SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2001  
SÅNGARE soŋ3are2, om person: m. ⁄ ⁄ (ig.), om djur: m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. = (Syr. 47: 9 (öv. 1536) osv.) ((†) -arer Hes. 40: 44 (Bib. 1541). sånger Frese VerldslD 45 (1716, 1726; i vers)); pl. best. -arna Schroderus Os. 1: 84 (1635) osv. ((†) -arenar Upp. 18: 22 (NT 1526), PErici Musæus 5: 63 b (1582). -rarne Geijer Brev 71 (1810), Johansson HomOd. 8: 479 (1844)).
Ordformer
(förr äv. song(h)-. -are 1536 osv. -ere 1541)
Etymologi
[fsv. sangare; jfr fd. sangæræ (d. sanger), fvn. sǫngari, mnl. sanger (nl. zanger), fht. sangāri (mht. senger, t. sänger), feng. sangere (ä. eng. songer, kyrkosångare, psalmist); till SÅNG. — Jfr SJUNGARE]
1) motsv. SÅNG 1: person som sjunger (bra l. rent l. så l. så bra); i sht i speciellare anv., om person (med övad l. skolad röst) som sjunger yrkesmässigt l. i kör l. annat organiserat sammanhang; jfr SJUNGARE. Harparenars röst, och sångarenars, och piparenars, och basunernas skal icke hörd wara. Upp. 18: 22 (NT 1526). Sedan skal Biskopen vndfå (nattvarden), effter honom Prästerna, Diaconi och Vnder Diaconi, Läsarna och Sångarna. Schroderus Os. 1: 84 (1635). Wi roade oss med en kringstrykande sångare, som berättade händelser och spelade små wisor. Ödmann MPark 46 (1800). De trettio eller fyratio sångarne och sångarinnorna hade ingen enda vacker röst, men de höllo tonen både i det djupa och höga. Almqvist Kap. 23 (1838). Den sångare, som kommer en full qwart efter det till sång utsatta klockslaget böte 4 skillingar. ÅbSvUndH 34: 53 (1840). Johan Samuel Lalin .. var anstäld som aktör och sångare vid operan från 1785 till 1795. Hedberg SvOperasång. 32 (1885). En uppmärksammad svensk export .. utgör de många svenska sångare som i främmande land hjälpt till att vidga intresset för vårt land. Fatab. 1954, s. 157. — jfr ALT-, BALLAD-, BAS-, GAT-, GLUNT-, HOV-, KASTRAT-, KOLORATUR-, KONSERT-, KUPLETT-, KYRKO-, KÖR-, MÄSTER-, OPERA-, OPERETT-, ORATORIE-, ROCK-, SCHLAGER-, SKÖN-, SMÖR-, STAFFANS-, STUDENT-, VIS-SÅNGARE m. fl. — särsk.
a) [efter motsv. anv. av t. sänger] (förr) om person tillhörande den mellersta, tredje, av de grader av vilka mästersångarföreningar bestod. (I mästersångarföreningarna) voro graderna dessa: lärling, skolvän, sångare, diktare och mästare. Bååth WagnerS 3: 25 (1905).
b) (†) i utvidgad anv., om person som förestår l. leder sång l. ger sångutbildning; särsk. om ledare av kyrkokör, sångledare, kantor (se KANTOR, sbst.1 2). Schultze Ordb. 4149 (c. 1755). Sångarens lönevillkor. Schotte NyköpElLärovH 1: 15 (i handl. fr. 1831).
2) [utvidgad l. oeg. anv. av 1] (i vitter stil) (lyrisk) skald l. diktare; jfr SÅNG 3. Wallquist EcclSaml. 6—7: Föret. 6 b (1794). Horatius (berömmer) Iliadens sångare, för det han .. icke uppstämmer sin berättelse i en djerf och stolt ton. LMEnberg i 2SAH 7: 290 (1815). I sin dikt ”Sommarnatten” för oss Verner von Heidenstam, Tivedens frejdade son och sångare, till ett herresäte med årens och ålderns patina över sig. KyrkohÅ 1933, s. 123. jfr: Birger Sjöberg pånyttfödde för svenska nationen sångarens begrepp. Samtidigt poet, tondiktare och mästare på gitarren var han sångare i skaldens och trubadurens gamla bemärkelse. AB(A) 1931, nr 98, s. 3. — jfr MINNES-, PSALM-SÅNGARE.
