SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1964  
SAMUM samɯ4m, äv. sa4mum (sámumm Dalin; i vers — ∪ Atterbom, Svärd VildBlom. 131 (1887)), r. l. m.; best. -en (SAOL (1923) osv.), i best. anv. äv. utan slutart. (Bergman, Hagman FysGeogr. 172 (1903)); förr äv. SEMUM, n. (Björnståhl Resa 5: 291 (1780)), l. SIMUM l. SAMUN l. SIMUN l. SAM, sbst.2, l. SMUM, sbst.
Ordformer
(sam 1826. samoun- i ssg 1850 (: Samoun-Vinden). samum 1774 osv. semum 17801868. simoon 1874. simum 1868. simun 1885. smum 18081826)
Etymologi
[jfr t. samum, simum, simun, smum, eng. samum, semoom, simoom, simoon, simoun, fr. simoon, simoun, turk. sam; av arab. samūm, till samm, gift; vinden är ohälsosam. — Jfr SAMIEL]
benämning på en het, tillfälligt uppträdande vind som uppkommer över nordafrikanska o. sydvästasiatiska öknar (o. som vanl. för med sig massor av sand o. d.). Bergman Jordkl. 2: 118 (1774). Samum, som medför en så olidlig hetta, att våldsam hufvudvärk, slapphet och ångest öfverfalla alla, som befinna sig i dess väg. Verd. 1891, s. 32. Genom röken brusar jazzen fram / som en samum i någon ödslig öken. Henrikson Jazzrytm 18 (1927). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om ngt som inverkar förödande. Atterbom SDikt. 1: 217 (1809, 1837). Det är dödt hos oss på rättens område. Formalismens samum har blåst däröfver i ett halft århundrade. GHT 1898, nr 84, s. 3. För Gyllenborg står hans egen barndomstrakt, Vingåkersbygden, som den enda oas, där kulturens förhärjande samum ej ännu kunnat göra sig gällande. Lamm UpplRom. 1: 277 (1918).
Ssgr: A: SAMUM-STORM. jfr -vind. Tegnér Niniv. 79 (1875).
-VIND, r. l. m. (samum- 1835 osv. samums- 18571903) samum; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Bitterhet — det är lifvets samumvind; — hvar den framgår blir ödemark. Bremer Nina 836 (1835). Wikström ÅrsbVetA 1850, s. 162.
B (numera knappast br.): SAMUMS-VIND, se A.
Spoiler title
Spoiler content