publicerad: 1976
SKÖNJA ʃön3ja2, v., förr äv. SKÖNA, v.2 -er, -de, -t, -d, förr äv. -ar, -ade, -at, -ad (pr. sg. akt. skön Stiernhielm Parn. 1: 9 (1651, 1668). skönar HSH 32: 264 (1634). sköner CupVen. C 3 b (1669), SynodA 1: 186 (1693). skönjar Schroderus Comenius 354 (1639), Ljungberg SvSpr. 151 (1756). skönjer Swedberg Cat. 392 (1709) osv.; pass. skönas Brenner Dikt. 1: 237 (1710, 1713). skönes Linné Stenr. 41 (c. 1747), MemorKommissStKopparb. 1786, Bil. s. 22. skönjas AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 123. skönjes KOF II. 2: 39 (c. 1655) osv. skönjs Banér Kragem. 3 (1915: Skönj's) osv. sköns Stiernhielm Herc. 436 (1658, 1668), Brenner Dikt. 1: 75 (1707, 1713). — ipf. skönjade Björner Lodbr. 41 (1737), Lenngren (SVS) 2: 292 (c. 1800). skönde Ljungberg SvSpr. 151 (1756), Estlander KonstH 528 (1867). skönjde Franzén Skald. 3: 396 (1829) osv. skönte VDAkt. 1658, nr 109 (: skÿnte), Hiärne 2Anl. 212 (1706). — sup. skönjat Stiernman Riksd. 1861 (1680), Trendelenburg GrSpr. 12 (1801). skönjt Johansson HomOd. 3: 34 (1844) osv. skönt RARP 4: 382 (1650), Ljungberg SvSpr. 151 (1756). — p. pf. skönjad Serenius N 3 a (1734). skönjd WoJ (1891) osv.). vbalsbst. -AN (†, Schultze Ordb. 4264 (c. 1755; i bet. 5 c)), -ANDE.
Ordformer
(skyn- (-nn-) 1644—c. 1755. skön- (schö-, skiö-, skjö-, -nn-) 1528 osv. -a 1528—1644; jfr under avledn. -ja (-ia) c. 1600 osv. — skyns, inf. pass. (i vers) 1658, 1668. skiön, inf. 1618 (: skiön opå))
Etymologi
[fsv. skynia; jfr fd. skynnæ (d. skønne), fvn. skynja, nor. dial. skyna, skynja; avledn. av SKÖN, sbst.]
1) (†) åse (ngt), betrakta (ngt); jfr 2, 3 a. Medh hwadh stor hugnadt Riksens Ständer K. M:tz högloflige och berömlige Regieringh hafwe skönt och åskådat, kunna the icke mindre än som billigt är tacka Gudh then alrahögste och H. K. M:tt. RARP 4: 382 (1650).
2) (†) undersöka (ngt), granska (ngt). Strax lätt borgemästaren .. skönia skadan och blånaderna, som Marcusas hustru bekommet hade. VRP 1644, s. 51; jfr 10 a. Den som äldre är i tiänsten, hafwer hwar vthi sin rang förträdet, för den som senare tillkommer, hwilket af hwars och ens fullmacht, vocation, inlagde Edh eller revers, eller andre godhe schiähl och techn, schall schönias och pröfwas. CivInstr. 352 (1661). Om Pasteyen är stoor, behöfwer hon tree Tijmar at bakas på, Och emot thet man troor hon är fullbakat, skal hon tagas vth och skönias om hon hafwer nogsampt Safft och Soppa vthi sigh. Salé 140 (1664). — jfr BE-SKÖNJA.
a) se på l. betrakta (ngt); ge akt på (ngt); särsk. närmande sig l. övergående i bet.: uppfatta (ngt); jfr 1, 4. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 453 (i handl. fr. 1618). At något litet skönja på denna förnedrande kiärleken (dvs. den kristliga kärlek som finner sig i förnedring), wele wij påminna oss den fromma eremitens Abrahami rena kiärlek för sin bror-dotter, som warit gudsalig och nu war en skiöka. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA s. 58. Den som aldrig har smakat det bittra, han kan icke skönja på det söta. Borg Luther 1: 491 (1753). Din lilla Systerdottren börjar redan att skönja på tal och Folck. MForsander Brev 30/9 1793. Cato undertrycktes, Marcellus gick i landsflykt och Cesar föll; men deras namn skola aldrig falla, så länge en upplyst verld skönjer på skillnaden emellan ära och lycka. Gyldenstolpe i 1SAH 3: 29 (1789, 1802); jfr b. Mandelstam o. Igelström (1905).
