SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1963  
SALIN sali4n, adj.
Etymologi
[jfr eng. saline, fr. salin; ytterst av (ett icke uppvisat) lat. salinus, adj., salt (motsv. mlat. salinus, it. o. span. salino), till sal (se SALT, sbst.). — Jfr SALIN, sbst., SALINISK, SALINOMETER]
(i fackspr., numera föga br.; se dock slutet) salt(haltig). Starkt salint vatten. TT 1900, K. s. 32. — särsk. (i sht bot., fullt br.) om mark l. område o. d.; särsk. om områden som temporärt ha kontakt med saltvatten o. därigm utmärkas av en speciell vegetation (i sht i uttr. det salina bältet l. den salina zonen). Den litorala regionens andra bälte, det salina bältet, ligger vid normalt vattenstånd ofvan ytan, men vätes ofta under vegetationsperioden af högvatten. BotN 1916, s. 175.
Ssgr: SALIN-DOFTANDE, p. adj. (numera föga br.) saltdoftande. Stenfelt Skepp. 213 (1903; om havsvatten)
(slutet) -FLORA. bot. om floran i saltrika områden. BotN 1871, s. 23.
(slutet) -PLANTA, r. l. f. (numera bl. tillf.) växt tillhörande salinflora. BotN 1888, s. 139.
(slutet) -VEGETATION. bot. jfr -flora. BotN 1871, s. 20.
Spoiler title
Spoiler content