3) motsv. SÅNG 5.
a) fågel som sjunger (vackert l. så l. så); äv. (i klart bildl. anv. av 1; i vitter stil) i sådana uttr. som skogens sångare, vingad sångare. Twå musikaliska perioder af den wingade Sångaren, som skola komma Er at undra, om Näktergalen blifwit Poet. GT 1787, nr 145, s. 3. Figurl. säjs Sångare för Poet, och Skogens Sångare för Foglar, sångfoglar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Liksom bland andra sångfoglar, så finnas äfven bland Näktergalarna bättre och sämre sångare. Nilsson Fauna II. 1: 178 (1824). En tusenstämmig jubelkör af små vingade sångare helsade henne. Hedenstierna FruW 32 (1890). Ja, vintern, den förgår, och omsider blir det vår, / alla trädens små sångare få brått. Kruuse NSkott 39 (1936).
b) zool. tätting tillhörande familjen Sylviidae; i pl. äv. om familjen; i ä. zoologisk systematik äv. dels om släktet Sylvia Lath (äv. kallat egentliga sångare), dels, i pl., om underfamiljen Sylviinae; förr äv. i uttr. bröstvattrad sångare, höksångare. Ström SvFogl. 34 (1839: Bröstvattrade sångaren). Sångare (Sylvia). KonvLex. (1864). Rebau NatH 1: 394 (1879: Egentliga sångare). En ny, mycket sällsynt sångare (har) uppenbarat sig vid sjön (Kvismaren), gräshoppsångaren .. Nattetid höres hans sång. RisebergaB 124 (1931). DjurVärld 10: 266 (1963; i pl., om underfamiljen). Rosenberg FåglSv. 339 (1995; i pl., om familjen). — jfr FLOD-, GRAN-, KÄRR-, LÖV-, RÖR-, SKOGS-, STARR-, SÄV-, TRÄDGÅRDS-, ÄRT-SÅNGARE m. fl. — särsk. i utvidgad anv., om fågel tillhörande annan familj inom ordningen tättingar; ss. senare led i ssgr; jfr BASTARD-, RÖDHAKE-, SKOGS-SÅNGARE.
4) [utvecklat ur 1 o. 3] ss. förled i ssgr (se SÅNGAR-FÅGEL, -GLAD, -GLÄDJE, -GÅVA, -LUST, -STRID, -TID, -TÄVLAN, -TÄVLING), med förbleknad agentiell innebörd, närmande sig l. övergående i bet.: sång-.
Ssgr (i allm. till 1): SÅNGAR-, äv. SÅNGARE-ANDA.
1) (i sht i vitter stil) till 1: lust till l. inspiration att sjunga; särsk. bildl., hos fågel (jfr sångare 3 a). Stenskvättan höjer sig, när sångarandan faller på henne, fladdrande i luften. Ericson Fågelkås. 1: 11 (1906).
2) (i vitter stil) till 2: diktaranda, skaldeanda. Ringa fläkt af dyrkade sångar-andan. Atterbom Minnest. 1: 287 (1848).
(1, 2) -ANDE. särsk. (i vitter stil) till 2, om diktare l. skald; äv. om diktares l. skalds ande (jfr -anda). Atterbom Siare 3: 593 (1844). Af qval förtärs den rike sångaranden (Tegnér) / Än i sin smärta älskansvärd och stor. CDafWirsén i 2SAH 58: 98 (1882). (Om) sorgerna förfrusit sångaranden. Strindberg TjqvS 2: 175 (1886).
-ANLAG~02 l.~20. jfr anlag 5 b, äv. 6. Jensen Mickiewicz Tad. 110 (1898).
(3 b) -ART. zool. art (se d. o. 8 a α) av sångare (se d. o. 3 b). Närike synes hava haft en särskild dragningskraft på denna sångarart (dvs. den svarthuvade sångaren). Rosenius SvFågl. 1: 124 (1915).
