SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1969  
SKACK skak4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -kk)
Etymologi
[fsv. skakker, sv. dial. skack; jfr d. skak, fvn. skakkr (nor. dial. skakk); sidoform (med assimilation) till SKANK, adj. — Jfr SKACK, sbst.2, SKAFFÖTTES]
(utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera nästan bl. med arkaiserande l. vitter prägel) sned, vind, skev, lutande; äv. mer l. mindre bildl. Arvidi 40 (1651; i rimlista). Verelius 189 (1681). Vrid rätt den granen, som skapades skack, / gör lam af ulf eller lo / och folk af Boneckernas rackarepack / i Kattebohult bort i Bo! Fröding Guit. 54 (1891). Lika skack och vind han är till det yttre, visar han sig ofta i det inre. Belfrage Väg. 69 (1918). Han har flyttat ner till sjöboden. .. I boden har han ordnat en kammare åt sej, som han möblerat med en gammal turistsäng, en rankig kommod, ett fällbord och ett par skacka pinnstolar. Wieland Västk. 196 (1944).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKACK-BAND. flätat band (se d. o. 29) med skackmönster. Fatab. 1915, s. 219 (från Skåne).
-MÖNSTER. mönster (se mönster, sbst.3 5) som går snett mot vävnadens längdriktning l. sidor, snedmönster. Fatab. 1915, s. 219 (om förh. i Skåne).
Spoiler title
Spoiler content