b) = 7 med åtföljande obj. (Erfarenheten visar) at wij jw altijdh finnes wara honom (dvs. Gud) otaksamelige och jcke kunne sköna påå at wij haffue gott. OPetri 1: 327 (1528). (Skolprästen E. Kåhre) sökte 1719 Gladsax (pastorat) och försäkrade sig skola ”weta att skönja på biskopens wälgerning”, om han finge kallet. Cavallin Herdam. 5: 41 (cit. fr. 1719). Om man utförde dylika (andefattiga latinska) discourser på Swänska, kunde man bättre skönja på, huru det skulle klinga i örat. Wallenberg (SVS) 2: 95 (1764). (Kristendomen) skall .. lära undersåtare, att lyda verldslig ordning för Guds skull; Medborgaren, att ömt skönja på sin broders rätt. Nordin i 1SAH 4: 314 (1793, 1809). Jag skönjer ej på att han felat, ty det har skett utan uppsåt. Weste FörslSAOB (c. 1815). Cavallin (1876).
4) med ögat varsebli (ngt), se; särsk. (o. numera bl.) i fråga om varseblivande förenat med viss ansträngning (i sht på grund av avståndet till föremålet): (svagt l. nätt o. jämnt) urskilja l. varsebli (ngt); äv. utan obj. (se a). (Marmorstenar) hwilke wåre så tätt j hoop satte, at man intet, hwarest the skarffuade wåre, sköna kunde. Lælius Bünting Res. 1: 29 (1588). The synes rättare mena som seija, att thetta skenet (dvs. de ljusa partierna i Vintergatan) är .. af en otaligh hoop små stiernor, them man icke medh synen sköna och åthskilia kan. Forsius Phys. 128 (1611). Skieppen (i staden Tyrus' hamn) äro i sådan ymnoghet at man knapt watnet, som dem bär, skiönja kan. Ehrenadler Tel. 102 (1723). Som jag ej hade något perspective eller kikare med mig, kunde jag ej skönja altsammans så noga. DeFoë RobCr. 77 (1752). Sex dar han seglar, men på den sjunde / en mörkblå strimma han skönja kunde / vid himlaranden. Tegnér (WB) 5: 89 (1825). En blindfödd tänke sig, hur än han vill, / Båd' ljus och färger — när han skönjer dem / Med nytänd dag, ett nyfödt sinne väckes. Oscar II 2: 47 (1861, 1887). Buonarotti i sin verkstads vrå / satt tyst och läste; lätt det skymde ren, / till sist hans blick ej skönjde skriften mer. Montelin FrämSpalj. 61 (1928). (De förhistoriska lerkärlen) ha .. byggts upp av lerrullar, som lagts varvtals på varandra ... Man kan nämligen ännu skönja de olika varven, om man studerar en brottyta på en krukskärva från dessa tider. Kulturen 1951, s. 30. — jfr UR-SKÖNJA. — särsk.
α) (numera i sht i vitter stil) nå med blicken, se; äv. om öga: nå, blicka. Örnen är ibland alle twefötte flygande som högst kan komma, widast skönja, och sin ålder förnyja. Bureus NordlL 11 (1644). Ingenstädes, så långt ögat kunde skönja, sågs ens så mycket som en enda liten jordlapp odlad med säd eller beväxt med gräs. Ödman VårD 98 (1887). Så långt ögat kan skönja. SvHandordb. (1966).