-BANA. jfr bana, sbst.1 1 g γ. Hon slöt tidigt sin sångarbana och egnade sig åt sångundervisning. 2NF 9: 1064 (1908).
-BEGÅVNING. jfr begåvning 2. Christoffer Christian Karsten, Sveriges kanske i alla tider största sångarbegåvning. Nyblom G3Opera 86 (1923).
-BRODER. jfr broder 5.
1) (numera bl. i vissa kretsar) till 1, om manlig person i förhållande till den l. dem som likaledes är sångare; särsk. om medlem i manligt sångarförbund o. d.; äv. bildl., om fågel (jfr sångare 3 a). Stararne först och finkarne sen, / tjänare, sångarbröder. Björlin NipSkog. 19 (1912). (I. Hallström) var sångarbroder till prins Gustaf och medlem av den kvartett, som prinsen bildade. Hallner Skrivb. 121 (1927). Företagen .. (i Gnosjö) lever på och i och med varandra i en salig ständigt förnyad röra därför att de är släkt, kompisar från plugget eller sångarbröder i kyrkan. MagaZenit 1: 23 (2000).
2) (i vitter stil) till 2: skaldebroder, diktarbroder. Gyllenborg låtsar sig vara bortglömd af sin unge sångarbroder (Franzén). CDafWirsén i 3SAH 2: 313 (1887).
(1, 2) -BRÖST. (numera mindre br.) jfr bröst 3 c. Kärlek för vår forntids sagominnen .. synes .. samtidigt hafva vaknat i flera sångarbröst. CWBöttiger i 2SAH 47: 73 (1871). Silfverstolpe Heml. 46 (1940).
(2) -DROTT. (numera föga br.) = -furste 2. Atterbom SDikt. 1: 300 (1810, 1837). En svensk sångardrott är och blir Runeberg. SvLittFT 1837, s. 502. NFSander i 3SAH 4: 12 (1889).
-FEST. fest (se d. o. 2) med deltagande o. sång av sångare; äv. bildl., i fråga om fåglars sång (jfr sångare 3 a). Josephson Sångstycken 22 (1861). (A. Scharffenberg var) 1881 närvarande vid den stora sångarfesten i Lund, då en del av då ännu levande Lindbladska studentsångare samlades. SkånHembFÅb. 1952, s. 60.
(1, 2) -FLICKA. (numera föga br.) jfr flicka, sbst.1 1. Atterbom Minn. 573 (1819). Sångarflickan från Karelen, som lyssnat till böljans och skogens sus. CDafWirsén i 3SAH 2: 312 (1887).
(1, 2) -FURSTE.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om furste (se d. o. 2) som tillika är sångare. Prins Gustafs minnesvård .. med fin omhägnad af gjutjern aftäcktes 1854 till minne af den älsklige sångarfursten. Eichhorn Stud. 2: 3 (1872). Här ekade mellan stammar vid Kockebo, där sångarfursten höll hov, Pajazzos skratt. TurÅ 1964, s. 278.
2) motsv. furste 2 b β; särsk. (i vitter stil): diktarfurste, skaldefurste; jfr -drott. Ännu i dag emottagas med begärlighet nya upplagor af det försvunna tidehvarfvets sångarförstar. HHamilton i 2SAH 33: 114 (1861).
-FÅGEL.
1) (numera bl. mera tillf.) till 3 a, 4: fågel som sjunger, sångfågel; äv. (i vitter stil) bildl., om diktare l. skald (jfr sångare 2). Sätherberg Dikt. 1: 165 (1838, 1862). Någon gång står tåget still, / Då, du ljufva sångarfogel, skall du slå en liflig drill. Wirsén Dikt. 233 (1877).
2) [till sångare 3 b l. utvecklat ur 1] (†) sångare (se d. o. 3 b). Tättingar .. egentliga sångarfåglar (släktet Sylvia), såsom svarthufvad sångare. SFS 1905, nr 44, s. 8.
