SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SELE se3le2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. sela, SkeppsgR 1541 osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. sela, G1R 25: 431 (1555), ArkliR 1628, avd. 24); äv. (numera bl. i Finl.) SELA, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -or (KalSvFolkskV 1911, s. 118) l. -ar (se ovan), förr äv. -er (se ovan). Anm. Formerna sell, selltyg i nedanstående språkprov äro sannol. felaktiga för sele resp. seletyg. (Sv.) Sell, selja, (lat.) Jugum, helicum (tryckfel för helcium). Schenberg (1739). (Sv.) Selltyg, (lat.) Jugamentum, loramentum jugale. Dens.
Ordformer
(sedlar, pl. c. 1740. seedle 1638. sela (see-) 15431911 (i Finl.). sele (see-, sze-, ze-, zee-) 1536 osv. sell- i ssgr 1708 (: Sellkroka)1817 (: Sell Klockor, pl.). sella 15611741. sella- i ssgr 1563 (: Sella-rinngar, pl.)1644 (: Sella-fyllningh). seller, pl. 1628. sille- i ssgr 1556 (: Sillegiordar, pl.)1638 (: sillefylla). sählar, pl. 1697 (: Lädersählar). säl- i ssg 1910 (: sältygsbåge). säll- i ssgr 1746 (: sällkroka)1754 (: sällknä). sälla- i ssg 1593 (: Sällafylla))
Etymologi
[fsv. sili, sele; jfr fd. sile, sele, sælæ, d. sele, fvn. seli, sili, nor. sele, mlt. sele, lt. säle, sel(e), fht. silo, mht. sil, t. siele; rotbesläktat med fht. seil, rep (se SEJL), o. med SIMME; formerna med -dl- äro sannol. bildade efter sådana formpar som SAL, sbst.1 (pl. salar): SADEL (pl. sadlar). — Jfr SELA, v., SILJA, bröstrem]
1) (företrädesvis till hästar använt) dragtyg i vilket den del från vilken draget utgår består av en mot dragdjurets bröst vilande rem (brösta) l. lokor (se LOKA, sbst.2 2) l. ett koller o. vid vilket skaklar l. draglinor o. d. fastgöras; äv. om liknande, av remmar o. d. sammansatt dragtyg av enklare konstruktion för vissa dragdjur, t. ex. hund l. ren; jfr OK, sbst. 1. Lägga l. spänna selen på en häst. Ta selen av en häst. Spänna hästen ur selen. Gå i sele(n), om dragdjur: få sele(n) lagd på sig l. gå l. draga med sele(n) på sig. Oket och selen böya halszen, en ondan tienare stock och stupa. Syr. 33: 27 (öv. 1536). Enn sella aff sölff(ver) förgyltt mädh tu halff förgyltt Leionn. ArkliR 1561, avd. 2. Som hästen tumlar sig, tå han vr selen går, / Så frögdas Israel, at han sin frihet får. Kolmodin QvSp. 1: 236 (1732). Glömsk af sele och pisk och töm / Polle i stallet har ock en dröm. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Vi möter en avdelning värnpliktiga, alla med skidor på axeln. En gråhund i sele springer .. vid sidan av dem, med en packe skidstavar på en liten hundsläde. Martinson ArméHor. 299 (1942). — jfr ARBETS-, BJÄLLER-, BOG-, BRÖST-, DRAG-, ENBET(T)S-, HINTER-, KALESCH-, KOLLER-, KYRK-, KÖR-, LOK-, LÄDER-, OX-, PAR-, PLOG-, PONNY-, PUT-, RING-, SADEL-, SLÄD-, STÅNG-, TRÄ-, VAGNS-, VERK-SELE m. fl. — särsk.
a) i uttr. lägga sig l. ligga i selen, om dragdjur: (luta sig framåt o.) draga av alla krafter o. d. (Hästen) lutar sig .. framåt, ”ligger i selen”, och ökar härigenom den framåtdrifvande kraften. LB 4: 86 (1903). Att lägga sig i selen var det roligaste .. (draghundarna) visste. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 237 (1932).
