SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1969  
SKAKEL ska4kel, äv. skak4el, stundom 32 (ska`kel Weste), l. SKACKEL skak4el, stundom 32, r. l. m. l. f. (VarRerV 43 (1538) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) n. (Manderström Rimlex. 24 (1779), Östergren (1939)); best. -keln (Ferrner ResEur. 257 (1760) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -kelen (VRP 1704, s. 715 (: wagnskakellen)) ((†) -klen Sahlstedt (1773), Widegren (1788)), ss. n. -klet; pl. -klar (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. skakle, VarRerV 43 (1538) osv.), äv. -klor (äv. att hänföra till sg. skakla l. skackla, InventSkedvi 1576 osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -kler (äv. att hänföra till sg. skakla l. skackla, UpplDomb. 3: 109 (1541), Sparre SkeppSöd. 31 (1917)), ss. n. = (Wester Reymont Bönd. 3: 17 (1924), Östergren (1939)); äv. (utom i pl. -klor numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKAKLA ska3kla2, äv. skak3la2, l. SKACKLA skak3la2, r. l. f.; best. -klan; pl. -klor (äv. att hänföra till sg. skakel l. skackel, se ovan) l. -kler (äv. att hänföra till sg. skakel l. skackel, se ovan); förr äv. SKAKLE, r. l. m.; pl. -klar (äv. att hänföra till sg. skakel l. skackel (jfr ovan), Schultze Ordb. 4177 (c. 1755)).
Ordformer
(skaack- 1661 (: skaacklar, pl.). skach- 1541 (: skachler, pl.). skack- (-kk-) 1576 (: skacklor, pl.) osv. skak- (-ac-) 1538 osv. -all- i ssg 1781 (: skakkall ämnen). -el (-ell) 1683 osv. -el- (-ell-) i ssgr 1638 (: skackell tugu) osv. -la 16651889. -lar, pl. 1538 osv. -le 17391755. -ler, pl. 15411917. -lor, pl. 1576 osv.)
Etymologi
[fsv. skakul, m. (i ssgn halmskaklar, pl., skaklar av halm), sv. dial. ska(c)kel, m. l. f. l. n., skackal, m., ska(c)kla, f., ska(c)kle, m.; jfr ä. d. skagel (d. skagle), fvn. skǫkull, nor. skakle, skokle, skakkel; jfr äv. lt. scha(c)kel, mnl. o. holl. schakel, alla med bet.: länk i kedja, i lt. o. mnl. äv.: black om hästfot, feng. sceacul, boja, black (eng. shackle; jfr SCHACKEL); till (stammen i) SKAK, sbst.2; formerna skakla, skackla o. det feminina genus hos skakel, skackel torde utgå från den i fsv. o. sv. dial. anträffade pl.-formen skakla, vilken uppfattats ss. f. sg., varefter pl. på -or nybildats; det neutrala genus torde bero på inverkan från neutrala ord med närstående bet., t. ex. REDE, sbst.1, SKAK, sbst.2 (jfr Långström SvFord. 237 ff., 253 f. (1955))]
1) i anordning för anspännande av dragdjur (i sht häst) för fordon l. redskap o. d.: stång l. skalm som i sin övre ända fastgöres i seltyg o. dyl. o. i sin nedre ända sitter fast l. kan fastgöras vid fordon osv. (i sht förr äv. liktydigt med: tistelstång); i pl. ofta (stundom äv. i sg. koll.) om draginrättning bestående av två sådana stänger l. skalmar mellan vilka ett dragdjur spännes o. vilka antingen var för sig utgå direkt från (o. sitta fast vid) fordonet osv. l. också, nedtill förenade gm en tvärslå försedd med anordning för fastgörande vid fordonet osv., bilda ett