-FÄRD. (numera i sht i skildring av ä. förh.) om sångares, i sht studentsångares, färd (se d. o. 1) l. resa (för att ge konsert på annan ort l. knyta kontakt med andra (student)sångare l. sångsällskap); äv. bildl.; jfr -turné. Så, för Europas folk ha re’n försvunnit /dess barndomsvår och sagans underverld; / .. att annat allt är lek, är hvad man funnit / af forna dagars glada sångarfärd. FGrafström Dikt. 29 (1852). Från Helsingfors telegraferas den 23 Juli: Sällskapet M.M. har i dag beslutit att anordna en sångarfärd till Köbenhavn. LdVBl. 1888, nr 89, s. 3. Under Fader Bergs ledning deltog .. (S. Hillman) i en mängd sångarefärder. SDS 7 ⁄ 4 1963, s. 15.
-FÖRBUND. (numera i sht i skildring av ä. förh.) förbund (se d. o. 6 b) l. sammanslutning av sångare l. sångföreningar; särsk. ingående i namn, särsk. Svenska sångarförbundet; äv. bildl. 2VittAH 21: 32 (1853, 1857). Då må vi ock påminna oss vårt unga, / Vårt friska, glada sångareförbund. Strindberg TjqvS 2: 175 (1886). Svenska sångarförbundet har till ändamål att .. verka för utöfning af fyrstämmig manssång samt för att höja den svenska nationalkänslan. 2NF 27: 1066 (1918).
(1, 4) -GLAD. (numera mindre br.) sångglad; jfr -glädje. Nyberg 2: 55 (1822, 1832).
(1, 4) -GLÄDJE. glädje som sångare känner l. visar då han sjunger. 2NF 27: 985 (1918).
(1, 2, 4) -GÅVA. särsk. (i vitter stil) till 2, 4: skaldegåva, diktargåva. Östergren NDikt. 14 (1879).
(1, 2) -HJÄRTA. (i sht i vitter stil) jfr hjärta II 1. PoetK 1816, 1: 205.
-HYLLNING. jfr hyllning 3. Traktens ungdom (har) bringat Kejsaren och Kejsarinnan sin blomsterhyllning och sin sångarhyllning. Finland 107 (1893).
-HÄLSNING. (numera föga br.) hälsning (se d. o. 1) i form av sång (framförd av (kör)sångare). Snoilsky 2: 297 (1881). Min far, som så varmt dyrkade den svenska manssången, kom även att få en sångarhälsning vid sin grav. MinnGPrästh. 6: 222 (1930).
-KNUTA. [jfr t. sängerknötchen, pl.] med. i pl., om knutor (se knuta, sbst. 2 a) l. knöliga utväxter på stämbanden till följd av överansträngning o. därav uppkommen katarr. Wernstedt (1935).
(1, 2) -KONUNG l. -KUNG. (numera mindre br.) jfr konung I 4 c. Stagnelius (SVS) 1: 297 (c. 1814). Till sist kom sångarkungen själv, John Forsell .. Stenungsön blev sagoön i sångens rike. TurÅ 1964, s. 277.
-KOR. (†) = -kör; jfr kor, sbst.1 3. Arnell Scott Sjöfr. 79 (1829). Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande dörrvårdaren. Strindberg Skärk. 34 (1888).
-KRAFT. jfr kraft 8 a. Lundin NSthm 274 (1888).
-KRETS. jfr krets, sbst.1 9 b. Atterbom SDikt. 2: 354 (1820, 1838).
-KUNG, se -konung.
-KÖR. (numera mindre br.) kör (se kör, sbst.1 2) av sångare, sångkör; äv. bildl. (jfr sångare 3 a); jfr -kor. Naturens sångar-choeur af sparfvar, bofinkar, grönsiskor, sjunga för tusen ett ”Vivat!” ur skogen. Bremer Nina 273 (1835). Sångarkören representerade folket, lärjungarne och domstolen (i gestaltningen av evangeliet). Valentin Musikh. 1: 110 (1900).
(2) -LAGER. (i vitter stil, numera bl. ålderdomligt) skaldelager; jfr lager, sbst.1 2. CGStrandberg i 2SAH 45: 39 (1869).
