SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVIMPA skvim3pa2, v. -ade (Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.), äv. (i vissa trakter) -er, -te, -t, -t (Linder Regl. 138 (1886: sqvimper jämte sqvimpar, pr. sg.), Rosendahl Lojäg. 23 (1956: skvimpte, ipf.)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. squ-, sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skvimpa (äv. med stark böjning); av ljudhärmande urspr. (jfr SKVAMPA). — Jfr SKVIMP, SKVIMPIG, adj.1—2]
I. intr.
1) om vätska o. d.: skvalpa (se SKVALPA, v. I 1); skvätta (se SKVÄTTA, v.2 1). Weste (1807; angivet ss. ”folkligt”). En obetydlig dyning skvimpar mot bogen (på skeppet). GHT 1905, nr 215 B, s. 3. Den glada positivhalaren anförde sången, allt under det groggen skvimpade på positivet. UrDNHist. 1: 322 (1952). — särsk. (mera tillf.) i överförd anv., i p. pr., om person med blöta kläder: som skvätter l. stänker vatten omkring sig. Pojkarna kommo dyvåta, skvimpande utför backen. Siwertz Mälarp. 36 (1911).
2) om levande varelse (jfr 1 slutet) l. föremål: skvalpa (se SKVALPA, v. I 2); guppa. I närmare fjorton dagar hade de legat och skvimpat på Atlanten. Blomberg BlVulk. 99 (1924). Wästberg Kung. 12 (1955).
3) (mera tillf.) i uttr. skvimpa med ngt, skvalpa med ngt (se SKVALPA, v. I 4). Gustaf-Janson Gubb. 251 (1934).
II. tr.: bringa (vätska o. d.) att skvalpa l. skvätta över l. skvättande l. skvättvis rinna l. falla (på ngn l. ngt o. d.); spilla ut (vätska osv.) så att den skvätter l. stänker omkring; äv. betecknande att man öser l. häller upp vätska o. d. på ett vårdslöst l. häftigt sätt (så att den skvätter omkring); äv. med subj. betecknande kärl med vätska. Weste (1807). Mörthinken skvimpar och skvätter vatten vid varje stöt, som vagnen får på den ojämna vägen. Knöppel VildmBild. 185 (1916). Det lät som om man skvimpat vatten på en röd spiselhäll. Dens. Öd. 78 (1918). — särsk. i uttr. skvimpa ngt fullt, på ett vårdslöst l. häftigt sätt hälla ngt fullt. Han skvimpade kaffekopparna lite mer än fulla ur pannan. Hammenhög Torken 249 (1951).
Särsk. förb.: SKVIMPA I SIG10 4 0. (mera tillf.) till II: (på ett vårdslöst l. häftigt sätt) hälla i sig (ngt). Acke .. skvimpade i sej groggen. Fogelström Dolly 184 (1958). —
SKVIMPA UR10 4. till I 1, II; särsk. till I 1: skvalpande l. skvättande stänka l. rinna ur (ngt); ofta abs. Resten (av vattnet) hade skvimpat ur. Ljungquist LivStrid 85 (1922). —
SKVIMPA UT10 4.
1) intr., till I 1: skvalpande l. skvättande rinna ut, skvalpa över o. rinna ut. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han darrade på handen, när han förde glaset till munnen, så att en del av innehållet skvimpade ut. Enström Gråbacka 251 (1929).
2) tr., till II: komma (vätska) att skvalpa över o. rinna ut, spilla (ngt); äv. abs. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Han) reste sig upp och fattade glaset. Stå inte och skvimpa ut nu. Jonsson Fly 163 (1941). —
SKVIMPA ÖVER10 40.
1) intr., till I 1: skvalpa l. skvätta över. Weste FörslSAOB (c. 1817). Bergman LFrkSöd. 33 (1909).
2) tr., till II: komma (ngt) att skvalpa l. skvätta över. SAOL (1923).
Spoiler title
Spoiler content