publicerad: 1965
SANDAL sanda4l, sbst.1, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den lat. pl.-formen sandalia. LPetri Kyrkiost. 34 b (1566; i bet. 1 slutet).
Etymologi
[jfr t. sandale, eng. sandal, fr. sandale, it. sandalo; av lat. sandalium (resp. ett vulgärlat. sandalum), av gr. σανδάλιον, diminutivbildning till σάνδαλον (resp. av gr. σάνδαλον); sannol. av orientaliskt urspr. (jfr pers. sandal). — Jfr SANDAL, sbst.2, SANDALETT]
1) fotbeklädnad bestående av sula o. (låg, vanl. genombruten ovandel med) rem(mar) l. band o. d.; särsk. dels om fotbeklädnad använd i de sydligaste delarna av Europa (särsk. i Grekland o. Rom under antiken) o. i Orienten, bestående av en läder-, trä- l. korksula vilken bindes l. snöres fast med (smala) remmar l. snören, dels om modern fotbeklädnad som liknar l. påminner om denna, särsk. bestående av en lågklackad sula (i sht av läder) fastsydd (medelst sandalsöm) vid en ovandel som utgöres av (dels ovanför hälen, dels över tåpartiet löpande, jämförelsevis breda) läderremmar l. av ett lågt (över tåpartiet) genombrutet ovanläder med vristrem. GT 1788, nr 102, s. 4. Man begagnade .. (i forntiden) endast en sula, som fastsnördes vid foten. Dessa skodon kallades sandaler och voro icke sällan fodrade samt mer eller mindre prydligt sirade. ArbB 63 (1887). Sandaler .. med .. tjocka bottnar af .. hampa samt med öfvertyg af mörkblå smärting. KatalÅhlénHolm 1908, s. 214. Sandaler fingo .. (apostlarna) hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader. Mark. 6: 9 (Bib. 1917; NT 1526: Solor). Sandalen .. var bland de gamla kulturfolken den första kända fotbeklädnaden. Forssell Handskom. 4 (1920). Sommarens plager, där endast tålösa sandaler duga. UNT 1936, nr 133, s. 6. Björkquist JämtlFolklKvinnodr. 151 (1941; om träskor med vristrem o. utan tåhätta). Varulex. Beklädn. 350 (1945). — jfr TRÄ-, TYG-SANDAL. — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] (numera bl. mera tillf.) toffelliknande, med band för fastsnörning försedd fotbeklädnad använd av det högre prästerskapet (särsk. de västerländska biskoparna) inom den romersk-katolska kyrkan till mässkrud; jfr biskops-sko. Sandaler kallas ock ett slags dyrbara, stickade sockor, som begagnas af det högre Katholska Presterskapet. ConvLex. 7: 1099 (1837). (I Strängnäs domkyrka) förvaras .. de till biskopsskruden hörande sandalerna, vanligen kallade ”biskop Cordts tofflor”. Hagström Hedam. 1: 43 (1897). Branting TextilSkrud 122 (1920).
2) [jfr motsv. anv. av gr. σανδάλιον o. lat. solea] (om förh. (i Rom) under antiken, mera tillf.) fotbeklädnad för häst bestående av en platta av läder l. bast l. järn som bands fast vid hoven. NF 6: 1361 (1883). Kulturen 1936, s. 87.
-BEKLÄDD, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -skodd. På lustans lekverk trampa / Hans sandalbeklädda hälar. Snoilsky 3: 109 (1883). —
-GALOSCH. (†) sandalliknande (med band l. slejf försedd) galosch. SDS 1892, nr 587, s. 4. AdrKalMalmö 1894, Ann. s. 12. —
-LÄDER. vegetabilgarvat läder avsett för (l. använt till) ovanläder i sandaler. KalSvVar. 696 (1916). —
-MAKARE. (nästan bl. i skildring av utländska förh.) person som yrkesmässigt tillverkar sandaler. Dalin FrSvLex. 2: 444 (1843). —
-PINNARE. (i fackspr.) skofabriksarbetare som pinnar (se pinna, v. 1 b) sandaler. YrkesförtArbFörmedl. 50 (1952). —
-PUMPS, pl. pumps i sandalmodell; jfr -sko 1. Anm. Ordet användes stundom äv. i sg., i formen -pump 1. -pumps; jfr pumps anm. SvD(A) 1930, nr 103, s. 7 (: sandalpumps, sg.). Därs. 1932, nr 324, s. 5 (: sandalpump). —
-RAND. skom. smal läderremsa fastsydd l. avsedd att fastsys över ovanlädrets vid sulan utåtvikna kant på sandalsydd sko; jfr rand 3. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 44. —
-SKO, r. l. m.
1) om (jämförelsevis lågklackad) lätt damsko med ovanlädret så utformat (med kraftig, stundom ända till sulan gående nedskärning vid hålfoten) att större partier av foten än vad fallet är i fråga om andra damskor lämnas bara (jfr -pumps, -slejfsko); sandalett. DN 1915, nr 311 A, s. 4. Den smäckra och vackra sandalskon är dess bättre högst modern och har blivit populär även i sin nyaste form, sandaletten, med ovanlädret delat i ribbor och remsor. SvD(A) 1930, nr 103, s. 7.
2) etnogr. om låg, sandalliknande trä- l. näversko. Svensson SkånFolkdr. 241 (1935; om västsv. förh.). —
-SKODD, p. adj. om person l. fot: som bär sandaler resp. är iförd sandal. Nyblom Bild. 206 (1864; om personer). Hasselblad Rust. 57 (1916; om fötter). —
-SLEJFSKO~02, äv. ~20. med slejf försedd damsko i sandalmodell; jfr -sko 1. SvD(A) 1932, nr 324, s. 5. —
-SNÖRE. (i sht om ä. utländska förh.) snöre varmed sandal fästes på foten. VLitt. 1: 523 (1902; om förh. under antiken). —
-SYARE. (i fackspr.) skofabriksarbetare som syr fast sulan vid ovanlädret på sandaler. YrkesförtArbFörmedl. 50 (1952). —
-SYDD, p. adj. skom. om sko (i sandalmodell): som (beträffande sättet för ovanlädrets fastsyning med sulan) karakteriseras av att ovanlädret med nedersta delen utåtviken fastsytts antingen direkt vid en bottensula l. mellan en över ovanlädret lagd sandalrand o. en sula. SvD(A) 1922, nr 26, s. 16 (om slejfsko). —
Spoiler title
Spoiler content