publicerad: 1973
SKRAPA skra3pa2, v. -ade ((†) pr. sg. akt. -er G1R 9: 308 (1534: skraper .. tiil hopa), GlTer. 9 (c. 1550); pr. sg. pass. -es Juslenius 19, 533 (1745); imper. skrap Schultze Ordb. 4391 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING, -ELSE (se avledn.), -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr SKRAP, sbst.2
Ordformer
(skrap- (sc-, sch-, -aa-) 1526 (: vthskrapadha, p. pf.) osv. skrapp- 1626)
Etymologi
[fsv. skrapa; jfr fd. skrabæ, skrapa (d. skrabe), nor. skrape, fvn. skrapa (nor. dial. skrapa), mlt. schrapen, mht. schraffen, rista, koppa; besläktat med mht. schrepfen, schröpfen (t. schröpfen), rista, koppa, o. i avljudsförh. till mht. schreffen, skrapa, feng. screpan, skrapa, samt möjl. rotbesläktat med feng. sceorpan (se SKARP, adj.); jfr äv. eng. scrape, skrapa (sannol. lån från nord. språk). — Jfr SKRAPA, sbst., SKRAPEL, SKRÄP, sbst.1]
1) under tryck föra ett hårt l. vasst (med egg l. eggliknande kant l. ett antal tänder o. d. försett) föremål l. redskap (t. ex. en skrapa, se SKRAPA, sbst. 1) över ytan av (ngt) l. huden (l. kläderna) på (ngn) med eggen osv. mer l. mindre vinkelrätt ställd mot ytan osv. o. därigm borttaga smuts l. ngt annat (icke önskvärt) på ytan osv. befintligt l. delar av det yttersta lagret (i form av tunna spånor l. flisor l. små stycken l. korn l. dyl.) av ytan osv. l. åstadkomma en l. flera rispor l. repor i ytan osv.; äv. dels i fråga om att föra ngt över ett hårt l. vasst l. skrovligt föremål o. därigm åstadkomma ett sådant resultat, dels med subj. betecknande ngt (särsk. kroppsdel o. d.) som föres över ngt på liknande sätt o. med liknande resultat; ofta dels med obj. betecknande det som borttages, dels med objektiv (l., i pass., subjektiv) predikatsfyllnad betecknande resultatet, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. dels refl., dels utan obj.; äv. mer l. mindre bildl. (jfr h, 2). Skrapa nypotatis och morötter. Skrapa däcket på en båt. Skrapa degresterna ur baktråget med degskrapan. Skrapa hudar, skinn. Skrapa en ångpanna. Hon skrapade på målningen med nageln. Väl skrapat rått kött. (Det av ”spetälska” angripna) hwset skal man skrapa innan til alt omkring, och kasta thet aff skrapadhe stofftet vth för stadhen. 3Mos. 14: 41 (Bib. 1541). Må hvar och een skrapa reent för sin dörr. RP 5: 67 (1635); jfr REN, adj. 3 c slutet. Spegel GW 92 (1685; utan obj.). De skickeliga .. (unga kvinnorna) pläga skrapa en hop oartigheter af ohyfsade ynglingar. Hof Underr. 20 (1766). Den skäggiga hakan (på fadern) hade skrapat Hildas fina kinder. Carlén Prof. 324 (1840). Alltefter som (skär-)vinkeln (på hyveljärnen) närmar sig 90° övergår skärandet till skrapande, t. ex. tandhyveln med 80° vinkel. HantvB I. 2: 103 (1934). De båda trätobröderna skrapade sig i ansiktet med sina rakhyvlar utan att se på varann. Hedberg VKind. 146 (1954). Mor kokte vattnet i bykgrytan för att skålla grisen så den kunde skrapas. Gyllensten Lotus 101 (1966). — jfr AV-, BLANK-, BORT-, BOTTEN-, FIN-, FRÅN-, HOP-, IN-, LÖS-, NED-, REN-, RÅ-, SAMMAN-, TILL-, UNDAN-, UPP-, UR-, UT-SKRAPA m. fl. o. BAR-, O-SKRAPAD. — särsk.
a) (i fackspr.) medelst skrapa (se SKRAPA, sbst. 1 a) upphämta växter l. djur o. d. från havsbottnen (särsk. (fisk.) i fråga om ostronfiske); äv. tr., särsk. med obj. betecknande ostron. Ekström AfhFiska 89 (1845; i fråga om ostronfiske). TurÅ 1898, s. 234 (intr., i fråga om zoologisk undersökning). Man (har) på ostronbankarna (i Limfjorden) i år skrapat 4 miljoner ostron. UNT 1931, nr 10802, s. 7. (Trålen) släpas efter fartyget och skrapar rent på havsbottnen. Kulturen 1949, s. 110.
b) i sht lant. i fråga om rengöring (l. frottering) av hud o. hårrem på (hus)djur (i sht häst l. nötkreatur) medelst skrapa (se SKRAPA, sbst. 1; i sht ryktskrapa); jfr RYKTA, v.1 2. Schroderus Comenius 450 (1639; med avs. på häst). Kreaturen skrapas med en Träskrapa på Låren, Benen och Ryggen. Dahlman Reddej. 36 (1743). Spak HbFältartill. 90 (1873).
c) med. o. veter. gm operativt ingrepp borttaga ytliga vävnader på (kroppsorgans inre kaviteter, i sht på livmoderslemhinna); särsk. ss. vbalsbst. -ning, om det operativa ingreppet. Hygiea 1912, s. 921 (: skrapning). Skrapa en varhärd, en fistelgång. Östergren (1939). — jfr UT-SKRAPNING.