β) (†) ha (l. få) synförmåga (av sådan l. sådan beskaffenhet), (kunna) se. Forsius Fosz 475 (1621). Dorimons första ögnebleck rönte prof af .. (föräldrarnas) ömhet: Ey fingo hans ögon skönja, förr än de wandes wid all den glants, som rikedomar gifwa. Bergeström IndBref 97 (1770). Efter några weckor börjar barnet skönja och höra, samt liksom wakna till medwetande. Cederschiöld HbBarnm. 239 (1822). (Hos en av slaganfall drabbad patient är) synförmågan nästan totalt upphäfven på venstra sidan, på högra skönjer han dunkelt, ”som genom ett flor”. Hygiea 1839, s. 211.
b) i pass. utan agent (äv. närmande sig deponentiell anv.): (svagt l. nätt o. jämnt) ses l. urskiljas l. varseblivas l. framträda för ögat. På thet icke någon hindrat (dvs. en person som icke får gå till nattvarden) må sticka sigh in i hopen, then icke sedan för trängsel skull kan skönias, eller elliest oförargeligen tilltalas, ty skole (osv.). KOF II. 2: 75 (c. 1655). Vid en aflägsnare vik (av sjön Runn) skönjes Rankhyttan. Linnerhielm 1Br. 19 (1787, 1797). Tårfri skönjas skall icke din blick, då allt du förnummit. Johansson HomOd. 4: 494 (1844). I den åtsittande ljusgrå promenaddräkten skönjdes höfterna alltför runda, men med barnsliga former. Krusenstjerna Fatt. 2: 444 (1936). Han tittade upp mot himlen, sannerligen kunde inte Vintergatan redan skönjas, det betydde alltså att det snart var höst, snart vinter. Thorén Herre 48 (1942). Det tillhör tjusningen hos dessa åldriga (småländska) bygder att dagens bild bevarar spåren av gångna tider, så som ungdomens drag ännu kan skönjas i ett åldrat ansikte. Fatab. 1948, s. 13.
5) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 4: (nätt o. jämnt) märka l. urskilja l. varsebli (ngt); äv. närmande sig, förr äv. övergående i bet.: inse l. förstå l. (se a) inse o. avgöra (ngt); jfr 3 a, 6—9. Böndren kunna i Botnen (dvs. landskapen vid Bottniska viken) väl skönia at dagarna är stäkkre (dvs. kortare) om sommaren nu än för. Bureus Suml. 69 (c. 1600). Then som har en besynnerligh Skarpsinnigheet, han vnderstår (sköniar) en ting snarligen, the oförnumstige äre så seene (sincksamme). Schroderus Comenius 354 (1639). Man kan intet skönia hwad gott är, förr än dhet är mist. Grubb 506 (1665); jfr 7. Huru kan man väl vänta eller begära, at den som på en timma genomläser et Poem, skal bättre kunna skönja hela dess sammanhang .., än Författaren sjelf, som i flere dagars tid tänkt endast deruppå. Kellgren (SVS) 4: 210 (1781). Om man i Pythagoreernes bizarra talsymbolik kan skönja ett, ehuru oklart, sträfvande att öfvervinna det materiella åskådningssättet af själen, så (osv.). Rein Psyk. 1: 49 (1876). Han fick i sigte brödernes skepp, där det strök fram ... Han höll öga på deras färd och skönjde, hvar de om kvällen lade in i hamn. Bååth EgilS 52 (1883); jfr 4. Jag skönjde den järnhårda lag, / som bjuder, att den skall gå under / som föddes försvarslös och svag. Edfelt Högm. 36 (1934). Inga klyftor är så djupa som glömskans, där man står vid randen och tycker sig skönja den bild, som .. ständigt höljer sig i sin skuggmantel. Kulturen 1950, s. 4. — jfr Å-SKÖNJA samt RÄTT-SKÖNJANDE. — särsk.
a) (†) inse o. avgöra l. intyga (ngt). Huru mycket ther vppå står, at et Instrument, hälst thermedh något skal granneliga mätas, är til alle sijne stycken rätt och konstmätigt giort och tilberedt; wete Ingenieurer och Mätekonstnerer, som thär medh vmgås, bäst at skynia. Stiernhielm Arch. B 3 b (1644).