b) mer l. mindre metonymiskt, i uttr. som beteckna att ett djur användes ss. dragdjur (för vagn l. plog o. d.). Ähr thet (skadade djuret) häst, hors eller oxe och är eij så fört at man thet under ook eller seela bruka kan, tagi tå (osv.). Lagförsl. 406 (c. 1606). Han har .. / Karosser, öppna, halfva, hela, / Och hästar, så för sa'l, som sela. Leopold 2: 356 (1801, 1815). Hästen .. hade aldrig förr gått under sadel eller i sele. Schulze Emigr. 112 (1930).
c) (förr) om sele använd av människor i magiskt syfte. En quinna i Siringe berychtad för truldom. .. (Bl. a.) hafuer hon kommit några till att krypa igenom en sela. ÄARäfst 108 (1596). Ett .. botemedel för .. (engelska sjukan) var att draga barnet genom en sele. Västerb. 1924, s. 81.
d) i bildl. uttr. som beteckna att ngn går i sitt arbete l. är i arbete l. tjänst l. i gång med viss verksamhet l. återvänder till l. lämnar sitt arbete l. sin tjänst o. d. (ofta med tanke på arbetet l. tjänsten osv. ss. ngt krävande l. tungt l. tråkigt l. ss. ett tvång o. d.) l. att ngn arbetar hårt l. gör stora ansträngningar l. bemödar sig o. d. (se särsk. α) l. är underkastad l. befriar sig från tvång o. d. (se β); särsk. i sådana uttr. som vara l. l. ligga l. krypa i selen, få på sig selen, kränga selen av sig. Ständigt ligga i selen. CAEhrensvärd Brev 1: 178 (1789). Jag får jemnt vara i selen. AnderssonBrevväxl. 1: 244 (1851). Sommarlåfvet / är åter slut, och åter väntar selen / i form af läxor för de små, och plikter / af tusen slag för gamla som för unga. Finn 1899, s. 41. Det kunde vara skönt att ha en dag på sej innan det var dags att krypa i selen igen (efter semestern). Fogelström BorgTryggh. 216 (1956). jfr ÄMBETS-SELE. särsk.
α) i sådana uttr. som ligga l. lägga sig (i sht förr äv. l. ställa sig) i selen för ngt l. ngn, arbeta resp. börja arbeta hårt l. göra stora ansträngningar l. bemöda sig för ngt l. ngn osv. l. gå i bräschen för ngt l. ngn o. d. (Sarah Bernhardt) begifver sig till Eaux Bonnes för att göra en brunns- och badkur .. innan hon på nytt ställer sig i selen för sina amerikanska direktörer. SDS 1887, nr 370, s. 2. (Tegnérs) förbundsbröder (i Götiska förbundet) i Stockholm och Upsala hade redan från början .. gått i selen för denna resignerade hvardagsuppgift att ersätta stora yttre förluster med inre ordning och flit. Blanck GeijerGötDiktn. 8 (1918). Bertil Malmbergs ”Dikter vid gränsen”, som Heidenstam särskilt lagt sig i selen för. Wolf DagÖvralid 97 (1940). (Edward VII) tyckte om ett angenämt och glatt liv och att alla skulle vara vänner med alla. För den sakens skull kunde han ligga i selen som en bryggarhäst. Hellström Kärlek 319 (1942). Nej, han var inte den som lade sig i selen för att skaffa dem en ny bostad. Siwertz Pagoden 184 (1954).
β) i uttr. som beteckna att ngn är underkastad tvång l. att ngns frihet är beskuren l. att ngn befriar sig från tvång l. att man lägger kapson på ngt l. undertrycker l. kuvar viss(a) tendens(er) o. d. Varför vi (perser) inte äro riktigt goda mohammedaner beror nog .. på att vår religion blivit oss påtvingad. .. Vad en perser absolut icke vill, det är att gå i sele. Han kränger sig ur den förr eller senare. Rosen InshAllah 52 (1935). jfr TVÅNGS-SELE. Anm. till 1 d. I nedan anförda språkprov rekommenderas anv. av d. o. i skriftspråket i vissa (i övrigt icke påträffade) bildl. uttr. i st. f. ordet ok (jfr OK, sbst. 1 b, 1 b ζ). Draga Tyranners sela. draga Ogudacktighets Sela. wara spänt i en tung Sela. såsom ook. Columbus Ordesk. 20 (1678; uppl. 1963).