d) = RIVA, v.2 II 1 a; äv. = RIVA, v.2 II 3. Katten skrapade honom i ansigtet. Meurman (1847). Skrapa sig på ryggen med en ’klåkommissarie'. Östergren (1939). — särsk. (i Finl.) refl., ss. uttryck för huvudbry l. fundersamhet: klia l. riva l. klå sig (i huvudet l. bakom örat o. d.). Till smålöje sin mun drog tiggaren Aron, betänkligt / Skrapande sig vid örat. Runeberg (SVS) 3: 96 (1832). Han skrapade sig i det grå knollriga håret. Ahrenberg Männ. 2: 250 (1907).
e) (t. ex. gm en olyckshändelse) oavsiktligt (råka) tillfoga (sig själv l. huden l. en kroppsdel på sin egen kropp) en l. flera rispor l. skråmor l. ett l. flera ytliga skrubbsår; särsk. refl.; jfr SKRAPA, sbst. 2. Ja, se det (dvs. ölet) kan sätta märg i gamla skrapade Kapareben. Björn Carol. 59 (1794). Han föll och skrapade sig på knät, på näsan, skrapade skinnet på knät. Weste FörslSAOB (c. 1815). Falla av cykeln och skrapa knät. SvHandordb. (1966).
f) (numera föga br.) i överförd anv., = RIVA, v.2 VIII 2. Dåligt vin skrapar i halsen. Klint (1906).
g) i utvidgad anv.: med ett föremål l. redskap (t. ex. en skrapa) skjuta l. föra l. maka (ngt någonstädes) över en yta; särsk. i ordspr. var (och en) skrapar eld under sin gryta o. d., var och en ser på sitt eget bästa o. d. Thz skrap(er) huar eld und(er) sin grÿta. GlTer. 9 (c. 1550). Hwar skrapar under sin gryta. Rhodin Ordspr. 77 (1807). Hvar och en skrapar eld under sin gryta. Berg o. Levisson Anekdotlex. 2: 151 (1847). Vi skrapade sand öfver blodfläckarna (från de nedskjutna). Zilliacus Indiankr. 116 (1898). TT 1940, Bergsv. s. 12.
h) i vissa bildl. anv. (i sht motsv. g), dels i fråga om utnyttjande l. tillvaratagande av alla tillgängliga resurser l. möjligheter l. krafter l. dyl. (företrädesvis i fråga om pengar), dels (vard.): samla ihop (pengar) l. (hänsynslöst) roffa l. raka åt sig (ngt); äv. i uttr. skrapa hem ngt (särsk. pengar), håva in ngt; i sht förr äv. i uttr. skrapa ngt åt sig själv, själv lägga beslag på l. roffa åt sig ngt; äv. i p. pf., om person resp. ngt sakligt: helt utblottad l. barskrapad resp. helt tom l. bottenskrapad. Gudi lof, at inga Ryszar och Cossaker hafwa fått lära mig at skrapa alt åt mig sielf. AHesselius (1725) hos Swedberg Lefv. 289. Gustaf Vasa .. skrapade kyrksilfver, kanske nog mycket, men han lät också Guds ord gå ut på svenska språket. Svedelius SmSkr. II. 2: 63 (1888). Janson Par. 22 (1900: skrapade hem). Han hade skaffat sig fästmö och var alltid skrapad i slutet af månaden. SD(L) 1905, nr 90, s. 2. NordBoktrK 1907, s. 139 (i p. pf., om kast i tryckeri). Gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Lagerlöf Kejs. 228 (1914). Nu har vi skrapat kassan. Där fanns bara 4,25. Här får du dem. Norling Mänskl. 115 (1930). — jfr BOTTEN-, HOP-, IN-, REN-, SAMMAN-, UT-SKRAPA o. BAR-SKRAPAD. — särsk. (†) i uttr. skrapa sig ur skuld, gm att använda alla tillgängliga egna resurser göra sig skuldfri. VDAkt. 1671, nr 276.
2) (numera mindre br.) i bildl. anv. av 1 (jfr 1, 1 h): tilldela (ngn) en skrapa (se SKRAPA, sbst. 3) l. tillrättavisning l. reprimand, varna l. tillrättavisa l. klandra (ngn); äv. dels med sakligt obj.: klandra l. kritisera, dels utan obj. PErici Musæus 4: 87 b (1582). Kom, skalders harm, och hjelp mig skrifva: / Jag väldugt skrapa vill min vän. / För alla bref, jag mägtar gifva, / Så får jag aldrig ett igen. Bergklint Vitt. 108 (c. 1775). (G. II A.) hatade syszlolöshet och nöjenjagt. Sjelf war han outtröttlig wid arbetet. .. Sådana wille han äfwen hafwa embetsmännerna och skrapade personligt och allwarsamt, då han märkte motsatsen. Fryxell Ber. 6: 113 (1833). Uti presteståndet väckte utskottsmemorialet allmänt ogillande och skrapades starkt af riksarkivarien Nordström, som ansåg det afgifvet .. (utan) sakskäl. Hellberg Samtida 8: 202 (1872). Östergren (1939; betecknat ss. sällsynt). — jfr O-SKRAPAD. — särsk. (i skildring av ä. förh. vid Västerås gymnasium) motsv. SKRAPA, sbst. 3 b. JVSjöqvist (1894) i ÅbSvUndH 34: 29 (om förh. 1828—29).
