SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1964  
SAMMAN sam3an2 l. 40, l. TILLSAMMAN tilsam4an, äv. 032, l. TILLSAMMANS tilsam4ans, äv. 032, äv. (numera mindre br.) SAMMANS sam3an2s l. 40, äv. (utom bygdemålsfärgat i södra Sv. numera föga br.) ISAMMAN isam4an, äv. 032, förr äv. SAMMA l. SAMMANT l. SAMMEN l. SAMMENS l. SAMMELS l. TILLSAMMEN l. TILLSAMMENS l. TILLSAMMERS, adv.
Ordformer
(i samman 16441925, 1942 (i talspr.). samant 1651, 1668. samels 1551. samma 1590 (: Sammafögningene) 1691 (rimmande med glamma). samman (saman) 1526 osv. sammans 16591866. sammen (samen) 15301667 (: sammen weffwade). sammn 1619 (rimmande med nampn). szamens 1535. tillsamman (til-, -saman) 1527 osv. tillsammans (til-, -samans) 1522 osv. tillsammen (til-, -samen) 1543 (: tilsamenlagde)1625 (: tillsammenkommelsse). tillsammens (til-, -sam-, -äns) 15421598 (: tilsamens kommelse). till sammers 1675)
Etymologi
[fsv. saman, samans, til saman, til samans; jfr dan. o. nor. sammen, sammens, isammen, fvn. saman, got. samana, mlt. tosam(m)ene, tosam(m)ende, tosamen, fht. saman, samin, samen, samant, sament, ä. t. sammen, t. zusammen, feng. samen, sanskr. samanā; till den stam som föreligger i SAM, adj., o. SAMME. — Jfr ALLSAMMAN, SAMNA]
Anm. 1:o I bet. 1 b, 2, 3, 8 o. 9 inträder normalt alltid en sammansmältning av ordet o. det verb till vilket det står ss. bestämning till ett enhetligt uttr. (en särskild förbindelse), varvid verbet i regel blir obetonat. Bet. 57 representera en mera självständig anv. av ordet ss. ett vanligt adv., utan sammansmältning med verb till särsk. förb. I bet. 1 a o. 4 är bruket vacklande; i vissa fall sker sammansmältning med verb till särsk. förb., i andra fall uppträder ordet ss. ett självständigt adv. Nedan äro båda fallen av ordets anv., ss. ett mera självständigt adv. o. ss. ett led i en särsk. förb., representerade. 2:o Beträffande fördelningen av formerna samman å ena sidan o. tillsamman, tillsammans å andra sidan i nutida spr. gäller, att den första formen är den vanligaste vid ordets anv. ss. ett led i en särsk. förb. o. ss. ssgsförled; de senare formerna användas så gott som alltid i bet. 5 o. 6 o. föredragas något äv. i övrigt (utom i bet. 7, där samman är den vanligaste formen) vid ordets anv. ss. ett mera självständigt adv. 3:o I de fall då (det logiska) subj. resp. obj. till det intr. l. tr. verb till vilket ordet står ss. bestämning icke betecknar båda l. samtliga parter i den gemenskap som ordet åsyftar anges den andra parten resp. de övriga parterna gm en bestämning inledd av med; endast undantagsvis har särskild hänsyn tagits till detta fall vid definitionernas utformning.
1) betecknande lokal gemenskap.
a) betecknande att två l. flera varelser l. föremål förekomma l. göra ngt (samtidigt) på samma plats resp. i sällskap med varandra o. d.; ofta med tanke tillika på en gemenskap som sträcker sig äv. till andra förhållanden än rent lokala (jfr 2, 3, 4, 7); äv. mer l. mindre bildl.; äv. i vissa särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. bliva, gå, vara samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. De gjorde tillsammans en resa till Italien. Vlffuen och lambet skola gå j beet til samman. Jes. 65: 25 (Bib. 1541). Lijka foglar flyga giärna samman. Grubb 758 (1665). Denna Affton spissade Hennes Kongl. Maÿ:t och Kongl. Högheterna i Drottningens Cammar tillsammans. HovförtärSthm 1692 A, s. 2184. Foro .. (de båda bröderna, sjökonungarna Hake o. Hagbard) stundom både samman, och stundom hvardera för sig. Säve Yngl. 27 (1854). Det bör .. tilläggas, att (vid smittkoppor) sköterskan måste isoleras samman med den sjuke. SFS 1920, s. 588. De dricka kaffe tillsammans med Benjamin. Holmström Benj. 82 (1932). Vi kan väl gå på bio tillsammans. Thorén Herre 45 (1942). Tillsammans med folk som jag verkligen tycker om blir jag för lösmynt. Wahlöö Uppdr. 184 (1963). — särsk.
α) betecknande en mer l. mindre stadigvarande lokal gemenskap, särsk. att ngra dela bostad l. ha gemensamt hushåll l. ständigt förekomma i varandras sällskap (ss. kamrater) l. att två personer leva ihop ss. gifta l. att ngra bo ss. grannar o. d.; jfr 2 e α; äv. i vissa särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. bo, leva samman. De båda unga växte upp tillsammans. De fem familjerna bodde tillsammans i dalen. Hwarken mannen eller qwinnona skapadhe .. (Gud) till iomfrwdom, vtan ther til ath the skulle wara til samman (,) wexa til och foröka sich. OPetri 1: 492 (1528). Han och jag, wi woro mycket tilsammans. Lagerström Bunyan 1: 201 (1727). Prophetsamfundets medlemmar, hvilka, då de bodde och åto tillsammans, icke utan utflyttning från hospitierna kunde ingå i äktenskap. Agardh ThSkr. 1: 19 (1842, 1855). De tama hönsfåglarna, som gerna lefva tillsamman i stort sällskap. Topelius Lb. 1: 43 (1860). Det blev åter möjligt för honom att leva samman med Paulina och flickorna. Ahlin Markn. 189 (1957).