2) i utvidgad l. bildl. anv., om remtyg l. dyl. som liknar en sele (i bet. 1) l. anbringas på en människa (l. ett djur) på ett liknande sätt (med en rem runt kroppen o. en runt axlarna resp. skuldrorna l. frambogen) o. som användes till att därmed fasthålla ngt l. ngn l. utgöra ett stadigt fäste för ngt (t. ex. för en lina l. töm varmed ett barn l. en hund ledes l. för en bärlina l. fallskärm) l. ss. koppel. Ethundrath Tömmor ssom bysseskytth(er)ne skole haffua til Selar ath köra skothen meth. SkeppsgR 1541. Ett slags Sele .. är utbredd uti badkaret, innan den (pest-)sjuke deruti nedsänkes; den är gjord af sadelgjordar, som gå under och omkring kroppen. VetAH 1818, s. 55 Sex gevaldiger taga kistan på svarta selar och bära den ut på den svarta båren. Strindberg SvÖ 3: 247 (1890). TBarnavUngdSk. 1933, s. 50 (om skyddssele för småbarn). Fallskärmens huvuddelar äro skärmdel, bärlinor, hölje, sele och utlösningsanordning. SoldatundFlygv. 1944, s. 229. — jfr BÄR-, SKYDDS-, SÄKERHETS-SELE m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) byxhängslen. Brukades näst öfwerskjortan sele, som gick upöfwer båda axlarna och räckte bak .. (o.) frammantill med 2:ne bindlar ned till byxliningen. Lönqvist Bara 19 (1775).
b) i sht sömn. på klänning l. kappa o. d.: separat axelstycke vid vilket plaggets fram- o. bakstycken fastsys gm sömmar över bröstet o. ryggen, besparing (se d. o. 2 b slutet), ok (se d. o. 3 d); jfr CHEMISETT. Idun 1890, ModeT nr 3, s. 4. Kjolen (i klänningen) är .. ordnad i veckade eller plisserade partier. Selen eller besparingen ger stadga upptill. SvD(A) 1916, nr 355 B, s. 6.
Ssgr (i allm. till 1): A: SEL-BESLAG. (sel- 1755 osv. sele- 1816) jfr beslag I 1 b α. Schröderstierna BerJärnStålMetallfabr. 1: 42 (1755).
-BOCK. (i sht förr) bock (se bock, sbst.1 II) för upphängning av sele l. selar. Wrangel HbHästv. 153 (1884).
-BROTT. (sel- 1825 osv. sela- c. 1645. sele- 1762) skada (hudlöshet o. d.) uppkommen hos häst (l. annat dragdjur) gm skavning l. tryck av sele; jfr sadel-brott. IErici Colerus 2: 305 (c. 1645).
-BRUTEN, p. adj. om häst: som lider av selbrott. Celsius Ordspr. 2: 323 (1709). En gammal, selbruten krake. Lo-Johansson Stat. 1: 244 (1936).
-BRÄNNING. (numera bl. mera tillf.) selbrott. VesterbHushSällskH 1866, 3: 39.
-BRÖSTA, r. l. f. (sel- 1756 osv. sela- 1759) (numera bl. tillf.) brösta. Boije Landth. 347 (1756).
-BÅGE. (till vissa slag av selar hörande, i sht förr rikt utsirad) bågformig del av metall (förr äv. av horn l. trä) som går över dragdjurets rygg o. medelst två selputor vilar mot dess manke o. fasthålles med en l. två bukgjordar samt uppbär upphållsremmarna; i sht förr äv. om rankbåge; jfr däckel 2 o. -huvud, -krok, -kåpa, -orv 2, -tygs-båge. Aldén Getapul. 18 (1883). GHT 1895, nr 262 B, s. 2 (om rankbåge; i Ryssland). Cronquist Ekipage 26 (1952).
Ssgr: selbågs-beslag. jfr beslag I 1 b α. AntT VIII. 1: 31 (1884).
-krön. jfr krön 4. UpplFmT 44: Bil. 256 (1930).