3) om ngt sakligt: under tryck röra sig mot ytan av (ngt) så att friktion uppstår, gnida l. stryka mot (ngt); äv. om person l. djur: under tryck föra ngt (fram o. tillbaka) över (en yta), gnida; äv. dels med bestämning inledd av prep. med o. betecknande det varmed rörelsen utföres, dels intr., med bestämning styrd av prep. (i sht mot l. på) o. betecknande det varemot friktionen sker; ofta med inbegrepp av l. enbart med tanke på det ljud som uppstår vid friktionen (särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om ljud). Vi hörde katten skrapa på dörren med klorna. Med ett skrapande ljud gled stäven upp på strandkanten. Aldrig får den ena (valsen) skrapa på den andra, utan måste cylindern hafwa ledig gång. Carlström Spinnm. 44 (1832). (Skeppet) Refanuts köl skrapade bottnen. Topelius Läsn. 5: 54 (1880). Man hörde kölen skrapa mot grund. Melin Dikt. 1: 117 (1888). Nu var middagen slut. Stolarna skrapade mot golvet. Hellström ManHum. 2: 77 (1923). Bergholm Fys. 4: 62 (1957). — särsk.
a) om person l. djur (i sht häst): stryka ena foten l. fötterna resp. ena hoven l. hovarna osv. mot marken l. golvet; äv. med subj. betecknande fot l. hov osv.; ofta ss. tecken på förlägenhet l. otålighet l. belevenhet (se α) l. för att påkalla uppmärksamhet l. för att uttrycka missnöje (se β); äv. i uttr. skrapa med foten l. fötterna (i sht förr äv. på foten) resp. med hoven osv.; äv. tr., med obj. betecknande golv l. mark; förr äv. i uttr. skrapa och stryka med fötterna åt ngt, uttrycka sin uppskattning av ngt gm att stryka fötterna mot golvet o. d. (Lat.) Astrepo .. (sv.) skrapa och stryka medh fötterna ååt någhot .. (t.) Mit füssen rauschen vnd loben. Linc. G 6 a (1640). Gångaren gode / gnäggar derinne, / skrapar med gullhof / grundmurad graf. Tegnér (WB) 5: 137 (1821). Hästhof skrapar uti gatans sten. Sturzen-Becker 6: 8 (1868). Jag hostade och skrapade i sanden (på golvet) för att göra mig hörd, om det var derinne, hon var. Hallström VilsnF 96 (1894). Nu ringde (skol-)klockan. Det blev ett kraftigt skrapande av fötter under bänkarna (då eleverna reste sig). Krusenstjerna Fatt. 2: 308 (1936). — jfr FOT-SKRAPNING. — särsk.
α) (i sht förr) om person: i samband med (djup) bugning (ss. uttryck för hovmannamässig, senare folklig belevenhet l. stor artighet) föra ena (vanl. vänstra) foten bakåt, varvid den med ett skrapande ljud strykes mot golvet (l. marken); ofta övergående till att beteckna överdriven l. inställsam hövlighet l. kryperi o. d. (särsk. i uttr. bocka l. buga och skrapa); vanl. i uttr. skrapa med (äv. på) foten; äv. dels tr., i uttr. skrapa fot(en), dels om fötter: i samband med bugning strykas mot golvet (l. marken), dels mer l. mindre bildl. Riddermarck Alm. 1698, s. 16. Man hade nästan förgätit att buga och skrapa med foten (efter flera års vistelse hos ociviliserade folk). Cook 3Resa 519 (1787). Stiernstolpe Wieland Ob. 166 (1816; om fötter). Blanche Våln. 229 (1847: skrapa fot). Uppsalienserna (ha) förstått att hedra sin höge kansler. Däri har jag igenkänt den ”vördnadsfulla fot”, hvarmed den akademiska lärdomen så ofta och så länge skrapat i hoftrapporna. JGRichert (1852) hos Warburg Richert 2: 345. Ångbåten skrapar med foten, liksom då man tar afsked. Sehlstedt 2: 204 (1862). Topelius Planet. 3: 51 (1889: skrapa foten). Högberg Vred. 1: 153 (1906: skrapa på foten). Han hälsade gammaldags på fru Hell, med två skrapningar af foten. Norlind Hell 1: 25 (1912). Direktören och hovmästaren lämnade vad de än hade för händer och vem de än serverade för att komma och bocka och skrapa med fötterna för sina bästa kunder. Claëson Lockhart Farväl 185 (1934). särsk. (numera föga br.) i utvidgad anv., i p. pf., om bugning: utförd i samband med skrapning med foten. En vacker skrapad bondbock. Knorring Torp. 1: 185 (1843).
β) i fråga om den i sht i ä. tid, särsk. av elever vid universitet o. skolor, använda metoden att (gemensamt) skrapa med fötterna för att uttrycka sitt missnöje med ngn l. ngra (o. sålunda förolämpa honom resp. dem); förr äv. i uttr. skrapa på ngn. Annerstedt UUH 1: 276 (cit. fr. c. 1630: på). (Den 24 november) Proponerade profess. M:r Thuronius wälb. Landzhöfdingens begäran att Senatus skul .. (beivra den skymf), som några studenter hafwa giordt honom både medh pasquillerande och skrapande i Academien. ConsAcAboP 2: 136 (1658).
b) (numera föga br.) spela fiol (l. liknande instrument) dåligt l. oskickligt (så att orena l. disharmoniska l. skärande toner uppstå), gnida l. fila; äv. i uttr. skrapa på fiol; jfr c. Björn Besynn. 13 (1792: skrapade på sin gamla Viol). Schulthess (1885).
