DuFour C 7 b (1683). Hecubam har .. (målaren Zeuxis) så konstigt och fullkomliga afmålat, som wore hon werckeliga sielfwa originalet: nemliga med en sölachtig mun, tandlös, skrynckot. Bliberg Acerra 690 (1737). Gymnasisterna borde hållas i heder och kläda sig vackert, men ej gement och sölaktigt som skomakarepojkar. PedT 1893, s. 348.
2) (†) till 5: som ägnar sig åt ngt (moraliskt) klandervärt, särsk. frosseri l. dryckenskap. The hwilka giort .. (Paracelsus) lefwernes beskrifning .. betyga .. at han .. har warit .. Sölacktig, som mäst setat och drucket hela dygnen. Block Progn. 61 (1708). Serenius (1741).
3) till 6: benägen att söla, senfärdig l. långsam. Lind 1: 1307 (1749). Hade den döde i livstiden varit hurtig, gick (begravnings)processionen fort och hurtigt, och hade han varit sölaktig och senfärdig, troddes processionen ävenså gå. Hagberg DödGäst 373 (1937; om ä. förh.).
Avledn.: sölaktighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sölaktig.
2) (†) till -aktig 2: lösaktighet. Dahlstierna (SVS) 349 (c. 1696).
3) till -aktig 3. Hallenberg Hist. 2: 561 (1790).
SÖLARE, m.//(ig.). [jfr d. søler]
1) (numera föga br.) till 2: smutsig l. orenlig l. lortaktig l. snuskig person. Dähnert 324 (1746).
2) (†) till 5: drinkare, suput, svirare. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1817). jfr natt-sölare.
3) (ngt vard.) till 6: person som sölar; sölkorv; äv. personifierat. Serenius Uu 4 a (1734). Redan otaliga drömmar jag haft, och det dagas ej ännu .. Äro nätterna sölare också! Lagerlöf Theokr. 117 (1884). Punktligheten är en dygd, som de moderna kontrolluren inpräglat i mången ovillig sölare. NordBoktrK 1910, s. 263.
SÖLERI104, n. [jfr dan. o. nor. søleri]
1) till 2: om handlingen l. förhållandet att söla (ned ngn, äv. sig, l. ngt), sölande; äv. konkretare: söligt arbete l. förehavande; förr äv. konkret: smuts, orenlighet. Vthi Pestilentzie tijdher .. skole .. Creatur drijffuas til the rum, ther .. the stadhen mz sin stanck och sölerij intet beswära kunna. Carolstadius Pest. C 3 a (1620). Omflot, skijtenheet, thet som söölar en ting, söölerij. Linc. Pp 6 b (1640). Spegel 464 (1712; konkret). IllSvOrdb. (1955).
2) (†) till 5: om frosseri l. omåttligt drickande av alkohol; (hängivenhet åt) spritmissbruk; onykterhet. Att kyrkioheerden ville hålla sigh ifrån sölerij i dryckenskap, som han giorde när han i fÿllerij var effter bonden Ambiörn medh vedyxen i slottöhlet. VDAkt. 1686, nr 122 (1685). Liggia vti söleri / lefwa vti fråszeri. Cellarius 125 (1729). (Övergruvfogden) Nordmark, som .. icke tillåter söleri, eller öfverflödigt njutande af starka drycker. Johansson Noraskog 3: 398 (i handl. fr. 1809).
3) till 6: egenskapen l. förhållandet att söla l. vara senfärdig o. d. Porthan BrCalonius 46 (1793). Nu kommer jag i vacker tid ut, och allt för den skurkens (dvs. betjäntens) söleri, som ingen mensklig makt kan dressera. Runeberg (SVS) 6: 328 (1833). IllSvOrdb. (1955).
SÖLERSKA, f. (numera bl. tillf.) till 2, 6: kvinna som är smutsig l. som är långsam l. senfärdig. Lind 1: 1509 (1749). Nordforss (1805).
Spoiler title
Spoiler content