-DON. i pl., om de beståndsdelar l. detaljer varav en sele består (äv. sammanfattande, om sele); äv. i sg.: sele; jfr -tyg. Schultze Ordb. 4075 (c. 1755). Seldonen gnälla på harvarens märr, / och lokorna vagga och vicka. Larsson i By Tionde 42 (1909). I Sverige använda seldon kunna indelas i lokselar och bröst- eller bringselar. Cronquist Ekipage 25 (1952). jfr arbets-, ren-seldon m. fl. särsk. (numera bl. tillf.) i bildl. uttr. som beteckna att ngn går i sitt arbete l. tvingas till arbete o. d.; jfr sele, sbst.2 1 d. Sådane som .. icke gerna låta spänna sig i hvardagslifvets seldon. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 284 (1853). Bästa lösningen (på frågan ang. bibliotekariebefattningen) vore, att du (dvs. Klemming) själf ännu ville hänga kvar i seldonen. CSnoilsky (1888) hos Warburg Snoilsky 427.
Ssgr: seldons-beslag. selbeslag. AntT VIII. 1: 27 (1884).
-prydnad. (numera bl. tillf.) prydnad (se d. o. 3) till sele. Wetterbergh Penning. 247 (1847).
-smörja, r. l. f. (numera bl. tillf.) blanksmörja för selar. HforsD 1875, nr 343, s. 3.
-DONING. [sv. dial. seldoning] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) seldon. Lagerlöf Körk. 46 (1912).
-DYNA. [sv. dial. sel(e)dyna] (numera nästan bl. i Finl.) selputa. BoupptVäxjö 1826. Cannelin (1939).
-FOT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) under selbåge: selputa; jfr -klack, -klamp, -kläpp, -pung. Västerb. 1922, s. 40. Väring Frost. 189 (1926).
-GJORD. (sel- 1903 osv. sela- 1755. sele- 15551640) (numera bl. tillf.) gjord på sele. GripshR 1555, s. 27 b. 4GbgVSH V—VI. 4: 37 (1903).
-HORN. [jfr t. kummethorn] (†) bogträ, loka. Möller (1790). Heinrich (1828).
-HUVUD. (sel- 1755 osv. sela- 18681909) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) selbåge. BoupptVäxjö 1755. Norlind SvAllmogL 78 (1912).
-KAMMARE. [jfr t. geschirrkammer] (i sht förr) kammare (se kammare, sbst.2 2 c) för förvaring av seldon o. d.; jfr -kontor, -rum o. sadel-kammare. DA 1771, nr 199, s. 3. Cronquist Ekipage 165 (1952).
Ssg: selkammar-betjänt. (†) man med uppgift att ha vård om selar i selkammare. HovförtärSthm 1669 A, s. 617.
-KLACK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) under selbåge: selputa; jfr -fot. Fatab. 1926, s. 3.
-KLAMP. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) under selbåge: selputa; jfr klamp, sbst.1 1 c, o. -fot. Stolt Minn. 37 (1879).
-KLOCKA. (i sht om ä. förh.) vid (vagns)sele fäst klocka (se klocka, sbst. 1). VexiöBl. 1816, nr 2, s. 4.
-KLÄPP. under selbåge: selputa; jfr -fot. LmUppslB 967 (1923).
-KNAPP. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) selpinne. Læstadius 1Journ. 138 (1831).
-KNÄ. knäformat föremål (vanl. av trä) som utgör föreningslänk mellan upphållsremmen, draglädret o. bukgjorden på sele av äldre typ; förr äv. om sådant föremål med liknande funktion på bröstsele; jfr knä II 4 a. BoupptRasbo (1754). Rig 1947, s. 150.
-KONTOR. (†) = -kammare; jfr kontor 3. DA 1824, nr 49, Bih. s. 4. —
-KOPP-STOLPE. [jfr sv. dial. selkopp, selputa; till kopp, sbst.2 (jfr -huvud)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ståndare mellan selbåge o. selputa. Fatab. 1923, s. 101.
-KRAGE. (numera bl. mera tillf.) kragformig stoppning anbragt l. avsedd att anbringas under lokträet för att skydda lokstaden mot nötning, bossa, lokputa. PT 1914, nr 25 B, s. 1.
-KRANS. (numera bl. mera tillf.) = -krage. IndUtstMalmö 1896, s. 84.
-KROK, förr äv. -KROKA. (sel- 1708 osv. sele- 1630 (: Sele Krok Ringar, pl.)) selbåge. BoupptRasbo 1708 (: Sellkroka). UpplFmT 23—25: 252 (1908).
Ssgr: selkroks-beslag. jfr beslag I 1 b α. Östergren (1938).
-båge. (-krok- 19231950. -kroks- 1926 osv.) selbåge. Fatab. 1923, s. 101.