c) (mera tillf.) i utvidgad anv.: avge ett strävt raspande ljud; äv. i p. pr. (särsk. ss. adv.): sträv l. raspande; jfr b. ”Patron har sålt skog åt honom .., i strid med ett (annat) äldre kontrakt. ..” ”Aldrig i lifvet!” frånsade Skalin skrapande hest. Högberg Baggböl. 1: 153 (1911). Trasten skrapade, bofinken spelade, vakan slog. Dens. Utböl. 2: 207 (1912). Jersild CalvVärld. 23 (1965; om korp).
d) med. o. veter. ss. vbalsbst. -ning, om skrapande l. knarrande ljud som höres då två ledändar o. d. (särsk., i fråga om benbrott, de två ändarna av benet) röra sig mot varandra l. om den förnimmelse som därvid uppstår, krepitation. Lundberg HusdjSj. 469 (1868). (Ben-)Brottet igenkännes (bl. a.) på .. skrapning, som kännes då de båda brutna ändarna röras mot varandra. Svenson Sinnessj. 72 (1907). LbKir. 1: 634 (1920).
Särsk. förb. (i allm. till 1): SKRAPA AV10 4, äv. UTAV04. gm skrapning borttaga (ngt från l. på ngn l. ngt o. d.); äv. dels refl., i uttr. skrapa av sig, gm skrapning borttaga smuts o. d. från sin egen kropp, dels med obj. betecknande det varifrån ngt borttages, dels i uttr. skrapa av ngn l. ngt ngt, gm skrapning borttaga ngt från l. på ngn l. ngt o. d.; äv. motsv. skrapa, v. 1 e; äv. mer l. mindre bildl., särsk. (vard.) motsv. skrapa, v. 1 h; jfr skrapa bort. Som aschan lodde wedh brödhit såå ååt iach henne, scrapadhe henne intitt aff. OPetri 1: 112 (1526). Job 2: 8 (Bib. 1541: aff sigh). Then stakkars Astrild föll framstupa heelt dijt in (i gropen), / At Bredden skrapa't af (sannol. felaktigt för skrapa' taf, dvs. skrapade utav) hans Näsa Hud ok Skinn. Lucidor (SVS) 206 (1672). Låt oss .. skrapa af det fula ordet ”förförare” något af dess orättvist påstänkta fläckar. Strindberg Giftas 2: 222 (1886). Hon skrapade av den där skojarn Törnqvist varenda skilling, innan han sattes in på Långholmen. Högberg Baggböl. 2: 106 (1911). Ullen (från garverier) har skrapats av huden och innehåller en del orenheter. Fröberg Skrädd. 10 (1941). jfr avskrapa. —
SKRAPA BORT10 4. gm skrapning borttaga (ngt); äv. bildl.; jfr skrapa av. Swedberg Ordab. (1722). Fryxell Ber. 4: 217 (1830; bildl.). jfr bortskrapa. —
SKRAPA EMOT10 04. till 1, 3: under skrapning komma emot (ngt); äv. utan obj. Akta far studsarn, så den ej skrapar emot på något ställe. Carlén Rosen 415 (1842). —
SKRAPA FRAM10 4. gm skrapning (av en yta) bringa (ngt) i dagen l. få (ngt) att synas; äv. motsv. skrapa, v. 1 g: gm skrapning förflytta (ngt) framåt. TurÅ 1895, s. 276. Skraptransportörer bestå af skrapor, stänger e. d., som på lika afstånd äro fastsatta på kätting eller lina. Materialet skrapas fram i en ränna af plåt eller trä. 2NF 29: 597 (1919). —
SKRAPA I10 4.
2) (mera tillf.) till 1 (g), refl., i uttr. skrapa ngt i sig, medelst skrapning föra ngt in i sig. Ödman VexlBild. 10 (1887, 1893; om mudderverk). —
SKRAPA IFRÅN10 04. särsk. bildl., dels motsv. skrapa, v. 1 g, refl., i uttr. icke kunna skrapa elden ifrån sig, se eld 4 a, dels o. numera bl. (tillf.) motsv. skrapa, v. 1 h: fråntaga (ngn l. ngt ngt). På Bogehws satt then onde Bille, / The Norske monde honom litet gille. / Han skrapade them theris stoff ifrå, / Jagh troor the skola icke mykit förmå. Svart Gensw. F 2 b (1558). jfr från-skrapa. —
SKRAPA IGEN10 04. till 1 g: gm skrapning maka ngt i (ett hål o. d.) så att hålet osv. täppes igen. Nordforss (1805). —
SKRAPA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032, förr äv. IHOPA.
1) gm skrapning samla ihop (ngra l. ngt) l. maka l. skjuta ihop (ngt); företrädesvis bildl., särsk. motsv. skrapa, v. 1 h: gm användande av alla tillgängliga resurser l. möjligheter l. utvägar l. krafter samla ihop (ngra l. ngt, i sht tillgångar, särsk. pengar); stundom liktydigt med: spara ihop (ngt); äv. utan obj.; jfr skrapa samman 2. Jtem ath han (huar nogon fare på komber) skraper tiil hopa thet mesta folck szom han .. bekomma kan. G1R 9: 308 (1534). I må skinna, skackra och skrapa ihop så mycket i willia, så få i ändoch aldrig tillfyllest. Fernander Theatr. 168 (1695). Girige fika med id, och skrapa tilhopa med orätt. Nicander GSann. 106 (1767). Han skrapade ihop några näfvar våt sand. Janson Ön 84 (1908). Några tusen mark, som han hade skrapat ihop under ett långt liv. Ekholm NorrfL 279 (1920). Rig 1950, s. 90 (med avs. på pengar). jfr hopskrapa.