fristående redskap i förhållande till detta; stundom äv. om skalm l. dragstång o. dyl. l. (i pl. l. sg. koll.) par av skalmar osv. ingående i l. utgörande draginrättning för människor (på skott- l. dragkärra l. släde o. d.); i sht förr äv. om draglina (i draginrättning med rep i st. f. stänger l. skalmar). Ett par skaklar. Fasta, lösa skaklar, skaklar som sitta fast vid resp. äro löstagbara från ett fordon o. d. (Lat.) Temo .. (sv.) tijslastock eller skaclar. VarRerV 43 (1538). Linné Sk. 302 (1751; om draglina i inrättning för tvebettskörning med hästar). Schultze Ordb. 4177 (c. 1755; om tistelstång). Vagnshästen föll om kull och bröt af den ena skakeln, i hvars ställe vi måtte betjäna oss af rep. Ferrner ResEur. 257 (1760). Under betesstunderna skola, då hästarne spännas från plog eller harf, skacklorna alltid läggas i kors. Sundblad GBruk 155 (1888). Hallström Händ. 162 (1927; i pl., om skalmar på skottkärra). Han gick i skakeln på en gammal skraltig dragkärra och drog av alla krafter. Göth SmeFredrKJ 5 (1936). (Årdret) har kapad stång (ås) försedd med krokar till påhäktning av en skackel för att kunna köras enbet med häst eller man. Erixon Kila 195 (1946). (Släden är försedd med) en alldeles särskild draganordning, genom vilken jägaren själv med eller utan hjälp av en hund kan draga släden efter sig. Denna består av en lång, tunn fimmerstång eller skakel, som jägaren tar i vänstra handen och styr släden med, och en draglina med en enkel, ringformig loka, som han lägger om den högra axeln. NordKult. 10: 47 (1947). — jfr MELLAN-, RED-, REP-, VAGNS-SKAKEL, PLOG-, RIST-SKAKLAR m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Dett är en arm fola, som icke skenar et par skaklar sunder. SvOrds. A 5 a (1604); jfr: Elack Fohla som icke skeenar en skakla sönder. Grubb 181 (1665). Skacklar i båda ändar, kjöra och icke wända .. (dvs.) ej wara rådlös eller förlägen. Rhodin Ordspr. 110 (1807).
b) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i bildl. uttr. angivande att ngn utför l. tvingas till l. befrias från (krävande) arbete l. att ngn ”drar” l. upphör att ”dra lasset” l. att ngn underkastar sig l. tvingas underkasta sig l. frigör sig från ett tvång l. en (pressande) nödvändighet o. d. En lärds vagabond-lif, då han är spännd ur skacklorna af de strängare studiernas rustvagn. Törneros (SVS) 2: 102 (1826). Man börjar (mot festens slut) tvingas i förnuftets skaklor / och lagar sig att tåga hem med facklor. Scholander 2: 34 (1866). Oss (dvs. stadsborna) lyster kasta våra skaklars tvång, / oss lyster skena från den usla foran. Österling Idyll. 67 (1917). Karlavagnens skakel steg och natten sakta led. Blomberg KapH 35 (1920). När jag har kört fast (i affärerna) och jag inte orkar stå ensam i skacklarna längre — då .. anser jag mej ha rätt till hjälp av dem som åkt med på mitt lass! Moberg Rosell 92 (1932). (Det) märktes .. vem det var som dragit familjelasset, ty det stod där det stod då han släppte skacklarna. Wägner Genomskåd. 275 (1937). särsk.