-ring. (-krok-) (†) ring på l. till selkrok (jfr -nyckel). 2VittAH 17: 282 (i handl. fr. 1630).
-KÅPA. (sel- 1847 osv. sele- 1671) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) selbåge; jfr kåpa 2. BoupptSthm 1671, s. 431.
-LOKA. loka (se loka, sbst.2 2). TT 1872, s. 144.
-MAKARE. (sel- 1784 osv. sele- 1669) (i sht förr) person som yrkesmässigt tillverkar seldon o. d.; jfr sadel-makare. Risingh KiöpH 95 (1669).
Ssg: selmakar-, äv. selmakare-mästare. (i sht förr) jfr mästare 10. Tigerhielm 60 (1867, 1880).
-NYCKEL. [sv. dial. selnyckel; jfr d. selenøgle] (i vissa trakter) ögla (av metall l. dyl.) på sele, varigenom tömmen löper, tömlöpare, tömring. Nygård Päivärinta Bild. 4: 155 (1887).
-ORV.
1) (†) bogträ, loka. Möller (1790). Meurman (1847).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) selbåge. 4GbgVSH V—VI. 4: 36 (1903).
-PINNE. pinne (av trä l. metall o. d.) som sättes i ett hål i seltampen o. hindrar denna att lossna från skakeln; jfr -sticka. Sahlstedt (1773). Lagerlöf BarnM 285 (1930).
-PRYDNING. (†) prydnad l. utsmyckning på sele. Serenius (1734, 1757; under trappers).
-PUNG. (sel- 1748 osv. sela- 1597) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) under selbåge: selputa; jfr pung 4 d β o. -fot. VadstÄTb. 243 (1597).
-PUTA. [jfr d. selepude, nor. selepute] om puta (se puta, sbst.3 1 a) l. kuddformig stoppning fäst vid någon del av en sele för att skydda hästen mot skavning; särsk. dels om var o. en av de två putor varmed selbågen l. däckeln vilar mot hästens manke på vardera sidan av ryggen, däckelputa, dels om den överklädda, kuddformiga stoppningen på en loka l. ett bogträ, lokputa, bossa. Sahlstedt (1773). Selputor med Mässings Däckel och 3ne bjällror. BoupptVäxjö 1805. (Bogträna) äro på insidan klädda med selputor. 4GbgVSH V—VI. 4: 36 (1903).
-REDSKAP~02 l. ~20. (numera föga br.) seldon, seltyg. Wikforss 2: 606 (1804). NDA 1867, nr 104, s. 1.
-REM. (numera bl. mera tillf.) till sele hörande rem (se rem, sbst.1 1); särsk. om draglina. Strindberg SvÖ 1: 29 (1882).
-REPARATION. UNT(L) 1923, nr 3661, s. 8.
-REPARATÖR. (numera bl. tillf.) Lundin NSthm 98 (1887).
-RING. (sel- 1759 osv. sela- 1563. sele- 15631628) till sele hörande ring; särsk. om var o. en av de vid upphållsremmarna anbragta ringar i vilka draglädren äro fästa, dragring, sidoring. ArkliR 1563, avd. 22. Däckeln (på en sele) .. uppbär medels upphäftorna selringarne med dervid fästa seltampar. Juhlin-Dannfelt 350 (1886).
-RUM. (mera tillf.) selkammare. Fatab. 1929, s. 68.
-SKAV. jfr -brott. Åkerlund Baroja Zal. 39 (1927).
-STAD. [sv. dial. selstad] om ställe på hästs kropp mot vilket selen (särsk. lokorna) vilar; jfr lok-stad. Juhlin-Dannfelt 211 (1886).
-STICKA. (sel- 1745 osv. sela- 1610. sele- 1773) selpinne. HammarkDomb. 14/2 1610. Lo-Johansson Stat. 1: 21 (1936).
-STROPP.
1) till 1: stropp till sele. Schultze Ordb. 4075 (c. 1755). Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 262 (1932; på sele till draghund).
2) [jfr d. selestrop] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2 a: hängselstropp. —
-STRÄNG. (sel- 1705 osv. sela- 1567. sele- 15651630) [jfr t. sielstrang] draglina. ArkliR 1565, avd. 23. Sonesson BöndB 675 (1955).