(1, 2) -LUND. (i vitter stil, numera bl. ålderdomligt) bildl.; jfr lund, sbst.1 (a o.) c. Ej mer af hvardagslifvets snärjgräs bunden, / Jag skådar endast himlens skilderi, / Och hör i stjernbeglänsta sångarlunden / Blott Kärlekens och Sångens harmoni. PoetK 1822, 1: 285. Han (dvs. Oehlenschläger) midt i den Götiska sångarelund / Stod, vigd af de himmelska makter. Sätherberg Dikt. 1: 60 (1850, 1862).
(1, 2, 4) -LUST. särsk. (i vitter stil) till 2: lust att sjunga (som diktare känner), diktar- l. skaldelust. Sångarlust, sublim lyrisk utgjutelse. Almqvist GrSpr. 242 (1837).
(1, 2) -LYNNE. (i vitter stil, numera bl. ngt ålderdomligt) lynne (se d. o. 2) hos en sångare; poetisk läggning; jfr -natur. CVAStrandberg 1: 320 (1864). Hvem känner ej, hvem har ej sett betagen / Just dessa strålande valkyriedragen / I dikt och sångarlynne hos Tegnér? Wirsén Vint. 166 (1890).
(1, 2) -LÖN. särsk. (i vitter stil) bildl. (jfr lön, sbst.1 1), till 2: lön l. belöning som sångare åtnjuter, diktarlön, skaldelön. Annan är icke min suck och bön, / Ej efter annat mig trånar, / Än bo hos min hulda sångarelön, / Tilldess mitt hufvud det grånar; / Och med min allrakäraste tröst / På jorden lefva så vår som höst. Atterbom SDikt. 2: 225 (1815, 1838).
-MÖTE. jfr möte 5 o. -ting, -träff. 2NF 27: 1066 (1918).
(1, 2) -NATUR. (i vitter stil, numera mindre br.) natur l. läggning utmärkande för sångare; äv. metonymiskt, om person; jfr -lynne, -sinne. SvT 1852, nr 17, s. 3. (K. D. Fallström) är en lätt värmd, käck och osammansatt sångarnatur. 2NF 7: 1333 (1907).
-PRINS. i sg. best., om prins Gustav (1827—52), som skrev sånger o. deltog i sångsällskap. BonnierLex. (1966).
(1, 2) -RUND. (numera mindre br.) rund (se rund, sbst.1 1 a γ) av sångare; jfr -krets. Wirsén Jul. 34 (1887).
-SENAP. (†) växten Sisymbrium officinale (Lin.) Scop. (som förr användes för att lindra hosta, heshet, andnöd o. d.), vägsenap. Aken MedApothVäxt. 25 (1764).
(1, 2) -SINNE. särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) till 2: ”sångarnatur”. CVAStrandberg (1844) i 3SAH 24: 263. Slumren blott på edra minnen, / På de djupa känslors skatt, / Slumren, rika sångarsinnen! Wirsén NDikt. 232 (1880).
(1, 2) -SKARA. (numera bl. mera tillf.) skara av sångare; äv. bildl. (jfr sångare 3 a), om fågelflock. En vingad sångarskara qvittrar. Tegnér (TegnS) 4: 44 (1824). Men af hela sångarskaran ha endast Gower och Chaucer hos utländningen gjort uppseende. JERydqvist (1827) i 2SAH 12: 332. På Gustafsberg war det särdeles lifligt .. ryktet, att en sångarskara från Göteborg skulle wara att ditförwäntas, hade ditlockat en högst ansenlig mängd promenerande. Jacobowsky Gustafsb. 147 (i handl fr. 1864).
-SKOLA.
1) (numera mindre br.) till 1, om skola för utbildning av sångare; äv. om l. ss. benämning på lek. Sångarskola. Sedan man satt sig i en krets, börjar anföraren sjunga en välkänd strof; alla de öfrige skola instämma; men plötsligt upphör han, och nu måste lika plötsligt alla de öfrige upphöra. Norman GossLek. 343 (1878). För utbildning och bevarande af sångtraditionen stiftade .. (påven Gregorius I) en sångarskola. Bergman MedeltPoesi 26 (1899). TurÅ 1964, s. 278.