α) i uttr. angivande att ngn (icke) respekterar l. håller sig l. hålles inom gränserna för det tillåtna l. passande l. vedertagna o. d.; särsk. dels i uttr. hålla sig l. ngn inom skaklarna, förr äv. hålla i skaklarna med ngn, hålla sig resp. ngn inom det tillåtnas osv. gränser, tygla sig resp. ngn, dels i uttr. hoppa, äv. skena l. springa över skaklarna, äv. skakel(n) l. ngts skaklar, i sht förr äv. hoppa ur skaklarna, förr äv. skena (ut)ur skaklarna l. utöver skaklar l. utom skakeln l. ngts skaklar, betecknande att ngn överskrider gränserna för det tillåtna osv. l. släpper sig lös l. gör ”snedsprång” o. d.; jfr RASA, v. II 3 a γ. Man skal them (dvs. de affekter) som vthom Förnufftzens Skaklar willia Skena, medh thes Tömar, som är helsesam rådh inom fast hålla. Palmchron SundhSp. 148 (1642). KOF II. 1: 72 (1650: hålla i skaklerna med). VDAkt. 1660, nr 129 (: springa öffwer skacklerna). Sylvius Mornay 191 (1674: vthur). Warnmark Epigr. I 2 a (1688: utom Skakklan skena). Lundberg Paulson Erasmus 83 (1728: skiena .. öfwer skaklorne). Kolmodin QvSp. 1: 51 (1732: vtöfwer). Serenius (1741: Skena ur skaklarna). Braun Bror 2 (1846: hoppat öfver all måttas skacklor). SvTyHlex. (1851: hoppa ur .. skaklarna). CVAStrandberg 4: 174 (1857: skena öfver skakeln). Jag tror, att vissa gäss, / Om norsken hoppar öfver skackel / I krigskonst kunna en finess / Och rädda landet med sitt — kackel! Jacobson Solregn 90 (1890). Snedsprången öfver verklighetens skacklor. Levertin Gest. 150 (1903). Ni blir säkert svår att hålla inom skaklarna, Stefan. Schildt Lyck. 72 (1923). Spångberg StMän 3: 163 (1924: hålla sig inom skacklorna). Givetvis har Malla i åratal känt till att hennes Frey hoppat över skaklarna. Trenter Spring. 238 (1958).
β) [varje på kamratens rygg bakåtliggande person bildar ett par ”skaklar”] (i vissa trakter) i uttr. spänna skaklar, ss. benämning på kampleken dra oxe. Dra oxe .. (tillgår så att) Två lägga sig på alla fyra, vända från varandra. På var och en av dessa lägger sig en annan deltagare på rygg. Dessa senare vända huvudet åt varandra och fatta bägge i en käpp, som de ha mellan sig. För att hålla sig fast knäppa de benen om halsen på oxarna. Därefter börja oxarna dra åt var sitt håll, tills det ena lasset släpas med. Andra namn: Spänna skaklar (osv.). LandsmFrågel. 28: 10 (1930). Tillhagen (o. Dencker) SvFolkl. 1: 128 (1949; från Dalarna).
γ) (numera bl. tillf.) om ben; särsk. i uttr. vända skaklarna i vädret, (falla på rygg o.) vända benen i vädret, äv.: dö, avlida. (Sv.) Vända skaklarna i vädret .. (fr.) tomber les quatre fers en l'air. Weste (1807). Vända skaklarna i vädret .. (dvs.) dö. Ahlman (1865). Jag .. gifver mig af, allt hvad skacklarna bära. Topelius Planet. 2: 19 (1889). Kutryggig å snevint va han mä långa skackler te ben. Sparre SkeppSöd. 31 (1917).
2) (†) bogträ, loka. (Sv.) Skaklar .. (t.) Kombt. Kommet. (lat.) Helcium. Schroderus Dict. 91 (c. 1635).
Ssgr (till 1): A: SKAKEL-ARM. (numera i sht i vissa trakter) jfr -stång. KrigVAH 1844, s. 9.
-BESLAG. beslag (av järn) på skakel. PT 1895, nr 131, s. 1.
-BÄRARE. (i fackspr.) = -hållare. Wrangel HbHästv. 456 (1885).
-DRÖG. (numera bl. tillf.) om drög med skaklar. BoupptVäxjö 1759.
-HÅLLARE. (i fackspr.) på sele: anordning som håller skakel fästad vid selen; jfr -bärare. Wrangel HbHästv. 447 (1885).
-JÄRN. (skakel- 1722 osv. skakle- 1815) till skakel hörande järn (se d. o. 5); jfr -beslag. HovförtärSthm 1722 A, s. 1034.