SKRAPA IN10 4. särsk. (ngt vard.) bildl., motsv. skrapa, v. 1 h: skrapa till sig (ngt, i sht pengar); äv. utan obj. CSTopelius (1840) hos Vasenius Top. 2: 350 (med avs. på fordringar). Prosten skall skrapa in och komministern punga ut, det är så vanligt det. Blanche Band. 470 (1848). jfr inskrapa. —
1) till 1: gm skrapning få (ngt) att falla ner (särsk. i l. på l. från ngt o. d.). Nordforss (1805). All deg skrapas ned från kanterna (av bakbunken) och från degspaden. StKokb. 13 (1940).
2) till 1 g: gm skrapning fösa ned (ngt). Han rusar tillbaka till bordet, skrapar sedlarna och guldet ner i fickorna .. och (osv.). Blanche Våln. 509 (1847). TT 1940, Bergsv. s. 12. —
SKRAPA OMKRING10 04.
2) (numera bl. tillf.) till 3, intr.: under skrapning emot ngt röra sig l. glida omkring. Benedictsson Folkl. 71 (1887). —
SKRAPA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032.
1) (numera bl. tillf.) skrapa (olika saker) för att uppnå passning (se d. o. 1) dem emellan. Frykholm Ångm. 165 (1881).
2) = skrapa ihop 1. Mahomet .. stelte folcken sin Alchoran före, ther vthi han .. thet .. inlappade, och aff allahanda Secter tilsamman skrapade som mennisklighit förnufft begrijpligit war. Balck Musæus Nn 3 b (1596); möjl. ssg. ÅbSvUndH 33: 108 (i handl. fr. 1614). (Generalguvernör N. Stiernsköld) skrapade tilsamman de gullpenningar och sölffver, som han hade (o. flydde till Holland). JHallenus (1625) i HT 1920, s. 103. Folket (på Tjörn) .. hade skrapat tilsamman den mull och torf, som de kunde få på backar, berg och sidorna af bergen, och fört den på sin åker til gödning. Kalm VgBah. 241 (1746). (Att sätta bo) tog allt vad jag hade skrapat samman under min styrmanstid. Holmström Benj. 283 (1932). jfr sammanskrapa. —
SKRAPA SÖNDER10 40. gm skrapning få (ngt) att gå sönder; särsk. till 1 e. Skrapa sönder skinnet. Nordforss (1805). Skrapa sönder papperet. Klint (1906). jfr sönderskrapa. —
SKRAPA TILL10 4.
1) till 1; särsk. till 1 g, refl., i uttr. skrapa till sig ngt, med skrapa l. dyl. maka l. draga l. föra ngt till sig. Blanche Våln. 503 (1847). jfr tillskrapa. särsk. refl., motsv. skrapa, v. 1 h, i det bildl. uttr. skrapa till sig (i sht förr äv. skrapa sig till) ngt l. skrapa ngt till sig, med utnyttjande av alla möjligheter samla in l. roffa åt sig l. tillskansa sig (så mycket som möjligt av) ngt (i sht tillgångar, särsk. pengar); äv. utan obj.; jfr skrapa ihop 1, skrapa åt sig. Hwar skrapar til sigh medh arg Winning och ackt. Arvidi 175 (1651). MStenbock (1710) hos Loenbom Stenbock 2: 118 (: skrapa sig til). Fryxell Ber. 6: 266 (1833; med avs. på pengar). Heidenstam Karol. 1: 332 (1897).
2) till 1, 3: åstadkomma ett plötsligt o. kortvarigt skrapande (med ngt l. dyl.). Ibland skrapade .. (hästarna) till otåligt med hovarna i den djupa snön. Didring Malm 1: 131 (1914). Stolarna skrapade till när värdfolket reste sig. Juel ProstD 38 (1933). —
SKRAPA UNDAN10 32, äv. 40. jfr skrapa bort; äv. motsv. skrapa, v. 1 g: fösa l. maka undan (ngt); i sht förr äv. i uttr. skrapa ngt undan sig, skrapa bort ngt som ligger i vägen för en. På fältena .. (i trakten av Bender) gingo kameler uti beet och skrapade sniön undan sig. SAgrell (1709) i KKD 5: 52. Atterbom Minn. 595 (1819; i bild). Bernt tumlade emot en stol, som skrapades undan. Koch Timmerd. 224 (1913). jfr undanskrapa. —
SKRAPA UNDER10 40.
1) (†) till 1 g, med avs. på koppar, i fråga om att vid garning maka kolen under (kopparen) för att så fullständig garning som möjligt skall äga rum. KamKollP 1: 341 (1630).
2) (numera föga br.) till 1 g, refl., i det bildl. uttr. skrapa under sig ngt, skrapa till sig ngt (se skrapa till 1 slutet). Schroderus JMCr. 216 (1620). O! hwad är thet icke för en förbannad sak, at miszbruka sin Embets myndighet: Vnder Öfwerhetennes namn at girugas, at skrapa alt vnder sig och sin gryta. Sahlstedt Hoffart. 122 (1720); möjl. icke särsk. förb. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
1) till 1 (särsk. 1 g): gm skrapning samla ihop (ngt) i en l. flera högar l. hämta upp (ngt) l. åstadkomma (en l. flera rispor l. fåror o. d. i ngt). Jorden skal (vid kupningen) skrapas vpp vnder hwar (kål-)Planta 3. Resor. IErici Colerus 1: 145 (c. 1645). För att icke förvilla sig (i skogen) släpade han en gren efter sig, som skrapade upp en fåra i .. barrmattan. Heidenstam Folkung. 2: 277 (1907). Flickan Maria skrapade upp ostslammet ur koppen. Aronson FjärdeVäg. 74 (1950). särsk. till 1 e; särsk.: gm att skrapa sig erhålla (sår l. dyl.). SvHandordb. (1966).