β) betecknande sällskaplig samvaro l. umgänge l. samvaro för överläggning o. d. RP 8: 74 (1640). Bägge Collegierne (ha) warit tilsammans, och efter noga öfwerwägande .. en utförlig Remonstration upstält. HC11H 12: 61 (1697). Föräldrar, Barn och Syskon (må) ei förmenas, at wid .. (bröllop, barndop o. begravningar) wara längre tillsammans (än två dagar). PH 2: 915 (1731). Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas, förrän den varit fyra månader tillsammans. Aldén Medb. 1: 33 (1905). Nu skulle man vara tillsammans, göra kvällen till en fest. Holmström Benj. 106 (1932).
γ) närmande sig bet. 2 c, betecknande att ett antal personer l. föremål l. enheter av ngt slag hålla sig resp. förekomma i närheten av varandra inom ett begränsat utrymme, i en tät samling l. skara l. dyl.; ofta liktydigt med: samlad(e); särsk. i vissa särsk. förb., t. ex. vara, bliva, hålla samman. Therfore lagat ju szaa att Ameralenn och hele Flottan bliffue ju stedze szamens szaa tu jngalunda lather forskingra Skippenn. G1R 10: 236 (1535). Här i elffwen så stå skuter tillsammansz stora och små lijka som en stoor granskogh. Bolinus Dagb. 13 (1666). Bara jag kan hålla mina penningar som jag har tilsammans. Modée HåkSmulgr. 103 (1738). Bådar någon upp krigsfolk eller håller manskap samman, som hemlof fått, att dermed utföra brott emot allmän säkerhet ..; warde dömd till straffarbete. SFS 1864, nr 11, s. 23. EkonS 1: 38 (1891). — särsk. i bildl. uttr. som beteckna att ngn håller sina tankar samlade l. behärskar visst tankestoff o. d.; jfr b γ slutet; särsk. (o. numera nästan bl.) i den särsk. förb. hålla samman. Gadelius Tro 2: 44 (i handl. fr. 1704). Iagh kan sällan hålla tankarna tillsamman, när iagh skrifver, så länge at (osv.). Carl XII Bref 144 (1715). Hur du kan hålla samman allt detta i ditt huvud är mig obegripligt. Östergren 5: 1127 (1937).
b) betecknande att en viss handling l. ett visst skeende syftar resp. leder l. kan tänkas leda till (den samtidiga) förekomsten av två l. flera varelser l. föremål på samma plats l. inom ett visst begränsat utrymme o. d.; äv. mer l. mindre bildl.; i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. bringa, bära, draga, driva, fara, föra, komma, löpa samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. J synagogen och j templet ther alla judharna komma saman. Joh. 18: 20 (NT 1526); jfr β. Äro bröstarf, sidoarf, eller bakarf fallne tilsammans i thens hand, som ärfwes; gånge thermed, som sagdt är. ÄB 3: 12 (Lag 1734); jfr γ. Gneisenau .. presenterade oss för hvarandra och satte oss vid bordet tillsammans. Atterbom Minn. 613 (1819). Vad som förde oss samman, var tydligen böcker. Wigforss Minn. 1: 103 (1950). — särsk.
α) i anv. motsv. a α; särsk. i fråga om hopflyttning för samboende l. äktenskapligt samliv o. d.; i sådana särsk. förb. som flytta, gå, komma samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb; jfr 2 e α. Förra än .. (Josef o. Maria) kommo samman, fandz hon wara haffuandes aff them helgha anda. Mat. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: kommo tillsammans). Twå lijka komma nu tillsamman, / Gud giffwe lycka, frögd och gamman (i äktenskapet). CupVen. C 3 b (1669). Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle (osv.). SFS 1920, s. 983.
β) betecknande samling för gemensamt deltagande i sammankomst av något slag (t. ex. sällskaplig samvaro, sammanträde, gudstjänst); i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. båda, kalla, komma, ringa, taga, trumma, träda samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Tå komo .. alle weldighe j landet til samman, til at wiya beletet som Konung Nebucad-Nezar hadhe vpsettia låtit. Dan. 3: 3 (Bib. 1541). Denna Nämnd (i riksdagen) träde samma dag den blifwit wald tilsamman. RF 1809, § 103. När vi voro framme (vid kyrkan) ringde det ännu samman. Nilsson HistFärs 161 (1940).