b) i pass. utan agent (särsk. närmande sig deponentiell anv.): (kunna) märkas; bli klar, framgå; äv. liktydigt med: tyckas vara för handen l. föreligga; jfr 4 b. Bureus Påw. D 4 b (1604). Ähr fahrligheeten myckit stoor (för en barnaföderska) och icke annat skönies, än lifwet äfwentyrer, måste .. (barnmorskorna) endeligen ther om tala. KOF II. 2: 39 (c. 1655). Det föres .. beswär däröfwer, at jag ej hafwer besökt Herr Colbert uti sin opaszlighet. Häraf skönjes, at reella klagomål tryta, då Öfwerheten beswäras med sådana petitesser. BOxenstierna (1678) i HC11H 2: 58. Kasta .. (din börda) på honom som bär allting med sitt kraftiga ord. Wore din börda än den största på jorden, den skönjes icke mycket för honom. Thomander Pred. 1: 183 (1849). Det skönjdes grant af hans dräkt och skick, att han var en rik och förnämlig herre. Lundegård DrMarg. 1: 96 (1905). Under 1940 kom man så långt att möjligheten av atomsprängning i stor skala, med utnyttjande av kedjereaktioner och med stora frigjorda energimängder som resultat, kunde skönjas. Ahlgren Atomkrig 54 (1946). — särsk. (†) i uttr. skönjas till ögonen, vara uppenbar, klart framgå. Emporagrius Cat. A 7 a (1669).
6) (†) komma till en ungefärlig uppfattning av l. uppskattningsvis bedöma (ngt), uppskatta. (Jag har) befunnet, at man på thätta sättet som nu beskrifuit är (dvs. gm den metod som Arkimedes sägs ha tillämpat vid probering), fulle något skulle skynia i grofft, och ther wigten är stor: men (osv.). Stiernhielm Arch. B 1 a (1644). Tiockare Röer, theruthi större Mängd och Stycken proberas; är nogh att the deelas effter som mon kan skynias till, i 8. 4. 2. eller 1. deel effter Lodet. Därs. E 3 b; jfr 4 b.
7) (†) (uppmärksamma o.) fästa vikt vid l. bry sig om (ngt), beakta; äv. i speciellare anv.: uppskatta (ngt), hysa tacksamhet för (ngt); stundom svårt att skilja från 5; jfr 3 b. (Så o. skörda) kunna foghlanar icke göra, och likwel födher idhar himmelske Fadher them. Så mykit meer wårdar Gudh om idher, som kunnen sköna hans welgerning, och honom ther före tacka och loffua. LPetri 2Post. 243 b (1555); jfr 5. AOxenstierna 2: 300 (1617). Huad vnfå wij (som ha jakten ss. högsta intresse) tå sidst til lön? / Hälsz' och Tijdspill, Refne Kläder. / Ålder och armod osz beträder. / Men hwem är then, som thetta skön? Stiernhielm Parn. 1: 9 (1651, 1668). Seer tu nu, att det gick tigh effter wåra ordh i handh, kan tu nu finna huru Brinnande Föräldrarnass Hierta är emot Barnen, och huru lijtet barnen stundom uth weta det att skönja. JCelsius (1687) i 2Saml. 13: 35. Fast monge äro alt för oskönjoge och otacksamme, the ther alla stunder niuta Gudz otahliga welgerningar; men them intet skönja eller betrachta, än mindre therföre tacka. Swedberg Cat. 193 (1709).
8) (†) betecknande (l. i uttr. betecknande) åtskiljande av ngt med ögat l. uppfattningsförmågan; jfr Å-SKÖNJA.
b) skilja (ngt från ngt l. ngn från ngn). Nw skal tu i sanning röna, / Om iagh kan träck från Pepar sköna. Messenius Swanhuita 25 (1613). (Pilatus) trodde fult och fast, at nattens mörker icke kunde ögonskienligare åtskiljas ifrån middagens klarhet, än Barrabe styggelse skulle skiönjas ifrån Jesu rena dygd. Bælter JesuH 6: 421 (1760). (Bäckahästen) har .. åtrå efter kvinnor, som nyligen fått barn. Han .. vill dela hustruns säng. Men hur han omskapar sig, så kan han dock ej bli af med hästfoten, och på den kan hustrun skönja honom från sin verklige man. Wigström Folkd. 1: 111 (1880).