2) (numera föga br.) till 2: diktarskola. ETegnér (1836) i 3SAH XLVII. 2: 45. Estetikerna C. D. af Wirsén och Henric Hallbäck .. den gamla sångarskolans svurne vapendragare och naturalismens mest hårdnackade bekämpare. LundagKron. 2: 425 (1921).
(1, 2) -SKRÅ. (i vitter stil, numera mindre br.) särsk. till 2; jfr skrå, sbst.2 3. Lagerlöf Antikr. 275 (1897).
(1, 2) -SLÄKT. (†) sångarsläkte; jfr släkt, sbst. 3.
2) bildl.; jfr sångare 3 a. Och Vårens unga gud från himlen dansar, / I luften mött af skogens sångarslägt. Phosph. 1810, s. 1.
(1, 2, 3) -SLÄKTE. släkte av sångare; jfr -släkt; särsk.
1) (i vitter stil) till 2: släkte (se släkte, sbst.2 3) av diktare l. skalder. Ej af sångar-slägte är jag, / Ej bekant med trolldoms-qväden. PoetK 1820, s. 52.
2) (†) till 3 b, om det i ä. zoologisk systematik uppställda släktet Sylvia Lath. Sångarslägtet har rak, spetsig näbb, med en liten inskärning bakom spetsen på öfra käken. Hartman Naturk. 195 (1836). 2SvUppslB (1954).
(2) -SNILLE. (numera föga br.) diktar- l. skaldesnille; särsk. metonymiskt, om person. Förut hade .. (Svenska Akademien) gifvit en offentlig gärd af sin beundran af det Svenska sångare-snille, på hvars sanna, oförlikneliga värde Kellgren var den förste, som vände allmänhetens uppmärksamhet. HJärta i 2SAH 12: 75 (1826). Wirsén Vint. 176 (1890).
-STJÄRNA. jfr stjärna, sbst.1 3.
1) till 1. Ännu ett svenskt namn bland sångarstjärnorna på Metropolitan. Östergren (1952). Modern tid med radio och sångarstjärnor, folkbildningsinstitut och fotboll. SvLittTidskr. 1959, s. 43.
2) (i vitter stil, numera mindre br.) till 2. Evigt klart på minnets himmel brinne / Sångarstjernorna från Gustafs dar! EWLindblad i 2SAH 33: 138 (1861). WRudin i 3SAH 15: 106 (1900).
(1, 4) -STRID. (i sht om ä. förh., numera mindre br.) sångstrid. Filharmoniska sällskapet drager till och med ut till sångarstrider i främmande land och försvarade käckt den svenska konstens banér i Köbenhavn 1888. Lundin NSthm 307 (1888). Tornering och sångarstrider, som förr hållits i ära, gingo ur modet (efter korstågens slut). Bååth WagnerS 3: 11 (1905).
(1, 2) -STÄMMA. (i vitter stil, numera mindre br.) sångares l. diktares stämma. Tranér Corinna 12 (1827).
(3 a) -SVAN. sångsvan; äv. (o. numera bl., i vitter stil, mindre br.) bildl., om (lyrisk) diktare l. skald. De hyllningar, hvarmed man firat Sångare-svanens från Mälaren (dvs. J. Lind) afsked från vår stad. SthmFig. 1845, s. 117. Troili JulRos. 10 (1913).
(3 a, 4) -TID. (numera mindre br.) sångtid (se d. o. 2); äv. bildl., om tid som präglas av sångares l. diktares konstutövning. Den försvunna sångartidens sista, lysande sakförare, den blinde siaren, Tiresias-Leopold. BvBeskow i 2SAH 20: 2 (1839). Snellman Gift. 2—3: 92 (1842).
-TING. (numera föga br.) sammankomst l. läger för sångare; jfr -möte, -träff. Senaste sommars allsvenska sångarting på Åland. Karlsson-Ramsdahl o. Mattsson Sträng. VIII (1923).
(1, 2) -TRON. (i vitter stil, numera mindre br.) tänkt tron ss. symbol för den förnämsta rangen bland (en krets av) sångare l. diktare; äv. bildl.; jfr sångare 3 a. Börjesson Statshv. 71 (1866). Af väntan bäfvar naturens bröst: / Hon längtar höra sin älsklings röst / Från skogens sångarethroner. / Du näktergal, blir det ej natt en gång? Snoilsky 1: 111 (1869).