γ) närmande sig 2 c, d, betecknande samling av varelser l. föremål i en skara resp. hög o. d.; i ett stort antal särsk. förb., t. ex. bringa, bära, driva, fösa, få, låna, löpa, plocka, skjuta, strömma samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. 2Mos. 8: 14 (Bib. 1541). Han .. skrapade tilsamman de gullpenningar och sölffver, som han hade. HT 1920, s. 103 (1625). Om sex år .. / .. ha vi sparat samman nog / Att bygga hjonelag. Snoilsky 3: 31 (1883). Kvinnorna .. buro .. (kärvarna) tillsamman och ordnade dem i skylar. LbFolksk. 3 (1890). Då skall jag .. släpa samman / ett väldigt bål. Lindström Besegr. 19 (1927). — särsk. i anv. motsv. a γ slutet, i bildl. uttr. som beteckna att ngn samlar sina krafter l. tankar o. d.; numera företrädesvis i den särsk. förb. taga samman. Det var honom omöjligt att fatta samman sina tankar. Hallström Than. 168 (1900). Efter någon timme tog hon samman all sin viljekraft och klädde av sig. Ek Gräns. 185 (1918). Lage tog sig samman. Ahlin GillGång 196 (1958).
2) betecknande att två l. flera enheter (personer l. föremål) äro förenade i en enhet l. en ss. enhet uppfattad grupp l. till ett helt l. ha en viss kontakt o. dyl. l. att en viss handling l. ett visst skeende syftar resp. leder l. kan tänkas leda till en sådan förening resp. kontakt.
a) i fråga om materiell l. fysisk förening av två l. flera varelser l. föremål (gm band, hopfästande, hopväxande o. d.) o. i motsv. bildl. anv.; i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. binda, falsa, foga, fälla, fästa, gro, haka, häfta, häkta, kedja, kitta, klistra, knyta, knäppa, limma, löda, nita, sinka, sintra, skriva, skruva, spika, svetsa, sy, sätta, växa samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Knäppa samman sina händer till bön. Han spikade samman några bräder till en låda. Hwilkin som icke bliffuer j migh han wardher vthkastadh som en green och förtorkas, och the binda them samman, och kasta j eeldhen. Joh. 15: 6 (NT 1526). Konung Olof .. lät binda samman Skippen till strijdz. Reenhielm OTryggw. 225 (1691). Germanerna på Taciti tid .. höljde sig i hudar, som fästades sammans med en torn. SKN 1844, s. 162. Han lossade bandet, hvarmed käpparna (i knippan) höllos samman. LbFolksk. 8 (1890). Det där som band oss samman var starkare än våra planer och intressen. Siwertz Tråd. 107 (1957).
b) för att beteckna varelsers l. föremåls belägenhet l. placering l. anbringande alldeles intill varandra (i det närmaste l. helt utan mellanrum mellan varelserna osv.); i sht i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. bita, böja, draga, fälla, föra, gå, hacka, klappa, luta, sluta sig, stöta samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. De lutade sina huvud tillsamman. Han böjde samman de unga björkarna, så att de bildade en äreport. Then ogudactige trughar then rettferdiga, och biter sina tänder tilsamman offuer honom. Psalt. 37: 12 (öv. 1536). Stöta flera byars ägor samman, och (osv.). JB 12: 2 (Lag 1734). Fracken går högt up och tilsammans vid halsen. MagKonst 1826, s. 80. Näsborrarna (på skarpsillen) små, tätt sammans, ligga midt emellan öfverkäksbrädden och orbitalbrädden. Nilsson Fauna 4: 518 (1855). Krocketklubbor och klot drabbade ljudeligen samman. Gellerstedt Glänt. 41 (1909). Han slår samman handflatorna. Wassing Dödgr. 284 (1958). — särsk. [delvis anslutet till 1 b] bildl., för att beteckna att personer mötas l. råkas; särsk. i fråga om fientligt möte (slagsmål, strid o. d.) o. i motsv. bildl. anv.; i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. drabba, föra, gå, komma, råka, stöta, träffa samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Han actede ath bringa oss, och någre andre herrer tilsamens, i håredt. G1R 8: 266 (1533). Komma män samman af bråd skilnad, och får annar sår, och annar död; tå straffes (osv.). MB 35: 5 (Lag 1734). De (dvs. de svenska o. kejserliga trupperna) drabbat samman (vid Lützen) med dunder och knall / I höstdagens ljusningstimma. Snoilsky 3: 3 (1883). (Jag) stötte .. samman med en kund. Bergman Patr. 75 (1928).
c) i fråga om olika varelsers l. föremåls l. ämnens l. vätskors bildande av en enhetlig samling (t. ex. par l. grupp l. klunga l. flock l. packe l. klump) l. en formation l. blandning resp. massa l. vätskesamling l. olika föremåls osv. uppgående i varandra l. samlandet av de olika delarna av ngt i en mera sluten l. kompakt formation o. dyl. o. i motsv. bildl. anv.; jfr 1 a γ, 1 b γ; i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. blanda, bylta, falla, flyta, gröta sig, gyttra, gå, hälla, klimpa sig, klumpa, klunga, knåda, koka, löpa, mala, mänga, packa, para, rulla, slingra sig, slå, smälta, sno, stråla, strömma, tvinna, veckla, vika, vispa, väva, älta, ösa samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Floderna flyta samman två mil från kusten. Vågorna slogo samman över hans huvud. Blanda samman innehållet i två flaskor. Smälta samman koppar och tenn. Packa samman sina reseffekter. Han vek samman det skrivna arket och stoppade det i ett kuvert. Understundom får man säden ganske wått i huss, ligger sedan och brinner tilsamens. G1R 14: 4 (1542); jfr 3. Hvarest (floderna) Regnittzen och Pegnitzen komma tillsammans. AOxenstierna 7: 611 (1632). Snart smulto (i solnedgången en vinterkväll) alla färgerna samman i ett fruset blårödt. Rydberg Vigg 4 (1875). (Näst) största (procent-)siffran tillkommer barnlöshet, såvida man ej slår de båda följande grupperna .. samman till en. Fahlbeck Ad. 1: 363 (1898). Kainiten .. klumpar sig .. tillsammans då den står i fuktig luft. Arrhenius Kem. 312 (1919). Deras grova entoniga röster smälta samman i ett mummel som stiger mot de röda aftonskyarna. Krusenstjerna Fatt. 1: 50 (1935). Ylle brinner dåligt, smälter samman till en karakteristisk klump. Fröberg Skrädd. 50 (1941).