9) (†) = RÖNA, v.2 3, 4; jfr 5. Såsom .. (Gud) är rättferdigh, Så faller han och alle bij, och gör them bijstånd som hafwa een rättferdigh saak vppåstå, Hwilket och Hedningarne hafwe kunnet sköna. Chesnecopherus Skäl Aaa 2 a (1607). För den särdeles höggunstige bewågenheet iag wid många tilfällen hafwer sköniat, fördristar iag migh inför Eders Höggrefl. Excell:ts detta mitt ringa medfölliande judicium at inkomma medh. PRudbeckius (1687) hos Annerstedt UUH Bih. 2: 327.
10) (†) visa l. i uttr. med denna bet.
a) [eg. specialanv. av 4, 5] i uttr. låta skönja ngt, låta förete ngt, visa ngt. H(ustru) Elin Håkon Jönssons hafver intz låtet skönia eller see sigh någon blånat hafua fåt aff Joen Bergh. VRP 1642, s. 1064. Den åhoga och lust E(ders) K(unglig) H(öghe)tt till denne Ridderlige öfning (dvs. fäktning) altijd skönia låtit. Porath Pal. 1: Dedik. 2 (1693). 2RARP I. 2: 304 (1720).
b) visa (ngt), förete (ngt). Gemeenligen i sine klage-skrifter förtiga och utlåta .. (de som klaga över exekutiva åtgärder) skiälen, som them enkannerligen äre emot, ther med så mycket mera at skiönia sin klagan. Schmedeman Just. 868 (1684). I sina ”imitationer” efter Fredmans epistlar, skönjer .. (C. A. Gottlund) en viss fyndighet i sina ”tillämpningar på finska förhållanden”. FinBiogrHb. 761 (1897).
11) [jfr BESKÖNJA, v.1] (†) = BESKÖNA. Hwem är så klook i Werlden som kan vptänckia, alla the Ränckior, Konster och illfundige Stycker, vnder hwilka Rätten kan skiönias och bemantlas? Rudbeckius Luther Cat. 125 (1667).
Ssg: (2, 4) SKÖNJE-STOCK. (†) bikupa av genomskinligt material (som ger möjlighet att studera bina i arbete). IErici Colerus 2: 84 (c. 1645).
Avledn.: SKÖNJBAR, förr äv. SKÖNBAR, adj. (skön- 1644 (: skynbar)—1895. skönj- 1847 osv. skönje- c. 1755)
1) till 4: som kan skönjas, iakttagbar, (nätt o. jämnt) synlig; stundom äv. ss. adv.: märkbart. Schultze Ordb. 4264 (c. 1755). Kring form osynlig han (dvs. ängeln Gabriel) en slöja bredde / Af luft, att skönjbar blef hans ljusgestalt. Kullberg Tasso 1: 6 (1860). Norlin JagtSkärgL 30 (1894; ss. adv.). En knappt skönjbar stig, vilken slingrade sig fram mellan bestånd av vide och småbjörk. Sparre Spinnspö 180 (1930).
2) till 5: som kan skönjas, märkbar l. iakttagbar; stundom äv.: som kan inses l. förstås; stundom äv. ss. adv. (Sv.) Skönjebart, adv. (lat.) Quod intelligi potest. Schultze Ordb. 4264 (c. 1755). Skönjbarast visar sig detta (dvs. sammansmältningen av vemod o. ironi i Fredmans epistel nr 12) i de med .. poetisk åskådlighet framställda målningarna af ödsligheten och tystnaden i den förr så bullersamma danssalen. Ljunggren Bellm. 237 (1867). Det enda som kan pånyttföda vårt parti — och oss själva, valmän och valda, — är ett nytt skönjbart mål, en ny tro, som gör vår förkunnelse positiv. Wigforss Minn. 2: 127 (i brev fr. 1919). Skälet varför Ludvig Nordström lyckas bättre i kortare stycken än i längre tankeböcker är lätt skönjbart. Hedén 5: 131 (1924). Erikskrönikan har .. satt spår — mer eller mindre lätt skönjbara — på många ställen i vår litterära och vetenskapliga produktion. Andersson i 3SAH LXVI. 1: 30 (1956). särsk. (†) om prov, övergående i bet.: som ger säkert l. entydigt resultat; jfr skönja 5 a. (Av det anförda exemplet kan) huar .. märckia och aftaga huad wisz och skynbar Prof thätta är: allenast en är säker, att Rören (i mätapparaten) är jämn. Stiernhielm Arch. F 3 a (1644).