2) (tillf.) till 1, om våg: gm en rörelse liknande skrapning röra upp (se röra upp 2) vattnet. Didring Malm 2: 288 (1915).
3) (numera föga br.) till 1 b: skrapa o. därigm snygga upp (häst o. d.). Blanche Tafl. 1: 279 (1845, 1856; med avs. på häst).
4) (numera mindre br.) till 2: tilldela (ngn) en kraftig l. ordentlig skrapa l. tillrättavisning, läxa upp. Björkegren 2794 (1786). Calonius Bref 117 (1795). Östergren (1939; betecknat ss. sällsynt). —
SKRAPA UR10 4, förr äv. UTUR. skrapa bort (ngt) ur (ngt); äv. med direkt obj. betecknande det varifrån ngt borttages. Warg 420 (1755). Skrapa ur en gryta. SvHandordb. (1966). jfr urskrapa. —
SKRAPA UT10 4. gm skrapning (med vasst föremål, särsk. kniv) avlägsna l. radera ut (ngt); äv. till 1 g: gm skrapning föra l. maka ut (ngt); äv. bildl. (Tjuven) kröp vnd(er) (kyrko-)h(er)bergett och skrapede rogenn vtt genom bottnenn. UpplDomb. 7: 108 (1558). Kolmodin QvSp. 1: 561 (1732; bildl.). Skrapa ut namnteckningen. SvHandordb. (1966). jfr utskrapa. —
SKRAPA ÅT SIG10 4 0. = skrapa till 1, särsk. 1 slutet. Hoffmann Förnöjs. 306 (1752; utan obj.). Han .. skrapar åt sig allt som finnes på bordet af knifvar, gafflar, talrikar (m. m.). Blanche Våln. 519 (1847). Han var här, när du (dvs. en affärsman som just köpt sin onkels växel) var borta och tänkte ut ett knep för att skrapa åt dig några styvrar. Bergman Patr. 40 (1928).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan under A o. C anförda ssgr kunna äv. hänföras till skrap, sbst.2, l. skrapa, sbst.; jfr skrap, sbst.2 ssgr): A: SKRAP-AKVATINT. (i fackspr.) akvatinta (se d. o. 2) utgörande ett inom koppargravyren förekommande mezzotintmaner kännetecknat av att en djupt etsad plåtyta skrapas med ett granuleringsstål l. dyl. före uppteckningen av bilden. HantvB I. 7: 199 (1939). —
(1 g) -BORD. (i fackspr.) till skrapspel hörande bord (se bord, sbst.1 5 d) på vilket lasten uppskrapas för ilastning i vagn l. dyl. IngHb. 5: 1196 (1948). —
-BULLE. (skrap- 1849 osv. skrapan- 1928) bulle som bakats av hopskrapade degrester; äv. bildl.; jfr -kaka o. skav-bulle. SvFolks. 447 (1849). Wallmark Vis. 1: 25 (1879; bildl., om obetydlig person). —
-DAMM. (numera bl. tillf.) damm (se damm, sbst.2 2 c) l. dammliknande l. dammigt avfall o. d. uppkommet vid l. hopsamlat gm skrapning; jfr skrape-stoft. Lind (1749; under striegel-staub). —
-EGG. arkeol. på redskap från arkeologisk period (skrapa l. kniv l. dyl.): egg för skrapning. Ymer 1905, s. 119. —
-FJÄRDING. (förr) fjärding (se d. o. 4) rymmande en fjärding (se d. o. 3) struket mått; jfr -trä, -tunna. BoupptSthm 1659, nr 71. —
-GALLER. (vid ytterdörr l. ingång placerat) galler (se galler, sbst.2 2) för avskrapning av smuts från skodon; jfr fot-skrapa. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 9 (1902). —
-JÄRN, sbst.2 (sbst.1 se skrap, sbst.2 ssgr). redskap(sdel) av järn utgörande skrapa l. avsett (avsedd) för skrapning. Juslenius 56 (1745). Fischerström 3: 426 (1787; använt ss. degskrapa). Silfverstolpe Boleslawski PolskRytt. 140 (1933; vid ytterdörr). —
-KAKA. (skrap- 1745 osv. skrape- c. 1880—1960) jfr -bulle; ofta mer l. mindre bildl., särsk. om yngsta barnet i syskonskara o. d. Juslenius 19 (1745). Geijerstam Hallin 68 (1887; om yngsta barnet). Carlsson Dagsv. 63 (1927; i bild). I Tennessee Williams rad av filmer är ”Mannen i ormskinnsjackan” en efterklang, en skrapekaka. SvD(A) 1960, nr 347, s. 15. —
-KANT. arkeol. på redskap från arkeologisk period (i sht flinta o. d. från sten- l. bronsåldern): kant avsedd för skrapning; jfr -egg, -retusch. AntT XVII. 3: 50 (1904). —
-KNIV. kniv (se d. o. 1, 2) för skrapning; jfr raderkniv 1, skav-kniv. Lind (1749; under schab-messerlein; om raderkniv). SDS 1907, nr 258 A, s. 3 (i degmaskin). —
-KORT.