-KIPPA ~ɟip2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [sv. dial. skakelkippa; senare leden samhörig med sv. dial. kepa, skakelpinne (se kip); jfr Hedström SydsmålFolkm. 1: 128 (1932)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -pinne. Larsson i By Logen 295 (1916).
-KLOCKA. bjällra (avsedd att fästas) på skakel; jfr -pingla. KatalIndUtstSthm 1897, s. 52.
-KROK. (skakel- c. 1730 osv. skakle- 1747)
1) krok för fästande av skakel l. skaklar (vid fordon o. d.). Boding ÅngermHush. 46 (1747; på skakelslå). Ahlbäck KultGeogrKart. 82 (1945; om krokigt skakelträ).
2) (†) om det främre av de båda i ett årder ingående krokiga träna, vid vilket skaklarna voro fästade. Broman Glys. 3: 37 (c. 1730).
-LIKNANDE, p. adj. Boberg Varg. 49 (1934; om släpa).
-LÅS. (numera bl. tillf.) låsanordning för skakels fästande vid sele. PT 1892, nr 83 A, s. 1.
-LÄNK. (i fackspr.) länk för fästande av skaklar (vid fordon o. d.); jfr -tuga. Juslenius 331 (1745).
-PAR. om par av skakelstänger (förenade medelst tvärslå). Vendell OrdbÖstsvDial. 802 (1906).
-PINGLA. = -klocka. Wassing Dödgr. 305 (1958).
-PINNE. pinne (med inskärning på mitten) för fästande av skakel l. skaklar vid sele l. fordon o. d.; jfr -kippa, -trä o. sel-pinne. Rietz 316 (1863).
-REDE. [sv. dial. skakelrede] (i sht i vissa trakter) om draginrättning (för fordon o. d.) vari skaklar ingå l. som utgöres av skaklar; jfr rede, sbst.1 1 a (, b). Bodorff FolksprÖl. 76 (1875). Beroende på huru skakelredet fästes vid släden kan man skilja mellan skaklar med vidjetuga och skaklar med tistel. Ahlbäck KultGeogrKart. 82 (1945).
-SKALM. jfr -stång. Wikforss (1804; under gabeldeichsel).
-SLÅ. tvärslå som förenar två skaklar i en anspänningsinrättning. LmUppslB 30 (1923).
-SPATT. veter. ansvällning på yttre sida av has, orsakad av slag mot skakel o. d. Ehrengranat Hasl. 26 (1809).
-STÅNG. stång utgörande (ämne till) skakel; jfr -arm, -skalm. Porthan 5: 15 (1788). BoupptVäxjö 1825 (i pl., om ämnen).
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (skakel- 1696 osv. skakle- 1596) (med inskärning på mitten försedd) pinne (av trä) varmed skaklar fästas vid fordon o. d. på sådant sätt att den träs in i en med skakelslån förbunden länk o. d., sedan denna stuckits upp genom ett hål i tvärslå l. dyl. på fordonet osv. 3SthmTb. 2: 77 (1596).
Ssg: skakelträ-, äv. skakelträs-lås. (numera bl. tillf.) om fästanordning byggande på den princip som användes vid fästande av skaklar medelst skakelträ. TT 1883, s. 138 (: skakelträdslåsen, pl.; i fråga om bomlås).
-TUGA l. -TÅGA. (skakel- 1638 osv. skakle- 1747) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -länk. ÅngermDomb. 21/7 1638, fol. 137 (: skackell tugu).
-VAGN. vagn med skaklar. Sahlin SkånFärg. 43 (1928).
-ÄNDA, äv. -ÄNDE. (skakel- 1917 osv. skakle- 1747) Boding ÅngermHush. 46 (1747).
B (†): SKAKLE-JÄRN, -KROK, -TRÄ, -TUGA, -ÄNDA, se A.
Spoiler title
Spoiler content