SKUBB skub4, i bet. 1, 3 o. 5 n., i bet. 2 r. l. m., i bet. 4 n. l. m.||(ig.), i bet. 6 r. l. m. (Rallarminn. osv.) l. n. (Carlsson osv.); best. -et resp. -en; pl. (ss. n.) =, i bet. 4 (ss. m.||(ig.)) äv. -ar.
Etymologi
[till SKUBBA; jfr d. skub, nor. skubb]
1) (i vissa trakter, vard.) i uttr. vara (ute) på skubb, vara ute o. springa l. gå; jfr SKUBBA 4. Jag är ute på skubb för att se om jag (blir inkallad). Larsson i By Logen 306 (1916). Små ökenrävar är på skubb, dromedarer på drift. Gyllensten Pal. 68 (1970).
2) (i vissa trakter, vard.) i uttr. ta på l. till skubben, ”ta till benen”, springa sin väg. (Jag) ryckte .. åt mej mössan å sparka omkull lyktan å tog på skubben. Engström 5Bok 20 (1910). Hedenvind-Eriksson Hjul. 70 (1928).
3) (vard.) ärende l. bud som springpojke (l. springflicka) l. person anställd (ss. bud) i expressbyrå o. d. uträttar i sin tjänst; särsk. i fråga om utbärning l. forslande (på cykel o. d.) av varor från en affär till dess kunder. Köra, kuta skubb. SvD(B) 1943, nr 92, s. 3. Han fick pengarna innan han körde ut för dagens sista skubb. Fogelström Somm. 43 (1951).
6) (i vissa trakter, vard.) koll.: slödder, mobb, lösdrivare o. d. Carlsson HelaSthm 98 (1911). Det var så många luffare och annan skubb som gick efter banan och tiggde pengar (av rallarna). Rallarminn. 226 (1949).
