SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1968  
SJASK ʃas4k, m.; best. -en; pl. -ar (Strindberg RödaR 46 (1879) osv.), äv. (knappast br.) -er (Hammar (1936)); l. SJASKER ʃas4ker, m.; best. -n; pl. (knappast br.) = (Auerbach (1913)).
Ordformer
(äv. sch-. -ask 1858 osv. -asker 1889 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sjask, sjasker, snuskig person, långsam l. sölig människa; till SJASKA, v., l. möjl. sidoform till sv. dial. sasker, långsam l. sölig människa (till SASKA), o. SLASK(ER), slusk]
(vard.) smutsig o. ovårdad person, slusk; äv. allmännare: slarver l. odugling l. sjajas. (Sv. dial.) skjatte .. (dvs.) sjask, våp. Möller OrdbHall. 165 (1858). Kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarf, som han är, och den magistern se'n; det är ju riktiga schaskar, som knappt ha kläderna på kroppen. Strindberg RödaR 46 (1879). Den författare, som kanske är en sjask i allt annat, kan arbeta ihärdigt på varje ord, skriva sina meningar om och om igen. Segerstedt Händ. 95 (1926). En sjasker i moraliskt avseende. Östergren (1938).
Spoiler title
Spoiler content