d) i uttr. som beteckna åstadkommandet l. skapandet av ngt gm att foga l. sätta l. binda ihop l. förena l. samla olika föremål l. delar av ngt o. i motsv. bildl. anv.; jfr 1 b γ; i sådana särsk. förb. som binda, knåpa, koka, komma, lappa, mixtra, skriva, sno, sätta samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. The binda tunga och odrägheligha byrdor tilsamman. Mat. 23: 4 (Bib. 1541). (I) November .. Sätties samman Wijnternooten uthi Nyet. Brahe Oec. 99 (1581; uppl. 1920). (Han) skiäller .. min dotter för Trolbacka och vrijder samman så möcken osanfärdigheet, så att undrandess är. ManhaftLöjtn. 49 (1666). (Gud) Satte been och ådror samman, klädde mig med hud och kiött. Kolmodin Rök. 107 (1728). I allmänhet märker man, att .. (Oxenstierna omkring år 1795) mödosamt knåpar samman sina dikter. Lamm Oxenst. 369 (1911). Parfymer, vilka han .. själv mixtrat samman. SvD(A) 1934, nr 199, s. 18.
e) i vissa allmännare, bildl. anv.; särsk.
α) i uttr. som beteckna parters förening i äktenskap; äv. i bild; jfr 1 a α, 1 b α; i sådana särsk. förb. som gifta, giva, ställa, viga samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Itt par löskefolck, .. som ähre komme hitt i församblingen och liggia i lönskeleie; wart befalat, att man skulle wia dhäm tilsamman. ÄARäfst 59 (1596). Bemöda sigh att stella folck tillsammans (i äktenskap), som aldrig draga någon kierleek för hwar andra. VDAkt. 1704, nr 430. Man vet, at de fläste (av Bellmans dikter) hafva gift sig tilsammans med förut kände Melodier. Kellgren (SVS) 5: 244 (1790). Twå trolofwade, dem hennes hårda föräldrar nekat att gifwa tillsammans. Afzelius Sag. VIII. 2: 278 (1857). Östergren 5: 1125 (1937).
β) i uttr. som beteckna att ngra förena sig l. äro förenade l. ingå(tt) förbund l. sluta l. hålla sig till varandra (i visst syfte) l. ingå(tt) viss överenskommelse o. d.; jfr 1 a γ, 1 b γ; i sådana särsk. förb. som gadda sig, hålla, rota sig, sluta sig, slå sig samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Ther än hela werlden gaddadhe sigh samman .., skulle (osv.). LPetri DialMess. 58 a (1542). Sälla sig twå eller flere samman at stiäla; tå skal hwarthera straffas efter hela tiufnadens wärde. MB 41: 1 (Lag 1734). Om studiet af de klassiska auctorerna slog man sig vanligen tillsammans med någon god vän. Hellberg Samtida 1: 55 (1870). Den så kallade salningen d.v.s. den mycket begagnade utvägen att flere personer slå sig till samman om gemensamt inköp och förtäring af 15 kannor (brännvin). Samtiden 1874, s. 612. Sedan båda föräldrarna tidigt gått bort, höll familjen tillsammans med en .. stark släktkärlek. Lagergren Minn. 8: 14 (1929).
γ) i uttr. som beteckna samhörighet; jfr 7; särsk. i den särsk. förb. höra samman. Hwar hörer man tilhopa sorgh oc gammen? / Så ock förbund oc trettor både tilsamen. Svart Gensw. E 7 a (1558). Agardh Bot. 1: Föret. 2 (1830). Han visste mycket väl, att utveckling och lif höra samman. Söderwall i 3SAH 7: 49 (1892). Krusenstjerna Pahlen 7: 423 (1935).
3) betecknande att en viss handling l. ett visst skeende syftar resp. leder l. kan tänkas leda till en mer l. mindre klart destruktiv förändring av ngts form l. struktur l. ställning o. d., innebärande t. ex. att ngt upphöjt l. välvt sjunker ner l. in l. att ngt utspänt l. sträckt förlorar sin spänning l. slappnar av l. att ngt förlorar sin normala, raka hållning l. sin upprätta ställning l. att en massa med en bestämd form l. volym förvandlas till en formlös massa resp. får en minskad volym, samt i motsv. bildl. anv.; i ett stort antal särsk. förb. (jfr anm. 1:o sp. 578), t. ex. falla, krympa, sjunka, skrumpna, smälta, trycka, tränga samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Potatisen hade ruttnat, och stukan hade betänkligt sjunkit samman. Deras livsmedelsförråd smälte under vintern allt mer samman. Swedenborg RebNat. 3: 310 (1718). I mycket kalla klimater krymper (människo-)kroppen tillsammans. Palmblad LbGeogr. 85 (1835); jfr a. Hans pösande sinne föll tillsamman som en spräckt väderblåsa. Runeberg 4: 253 (1836). Leran torkar samman. Sturzen-Becker 6: 211 (1868). Allt mer och mer smalt hans enskilda förmögenhet samman. LfF 1914, s. 298. Gick (bruks-)driften bakåt, krömp nettot samman. Bergman Kerrm. 40 (1927). Den runda kulle, som hans mage bildade under filtarna, (tycktes) med var dag .. sjunka samman. Siwertz JoDr. 99 (1928); jfr a. — särsk.