Ssgr: selsträngs-, förr äv. selstränge-hamprep. (-stränge- 1708) (numera bl. tillf.) hamprep till draglinor. KKD 10: 137 (1708).
-krok. krok varmed draglina fästes i selring; äv. om krok varmed draglina fästes vid svängel l. förvåg o. d. KrigVAT 1842, s. 73. Sonesson BöndB 675 (1955).
-STÅNDARE. (i sht förr) ställning för upphängning av sele l. selar; jfr -bock. TT 1874, s. 60.
-TAMP. tamp (stropp) i sele; särsk. om tamp (av läder) l. (i utvidgad anv.) med hål försett trästycke l. dyl. som är fäst vid selring o. som medelst selpinne fastgöres vid skakel l. draglina l. dyl. (jfr -tunga). Brauner Åker 183 (1752).
-TRYCK. tryck som en sele utövar mot häst; äv. om ömhet l. svullnad o. d. förorsakad av sådant tryck. Lundberg HusdjSjukd. 196 (1868). Juhlin-Dannfelt (1886).
-TRÄ. [jfr t. kummetholz] bogträ, loka. BoupptRasbo 1706.
-TRÄD. (†) = -trä. BoupptVäxjö 1812. ÖoL (1852).
-TUNGA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) seltamp varmed skakel o. d. förbindes med sele. NVexjöBl. 1847, nr 29, s. 2.
-TYG. (sel- 1655 osv. sela- 1576. sele- 16221771) [jfr d. seletøj, nor. seletøi, t. sielzeug] i pl., om de beståndsdelar l. detaljer varav en sele består (äv. sammanfattande, om sele); äv. i sg: sele; jfr -don. TullbSthm 1576. 1 .. gl:t Obrukeligit Pohlniskt Seletygh, medh theenbeslag. BoupptSthm 1671, s. 431. Plötsligt sprängde en ryttare fram över gläntan. .. Hans häst var vit och seltygen vita. Annell RyFolksag. 9 (1907). Hästar med silverbeslagna seltyg. Paulsson SvStad 2: 483 (1950). jfr sadel-, vagns-seltyg. särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. köra så fort seltygen hålla, ss. beteckning för att man kör så fort det är möjligt. Idun 1890, s. 619.
Ssgr: seltygs-båge. (mera tillf.) selbåge. Hembygden(Hfors) 1910, s. 56 (: sältygsbåge).
-ring. (numera bl. tillf.) selring. Grundell UnderrArtill. 218 (1705).
-svärta. (numera bl. tillf.) svart blanksmörja för selar. KatalIndUtstSthm 1897, s. 318.
B (†): SELA-BROTT, -BRÖSTA, se A.
-FYLLA. (sela- 15931606. sele- 1638) [fsv. silafylla] om dragdjur betraktat ss. ersättning för ett annat (som bortbytts l. skadats o. d.), särsk. av skadeståndsskyldig lämnat ss. tillfällig ersättning för skadat dragdjur; äv. oeg., om ersättning (i pengar) för skada bestående i att dragdjur gm annans förvållande icke kunnat utnyttjas under viss tid. UpplDomb. 3: 150 (1593: Sällafylla). Erichs häst i Bålarp hade bititt Peders häst .. och slagit hans been af. Blef afsagt, at Erich skall få honom sina selafyllo, så länge hästen kan lächt blifue. GullbgDomb. 16/10 1606. BtÅboH I. 13: 122 (1638: sillefylla).
-FYLLNING. (sela- 15961726. sele- 1650) [fsv. silafylning]
1) om handlingen att ersätta skadat dragdjur med arbetsfört sådant ss. tillfällig ersättning. Abrahamsson 525 (1726).
-FÖR, adj. om häst o. d.: som är i stånd att gå i sele, som kan brukas ss. dragdjur. Lagförsl. 230 (c. 1609).
-GJORD, -HUVUD, -PUNG, -RING, -STICKA, -STRÄNG, -TYG, se A.
C (†): SELE-BESLAG, -BROTT, se A.
-FYLLA, -FYLLNING, se B.
-GJORD, -KROK, -KÅPA, -MAKARE, -RING, -STICKA, -STRÄNG, se A.
-TRÄNS. tränsbett för användning vid körning. BoupptVäxjö 1738.
-TYG, se A.
Spoiler title
Spoiler content