1) (förr) stycke styvt papper (l., i utvidgad anv., stycke av horn o. d.) använt vid blandning av salvor o. d. för att skrapa upp salvan osv. från underlaget. Ahlberg FarmT 197 (1899; av horn).
-KORV. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. benämning på olika slags korv framställd av skrapat l. hackat kött l. av sämre kött (innanmäte o. d.); jfr hack-korv, pölsa 1, 2 o. skrap, sbst.2 2. Broman Glys. 3: 216 (c. 1730). Warg 449 (1755; framställd av skrapat oxkött). (Till forna dagars jul i Bjuråker i Hälsingl.) bereddes .. så kallad ”skrapkorv”, till vilken man tog fläsk och hjärtslaget. Fatab. 1919, s. 32. —
(1 g) -LASTNING. (i fackspr.) lastning medelst skrapspel (skraptransportör o. d.). JernkA 1943, s. 1. —
-MATTA. (vid ytterdörr l. ingång placerad) matta för avskrapning av smuts från skodon, torkmatta; jfr -galler, -järn. BoupptVäxjö 1898. —
(1 e) -NOS. (skrap- 1697 osv. skrape- 1697)
1) (ngt vard.) skrapad nos (se nos 2); särsk. i uttr. få skrapnos (jfr 3 a), skrapa sig på näsan l. i ansiktet (jfr 2 slutet). Weste FörslSAOB (c. 1815: Få). Åter ett rop 51 (1913).
2) spelt. sällskapsspel i vilket deltagarna ur en hög av olikformade pinnar l. dyl. med en hake skola lyfta upp en pinne i taget utan att rubba övriga pinnar osv. (o. där i ä. tid förloraren l. den som misslyckades skrapades på näsan med haken l. en pinne); äv. konkret, sammanfattande, om pinnarna (o. övriga tillbehör). Nordforss (1805). Fatab. 1945, s. 184 (konkret). BonnierLex. (1966). särsk. i uttr. spela l. leka skrapnos, ägna sig åt detta sällskapsspel; äv. bildl. (jfr 3): skrapa sig på näsan l. i ansiktet (jfr 1); äv. i uttr. leka l. spela skrapnos med ngn, spela detta sällskapsspel med ngn (äv. bildl., dels: skrapa ngn på näsan l. i ansiktet o. d., dels: lura l. narra ngn); äv. i det bildl. uttr. spela l. leka skrapnos med ngt, skrapa l. skava emot ngt (jfr skrapa, v. 3). (En kvinna har slagit sig på näsan o. tillfrågas på skämt av en annan kvinna) om hon hade leekt skrapenoos. NVedboDomb. Vårt. 1697. (Sv.) leka skrapnos med någon: (lat.) quem ludere, illudere; os cujus denasare. Lindfors (1824). I fyra timmar nu / Vi kilat fram som räfvar eller harar, / Med stock och sten lekt kullerbytta, skrapnos / Med ris och kottar, suttit fast i kärr (osv.). Atterbom LÖ 2: 314 (1827). Har nu inte minbåten ”Blixten” återigen varit sta' och spelat skrapnos med skärgårdsklipporna! Hedenstierna FruW 249 (1890). Wrangel Barnd. 66 (1924: spela; om förh. på 1860-talet).
3) (numera föga br.) i bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr 2 slutet).
a) bannor (jfr skrapa, sbst. 3); särsk. i uttr. få skrapnos (jfr 1), få bannor. Weise 210 (1697). Dalin (1854: Få). Auerbach (1913).
-pjäs. pinne l. dyl., ingående i en uppsättning av tillbehör för skrapnosspel. Hubendick FlickLek. 167 (1879).
-spel. = skrap-nos 2; äv. (o. vanl.) konkret, om samtliga de delar (pinnar l. dyl.) som utgöra en uppsättning av tillbehör för detta sällskapsspel. Björkegren 1587 (1786). SvLekar(GAAkad.) 1: 164 (c. 1860; konkret). Hubendick FlickLek. 167 (1879). —
-NOSA. [avledn. av skrapnos] (numera bl. tillf.) skrapa (ngn) på näsan (i skrapnosspel). FForssberg (1839) hos Dahlgren Släktprof. 1: 258. —
-NÅL. (i fackspr.) (av grafiker använd) nål för ristning (i grafisk plåt); jfr -stål o. ets-nål, gravstickel, rader-nål. NordBoktrK 1911, s. 185. —
-PAPPER. [jfr t. schabpapier, eng. scraping paper] (i fackspr.) kriterat tjockt papper för teckning (med tusch), vars pålagda ytlager efter teckningen delvis bortskrapas för åstadkommande av dagerpartier; jfr -kartong, -kort 2. MeddSlöjdF 1895, s. 125. —
-RETUSCH. särsk. arkeol. medelst skrapning åstadkommen retusch (se d. o. 2) på redskap av flinta o. d. RedStHMus. 1915, s. 43. —
-RING. [jfr eng. scrape(r) ring] tekn. benämning på den understa, med koniskt slipad mantelyta försedda, kolvringen på motorkolv, avsedd att skrapa av överflödig olja från cylinderväggen mot vevhuset. Nerén 66, 266 (1928). —
-SKED. (i sht förr) för renskrapning av kärl o. d. avsedd sked med rakt avskuren framkant. VårkatalNK 1925, s. 55. —