a) betecknande att en levande varelses kropp l. viss del därav förlorar sin normala, upprätta ställning l. raka l. spänstiga hållning, slappnar av o. sjunker ned l. in o. d.; äv. bildl., t. ex. i fråga om psykisk kollaps; i ett antal särsk. förb., t. ex. bryta, fara, huka, krypa, kura, sjunka samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Almqvist Mål. 134 (1840). Då kroppen hukas tillsamman, förkortas (den nedre hålvenen). Lovén Blod. 60 (1876). Jag stöter till två gånger, och med tvenne rop / han sjunker kraftlös samman. Risberg Aisch. 48 (1890). (Hunden) Jim gnällde och kröp samman till ett knyte över Benjamins fötter. Holmström Benj. 219 (1932). Kanske har .. (husan) brutit samman under en köksbjörns fruktansvärda utskällning? Hedberg DockDans. 33 (1955).
b) betecknande ngts förstöring l. sönderfall l. skadande av ngn o. d.; ofta i den allittererande förb. sönder och samman; i ett antal särsk. förb., t. ex. braka, falla, krossa, slå, störta samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. Huset hotar att störta samman. UppsDP 25/11 1602. Jag skal slå dig sönder och samman, om du talar et enda ord. Lagerström Molière Gir. 17 (1731). Vår Herres Sion sjunker samman / med våra ideal. Rydberg Dikt. 2: 44 (1891). Marken bäfvar, och fjällen störta samman med brak. LbFolksk. 342 (1892). (Du) Klef öfver gråskäggig gärs-gård som brakar tillsamman. Strindberg Fagerv. 107 (1902). När .. turkarna hotade det byzantinska rikets bestånd och detta slutligen år 1453 störtade samman inför påfrestningen. KyrkohÅ 1933, s. 24.
4) betecknande att ngra gemensamt deltaga i viss handling l. verksamhet l. att ett visst tillstånd l. en viss egenskap är gemensam(t) för ngra: i gemenskap l. förening l. dyl.; ofta utan klar avgränsning från 5. De arbetade tillsamman på ett stort projekt. Syskonen ägde gården tillsamman. G1R 1: 37 (1522). Att tu dhå handlede medt almogen ther på Åland, att the giorde tilsamens en passelig kåstgärdh till samme folckz behoff. Därs. 15: 208 (1543). The haffue inge barn Sammen. UpplDomb. 3: 145 (1586). Lima och Malungs Soknar äro .. tillsammans om Schol-Mästare. Hülphers Dal. 266 (1762). Tillsammans vilja vi försöka, om vi ej inom det allmänna förståndet kunna finna anledningar till den frågas besvarande som sysselsätter oss. Geijer I. 5: 3 (1810). Ljusets uppgift i växtlifvet går i hufvudsak ut på att samman med vattnet sköta och reglera dess invecklade maskineri, medan värmet liksom sätter detsamma i gång. Abelin TrInomh. 17 (1904). När skördarna kom av hö, havre, lin och potatis bar hon tillsammans med Josef in dessa bördor under tak. Wassing Dödgr. 205 (1958). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) ss. beteckning för reciprocitet: med varandra. Nogra prester som hadhe trätte til samman. OPetri 1: 180 (1527). Lätom osz snackas litet tilsamman. SwFrOrdeB 155 (1703). Samman må vi skifta / Svärdshugg ärligt. Vinterblom. 1836, s. 62. De fortforo att tala samman på detta sätt. Östergren (1937).
b) (numera bl. tillf.) pregnant, i uttr. samman med ngt, i intim kontakt l. gemenskap l. samhörighet med ngt, ”ett” med ngt; jfr 2 e γ, 8. Nu skiner solen. Jag var nyss i skogen. Aldrig förr har jag kännt mig så samman med naturen! Larsson Larssons 15 (1902).
