SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1973  
SKRUPENS skrupän4s, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKURPENS skurpän4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. SKURPÄLS (sku`rpels Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Weste (1807)) l. -er (Meurman (1847)).
Ordformer
(skrupens 1759 osv. skurpels 18051847. skurpens 18051939)
Etymologi
[sv. dial. skrupens, skurpäns; sannol. av SKRUBBA, v., resp. SKURA (i bet.: banna) o. sv. dial. päns, bannor, av PENITENS; formen -pels beror sannol. på anslutning till PÄLS (jfr d. o. 2 b β). — Jfr SKRUPENSA]
(utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht ngt ålderdomligt) (skarp) tillrättavisning l. uppsträckning l. upptuktelse, skrapa (se SKRAPA, sbst. 3); i pl.: bannor l. klander l. ovett; särsk. i uttr. ta ngn i skrupens, ta ngn i upptuktelse, läxa upp ngn; jfr SKRUBB, sbst.3, SKRUBBA, sbst.6 2. Parterna inkallades (för rätten), då Procuratoren klagade, at Waktmästaren icke welat säga till, innan han .. gifwit honom 16 Pesos. Waktmästaren inkallades och fick Skrupens. Sahlstedt TuppSag. 34 (1759). Berzelius Res. 302 (1819: togo). (Friherrinnan till sin kammarjungfru:) Är detta, frågar jag, — du skulle ha skurpenser! — / är det en hårfrisyr att motta excellenser? Sturzen-Becker 3: 156 (1861). Stjernstedt Minnesbl. 38 (1912).
Spoiler title
Spoiler content