SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1965  
SARDINSK sardi4nsk, äv. SARDINISK sardi4nisk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-isk 17811950. -sk 1806 osv.)
Etymologi
[jfr nor. sardinisk, t. sardinisch samt eng. sardinian; till önamnet SARDINIEN (jfr SARD, sbst.1)]
som tillhör l. härrör från l. har samband med ön Sardinien l. (det 1720—1859 existerande) kungariket Sardinien l. dess invånare. Sardiniske ministren. GJEhrensvärd Dagb. 2: 410 (1781). Hans Sardiniska Majestät. Weste (1807). Sardiniskt Vin. Synnerberg (1815). En skara sardinska bondgubbar i praktfulla dräkter. Posse Fång. 84 (1931).
Avledn.: SARDINSKA, äv. SARDINISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) sardinsk kvinna. Weste (1807). Östergren (1937).
2) sardinskt språk l. sardinsk dialekt. Landsm. 1: 486 (1880). Posse Fång. 38 (1931).
Spoiler title