(1 g) -SKOP-VERK l. -SKOPE-VERK. (-skop- 1953 osv. -skope- 1948 osv.) tekn. skopverk utgörande en kombination av skopelevator o. skraptransportör. IngHb. 2: 350 (1948). —
(1 g) -SPEL. (i fackspr.) spel l. vinsch (särsk. gruvspel) för förflyttning av gods medelst skrapning. TT 1940, Bergsv. s. 12. —
-SPÅN. (skrap- 1700. skrape- 1640—1652) (†) = skrape-tvet. Linc. (1640; under radula). Hamb. 1: 615 (1700). —
(1 a) -STATION. (i fackspr.) plats i hav l. sjö på vilkets (vilkens) botten skrapning (för undersökning av bottenfauna o. d.) äger rum. Klinckowström 3MånDag 122 (1891). —
-STEN. (i sht förr) ss. skrapa l. för skrapning avsedd l. använd sten. 1 Slijpsten(,) 1 pårtal(,) några skrapstenar. BoupptSthm 1663 (bet. oviss). —
-STICK. konst. mezzotint; vanl. konkret: djuptryck(sblad) i mezzotintmaner (bl. a. kännetecknat av att den uppruggade plåtytans ljusa partier skrapas fram medelst skavjärn). SD(L) 1898, nr 16, s. 1. GrafUppslB 730 (1951; konkret). —
-STÅL. (i fackspr.) stålverktyg för skrapning; jfr skav-stål. TT 1888, s. 97 (på stenhyvel). HantvB I. 7: 182 (1939; om tveeggat stålverktyg använt vid etsning o. torrnålsgravyr). —
-TALG. (förr) gm skrapning av inre organ (särsk. tarmarna) hos djur erhållen djurtalg (av sämre beskaffenhet); jfr skrap, sbst.2 2; äv. bildl. Törneros (SVS) 2: 223 (1827; bildl.). LfF 1840, s. 328. —
-TAND. (i fackspr.) på sågkedja för motorsåg för skogsarbete: tand vars ena kant har tvär fas för bortskrapning av spån. Lundgren Motorsåg. 26 (1954). —
(3) -TORR. (i sht vard.) om sak: så torr att ett skrapande l. raspande ljud uppstår vid beröring, knastertorr; äv. bildl.; jfr skravel-torr. VetAH 1756, s. 75 (om hö). Scholander 2: 248 (1880; bildl., om person).
(1 g) -TRANSPORTÖR. tekn. kontinuerligt arbetande transportanordning bestående av ett med skrapor försett ändlöst band löpande i en ränna l. dyl.; jfr -spel. 2NF 29: 597 (1919). —
-TRÄ. (förr) trästycke för åstadkommande av struket mått vid uppmätning av spannmål o. d. i måttkärl (fjärding l. tunna l. dyl.), strykträ; jfr -bräda o. -fjärding, -tunna samt skrape-träd. Cederlöf FinlPrästEkon. 254 (i handl. fr. c. 1630). —
-TUNNA. (förr) konkret: tunna rymmande en tunna (ss. rymdmått) struket mått; jfr -fjärding, -trä. UpplDomb. 1: 176 (1641). —
-ULL. (om ä. förh.) skavull; äv.: sämre ull som vid kardning fastnat vid kardorna. Björkegren 2018 (1786). Cannelin (1939). —
C (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKRAPE-KAKA, -NOS, se A. —
-SPÅN, se A. —
-STOFT. (†) skrap (se skrap, sbst.2 2), avskrap (se d. o. 1); jfr skrap-damm. Linc. (1640; under strigmentum). Wollimhaus Ind. (1652: skrapeskafft; felaktigt för skrapestofft). —
-DON. (i fackspr.) jfr don, sbst.1 3; särsk. till 1 a. SvTidskr. 1873, s. 464 (för undersökning av havsbottnen). —
Avledn.: SKRAPARE, om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m. [jfr d. skraber, nor. skraper, eng. scraper] Serenius (1734; under scraper). Schultze Ordb. 4392 (c. 1755).
2) till 1: skrapa (se skrapa, sbst. 1). AntT 1: 261 (1864; i fråga om förh. under y. stenåldern). Tallberg Etsn. 17 (1912). JernkA 1925, s. 294 (i skrapspel).
3) [i nedan anförda källa uppges larven, då den funnit lämplig uppehållsplats, skrapa mot underlaget med bakdelen (för att tillkalla andra larver)] (†) till 3: larv av växtstekeln Croesus septentrionalis Lin.? VetAH 1763, s. 163 (i förslag).
4) mus. till 3, om ett (hos vissa naturfolk förekommande) stav- l. rörliknande musikinstrument med tandad yta, över vilken den musicerande för ett hårt föremål. 2SvUppslB (1953).
SKRAPERI, n. (-ereij c. 1590. -erij 1651—1660) (†) till 1, konkret: skräp, skravel (se d. o. 3), skrap (se skrap, sbst.2 2). NorrlS 11: 34 (c. 1590: skrapereij; rättat efter hskr.). (Mom.) 22). Halm och skraperij i kyrkian (i Lemland) uthbärass. Murenius AV 436 (1660). —
SKRAPIG, adj. (numera bl. tillf.) till 3: som avger l. åstadkommer l. utmärkes av l. utgör ett skrapande ljud; särsk. till 3 c, om ljud från fiol: disharmonisk, skärande, musikaliskt oren. Törneros (SVS) 1: 242 (1824; från fiol). Då det icke är skrapigt före, är det icke heller alltför svårt att komma i (skjut-)håll. Nordlund Jäg. 138 (1914).
Spoiler title
Spoiler content