SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1967  
SILICIUM sili4sium, stundom0302, n.; best. -iet l. -iumet; i best. anv. vanl. utan slutart.
Etymologi
[jfr t. o. fr. silicium; av eng. silicium, bildat av den engelske kemisten H. Davy till stammen i lat. silex (gen. -icis), kiselsten, o. tidigast använt 1808. — Jfr SALISK, adj.4, SIAL, sbst.1, SILIKA-, SILIKAT, SILIKON, SILIKOS]
(i fackspr., i sht kem.) grundämnet kisel (se d. o. 3). Berzelius Kemi 2: 67 (1812). TNCPubl. 14: 86 (1951). — jfr FERRO-SILICIUM.
Ssgr (i fackspr., i sht kem.): SILICIUM-BRONS. [jfr t. siliciumbronze] kiselbrons. (Ekenberg o.) Landin 780 (1894).
-FÖRENING. kemisk förening av kisel o. annat ämne (l. andra ämnen), kiselförening. SvKemT 1910, s. 41.
-HALT. [jfr t. siliciumgehalt] kiselhalt. JernkA 1864, s. 4.
-HALTIG. [jfr t. siliciumhaltig] kiselhaltig. TTekn. 1861, 1: 15.
-JÄRN. [jfr t. siliciumeisen] kiseljärn. (Ekenberg o.) Landin 780 (1894).
-NITRID. [jfr t. siliciumnitrid] kemisk förening av kväve o. kisel. SvKemT 1906, s. 93.
-STÅL. [jfr t. siliciumstahl] kiselstål. UB 4: 108 (1873).
Spoiler title
Spoiler content