SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1968  
SJAFSIG ʃaf3sig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(äv. sch-)
Etymologi
[sv. dial. sjafsig; till SJAFS, sbst.1, SJAFSA, sbst. o. v.]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) om klädedräkt l. om person med avs. på klädedräkt l. utseende l. uppträdande o. d.: ovårdad l. osnygg l. hafsig, sjabbig; stundom äv. allmännare, om person med avs. på moraliska egenskaper: slarvig l. slamsig. Lundell (1893). (Sv.) Sjafsig .. (t.) liederlich, lodderig. Auerbach (1913). En gammal schafsig dam och en mycket elegant medelålders herre. Posse Fång. 94 (1931). En lukt av fattigdom strömmade ut från hennes mörka, sjafsiga kläder. Heerberger Dag 331 (1939). Sjafsig .. (dvs.) slamsig, slarvig. IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: SJAFSIGHET, r. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) egenskapen l. förhållandet att vara sjafsig. Östergren (1938).
Spoiler title
Spoiler content