SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2002  
SÖRPLA sœr3pla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. syrpla, sörpla; avledn. av sv. dial. syrpa, sörpa, sörpla (l. ombildning av SORPLA). — Jfr RESORBERA, SÖPPLA]
med avs. på dryck l. soppa o. d.: ljudligt suga in i munnen. Ta ner armbågarna från bordet, och sörpla inte! Schroderus Comenius Reg. e 5 a. (1639). Mosters Brunte .. / Stod och sörpla ur tunnan i Krögarens skjul. Bellman (BellmS) 1: 152 (c. 1780, 1790). Etiketten .. bjuder mig att sörpla högljudt som tecken till belåtenhet (vid kinesisk middag). Nyblom Österut 51 (1908). Faster satt nere i kabyssen hela dagarna och sörplade kålsoppa. Aspenström Bäck. 112 (1958). — särsk.
a) med avs. på kaffe l. te o. d.; äv. (numera bl. mera vard., nedsättande) närmande sig l. övergående i bet.: dricka (se DRICKA, v. 1). Landsens (dvs. Turkiets) Folk sörpla Caffé som oftast hela dagen. Björnståhl Resa 3: 174 (1778). Jag satt i kaféet och sörplade kopp på kopp af det osmakliga amerikanska kaffet. Wallin Bref 77 (1847). En dag satt väl ho å nåra andra kärringar å sörpla kaffe å prata lort, som nu kärringar alltid ska. Sparre SkeppSöd. 19 (1917). Hon sörplade långsamt sitt te på bit. Bergman LBrenn. 205 (1928). Antagligen var kaffet så hett att de måste sörpla och klunka ytterst ljudligt. Wästberg Kung. 22 (1955). Aldrig har man sett så många Östermalmsbor sörpla kaffe och äta bulle offentligt som på onsdagen. DN 28 ⁄ 5 1970, s. 11. — särsk. (numera bl. mera vard.) i förb. med prep. o. sbst. betecknande det som sörplas. Lewenhaupt LagreliusKinR 172 (1928). Medan hon sörplade på kaffet, medgav hon, att Felix’ pappa .. alltid hade varit mycket artig mot henne. Kernell UtfGrönGob. 268 (1942).
b) i utvidgad anv., om vatten l. annan vätska, äv. med opers. subj.: frambringa ljud som påminner om ljudet när ngn sörplar. Snoilsky Goethe Ball. 17 (1876). Svetten rann utefter rygg och ben och samlade sig i pjexorna, så att det sörplade som om man gått i fotvatten. Adelsköld Äfv. 110 (1892). Avskilt från bäckens vådliga brus hördes tinvattnet sörpla. Rosendahl Lojäg. 251 (1956). Det sörplade och kluckade mellan (stenarna vid vattnet). Ekman Hunden 40 (1986).
c) ss. vbalsbst. -ande, -ing, om handlingen att sörpla; äv. konkretare, om enskild akt av sörplande; äv. konkret, om ljud åstadkommet vid sörplande. Serenius (1741). Thée och Coffée, som har öfver 40 graders värma, kunna ej annorledes än med sörplande (sorbendo) tagas, och bränna eljest i magstrupen. VetAH 1764, s. 300. I rökarnas lågmälta samtal blandar sig af och till sörplingarna från vattenpipan. Cavallin Kipling Emir. 114 (1898). Det suckade liksom, vattnet, slickade det slemmiga skäret, sjönk tillbaka med en lång sörpling. Wieland UttAnd. 19 (1942). Ernst bälgade i sig kaffekoppen i ett par sörplingar. Carlsson ÄlvTimm. 28 (1949). En av dem dricker kaffe, jag ser läpparna sluta sig om koppens kant, ser kaffet rinna i springan mellan porslinet och överläppen, jag hör hans sörplande. Beckman DamRödHatt 7 (1966).
Särsk. förb. (numera bl. mera vard.): SÖRPLA IN10 4. sörplande inmundiga (ngt); äv. oeg. Det slaskar .. man sörplar in den immiga luften. Larsson Larssons 12 (1902). Socker var ännu under en stor del av 1800-talet en rel. dyrbar vara i Sverige .. Kaffe dracks då ofta ”på bit” .. d. v. s. man bet av en eller flera gånger på sockerbiten efter hand som kaffet sörplades in (helst uppslaget ur koppen på fatet). Petrén LundMed. 34 (1943).
SÖRPLA I SIG10 4 0. sörplande dricka, sörplande förtära (dryck l. soppa o. d.). Sörpla i sig et löstkokadt ägg. Lind (1749). Under loppet af 15 à 16 år såg man skaror af de utsöktaste kavaljerer och damer på fastande mage sörpla i sig dessa varma vidriga soppor (dvs. hälsodrycker). Blanche Våln. 264 (1847). Han sörplade i sig mjölröran med ärter och morötter och petade valhänt i korven. Gehlin Gränstr. 9 (1953). Jag teg och sörplade i mig Agathes smaklösa soppa. Pleijel Fungi 18 (1993).
SÖRPLA UPP10 4. gm att sörpla bringa (ngt) upp i munnen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Med limmiga fingrar grep han ned i snuset och sörplade upp det i sitt väldiga magasin och torkade sedan fingrarna på sitt förkläde. Sandberg GHusH 23 (1897).
Avledn.: SÖRPLARE, m.//ig. (numera bl. mera tillf.) person som sörplar. Lind 180 (1738). LoW (1911).
Spoiler title
Spoiler content