-TROPP. (numera föga br.) jfr -trupp. Cook 3Resa 112 (1787). Vår sångartropp den gångar opp / på kullens allra högsta topp. GEJohansson (1937) i Bellmansro 35.
-TRUPP. (numera mindre br.) trupp l. grupp av sångare. Det bildades en sångartrupp (i Uppsala 1870), som gaf sig på väg, och jag åtföljde den. Swedelius Lif 580 (1887). UNT 23 ⁄ 8 1932, s. 2. jfr SAOL (1998).
-TRÄFF. jfr -möte. Göteborgs Allmänna Körförbund anordnar fredagen den 2 april en Sångarträff. GHT 29 ⁄ 3 1943, s. 9.
-TURNÉ. jfr -färd. Bland passagerarna tillhörde 50 sångsällskapet O. D., som varit på sångarturné i Finland och Ryssland. Bergstrand SvLäkS 215 (1958).
(1 (o. 2), 4) -TÄVLAN. tävlan mellan sångare, sångtävlan. (Sv.) sångartäflan, (eng.) singing-contest-(tournament); choir competition; poetic tournament. WoH (1904).
(1, 4) -TÄVLING. jfr -tävlan. Wilhelm Episoder 192 (1951).
(2) -ÄTT. (i vitter stil, numera mindre br.) ätt som utgörs av sångare l. diktare. Långt tillbaka i tiden ligger .. början av Beskows skaldebana: dess första stadier beskuggas af en äldre sångarätts lagrar. CGStrandberg i 2SAH 45: 26 (1869).
Avledn.: SÅNGARINNA1032, f. [jfr mlt. sangerinne, t. sängerin] (i sht i vitter stil, numera föga br.)
1) till 1: kvinnlig sångare, sångerska. Stämmer opp i Sångarinner, stäm(m)er opp ett Sorge-speel. SColumbus (SVS) 1: 31 (1674). Tag denna cittra, / Älskvärda sångarinna, med, och sjung / En melancholisk sång till hennes toner! Stagnelius (SVS) 4: 203 (c. 1820). De trettio eller fyratio sångarne och sångarinnorna hade ingen enda vacker röst, men de höllo tonen både i det djupa och höga. Almqvist Kap. 23 (1838). Så att Svenska sångarinnor (har) räknats bland de yppersta på utländska theatrar. Agardh o. Ljungberg I. 1: 223 (1852). Sångarinnan, som ligger makligt utsträckt i en vilstol, visar sig vara en lidelsefull mulattska, som varit med ombord sedan Rio. Melin AmazUrskog. 21 (1929). särsk.
a) (†) i bildl. anv. (jfr sångare 3 a), om fågel med vacker sång, sångfågel. Warnmark Epigr. E 1 a (1688). Här vill jag lyssna — tystnen, o sångarinnor / I skogens toppar; er sång begär jag icke. Runeberg (SVS) 1: 66 (1830).
b) (†) i utvidgad anv. (jfr sångare 2), om kvinnlig diktare l. poet, skaldinna. Jag köper gerna det nöjet att kunna dagligen vara tillsamman med sångarinnan af Lesbos och Corcyra. Atterbom Minn. 42 (1817).
2) (†) till 1, 2: sånggudinna, musa. Himmel-lärde Sångerinnor / Dyrkan-wärde Skallde-Mör, / Dyra Dicht- och KonstGudinnor. Brenner Dikt. 2: 50 (1714). Parnassens Gud- och Sångarinnor, / De tycktes gynna detta land. Nordenflycht QT 174850, s. 74.
SÅNGARSKAP, n. (†) till 2: diktarskap, skaldskap. För att ge er åtminstone ett ungefärligt begrepp om Brauns glada och spirituella sångarskap, vill jag citera några verser. Sturzen-becker SvSkönl. 192 (1845). Du var det, som .. oroligt hjerta med lifvande röst / I lefvande sångarskap klädde. Ridderstad SDikt. 1: 389 (1855).
Spoiler title
Spoiler content