SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SIESTA siäs3ta2 l. 040 (siä'sta Dalin; jfr LoW (1889; med uppgift om uttal med 040 l. 032, ”säll.302)), r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SIEST, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(giesta 1814. siest c. 1780. siesta c. 1780 osv.)
Etymologi
[liksom t. o. eng. siesta, fr. sieste, it. siesta av span. siesta, liksom port. sesta av lat. sexta (näml. hora), den sjätte timmen på dagen (från soluppgången räknat), f. av sextus, sjätte (se SEXTA)]
beteckning på (vilostund l. sömn under) den varmaste tiden på dagen (middagstiden) i Sydeuropa o. andra länder med varmt klimat; oftast allmännare: vilostund l. sömn efter middagen (l. annan måltid) l. mitt på dagen, middagsvila, middagslur, ”tupplur” l. dyl.; äv. bildl. Ta (sig) sin (l. en) siesta (efter maten), hålla (sin) siesta. Tersmeden Mem. 1: 158 (c. 1780; om förh. i Portugal). Ett smutsigt tryckark hvilar om aftonen på min hufvudgärd, förhöjer symmetrien till morgonkoppen, och är min älskarinna vid Siestan. Beskow (1833) i 3SAH LVII. 3: 123. Topelius Fält. 2: 96 (1856; om middagstiden). Arbetet (med slåttern börjar) .. klockan 2 à 3 på morgonen, för att .. vid middagstiden afbrytas af ett par timmars välbehöflig siesta. Hellström NorrlJordbr. 508 (1917). Sängarna stodo inbjudande för siestan. Lagergren Minn. 4: 76 (1925; om förh. i Spanien). (Kaptenen) kunde gå ner till sig och ta en siesta under återstoden av kvällsvakten. Moberg Utvandr. 301 (1949). Lindegren Vint. 20 (1954; bildl.).
Ssgr (mera tillf.): SIESTA-SLUMMER. slummer under siesta. Numers Bergl. 29 (1902).
-STÄMNING. stämning som kännetecknar siesta. Österling Männ. 122 (1910).
-TID. tid vid l. under vilken siesta hålles. Engström KaapAfr. 246 (1937).
-TIMME. jfr -tid. Hallström i 3SAH 24: 456 (1910).
Avledn.: SIESTA, v. (numera bl. mera tillf.) hålla siesta, ta siesta. En herdepys siestade vid en dikesren i behaglig slummer. Levertin 23: 112 (1888). UNT 1952, nr 169, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content