Avledn.: skönjbarhet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) till skönjbar 1, 2. SAOL (1900). IllSvOrdb. (1955).
skönjbarligen, adv. (numera föga br.) till skönjbar 2: efter vad man kan döma l. efter allt att döma, tydligen, uppenbarligen; jfr skenbarlig 1 b. Kollekten .. (som på söndagen insamlades till hedningarnas förmån) uppgick .. till .. 21 öre. På samma dags eftermiddag infann sig Calle Kula (som återvänt till asatron) hos .. (kyrkoherden) och begärde att erhålla besagda kollekt, hvilken skönbarligen var afsedd för honom. Wallengren Mann. 233 (1895). Finnarne hade i gryningen omringat berget (där deras motståndare från Orsa befunno sig). .. De ville skönjbarligen i lugn och ro belägra orsamännen, tills hunger och törst gjort dessa möra. Uppström StorM 127 (1919). —
SKÖNJELIG l. SKÖNJLIG, adj., förr äv. SKÖNLIG, adj.1; adv. se skönliga, adv.1 (skön- 1644 (: skynligare)—1870. skönj- 1848. skönje- 1687—1968. -ligit (-itt), n. sg. 1687—1743. -ligt, n. sg. 1836—1940) (numera mindre br.) skönjbar; jfr från-, o-skönjelig. Tholander Ordl. (1872). Skönjelig (dvs.) skönjbar. Collinder SvOrdhjälp 165 (1968).
1) till 4, = skönjbar 1. Är det Käder eller Armband (vilkas guldhalt man vill probera); så kan man låta blåsa sigh een Fiol, som nedan är paszligen wijd, och bolkot, och ofuan hafuer en tämmeligan långan hals; ju smalare, ju skynligare skildnaden blifuer. Stiernhielm Arch. F 3 a (1644). (Bland bilderna på en sköld som Hefaistos gjort såg man hur krigare) tågade ut, med Athene och Ares i spetsen; / begge af strålande guld, och klädda i gyllene kläder, / sköna och stora i vapnen, liksom odödliga gudar, / skönjliga vidtomkring. Johansson HomIl. 18: 519 (1848). Rydberg KultFörel. 4: 162 (1887). Östergren (1940).
2) till 5, = skönjbar 2; förr äv.: klar, uppenbar. Kommer .. (ngn) tredie, eller flere gånger igen (med försummelse att infinna sig i rätt tid till gudstjänsten), och således skönjeligit är, at han upsåteligen härutinnan förser och försummar sig, så (osv.). Schmedeman Just. 1144 (1687). Det hade bildats en för honom själf föga skönjelig bakgrund af föreställningar, hvilka hvar och en för sig förde in en känsloton i den stämning som omgaf honom (dvs. diktaren). Larsson Intuition 24 (1892). Östergren (1940).
Avledn.: skönjelighet, r. l. f. (numera föga br.) = skönjbarhet; anträffat bl. till skönjelig 2. Atterbom PhilH 106, 221 (1835). —
SKÖNJOG, adj. [fsv. skyniogher, tacksam, erkännsam] (†) till 4, 5: som (lätt) skönjer l. märker vad som sker; skarpsynt; jfr oskönjog. Schultze Ordb. 4264 (c. 1755). —
SKÖNLIGA, adv.1, l. SKÖNLIGEN, adv.1 (-liga 1658, 1668. -ligen 1670—1739) [avledn. av skönlig, adj.1] (†) klart, tydligt; jfr skönjelig 1, 2. Wijsdom är Siälenes Sool, som töknen skingrar och dimban. / At hon skynliga see kan hwad henne tienar och höfwer. Stiernhielm Herc. 433 (1658, 1668). Skönligen och kunde sees, det at ingen skarp-äggiader yxe / Hade trätt in til at häria den Skog, seen han först af Naturen / .. blef plantat. AWollimhaus Vitt. 30 (1670). (Överenskommelse) slöts (ursprungligen) om et mindre tryck, med bredare marginaler, som af det upviste första profarcket lärer kunna skönligen inhämtas; men (osv.). VetAP 1: 128 (1739). —
SKÖNSAM, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content