5) (nästan bl. i formen tillsamman l. tillsammans) betecknande att en viss utsaga gäller för ett visst antal enheter betraktade ss. en helhet l. totalitet: i förening, tillhopa; sammanlagt resp. (med pluralt huvudord) tillsammantagna; ofta mer l. mindre pleonastiskt; jfr 4. Tillsammans förfogade kompanjonerna över drygt en miljon. At hålle menige Ständerne tilsammen, och hwar för sigh, .. widh then Christelige Evangeliske Religion. Stiernman Riksd. 478 (1599); jfr 6. Kraft och ståndaktighet i begär och föresatser utgöra tillsammans hvad man kallar sinnesstyrka. Lidbeck Anm. 53 (1806). Tvenne tillsammans nämnas med ett ord: begge eller båda. Broocman SvSpr. 25 (1810). Hell dig, du som fostrat landets räddning, / Trefallt hell den ädle, som oss förde, / Ensam mäktig mer än vi tillsamman. Runeberg 2: 25 (1835). Hugg flinkt, min son! Än står den raka furen, / Som lefvat längre än vi två tillsamman. Böttiger 1: 5 (1856). Vi är tunna båda .. och får tillsammans räknas för en enda! Stiernstedt Attentat 379 (1942). Lampan och tallriken sågo tillsammans ut som en blomma. Hedberg VackrTänd. 20 (1943). Han rökte dubbelt mer än de andra i rummet tillsammans. Olsson Mittåt 89 (1963). — särsk. betecknande att vissa enheter bilda en viss numerär l. kvantitativ helhet: sammanlagt, tillhopa, i allt, allt som allt, inalles, i en summa. Det blir 4,50 för osten och 5,75 för kaffet, tillsammans 10,25. Altså stodho på hwar sidhon för portenom fyra boord, thet äro otta boord tilsammans. Hes. 40: 41 (Bib. 1541). Alla körckiorna äro här (i Augsburg) 13 tillsammansz. Bolinus Dagb. 42 (1668). Belöper Summan tillsammans för dhe wärderade pertzedlarne 60638 (daler). KlädkamRSthm 1735, s. 1. Det blir 462 kronor tillsammans el(ler) tillsamman. IllSvOrdb. 1633 (1955).
6) (utom i ssgn ALLSAMMAN nästan bl. i formen tillsamman l. tillsammans) ss. (en ofta mer l. mindre pleonastisk) bestämning till ett ord l. uttr. (ofta ett pron. l. ett pron. i förb. med ett räkneord) som betecknar ett flertal enheter, för att beteckna att vad som utsäges gäller för var o. en särskild av dessa enheter utan undantag l. åtskillnad; utom tillf. numera bl. ss. bestämning till all (se för övr., särsk. beträffande brukligheten, under ALLSAMMAN). Iach (dvs. ängeln) bodhar jdher stoor glädhi och gammen, / som skal widerfaras alla folkena sammen, / them som haffue gudz anda. GudlVis. A 8 a (1530). Hörer her til all folk, .. Både then meneman och herrar, både rijk och fattig tilsamman. Psalt. 49: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: rika såväl som fattiga). Därnäst måste det ju gifwa hwar redelig Swensk .. en skälig apprehension (dvs. farhåga), at Krabbens tjänare nästan alle tilsammans .. hafwa wist en synnerlig inclination til fiendens partie. HC11H 8: 24 (1678). Karl som karl! Om man dem rätt studerar, / friponer (dvs. skälmar) äro de tillsammans en och hvar. Sturzen-Becker 3: 252 (1861).
7) betecknande tidsgemenskap l. allmänt inre l. yttre samband o. d.: samtidigt, på samma gång; i samband (med varandra); särsk. i uttr. samman med ngn l. ngt, på samma gång som l. samtidigt med ngn l. ngt, tillika med l. jämte l. förutom l. liksom ngn l. ngt; jfr 2 e γ. (Den helige Ande) Then ock med Fadrenom och Sonenom, samman dyrkat och wyrdat warder. Liturg. 34 a (1576). Först på 11- och 12-hundratalen samman med chevaleriet fick denna Mariakult sin största och rikaste utveckling. Levertin Diktare 41 (1898). De gamla vallåtarna .., som diktaren hört, och som han inlagt i berättelsen samman med några nydiktade rader. Böök SvStud. 372 (1913). Thor var ett med sin ljungeld som han (dvs. Thorild). / .. Häftigt han brann och hastigt förbrann, / han slocknade samman med blixten han slungat. Ossiannilsson Hem. 115 (1915). De förtjäna att nämnas samman. Östergren (1937).
8) [jfr 1, 2, 4] betecknande lokal l. annan gemenskap mellan olika varelser, föremål l. företeelser, med särskild tanke på i vad mån varelserna resp. föremålen osv. äro möjliga att förena l. i vad mån de överensstämma l. äro i enlighet l. stå i samklang l. harmoniera med varandra; i sådana särsk. förb. som gå, jämka, komma, passa, rimma, stå, stämma samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. De båda färgerna gå mycket väl samman. De båda makarna passade icke alls samman. Symphonia (dvs.) samliwdh ther liwden wel lyda samman. VarRerV 22 (1538). (De pånyttfödda) förundra sig öfwer Propheternas ord, at de så nätt och enhälligt stämma tilsammans uppå Christum. Borg Luther 1: 210 (1753). Detta (äkta) paret tycks pasza sig öfwermåttan wäl tilsammans. Riccoboni Catesby 6 (1761). Denna ångestfulla och slafwiska fruktan för en hämnande rättwisa, som qwäljer otrons barn, kan aldrig stå tillsammans med en rätt kärlek till Gud. Hagberg Pred. 2: 166 (1815). Flertalet .. ha (icke) ögon att se och öron att höra med för annat än vad som går samman med partidogmer och klasskampslära. SvD(A) 1934, nr 88, s. 4.
9) betecknande att man ställer olika varelser, föremål l. förhållanden bredvid varandra l. på annat sätt sätter dem i samband med varandra i syfte att jämföra dem; i sådana särsk. förb. som hålla, jämföra, likna, ställa, sätta samman; se för övr. (särsk. beträffande brukligheten) under resp. verb. (Gårdsfogdens) otrohett varder her ecke mere loffuat eller berömpd, än som man älliest loffuer en Tiuff, när man ställer thom liche tilsamens. Ludvigsson Norman 17 (c. 1550). At man .. icke hafwer seedt opå alle Evangelisterne, och hållit theres ord tilsammen medh S. Pauli. Carl IX Bew. A 2 a (1604). At Himmelen lijknas samman medh enne Book, finner man hoos Jesaiam. Bureus NordlLej. 24 (1644). Sätte wi .. Jesu egna ord till Pilatus tillsammans med profetens och apostelns utsagor, så kunne wi säga att (osv.). Thomander Pred. 1: 10 (1849).
Sammansättningar.
Anm. 1:o Ssgrna anföras nedan på sin alfabetiska plats. 2:o Ss. ssgsförled brukas i allm. formen samman, stundom växlande med tillsamman, ngn gg med tillsammans; formen tillsamman föredrages i ett fåtal ssgr, t. ex. vissa anv. av sammantaga. 3:o I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gälla i huvudsak samma regler som för ssgr med bort, fram, genom (se d. o. ssgr anm.). Särsk. gäller, att ssg i samtliga vbalformer brukas i vissa fall, i sht i fall av oeg. l. bildl. anv., antingen allmänt jämte särsk. förb., t. ex. -binda, -blanda, -drabba, -draga, -falla, -föra, -gadda (sig), -hänga, -kalla, -leva, -rota, -skriva, -sluta, -slå, -ställa, -sätta, -träffa, -viga, l. företrädesvis, t. ex. -träda, l. så gott som alltid, t. ex. -fatta, -likna, -svärja sig. 4:o I de fall av ssg med intr. resp. tr. verb, då (det logiska) subj. resp. obj. icke betecknar båda l. samtliga parter i den gemenskap som förleden åsyftar, anges den andra parten resp. de övriga parterna gm en bestämning inledd av med; endast undantagsvis har detta fall (som föreligger vid flertalet av de förekommande ssgrna, numera dock icke vid -fatta) särskilt beaktats vid definitionernas utformning nedan. 5:o Ssgrna motsvaras ofta av dan. o. nor. ssgr med sammen o. t. ssgr med zusammen; endast i ett mindre antal fall anföras dessa utländska motsvarigheter nedan.
(2 e) SAMMAN-ADDERA, -ing. (tillsammans- 1750) (numera bl. tillf.) sammanlägga (två l. flera tal l. poster) till ett resp. en enda, hopaddera, hopsummera, addera. Palmquist Räkn. 34 (1750).
(2 a) -ANKRA, -ing. (numera mindre br.) byggn. med avs. på olika delar av en byggnad (murar o. d.): fästa samman medelst ankare (se ankare, sbst.2 II 1) l. ankarjärn o. d. JernkA 1846, s. 12. Östergren (1937).
-ARBETA~020, -ning.
1) till 2 c: gm bearbetning åstadkomma ngt enhetligt av (skilda element l. beståndsdelar) l. blanda (olika ämnen o. d.) med varandra, hoparbeta; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om resultatet av bearbetningen.
a) om blandning av olika ämnen l. ingredienser o. d. Rinman JärnH 749 (1782). (Krut) Består af saltpetter, svafvel och pulveriserade träkol, ganska väl sammanarbetade. Dens. 1: 1079 (1788). Vid fabriksmässig framställning af piller sammanarbetas massan i särskilda knådmaskiner. Ahlberg FarmT 280 (1899).
b) (numera knappast br.) om förenandet av olika personelement till en mer l. mindre homogen grupp l. enhet; anträffat bl. dels refl., dels i pass., övergående i intr. bet.: sammansmälta o. d. Samtiden 1874, s. 582 (refl.). Det är af väsentlig betydelse för den högre skolan, att dess från olika håll komna lärjungar kunna få tid att sammanarbetas, innan skolarbetet på allvar begynner. LärovKomBet. 1884—85, 2: Bil. B, s. 19.
c) med avs. på material till en framställning l. med avs. på olika separata framställningar l. skrifter o. d. (Cavallin o.) Lysander 223 (1875). Man började uppfatta de homeriska dikterna som en sammanarbetning av skilda äldre sånger. Risberg HomIl. 5 (1928).
d) med avs. på mer l. mindre abstrakta element. (Att) sammanarbeta form och tankeinnehåll. Lysander RomLittH 2 (1858). SvD(A) 1945, nr 355, s. 4.
2) (numera föga br.) till 2 d: åstadkomma (skrift o. d.) gm att sammanarbeta (i bet. 1 c) olika separata framställningar l. skrifter o. d.; sätta l. knåpa ihop (skrift o. d.). SvLittFT 1838, sp. 126. Trouveren drog .. med den sång han diktat från bygd till bygd, .. och vakade ängsligt öfver, att ingen konkurrent skulle lära sig det kväde, han själf med så mycken möda sammanarbetat. NordT 1894, s. 236.
(4) -ARBETE. (†) arbete tillsammans (med ngn), samarbete. Samtiden 1873, s. 337. —
-AVLA, -ing. (samman- c. 1630 osv. tillsamman- 1679) [fsv. saman afla]
1) (†) till 1 b γ, 4: gm (gemensamt) arbete samla l. få ihop l. förvärva (ngt). Alt thet fasta gods, som the i hjonalag wärfva och sammanafla. FörarbSvLag 6: 9 (1723). Meurman (1847).
2) (numera nästan bl. jur.) till 4: tillsamman avla (barn); äv. bildl. Girs G1 218 (c. 1630). Ett flicke barn, det hon widgår sig hafwa sammanaflat med drängen Peter Jansson. VDAkt. 1790, nr 383. Deras stridslust var sammanaflad af trots och skrämsel. Heidenstam Folkung. 2: 35 (1907). Engström Ränn. 133 (1920). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing, i uttr. sammanavling med ngn, avlande av barn tillsamman med ngn, samlag med ngn. VDAkt. 1779, nr 466.
(2 a, 4) -AXLA. (numera knappast br.) förena (hjul) med gemensam axel. En s. k. tralla (4 parvis sammanaxlade järnvägshjul med plankgolf däröfver). TurÅ 1892, s. 111.
(2 c, d) -BAKA, v., -ning. om bildande av l. övergång till en sammanhängande l. kompakt massa l. sammanhängande klumpar l. kakor o. d. av ett pulverformigt ämne l. en hop fasta småpartiklar o. dyl. l. inbäddande av fasta delar i en sammanhängande, kompakt massa: baka ihop; äv. (mera tillf.) i allmännare l. oeg. l. bildl. anv., om sammansmältning av olika element.
a) tr.: åstadkomma en sammanhängande l. kompakt massa osv. av (ngt); komma (ngt) att klumpa sig l. klibba l. smälta ihop; bädda in (fasta delar) i en sammanhängande osv. massa; bearbeta (ngt) till en sådan massa l. till klumpar l. kakor o. d.; vanl. med saksubj. Hiärne 2Anl. 214 (1706). Under .. (kollerkvarnens) tunga valsar sammanbakas den fuktiga (krut-)massan till en likformig och hård deg. 2UB 7: 409 (1903). Specifika kroppar bildas (i blodet), hvilka ega förmåga att .. sammanbaka, agglutinera tyfusbakterier. 2NF 30: 528 (1920).
b) intr.; ss. refl. o. i pass. med intr. bet.: övergå till l. bilda en sammanhängande l. kompakt massa l. sammanhängande klumpar l. kakor o. d., klumpa sig, klibba l. smälta ihop. Berzelius Kemi 1: 249 (1808; intr.). (Fyrverkeri-)Satsen fuktas lämpligen med litet sprit, på det att kornen icke må sammanbakas. AHB 105: 8 (1880). Vid pulverisering af ämnen, hvilka sammanbaka, om de stötas i mortel, användas de vanliga rifskålarna. Ahlberg FarmT 94 (1899). 2NF 34: 97 (1922; refl.).
c) [jfr a, b] i p. pf., ofta i mer l. mindre adjektivisk anv.: som utgör en gm sammanbakning (se d) åstadkommen massa l. bildning. Forsius Phys. 131 (1611). Af pulveriserade sinterkol, som brännas i täppt degel, får man en sammanbakad, hård kolkaka. Åkerman KemTechn. 1: 148 (1832). De sammanbakade slaggstyckena. TT 1871, s. 356. (Fågelboet) var mycket fast sammanbakat. Rosenius SvFågl. 2: 39 (1921).
d) [jfr a, b] ss. vbalsbst. -ande o. -ning, om bildande av l. övergång till en sammanhängande l. kompakt massa l. sammanhängande klumpar l. kakor o. dyl. l. om sammansmältning av olika element o. d.; äv. konkret(are), om den därigm uppkomna massan l. bildningen. En sammanbakning af äldre talesätt. SvLittFT 1837, sp. 477. Sandens och lerans sammanbakning eller halfsmältning under bränningen är nödvändig för att teglet skall blifva godt. Rothstein Byggn. 109 (1856). Sammanbakningar och sammanväxningar i (kropps-)vävnaderna. SvLäkT 1935, s. 1713.
(2 a, e β) -BAND. (†) band (i oeg. l. bildl. bet.) varmed ngt sammanbindes l. förbindes l. förenas med ngt annat; föreningsband; förbindelseled; samband; sammanhang; förbindelse; förening; relation o. d. HSH 12: 187 (1599). Ula träsk hwarest (bergskedjan) Yma sig med .. Caucaso ihopbinder. Och är detta ett rätt naturligt sammanband (mellan bergskedjorna). Rudbeck Atl. 3: 449 (1698). Sådane .. contradictioner .., hwilka .. uplösa det kära sammanband hwaruti Undersåtarene, Regering och Riket, med hwarannan stå. Posten 1769, s. 510. Med sympatiskt sammanband / Hjerta hon (dvs. harmonin) vid hjerta knyter. Tegnér (WB) 1: 12 (1801).
(1 a α) -BEBOELSE. (†) boende tillsammans på en plats o. d. Strinnholm Hist. 4: 485 (1852).
-BESTÅ, -ende. (†) till 1 a, 7, 8, om olika företeelser: förekomma tillsammans l. samtidigt; vara förenliga, passa samman. Hvad man kallar tvång, innan man ännu inser dess nödvändiga sammanbestående med frihet. Biberg 1: 33 (c. 1814). Läsare, hvilka .. om det sanna allvaret hafva den föreställning, att det ej gerna kan sammanbestå med någon slags humor. Fahlcrantz 2: III (1864).
(1 b γ) -BETTLA. (†) tigga ihop. Schroderus Os. 2: 612 (1635).
Spoiler title